Ett utkast ur min barndoms alldeles sanna testamente.

Från en tid då jag var en blond liten pojke som alldeles nyss börjat skolan och var alldeles i begynnelsen av min barndoms lyckliga resa genom livet....   

 

Telefonen ringde tidigt hemma i vårt hus på vävaregatan den där morgonen. Mamma svarade och det var någon som ringde och talade om att jag och lillasyster Jessica inte kunde gå till vår dagmamma Sonja den här morgonen, för hennes pojke Krister hade blivit sjuk och fått åka ambulans till sjukhuset under natten.

Krister var inte bara min dagmamma Sonjas pojke, Krister och jag var lika gamla och gick i samma klass och var de allra bästa kompisarna med varandra även utanför skolgården.

Mamma fick lämna mig och lillasyster hos en annan dagmamma den morgonen. Krister gick inte heller vid min sida under promenaden till skolan den här dagen, som han alltid brukade och alltid hade gjort när vi i sällskap med varandra skrattande och fulla av iver promenerat tillsammans mot ännu en ny  skoldag.

 Kristers stol i klassrummet hos klass 2 A på Falkviksskolan i Sölvesborg stod tom och övergiven hela den här dagen.

Och nästa dag också.

Krister hade fått en sjukdom som var farlig och han låg på sjukhus jättelänge. Dag efter dag stod stolen och skolbänken där tom, tyst och övergiven medan vi klasskamrater inte förstod eller visste någonting annat än att Krister var sjuk och jag och Jessica fick gå till en annan dagmamma varje morgon.

 

För mig och klasskamraterna i klass 2A så lekte livet vidare under Sölvesborgs trofasta och alltid så leende himmel. Det var skola med jullov, sportlov, påsklov och sommarlov. Det var lek, fotboll och bus från morgon till kväll och bortom den trygga sömnen hemma hos mamma, pappa och lillasyster på Vävaregatan, så väntade alltid en ny dag full av äventyr och upptåg genom barndomens gudomligt spännande och äventyrliga resa längs en räls som kändes lika underbar som evighetslång.

 

En dag så var Krister hemma igen i huset på Getingvägen. Vi var och hälsade på honom i hans rum som var översållat av nya leksaker och presenter som han fått. Krister var så annorlunda och så förändrad sen sist vi sett honom. Krister hade ett stort vitt bandage över hela huvudet och han såg så liten och smal ut där han satt på sin egen säng och jag tyckte hans ögon såg ledsna och så övergivna ut.

Det var som om hans ögon sett någonting fasansfullt och hemskt som inte ville försvinna bort där bortom tröttheten i hans  ögon, den  satt kvar där någonstans bakom hans blick  den där dagen i hans rum på Getingvägen i Falkvik i slutet av sjuttiotalet.

En dag så kom Krister tillbaka till vår klass under lågstadiet. Hans stol och bänk som stått så länge och väntat, nu satt han där tillsammans med alla oss andra klasskamrater och vår fröken i klassrummet. Krister andades och lekte återigen med oss andra under samma underbara himmel i vår barndoms gemensamma Falkvik, alltid med det oändliga havet och de djupa bokskogarna ända in på husknutarna. Han log och skrattade och var tillbaka i barndomens gyllene evighet .Han var bitvis svag i benen och hade väldigt lätt för att ramla omkull och på huvudet hade han ett tag en peruk, tills hans egna hår växte ut igen och kom tillbaka.

Men han var tillbaka mitt ibland oss andra, befriad från den där konstiga sjukdomen.

Men Krister fick inte vara med oss så länge, förrän han återigen fick åka tillbaka till det där sjukhuset ingen av oss andra visste var det låg eller såg ut. Inte visste eller förstod vi så mycket om hans konstiga sjukdom heller, inte vad den hette eller varför just Krister fått den där sjukdomen.

Det enda vi visste var att den var farlig och att man tappade håret och fick ha bandage på huvudet och ibland åka rullstol för att man inte orkade eller kunde gå själv.

Mer än så visste vi klasskompisar inte.

 

Tiden fortsatte att gå. Krister hade blivit sjuk när vi gick i andra klass, när vi senare lämnade lågstadiet och Falkviksskolan för att börja på mellanstadiet och fjärde klass på Möllebacksskolan, så var Krister fortfarande sjuk och någon stol eller skolbänk till Krister kom aldrig in i vårt klassrum på Möllebacksskolan.

Vi visste så lite och förstod aldrig varför Krister inte kom tillbaka igen.

Men vi trodde hela tiden att han en dag skulle få komma tillbaka igen och att han också skulle få gå på mellanstadiet och på Möllebacksskolan och spela fotboll med oss andra på rasterna och palla äpplen och plommon i trädgårdarna runt skolan som var proppfulla med träd som dignade av frukt.

 

En dag under den där hösten när vi gick i fjärde klass så var lillasyster Jessica med pappa i bilen när jag skulle hämtas hem från fotbollsträningen. Det kändes lite konstigt att lillasyster Jessica satt med i bilen, hon brukade aldrig följa med pappa och hämta mig efter fotbollsträningen.

 På vägen hem mot Falkvik och vårt hus så berättade pappa att Krister var död.

Jag började gråta och jag minns att jag skakade medan tårarna rann ner för mitt tioåriga ansikte, medan jag tänkte på min dagmammas pojke, min bästa vän och min klasskompis Krister som jag aldrig mer skulle få se eller leka tillsammans med.

Tårarna rann medan jag med suddig blick tittade ut genom bilrutorna på det Falkvik som varit vår uppväxts gemensamma och trygga hem och där vi en gång lekt med varann från tidig morgon till dess att det mörker anlände, som vi lärt oss betydde att det var dags att vända hemåt till värmen och tryggheten som bodde hemma med våra mammor. pappor och syskon.  

