Gryningen nalkas.

Ömt och försiktig tassar den fram.

Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet.

Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret.

För lördagen. 31 augusti. 2019.

Nattens svarta himmel börjar så sakteliga jagas isär. Skuggorna frigöras från varandra. Sakta gäspar gryningen.

Jag älskar gryningar. Oavsett årstid och ankomst utefter fröken urs högst varierande utstyrsel och procentuell grad av naken hud.

Våra gryningar behöver aldrig byta batteri. De kör utefter sitt förutbestämda inarbetade schema. Har sin rullande tidtabell. Som styr över oss oavsett du häckar i Osby eller Partille, New York eller Paris.

Efter fyra månader på sjukhus älskar jag mina gryningar hemma i sjukhussängen på Ingemansvägen i Mjällby ännu mer. Hur många gryningar jag vaknade upp till nere i Lund har jag inte fingrar nog till. Minns alla sjukhuskropparnas öppna ögon som aldrig såg någonting. Kyrktornens klockor som slog för någon, men aldrig för mig.

Nere i Lund slogs jag för mitt liv och spårade enbart efter kännbara DNA med positiva inslag. Smärtorna, ångesten hölls tillbaka av viljan att bli frisk igen. Alla ändlösa promenader längs livlösa korridorer. Camillas dagliga telefonsamtal som höll mig vaken och vid gott mod. Alla besök som omöjliggjorde tårarnas trogna ankomst vid samma besök. Och ännu mer flödade tårarna ihop med saknaden och ångesten när sista blickarna skiljde oss åt mellan tjocka glas i dörrar och fönster.

Inför, efter och under operationen fanns bara en sak att fokusera och be till.

Gud.

Min stöttepelare och mitt underverk.

En annan mardröm var min hörsel som bit för bit försvann bort från mig. Först lomhörd och sedan som om det slagit lock för mina öron. Grymt jobbigt. Öronläkarna sög och försökte hitta felet. För att samtala med mig tvingades man hålla munnen direkt mot mitt öra , annars no kontakt med övriga världen. Tills specialist öron läkaren Martin Aldman hittade rätt med sugen i örat och rensade tillbaka hörseln. Ett gudomligt ögonblick.

Sen kom domen.

I Kristianstad. Dödsdomen.

Inget mer att göra, än att tillsammans inom familjen få lämna min enda rundtur genom jorden i vårt drömhus med vår
drömträdgård.

Jag lever ännu. Mina andetag går och kommer. Mitt hjärta slår. Kämpar. Sliter. Hur mycket det slåss för att försöka fortsätta slita och kämpa för vår bådas skull, har jag ingen aning om. Vad som händer när orken till slut sagt ifrån och sinat , vet vi båda två efter drygt 49- års tappert gemensamt kämpande.

Alltid sida vid sida.

När det slutligen är dags för mig att krypa ner under jord, har jag mina förväntningar rätt klara för mig. Vilkas droppar som alltid kommer att rinna nedför torra, bleka och spruckna kinder. Vilka som kommer att ta sig tid att berätta hur det står till i den värld jag en dag själv hade åsikter och tyckte och tänkte om. Hur det går för mitt älskade ÅFF, Barcelona och världens genom tidernas bästa fotbollsspelare Messi. Hur det går för barnen och barnbarnen. Livet i Mjällby, Sjöstugan, Möckelhult mm. Vilken sorts värme de tända ljusen florerar till. Min födelsedag, jul eller någon annan av familjens högtidsdagar. Kanske ett syskon till Edvin, Rasmus student, Ida och Eriks förstfödda, Rasmus förlovningsdag. Kanske Marco och farsan har lite hemligheter de behöver diskutera vid min gravsten och därför doften av whiskey når ändå ner.


Gryningar kommer fortsätta underhålla.

Fortsätta hålla tal.

Lögner fortsätta spela poker med sig själv .

Med sanningens GPS påkopplad så att de kan lära sig att förstå sina egna gyttjiga lögner.

Egon har alltid plats för sin egen spegelbild.


Jag är så oändligt tacksam för alla besök, hälsningar, vykort, blommor, sms och andra hyllningar och lyckoönskningar jag fått.
Inget större än det andra.

I lördags var jag med mor och far och hälsade och tog farväl av mitt älskade Åtvidaberg på samma dag. På Kopparvallen såg vi ÅFF spela 1-1 och efter matchen belönades jag av den unga ÅFF legendaren Henrik " Fimpen " Gustavsson med en fullvuxen ÅFF flagga. På söndagen strax efter klockan 8 på morgonen smyckade denna vackra klenod flaggstången på Ingemansvägen i Mjällby. Och ska väl göra så tills begravningen äger rum och jag ska svepas in i denna flagga inför min långa resa vidare ut i världen. Just unga ÅFF legendarer har skänkt mig enormt mycket stolthet och glädje så här på slutet. Från både Daniel Hallingström och Henrik " Fimpen" Gustavsson har jag via min mobil fått privata hälsningar med beklaganden, lyckoönskningar till mig och familjen och beröm för mig som älskvärd medmänniska och framgångsrik skribent inom ÅFF. Tack till Jane och Pelle för ert varma engagemang i detta.

Ett stort tack också till Mjällbys affärs man nummer ett Albin Håkansson. I höstas tog han hit Ralf Edström och hjälpte mig att fotografera oss ihop. Nu sedan döden väntar på att ropa upp mitt nummer i kön, har den godhjärtade Albin Håkansson tagit kontakt med Ralf Edsröm och berättat för honom om mig. Då skickade Ralf lyckohälsninar till mig och att vi ÅFF: are alltid håller ihop ända till slutet.

Fina ord från en stor fotbollsspelare.

Tack Albin.

Gryningen är på gång. Sakta kryper konturerna som natt mörkret hållit gömda, nu fram medan gryningen gäspande börjar väcka ännu en augusti lördag till liv.
Den sista för år 2019.

På söndag ska den väcka årets inledande september gryning.

Jag ska försöka sova nån timme till.

Timmen för min evighets sömn kommer ofrånkomligt närmare . Tröttheten ljuger inte. Och jag har ingenstans att fly.
All kärlek till Er alla . Ni kan min sista önskan. Att få sällskap på begravningen inför min fortsätta ensamma resa vidare någonstans dit jag inte har en aning om vart den leder mig.

Älskar er. Kramar Jocke ( Allas Broder).?