allasbroder

Senaste inläggen

Av Joakim Eriksson - Onsdag 17 juli 22:21

Tiden.

Främst i ledet leder den obehindrat vår moder jord och oss alla vidare genom sekel, världshistorier och våra årstider.

Nu kämpar jag för att få lite mer av just denna tid. På jorden. I livet. Med egna andetag. Bland alla er andra och med dem jag älskar.

Hur mycket jag har kvar att leva, se, höra och känna, vet ingen säkert.

Men jag känner hur något främmande, otäckt och ovälkommet närmar sig mig.

Och det skrämmer mig. Och gör mig ibland obotligt ledsen.


Jag är hemma igen.

Så många tankar, frågor och funderingar som snurrar runt sig själva och ständigt någonstans under sin resväg hamnar vilse.

Av rädsla. Av ovisshet. Av ovilja.

För det sista svaret.

Allra, allra sista svaret kring min stund på jorden.

Hur det kommer att lyda.


Camilla och barnen har möblerat om stora rummet och anpassat det på bästa sätt inför resan mot slutstationen som någonstans står redo att möta mig när mitt nummer kommer upp.

I en bekväm sjukhussäng har jag nära till dörren mot vårt älskade soldäck och vackra baksida med trädgården och gräsmattan. Framför mig har jag Tv:n och våra generöst stora fönster som släpper min blick fri ut mot trädgården, gräsmattan, ängens resliga träd och himlens alla miner, budskap och humörsvängningar.

Kan inte få det bättre än så här i den situation som uppstått och hela mitt hjärta ler av tacksamhet och värme över närheten av Camillas varma blickar och känslorna som bedövar värsta smärtan och ångesten när vi håller om varann och tillsammans bläddrar i vår kärlekssagas alla minnen.

Ännu mer värme fylls på när våra älskade barn med respektive och våra älskade barnbarn Mio och Edvin kommer hem. Liksom när min älskade syster Jessica med familj kommer, mina älskade föräldrar och alla kära vänner och bekanta som varit och besökt mig. Möten som tankar mig full av sinnesfrid och fulloktanig kärlek.


Skönheten, mystiken och mångfalden som omgärdar livet har alltid fångat mig av omättbar förtjusning. Som alla vi människor får man kämpa och anta utmaningar ibland, som när de väl besegrats och övervunnits får ens liv att upplevas och kännas ännu mer fantastiskt njutbart och fullständigt fulltecknat av spänning och meningsfullhet.

Så här det alltid varit för mig.

Ändå tills för snart ett och ett halvt år sedan, då den här svåra biverkningen efter barndomens stränga strålbehandling, likt en vulkan började signalera att någonting var fel i vänstra ansiktshalvan.

Kampen med operationer och oändliga behandlingar har varit tuff och lång, men tyvärr också till slut förgäves.

Skelettet har ruttnat.

Därför ställs jag och familjen nu mot en ny ångestfylld och tuff utmaning i ett nytt kapitel av våra liv.

Mötet med döden.

Den svarta, stumma, ensamma färden längs en evig evighets lång vila.

Eller.

Möter man något annat.

Svåra och jobbiga tankar.

För att det är någonstans dit jag absolut inte vill färdas och tvingas stå redo oc?h givakt inför alla redan i mitt liv. Jag som hade så många önskemål, frestningar, målsättningar och drömmar kvar att vilja utforska, utmana, smaka och njuta av tillsammans med min stora livskamrat Camilla.

Planerna som var oändliga guppade skissade och klara uppe bland molnen vi färdades leende och lyckliga med.

Men någonting illavarslande, kusligt morrande gömde sig bakom drömmarnas molntussar och nu gäller det att ta till vara på de guldkorn jag kan nå och ta till mig.

Härliga sköna stunder i solen. Sällskapet av familj och vänner. Väntar både långväga och närboende vänner och släktingar på besök under de närmaste dagarna.

Klarar mig själv helt och hållet ännu. Sköter mitt matintag via den inopererade pegen på magen . Medicinerar mig på egen hand. Mycket smärtstillande och mer och mer lugnande när behovet att försöka styra bort funderingarna kring det ofrånkomliga som klämmer, biter och plågas , behöver övernaturlig hjälpinsatser.

Livet är fortfarande oändligt vackert . Som när gryningsljuset försiktigt smygande och gäspande anländer och suddar ut nattens vakande och återstående rester. Himlens oändligt olika nyanser förvandlas under några timmar i skiftande fyrverkerier av ljus och toner i nån sorts strävan att avslöja eller förvilla vilket humör vädret kommer att bjuda på när dagen väl är fullvaken.