För första gången i mitt liv började jag tänka på döden medan tårarna rann och bilden av Krister suddigt och otydligt skönjades bakom tårarna. Jag visste så lite om döden, det enda jag visste var att Krister nu var död och han aldrig mer skulle komma tillbaka mer igen.

Mer än så visste eller förstod jag inte.

Krister och jag som busat och skrattat varenda fotsteg bort mot de första åren i skolan, Krister och jag som provat på att lägga en pris med General snus under våra läppar och som strax därefter låg och mådde illa med yrsel och huvudvärk under viadukten där tågen och rälsbussarna dunkade förbi ovanför oss. Kristers mamma Sonja som var min snälla dagmamma och det var av henne som jag och lillasyster varenda decembermorgon när vi på morgonen kom tillsammans med mamma i vintermörkret, fick en varsin väl inslagen julklapp som varje morgon hängde på en broderad väggbonad. 

 Jag tänkte på mamma Sonja och pappa Sten och jag tänkte på lillebror Tomas som inte längre hade någon storebror.

Vi som varit hans kompisar och klasskamrater var den här dagen bara tio år gamla och förstod så lite om döden och allt det som Krister varit med om.

 

Vi tände ljus i klassrummet morgonen efter att Krister var död. Hela vår klass pratade tillsammans med fröken Inga Wallnäs om Krister och alla de minnen vi hade av vår klasskamrat och kompis som inte längre fanns kvar här och aldrig någonsin mer skulle komma tillbaka till oss och inte heller hem till sin familj på Getingvägen i Falkvik.

Krister bodde nu i himlen.

 

Bortom våra torkade tårar och de utbrunna ljusen, så sprang hela klass 4 A återigen adrenalinstinna ut från klassrummet när det var dags för rast. Vi for nerför den slitna stentrappan, innan den gamla och tunga trädörren for upp på vid gavel och snart hördes återigen våra glada och fria skratt ute på skolgården under den där himlen som alltid log sådär vackert och vänligt mot oss där vi med lätta steg sprang vidare genom barndomens glada och obekymrade värld. Som barn glömmer man så fort och går snart vidare igen.

Krister hade flyttat ifrån oss och skulle aldrig mer komma tillbaka till klass 4A eller de snåriga stigarna genom bokskogarna, till den gröna fotbollsplanen eller till järnvägsspåren där vi älskade att leka krig, kurragömma och bygga kojor.

 

Krister dog hösten 1980. Tio år gammal lämnade han livet. Sjukdomens namn var cancer och staden där sjukhuset låg där han bott så länge, hette Lund.

 

####

 

Ett år senare.

 

När jag var 11 år.

 

På en dag som var döpt till den 5:e november år 1981....

 

 Jag satt tillsammans med min mamma och pappa på Karlskrona sjukhus barnavdelning och väntade.

Utanför sjukhuset var det höst. Det blåste friskt och nedfallna löv virvlade rastlöst omkring under en sol som lyste över ett Karlskrona som just vid den här tidpunkten stod i fokus för i stort sett hela världens samlade massmedia, eftersom den ryska ubåten U-137 gått på grund utanför Karlskrona skärgård bara några dagar tidigare.

Fjärran långt bort ifrån detta massmediala drev så dök det upp en beigegul Mercedes taxi som stannade till utanför den sjukhuskropp som jag befann mig tillsammans med min mamma och pappa.

Taxin brummade, chauffören var mörk i håret, hade mustasch och var klädd i en skinnjacka med ett taxiemblem på och jag tog plats i den beigegula taxins skinnklädda baksäte, mitt emellan båda mina föräldrar.

Sen lämnade vi sjukhuset i Karlskrona.

Jag vinkade aldrig farväl, saknade ingenting därifrån. Jag var fylld av en skräck utan botten och en sorg ingen i hela världen i det här ögonblicket kunde rädda mig bort ifrån och det som var ännu värre var att jag såg samma bottenlösa rädsla och samma plågsamma ångest också i min mammas och pappas ögon. Där dom satt bredvid mig i en taxi som rullade fram genom en höst som snart såg slutet och var redo att ge upp och släppa taget för den avklädda och nakna vinterns långa mörker.

Redan innan vi lämnat Karlskrona bakom oss i det som var början på resan bort från min barndoms allra sista andetag, så hade jag somnat där bak i baksätet.

Den här blåsiga och bitvis soliga höstdagen var min 11-åriga kropp inte längre fri från några stygn.

Dagen innan så hade jag nedsövd i narkos och omgiven av värld klädd i grönt, tvingats låta en sylvass skalpell skära en öppning i en stenhård knöl som växt sig fast på vänstersidan av min hals och bakom en tejpad kompress så gömde sig den här morgonen mitt livs första stygn över min kropp.

 Men dessa sydda stygn längs min hals var inte det som gjorde mig mest ont denna molokna morgon.

Det var minnet av när jag ännu omtöcknad och lamslagen efter att ha upplevt mitt livs första besök i narkosens  nedsövda och stumma mörker på Karlskronas sjukhus, som jag halvslumrad sakta började vakna till liv i en säng som var hård i ett rum som var mörkt, när jag någonstans ifrån detta mörker hörde några röster som pratade lågmält och på ett språk som vittnade om djupaste allvar.

Det var då jag hörde orden som det nog inte var meningen att jag skulle höra.

Det var i det ögonblicket jag för första gången någonsin i mitt liv hörde min pappa gråta.

Min pappa grät fram orden som jag aldrig kommer att glömma bort så länge jag lever, de där orden som lät precis som så här: "Hans bästa kompis hade den sjukdomen och dog i den för ett år sedan".

Då förstod jag.

Och då visste jag.

Varför jag hade så obeskrivligt ont i huvudet, varför jag fått en knöl som växt sig jättestor på halsen, varför jag inte orkade äta och tappat så många kilo i vikt och varför jag nu blivit så svag att jag bara orkade sova och blivit beroende av värktabletter som höll den värsta huvudvärken borta och varför mitt gamla så underbart härliga och friska liv, så plötsligt fullständigt raderats bort och försvunnit.

Med pappas gråtande ord så förstod jag varifrån all huvudvärk och all min bedövande trötthet hade sina rötter.

För jag hade fått samma konstiga sjukdom som min bästa kompis Krister hade haft och nu jag skulle också dö.

Knölen på min hals var en tumör och sjukdomen hette cancer.

Men varför hade min barnläkare och alla de andra läkarna aldrig förstått mig eller lyssnat på mig och min mammas förtvivlade böner och rop på hjälp under alla månader som gått.

Barnläkare Reino Johansson på vårdcentralen i Sölvesborg och barnläkarna i Karlskrona.

Som kallade mitt jättesjuka och sjunkande jag för skoltrötthet och spänningshuvudvärk.

När jag tog plats i den där taxin den här dagen som någon bestämt att den skulle döpas till den 5:e november 1981, var jag så rädd att hela jag frös som till is av en rädsla jag aldrig tidigare nuddat vid.

För jag skulle också dö. Precis som min bästa kompis Krister så skulle jag också nu dö ifrån den här världen och inte kunna vara med i skolan eller ute på ängarna och jaga fjärilar eller bygga kojor i skogen, aldrig mer kunna spela fotboll eller vara sådär stenhårt cool och åka skateboard medan man lyssnade på kungarnas kungar Ebba Grön.

 Jag sov hela under hela resan från Karlskrona ända tills att vi två och en halvtimme senare var framme och skulle stiga av.

På den plats där min dagmammas pojke och bästa vän Krister bott så länge.

Vid ett sjukhus som låg i en stad som hette Lund.

 ####

Några månader tidigare hade jag med öppna armar och en sanslös välkommen glädje sprungit ut genom Möllebacksskolans dörrar och min livsglädje visste inga gränser när jag med kompisarna satte mig på cykeln och trampade hem mot ett sommarlov som kändes lika underbart som evighets långt. Fotboll, landhockey och tennis, bygga kojor, leka krig, fånga fjärilar, titta på fåglar, bada någonstans i det hav som fanns överallt omkring oss, byta halsband med en tjej man gillade, åka skateboard, dra några bloss med bästa polaren "Steken" och några betydligt äldre och stenhårda grabbar, medan Ebba Grön eller Sex Pistols dunkade fram ett budskap som nådde mitt allra innersta av mitt hjärta och var som en drog oavsett om det vällde fram ur en bergsprängare vid Falkviksskolans skateboardramper eller hemma i min lilla enkla bandspelare i mitt rum hemma på vävaregatan i Falkvik.

Livet lekte från morgon till kväll, under dagar och veckor, tills det plötsligt en sen eftermiddag dök upp en huvudvärk som satte sig i mitt ljushåriga bakhuvud.

Den svagt molande huvudvärken kom tillbaka nästa sena eftermiddag också. Och fortsatte att obekvämt punktligt dyka upp vid samma tidpunkt, tills den en dag också fanns där på morgonen när jag steg upp.

Och snart fanns den där huvudvärken med mig hela dagarna och började också nu plåga mig mitt i sommarens glödande party av spännande upptåg och händelser som ramade in varenda vaken timme av dygnet. En dag så upptäckte jag också att jag fått en liten stenhård knöl på vänstra sidan av halsen.

En distriktssköterska kom hem och undersökte mig och enligt henne hade jag fått påssjukan. Jag hade redan haft påssjukan, men enligt henne så kunde man få det igen.

Min aptit på mat hade blivit usel, det gick inte att äta och mina kilo rasade lika fort som mitt ansikte bleknade och fick en gråaktig färg, allt medan huvudvärken tilltog.

Skolorna började igen. Femte klass drog igång, men nu var varje ny skoldag en enorm plåga med den sprängande huvudvärken och den tilltagande orkeslösheten som nu sövde mina krafter. Huvudvärken var grymt plågande, jag var "maginfluensatrött" hela dagarna och istället för att spela fotboll, leka vid hängbron, fråga chans på tjejerna eller palla frukt på rasterna, fick jag nu istället be om lov att få gå och lägga mig för att vila.

Även livet utanför skolgården blev nu lidande. Jag orkade inte alls sporta, hålla till i skogen eller busa omkring med min gamla omättliga aptit på det här gudomliga livet som jag fått till skänks av Gud Fader i himlen, allt det vardagliga och roliga i mitt liv höll nu på att helt suddas ut och försvinna.

 Barnläkare Reino Johansson på Sölvesborgs vårdcentral var den som nu höll i trådarna kring mitt  raserade hälsotillstånd. Det var jag och min mamma som gick tillsammans till honom.

Reino Johansson såg min huvudvärk, min stenhårt växande knöl på halsen, mina fem kilo i viktminskning, min aldrig sinande trötthet som att jag led av spänningshuvudvärk och skoltrötthet.

När jag ibland grät för mig själv när huvudvärken höll mig vaken om nätterna, så kände jag en vilsen hopplöshet välla fram inuti mig.

Omgiven av mörkret i mitt nedsläckta rum så bad jag för första gången i mitt liv till gud.

Lika hjälplös som jag kände mig, lika hopplöst hjälplösa och förtvivlade var mina föräldrar som inte alls längre kände igen mig. Skolfröken hade också ringt hem och slagit larm om att jag befann mig ljusår från mitt forna och pigga jag och inte alls var mig lik den här terminen.