Mitt friska jag älskade i detta magiska skådespel att njuta av en kopp kaffe i den sträva morgontimmen, numera försöker jag njuta en stund i utsikten från min sjukhussäng, innan jag söker några timmars fler sömn.

Häromkvällen gick jag och Camilla en promenad längs slottsparken. Väckte så många minnen. Som när vi de första åren bodde på S:t Ibbsgatan och närmast dagligen gick och matade ankorna med våra överförtjusta barn som då var så små att de åkte barnvagn. Alla trädgårdens dag och julmarknader vi besökt friska, lyckliga och totalt främmande för det tragiska avsked som väntar vår mångåriga kärlek och vår familj och vänner och bekanta.

Solen har klättrat ner för idag. Koltrastens vemodiga sång gör mitt hjärtas sorgsna slag sällskap. Smärtan i mitt söndertrasade ansikte ska jag försöka mota bort med morfin och Alvedon och sen hoppas jag få några välbehövliga timmars sömn.

I morgon är en annan dag. Som leds av en tid som aldrig står still.

För mig stannar snart tiden.

Jag hann aldrig få lägga mitt livs pussel klart med den jag älskat mest.

En av mina sista stora önskningar i livet är att ni kommer så många som möjligt på min begravning så vi kan säga farväl till varandra.

Skulle göra mig lycklig och tacksam.

Tror jag kommer att sova gott då....

All kärlek till er.

Kramar Jocke.

ANNONS
Av Joakim Eriksson - Måndag 8 juli 23:44

Från glipan i vårt öppna sovrumsfönster guppar emellanåt små andetag av frisk kvällsbris in i sovrummet.

Svagt hörs koltrastens magiskt vackra sång vaggande ta farväl av ännu en dag ute i skiftningen mellan kvällens sista brus och nattens anländande skimmer.

Intill och bredvid mig ligger mitt livs stora kärlek hjärter Camilla och andas ömt och försiktigt. Under 25 år har vår kärlek varit oändligt sprudlande stark och via henne öppnades vägen genom livet för våra fyra älskade barn Linda, Sandra, Ida och Rasmus.

Efter närmast fyra månader inlagd på sjukhuset i Lund och Kristianstad är jag utskriven och hemma igen. I min egen säng, sommaridyllen dukar dagligen fram möjligheten att inta frukosten utomhus i strålande solsken och sällskap av Camilla och vissa morgnar dyker någon av barnen upp med nybakade frallor.
Värmen skapar möjligheter att njuta av våra nyinköpta fällbara utemöbler med fotpallar långt in i kvällens dunkla mörker. Kylan får Camilla att ta fram varsin filt och tända några värmeljus. Vi pratar och gråter lågmält sinsemellan om den långa, svåra tid som passerat och den ovissa, stumma framtid som väntas anlända.

Fågelkvitter, smattrandet från gräsklippare och häcksaxar, brummandet från postbilen kring lunchtid och hundarnas ständiga kontaktsökande trofasta ögon, gentemot de senaste månadernas vistelse och knappnålsliknande jakt efter underverk och ljuspunkter under den grymt tuffa kampen att någon gång lyckas få mitt ihop plockade och svårt söndertrasade ansikte att läka. Ångesten, smärtan och ovissheten som gnager djupa sår i själen i Camillas, familjens och mitt hjärta. Camillas oerhört tunga börda att trösta mig, barnen och sig själv, samtidigt som huset, trädgården, hundarna, räkningarna, handlandet, matlagningen och jobbet ska skötas medan hon också ska leva, andas och hämta krafter. Hemmaboende sonen Rasmus har stöttat, kämpat och försökt finnas till hands i den omfattning han förmår och klarar av.

Men jag känner i min kropp medan jag vattnar blommorna, går en liten runda eller surtit uppe några timmar, att kroppen är slutkörd, krafterna finns inte där och jag.måste lägga mig för att hämta lite ny energi. Men hela jag går på reserven, får tvinga mig själv att försök drömma fram och uppfinna ljuspunkter som jag någonstans vet om, inte finns i verkligheten längre.
Men jag är nog född med en envis hoppfullhet som får mig kämpa så länge de sista små sandkornen av hopp ändå håller sig kvar som en osynlig hägring framför mig.

Knappt två veckor hemma gick det, sen följde Camilla, Anton och Edvin med mig till Kristianstad igen. Efter tre långa timmar på akuten var jag tillbaka på öronavdelningen och låg hjälplös och håglös mellan stumma väggar och tomma fönster som vette ut mot en värld som jag sakta distanserades allt längre bort ifrån. Tårar och förtvivlan skilde oss åt när mitt sällskap lämnade mig och jag erkände att mina krafter och kämpaanda snart inte räckte till längre. Orken var på väg att helt sina.