Barnläkare Reino Johansson ringde en dag hem till mamma mellan våra besök hos honom. Han undrade via telefonen om Joakim gick i skolan eller låg hemma i sin säng och simulerade kring sin huvudvärk.

Så sa han i telefonen till min mamma den där mörka hösten 1981. Barnläkare Reino Johansson på vårdcentralen i Sölvesborg.

Vad pappa sa vid matbordet samma kväll när han fick höra vad barnläkare Reino Johansson sagt i telefonen tar vi en annan gång.

Senare under hösten så skickades jag till Karlskronas barnavdelning för att läggas in under några dagar.  Man röntgade mitt huvud, prover togs och så tog man ett cellprov på min stenhårda knöl på halsen genom att sticka in en lång spruta i knölen och dra ut cellvävnad.

Jag vantrivdes fruktansvärt på sjukhuset. Saknade mitt gamla liv med kompisar, klasskamrater och alla dagar fyllda med spännande upptåg och utmaningar något så oerhört att det värkte i mig och jag grät till sömns varje kväll av saknaden till min familj som var så långt bort från mig och samtalen som gick via en grön mynttelefon i en tom och bitter sjukhuskorridor, fick bara saknaden att växa sig ännu starkare och tårarna under promenaden tillbaka till ensamheten i sjukhusrummet, att bli ännu fler.

  En dag så slogs dörren där på barnsjukhuset upp på vid gavel. Ett gäng doktorer och sköterskor kom i samlad trupp in på mitt rum och närmade sig mig där jag låg i den kalla och hårda sängen.

"Nu Joakim vet vi varifrån din huvudvärk kommer", sa doktorn som tagit täten i klungan av all personal och viftade glatt, eller med spelad glädje, med armarna upp i luften.

"Du har fått en kraftig bihåleinflammation och ska nu få en superstark kur med stark penicillin så ska du se att du snart blir bra igen".

Exakt så sade doktorn till resterna av mitt trasiga lilla jag som hjälplös och full av rop på hjälp låg där på den hårda sjukhussängen i Karlskrona.

Efter nästan ett halvår med en ständigt tilltagande huvudvärk, en stenhårt växande knöl på halsen, fem kilo i viktminskning och med en personlighet som bara var en krossad skugga av sitt forna jag, så hade barnläkarna nu ändrat min diagnos från skoltrötthet och spänningshuvudvärk till bihåleinflammation och satte in en superstark penicillinkur.

Jag skickades hem igen och käkade penicillin och ingenting annat hände än att jag blev ännu sämre. Då bestämdes det att jag återigen skulle skickas till Karlskronas barnsjukhus för ny inläggning. Ett Karlskrona som nu var ett superhett stoft för hela nyhetsvärlden eftersom den Sovjetiska  ubåten U-137 precis hade gått på grund ute i Karlskrona skärgård.

För första gången i mitt liv skulle jag nu sövas. Man skulle göra ett ingrepp och undersöka min stora och stenhårda knöl på vänstersidan av min hals.   

Jag glömmer aldrig när mamma vinkade mig farväl och försvann bakom en dörr som stängdes och jag ensam i en sjukhussäng rullades in i en främmande steril och grönklädd värld. Jag var så ensam, så rädd och så ledsen och visste ingenting om vad som skulle hända och hur det skulle kännas att sövas i narkos.

Men jag visade ingenting av min rädsla.

Jag ville vara tapper, jag ville slippa min huvudvärk, villa hitta tillbaka till mitt sanna jag och visste att då var jag tvungen att bita ihop och stå ut.

Den svarta masken över mitt ansikte, jag skulle räkna och räknade gjorde jag. Jag räknade och räknade och var så rädd innan jag till slut somnade instängd bakom den där masken på sjukhuset i Karlskrona, en svart, blåsig och ödesdiger novemberdag.

Och någonstans senare så vaknade jag upp i det där ödsliga och kalla rummet av dova röster på avstånd och det var då jag hörde min pappa gråta för första gången i hela mitt liv.

Och det var då jag förstod...

####

 Efter en lång färd från Karlskrona ner till Skåne och Lund, under en resa som jag bara några få gånger orkat slå upp ögonen innan jag somnade bort igen, så vaknade jag upp till brummandet och knorrandet från Mercedesens diesel motor.

 Bilen stod stilla och när jag slog upp ögonen så möttes min trötta blick av en jätteskyskrapa som reste sig upp mot himlen. Överallt omkring mig så tornade sjukhusbyggnader upp sig och det vimlade av cyklister, jäktade gångtrafikanter och vitklädd sjukhuspersonal som rörde sig mellan landskapet av sjukhuskroppar.

För första gången i mitt liv så mötte jag Lunds sjukhus.

Det var ett skrämmande första möte. Allting var så stort och verkade så allvarligt.

Det stod en bom nedfälld framför oss och taxichauffören samtalade genom en mikrofon till någon som satt bakom en kur.

Efter ett tag så återkom chauffören, bommen gick upp och vi rullade in på sjukhusområdet.

 Mitt inre dånade av kaos och mina sönderslitna tankar gick till min barndomsvän Krister. Det var alltså här bland dessa stumma och väldiga sjukhusbyggnader som han vistats under sin långa sjukdomstid, det var här i denna undangömda värld som han med sin mamma, pappa och lillebror kämpat och slagits mot en fiende som till sist blivit övermäktig.

Krister och jag som följt varandras fotsteg och skuggor under våra första skolår hemma i den blommande solskensidyllen Falkvik. Vi som sprungit, cyklat och busat tillsammans genom barndomens spralliga gryningsljus som färgade våra kinder röda och lät vinden leka med vårt hår och tog hand om och vårdade våra glada skratt, innan Krister blev sådär sjuk och försvann bort ifrån oss och hamnade på sjukhus.

Och nu hade jag slitits bort från min barndom och hamnat på samma  sjukhus i Lund..

Det kändes så förbannat overkligt.

Egentligen ville jag bara gråta, men när jag såg hur ledsna mamma och pappa redan var där bredvid mig i baksätet, fick jag hålla borta tårarna och inte göra dom ännu mer ledsna.

Barnläkare Reino Johansson hade haft fel. Hans mässande när han på några centimeters avstånd uppmanade mig att titta rakt in i hans bottenlösa blick och med våra fyra ögons blickar fästa i varandra så upprepade han dessa meningar till mig gång på gång: Joakim du har ingen tumör, du har ingen tumör Joakim, Joakim du har ingen tumör, du har ingen tumör Joakim.

Så satt han barnläkare Reino Johansson på vårdcentralen i Sölvesborg och mässade till mig där jag hjälplöst sjuk satt på en prasslande brits, med mamma intill mig som hörde varenda ord som sades i det där rummet med nedfällda persienner och en stor plansch med reklam för Lomudals astmamedicin på ena väggen

Min barnläkare gjorde nog så gott han kunde och han var ju den som jag och mamma varit tvungna att förlita och anförtro oss till.

Det fanns ju liksom inga andra alternativ.

Men min barnläkare hade fel.

 Vi åkte in under ett gammalt valv klätt i sliten tegel. Träd och buskar stod dystert avklädda och nakna inför den kommande långa och mörka årstiden.

Till slut stannade taxin utanför en avlång och hög dystert mörkröd gammal tegelbyggnad. Vi klev ur bilen och luften som mötte oss bar på ett småkylig ton.

Mamma, pappa och jag följde efter taxichauffören in genom en stor  träport och hamnade i hög och dystert sjukhuslik entré. De ödsliga väggarna, de slitna golven och det mörka taket andades en  övergiven tomhet, det stank från en främmande lukt jag aldrig tidigare känt.

Det ekade till när den tunga trädörren slog igen bakom oss.

Lämnad och ensam kvar där utanför den tunga trädörren nere på sjukhuset i Lund, blev min barndom.

Någonstans där ute i novemberkylan nere i Lund den här novemberdagen försvann min barndom bort från mig och jag fick aldrig mer återse den igen.

Min barndom kom aldrig någonsin tillbaka igen.

För det som jag skulle få se och uppleva tillsammans med min mamma och pappa strax efter att den tunga trädörren slagit igen bakom oss, var så fasansfullt overkligt hemskt och något jag aldrig hade kunnat föreställa mig att det ens existerade på vårt jordklot. Det jag skulle få se borde definitivt vara absolut barnförbjudet  och hade Astrid Lindgren fått bestämma så skulle ingenting av det jag och min mamma och pappa strax skulle tvingas möta och uppleva , inte få existera eller ens finnas med i de mest hemska och ondskefullaste av alla sagor.

Vi öppnade och gick tillsammans igenom en dörr som det stod avdelning 92 på.

Synerna som uppenbarade sig framför mig inne på barnavdelning 92 på Lunds sjukhus var så ofattbart obegripliga och så fasansfullt hemska att jag fruktade att mitt förstånd och mitt sanna jag stigit ombord på en annan och helt främmande planet. För det jag nu såg kunde inte vara sant, små barn ska inte vara flintskalliga, så små barn ska inte sitta i rullstol och ha sina huvuden inlindade i jättelika bandage, små barn ska inte få vara så vita och bleka runt sina kinder, små barns ögon ska inte behöva se så rädda och så övergivna ut eller behöva vara så smala och magra och ha en massa slangar kopplade till bleka och sönderstuckna armar, som alla de barn som jag nu själv alldeles stum, lamslagen och skräckslagen tvingades bevittna under mitt livs första promenad genom barnsjukhuset i Lund.

När vi chockade passerat genom avdelning 92 och fortsatte som förstenade vålnader in på avdelning 93, så möttes vi där av en ofrivillig och stum tystnad. Det var lugnt, tyst och stilla men bland små, små sjukhussängar stod det inte bara mammor och pappor, det stod också droppställningar och andra blinkande apparater, som via slangar letade sig ner innanför de små sjukhussängarnas näste.

På nästa dörr som vi kom fram till så stod det avdelning 91 barnsjukhuset i Lund.

Vi var framme. Det var här jag skulle läggas in.

Jag minns den barnläkare i Karlskrona som dagen innan var den som kom med beskedet och talade om för mig att jag hade en tumör, och när jag därefter till honom ställde frågan om jag skulle klara mig och bli frisk, så dröjde han ett tag med svaret innan han fullt allvarlig svarade, "jag vet inte Joakim, men jag hoppas det".

Sen fortsatte han med att säga till mig att jag skulle få komma ner till Lund och att dom var superspecialister på tumörer där.

Och nu stod jag med mamma och pappa där utanför avdelning 91:s dörr.

Hela jag pirrade av obehag och en fasansfull nervositet.

Allting kändes så skrämmande overkligt.

Hur hade det kunnat bli så här.

Jag som alltid varit så frisk och kry.

Men mardrömmen som utspelades var lika verklig som sann.

Det gick inte bara att blunda och önska sig tillbaka hem till huset, skolan, fotbollsplanerna, till mitt eget  rum och mitt gamla trygga liv där hemma.

Hur jag än försökte tränga bort mardrömmen, så fanns den ändå med mig i vartenda andetag.

Det jag såg, hörde, kände och doftade, var lika verkligt som min huvudvärk, som min trötthet, som min rädsla och som det hårda och kalla golvet, som jag knappt ens orkade stå på längre.

Alla sjuka barn med slangar och bandage, barn som var flintskalliga, utmärglade, smala och bleka.

Förtvivlan i  barnens föräldrar. Ångesten som lyste genom tomma blickar och som stod skriven i deras uppgivna kroppsspråk.

Jag förstod nu att jag var lika svårt sjuk som de andra barnen här på avdelning 91. Att det var därför jag kommit hit, för att jag också hade fått cancer. Det var här på den här avdelningen som jag skulle kämpa mot döden för att inte tvingas skiljas från min mamma, pappa och lillasyster så här tidigt i livet.

Och nu hade jag själv blivit vittne till den rädsla som jag sett i min barndomsvän Kristers ögon, den där dagen för så länge sedan hemma hos honom på Getingvägen, när vi var och hälsade på honom i hans rum.

Nu förstod jag vad det var hans ögon hade sett och varifrån skräcken där inuti hade sina rötter nedgrävda.

För samma bottenlösa rädsla såg jag nu i mina föräldrars ögon och de såg säkert samma rädsla i mina, medan vi gick genom nedslitna korridorer intill stora jättesalar fyllda med sjukhussängar som stod på rad och där solljuset utifrån letade sig in genom de stora fönstren och speglade sig över golven .

Mitt i vimlet kom det en ensam liten flicka vandrande längs korridoren. En rasande söt liten flicka med plirande ögon och smala sönderstuckna armar kom gående med en barnvagn i den ena handen och med den andra handen körde hon en droppställning med vajande slangar framför sig. Obekymrat och kärleksfullt styrde hon sin barnvagn där hennes docka tryggt och omsorgsfyllt låg nedbäddad. Den lilla flickan var så gudomligt söt där hon nynnande gick med sin barnvagn, enkelt klädd i sina vita sjukhuskläder och utan ett enda hårstrå på sitt oskyldiga lilla huvud.

Den lilla flickan hette Malin och hon var 4 år.

Omtumlade, handlingsförlamade och helt ovetande om vad som väntade härnäst stod jag med mina föräldrar som fastfrusen utanför en expedition. Emellanåt dök det upp vitklädda sköterskor som genast kom fram till oss och presenterade sig och hälsade oss välkomna på ett språk och med en värme som kändes överfylld av sprudlande och äkta omsorgsfull omtanke. Något som mitt i den vallgrav av ångest och sorg som fängslade mig och min mamma och pappa , kändes så oerhört välkommet, så befriande och samtidigt så välbehövligt tröstande, att i vårt utsatta läge få ta del av dessa sköterskors änglalika bemötande.

Strax därefter dök det upp en mörk liten korpulent man klädd i en lång vit sjukhusrock. Han såg jäktad ut där han kom farande genom avdelningen mot oss. Han sträckte fram sin hand och hälsade på oss alla tre och hans språk vittnade, liksom hans utseende att hans ursprungsland var något annat än Sverige. Han var läkare och han hette Albert Bekassy och hans leende var vänligt.

Men bakom leendet dolde sig också ett djupt allvar hos honom. Och efter mitt första samtal med denne Albert Bekassy ute i en nedsliten och gråskalig sjukhuskorridor bland alla små sjuka barn och deras föräldrar, så växte det fram någonting inuti mig.

Det växte fram ett förtroende .

Och en strimma av lite hopp.

Men resan skulle bli lång och den skulle bli tuff....... 

Den 5:e november 1981 var dagen då jag för första gången kom till Lund.

Jag var 11 år.

Idag är det på dagen 32 år sedan jag kom dit.....

/// Joakim Eriksson

 

En objuden skärva av vemod finns någonstans inom mig redan när jag lämnar det varma, goa täcket och stiger upp vid 05.30 denna morgon.

 Skärvan finns med mig under hundarnas morgonpromenad genom ett sovande och ödsligt Mjälby, någonstans i mitt undermedvetna skaver denna objudna, olustiga känsla när jag förenar mig med dagens första mugg kaffe och jag utan större engagemang ögnar igenom morgonblaskan.

Tar farväl av Hjärter Dam, barnen och hundarna innan jag hojar bort mot Svalans äldreboende.

Försöker morsa glatt på alla när jag kommit till kneget lite innan sju, följer med i tugget och lyssnar ivrigt och deltagande på det som sägs under morgonrapporten. Efter rapporten har klockan hunnit bli kvart över sju när jag och min kollega Camilla stiger in till första vårdtagaren och hälsar glatt godmorgon inför igenkännande och trygga ögon.

Drygt en och halv timme senare har våra sju vårdtagare, som allihop varit med och upplevt fasorna under första världskriget och som vet vad en hungrig mages ångest talar för sorts språk,  blivit hjälpta med allt det där som krävs för att vara redo att möta ännu en dag.

Det sker med en vårdande magi av humor, förståelse och en vi känsla som du aldrig någonsin läser om i tidningen eller ser på Uppdrag granskning.

Och heller aldrig kommer att göra.

Den objudna vassa skärvan av vemod finns där hela tiden någonstans i mitt inre under morgonarbetet, men jag blundar hårt och låter den inte nå ända fram till mitt medvetna.

Inte ännu.

Klockan 09.30 intar jag och mina kollegor en välbehövlig frukost.

Strax därefter är det dags att morsa adjö, full koncentration för att inte darra på rösten eller flacka med tårfylld blick, när jag säger de där orden jag måste innan jag lämnar kollegorna.

Hemma i huset hos Hjärter Dam och hundarna strax därefter. Barnen i skolan. Drar på mig nya kläder, packar ner lite nödvändigt i min väska innan vi drar från Mjällby och in mot Sölvesborg.

Min fru och Hjärter Dam Camilla lämnar av mig vid tågstationen, efter puss och kram och vi ses igen, vinkar jag med antydan av en tår i ögonen farväl och ser henne sorgfyllt försvinna bort i vår bil och  styra tillbaka mot hemmet och den gyllene vardagen på Ingemansvägen.

Stegar in på tågstationen, fixar fram biljetterna i en apparat, offrar 17 spänn på en liten mugg med smak av halvhjärtat kaffe i Pressbyrån butiken. Fumlar med att få ner växeln i plånboken medan en ung kille helt ogenerad och orädd pröjsar upp nästan hundra stålar för en porrblaska.

För ett kort ögonblick återvänder den skamfyllda rädslan från den svunna ungdomens dagar, då man själv med högröda kinder, darrande händer och vilsen blick stod där med kassörskans skarpa blickar riktade mot en, medan man hostade upp den deg som porrtidningen kostade för att bli min.

Livet går fort, inte minst när dåtidens minnen ibland kommer och knackar på och påminner oss.

10.58 rullar tåget iväg. Nån minut senare ser jag min barndoms kvarter i Falkvik hastigt svischa förbi, föder genast minnen från en tid utan stygn och då jag inte visste att någon ondska existerade annat  än i de spännande sagorna som Astrid Lindgren skrev för oss.

Nu drygt tre decennier bortom min barndom är jag ännu en gång på väg ner till Lund och sjukhuset där. Morgonens skärvor av vemod går inte längre att lura eller blunda bort, nu växer sig små stygn av ångest fram inuti mig.

Nu finns ingen återvändo, landskapet utanför lika svartvitt som mina egna känslor.

Klockan 12.13 kliver jag ombord på stationen i Lund. En småkylig bris nyper mina bleka kinder, i gångtunneln under stationen spelar en man modigt på en fiol och får några kronor av mig som skramlande landar i ett fodral för meningslöshet, utanför stationen  möter solen mig mitt i den livliga lunchkommersen som härjar fram.

På sin sedvanliga plats står otaliga taxibilar och trängs, vandrar med nedsänkt blick genom en stum värld med människor, bussar, cyklister som kors och tvärs tar sig fram. Mina fotsteg vet vart dom ska, har vandrat samma steg så oändligt många gånger, alltid i sällskap med ångest och rädsla. Trots att jag är så medveten om att det är mot den absolut mest varma och mest kompetenta vården jag än en gång ska besöka för att uppgradera de trasiga resterna av mig själv, så är mina steg och andetag fyllda med just rädsla och stråk av ångest.

Vandrar förbi krogen med namnet Valvet. Där mamma, pappa och jag bestämde att vi skulle äta mat när jag blivit frisk.

 Det har idag gått över trettio år sedan vi mitt i en ändlös mardröm målade upp detta önskescenario, om att äta mat på Valvet en dag när livet återvänt och jag blivit frisk och fått lämna sjukhuset.

Vi överlevde mardrömmen och kunde återgå tillbaka till livet igen, men trots att det är över trettio år sedan den där grymma mardrömmen var en sann och levande hemsk verklighet, så har min mamma, pappa, lillasyster Jessica och jag aldrig varit och ätit på den där krogen mad namnet Valvet.

Det har liksom inte blivit av.

Alldeles bortom denna krog och alla dess ljuvliga dofter, så möter mina ögon den här dagen en kluven värld. Till höger om mig ståtar en elegant och tidlöst vacker byggnad upp sig mot den klarblå himlen, ett av Lunds alla Universitet. På den höga trappan till byggnaden kryllar det av ungdomar som under livliga skratt och vackra leenden, tar för sig av solens så smekande strålar, ungdomar som allihop kämpar och sliter för att utbilda sig och bli någonting stort här i livet.

Mitt framför mig breder sjukhusområdet ut sig. Här vårdas människor som slåss mot svåra sjukdomar  för att bli friska och kunna återvända till det liv som en gång gjorde varje ny dag himmelsk och underbar, något som kanske i en svunnen tid var någonting alldeles självklart och givet.

Sen passerar jag den tegelbyggnad dit jag den 5 november år 1981 kom som en dödssjuk liten 11-årig pojke.

Jag skymtar den ingång jag med mamma och pappa gick in genom och sedan mötte syner jag aldrig kunnat föreställa mig existerade eller fanns i min barndoms trygga värld.

Det var innanför den tegelbyggnaden jag svårt sjuk i cancer mötte barn som alla inte överlevde, föräldrar som fick återvända därifrån utan sina älskade och kära barn med sig hem, oskyldiga små barn som förlorade sin tappra kamp mot ondskan med det där namnet cancer.

Jag kommer aldrig att glömma älskade lilla Malin, Jonas, Thomas eller Claes eller någon av alla de andra barnen som kämpade förgäves där innanför den rödfärgade tegelbyggnaden.

Aldrig någonsin kommer jag att glömma bort bilderna.

1981 har blivit mars månad 2013 när jag tar plats på Öron, näs och hals avdelningens väntrum. Vet vad som väntar, har varit här så många gånger innan och väntat på det oundvikliga som ska strax ska ske.

 När sköterskan Gudrun ropar upp mitt namn finns inga genvägar i hela världen som kan hjälpa mig ifrån det här scenariot som äger rum när jag vandrar stegen genom bleka sjukhuskorridorer.

 Inne i rummet med olika apparater och en tom brits i mitten, möter jag doktor Peter Wahlberg och välkända sköterskor. Deras varma och igenkännande blickar tröstar mig, känner ett enormt förtroende för dessa människor, rädslan och ångesten finns där likförbannat ändå.

Efter välkomsttal och uppmjukande artighetsfraser ligger jag plötsligt där på britsen klädd i prasslande papper, med näsa, mun, svalg och hals totalbedövade. Skärvan av vemod som skavde där hemma i huset i Mjällby redan i morse, detta vemods uppkomst hade såklart att göra med det ögonblick som precis just nu utspelades i det här rummet, på den här hårda britsen på öronmottagningen i sjukhuset i Lund, där jag nu låg med blicken sluten och tankarna långt bortifrån det här rummet.

Det som jag tungt burit inombords i tankarna hela dagen, skulle nu slutligen verkställas.

En svart slang letar sig genom min näsa ner i halsen och jag får svälja några gånger för att hjälpa den vidare ner i svalget. Sedan förs det andra slangar ner i mitt strålskadade och trånga svalg. Sen börjar en ballong blåsas upp där det är som mest trångt, försiktigt töjer ballongen ut svalget och när det känns som om halsen ska sprängas och jag stryps vinkar jag med handen, varvid trycket på ballongen släpper efter och jag lyckas återfå lugnet i mig själv när känslan att strypas försvinner.

Strålbehandlingen dödade min cancer, nu trettio år av överlevnad senare, börjar spåren av strålbehandlingen också döda och montera ner de kroppsdelar som lyckades överleva cancern. Hela mitt huvud och ansikte som belägrades av cancer och befriades av strålbehandling, operation och cellgifter, får allt svårare att freda sig mot biverkningarna som nu hela tiden blir värre.

Men det kunde varit betydligt värre än så här.

Första gången jag gjorde det här ingreppet år 2010, var mitt svalg 5,5 millimeter och jag kunde knappt äta någonting alls. När jag var här nere i Lund senast  var svalget 14 millimeter, återigen så har dessa fantastiska människor i Lund alltså lyckats med att hjälpa mig leva vidare.

 Men denna smärtsamma procedur måste upprepas var fjärde vecka under resten av mitt liv eftersom svalget, av någon för mig konstig anledning, krumpnar igen efter några veckor och därför återigen måste vidgas till sina 14 millimeter genom att resa ner här till öronmottagningen på sjukhuset i Lund och få det här ingreppet överstökat och fullbordat.

 Proceduren med att vidga mitt svalg med ballongen fortsätter tills vi uppnått ett önskat och acceptabelt resultat. När slangarna dras tillbaka nerifrån och ut i näsan igen och jag sätter mig upp på britsen så är det som om alla vassa skärvor av vemod och stråken av ångest bara blåstes bort och försvann.

Det är över. Hela näsan, munnen, svalget och halsen är totalbedövade, men det är ändå över.

Egentligen vill jag krama om doktorerna och sköterskorna och tacka dom för att dom finns här för mig och tala om för dom vad dom betyder för mig, men det stannar vid ett muntligt och hjärtligt tack och på återseende om tre veckor igen.

Den befriande känsla av lättnad som når mig när jag drar in ett djupt andetag av den klara och friska luften utanför öronmottagningen är gudomligt ljuvlig.

 Solen penslar både min utsida och insida alldeles varm, jag ser människor sitta på parkbänkar och njuta av vårsolen, på en stor skylt vid kiosken framför mig står det "Mjukglass"  med stora och varma bokstäver.

Mina steg är lätta när jag börjar vandringen tillbaka mot stationen. Plötsligt är allting så levande och vackert runt omkring mig. När jag möter och ser alla flickor och kvinnor överallt omkring mig, så tänker jag att av alla underverk som Gud fader i himmelen lyckades skapa, så måste kvinnorna vara ett av de allra största underverken han förmådde  förvandla till en alldeles sann verklighet.

I parkerna lyser det gult av blommande Vintergäck, nere i staden väcker Gleerups bokhandel alla mina sinnen till liv, caféernas konstnärliga utbud får mitt bedövade svalg att hoppas, mina nyvakna ögon njuter av klädkollektioner, smycken och fotografier i butikernas vårliga utbud som lockar och frestar, människor skrattar och är lyckliga i vårsolen, kommersen glöder, hoppet har återvänt.

Jag förstår alla människor som stirrar frågande på min trasiga utsida, medan hånskratt eller glåpord river djupa  sår inuti mig. Om ni istället frågar mig varför jag blivit så trasig, så ska jag berätta varenda ord varför det blivit så som det blivit .

Och jag är inte bitter och har aldrig tyckt synd om mig själv, för jag överlevde mot alla odds cancern.

Det ligger en lång historia bakom, en berättelse om smärta, stygn, sorg och tårar som aldrig någonsin kommer att torka bort.

I den berättelsen ska jag också berätta om barnläkare Reino Johansson i Sölvesborg som envist i månad efter månad hävdade att min huvudvärk, mina sex kilos viktminskning, min stenhårt växande böld på halsen och mina steg bort från en blommande lycklig barndom mot en hägrande svart död, berodde på skoltrötthet och spänningshuvudvärk, ty det var den diagnosen han ställde på en liten pojke som under några månader fullständigt raserat från fullt frisk till totalt orkeslös,  med en huvudvärk som plågade gränslöst dygnet runt.

Reino Johanssons diagnos om skoltrötthet och spänningshuvudvärk var inte den diagnos som överrensstämde med verkligheten jag plågades med.

På plats i tåget på vägen hem fyller plötsligt nu sångerna och melodierna från Thåström och Winnerbäck i hörlurarna mig med energi och ny aptit på livet. I det snöfläckiga landskapet som sveper förbi, kan jag i fantasin nu föreställa mig det här vidsträckta landskapet klätt i oceaner av vitsippor och evigt böljande hav med lysande rapsfält, jag kan se en soluppgång viska liv i trädens nyanlända och knallande grönska.

En fantasi som ska få vingar och förgylla alla våra sinnen bara några andetag längre fram i almanackan.

Tåget närmar sig Sölvesborg. Längtan efter Camilla, barnen, hundarna och vårt hus bubblar inuti mig.

När jag klockan 16.59 stiger av tåget i Sölvesborg känns det som om jag återuppstått och det äskade livet kommit tillbaka till mig ännu en gång....

// Jocke