Som så ofta på senare tid började jag acceptera att få somna in och lämna smärtorna, den förlamande tröttheten och knivarna av ångest. Jag och Camilla hade under min tid hemma många känslomässigt urjobbiga samtal, men samtidigt som vi grät var det också nödvändigt att prata om det oundvikliga som vi båda någonstans kände kröp närmare. Värst för mig var det att ens nudda tanken att behöva skiljas åt från vår 25- år fantastiska kärlekssaga, våra älskade barn med respektive, våra älskade barnbarn, min älskade syster Jessica med familj, mina älskade föräldrar, Camillas älskade mor och syskon med barn, släktingar, kusiner, vänner, kompisar, grannar, hjärtevänner, arbetskamrater med flera.
En mardröm utan slut.

På onsdagen efter att jag var tillbaka i Kristianstad valde man att röntga mig från lungorna och uppåt med kontraströntgen. Dagen efter kom svaret. Den ursprungliga infektionen hade kommit tillbaka och blossat och spridit sig rejält över ansiktet och upp i huvudet. Kontakt hade genast tagits med Lund och det gemensamma svaret som levererades till mig på torsdags eftermiddagen var att det fanns inte längre något att göra för mig. Kampen var slutligen över och förbi. Mitt liv med mirakel var till ändå. Jag skulle tvingas lämna mitt livs kärlek, mina barn, min älskade familj och allt annat jag lärt mig älska med livet. Jag var inte färdig, långt ifrån mätt, jag och hjärter Camilla som hade såna planer för barnbarnen och våra liv.
I februari erhöll jag gåvan för att ha varit anställd i kommunen i 25 år. Borgmästaren, omsorgschefen och löneassistensen Monica Lindau var hemma och överlämnade gåvan. 22 maj i år firade jag och Camilla 20- årig bröllopsdag. För några friska år sedan bestämde vi att vid den dagen gifta om oss och föreviga varandra med ännu en varsin livslång kärlekstatuering, den här sjukdomen satte stopp för det firandet.

Den 10 mars hemma på Ingemansvägen i Mjällby anordnade Camilla och jag en middag med familjen inför min stora, svåra och ovissa operation. Ändlösa tårar rann nedför våra hjälplösa kinder när vi tog farväl. För vi visste att det kunde vara sista gången vi sågs. Måndagen 11 mars nere i Lund höll jag på att bli galen av vanmakt och dränkt av tårar när Camilla och jag skiljdes åt mot kvällningen på sjukhuset när det bara återstod timmar tills jag skulle sväva iväg in i operationens ovissa mörker.

Nu snart fyra månader senare ska detta grymma, definitiva och obeskrivligt jobbiga slutliga farväl snart äga rum i en grym sanning av verlighet. Jag väntar på att få komma hem och avsluta livet där hemma nära familjen. Jag har en önskan om att få vara nära dem när sista andetaget lämnar mig och jag slutligen tar farväl av min stund på jorden. Camilla har lovat mig en fin gravplats där hon också lovat vila när hennes resa är över. Känns så varmt och fint att ta med sig, även om jag tror och hoppas hon finner en ny kärlek efter min aska.
Tankarna kring barnens framtid slutar heller aldrig att rulla, liksom mina önskningar om att min och Camillas familj lyckligt ska snurra vidare in i framtiden.

Många sorgliga och svåra avsked väntar, men så betydelsefulla och viktiga.

Fyra operationer har det blivit under den här resan. Sammanlagt en bra bit över ett dygn på operationsbordet. Hoppet och tron har funnits närvarande ändå tills den allra sista tiden då det gradvis slocknat. Fantastiska läkare och sjukvårdspersonal har jag mött i överflöd som bemött och behandlat mig som en ängel. Mina närmast anhöriga har gjort allt för mig, jag haft oändligt många betydelsefulla besök, fått massor av gåvor, vackra blommor, brev, vykort, hälsningar och telefonsamtal. När jag efter 11 veckor nere i Lund förflyttades till Kristianstad, överöstes jag av kramar, tårar och massor av beundransvärt beröm från all personal där nere vid avskedet som fick mig att gråta av både glädje och tacksamhet.
Glädjetårar rann nedför mina kinder också när jag för drygt tre veckor sedan skrevs ut från Kristianstad och äntligen skulle få komma hem igen.
Den glädjen förblev ej långvarig och nu väntar jag återigen på att få komma hem.
För att avsluta och ta avsked från ett liv och en älskad familj alldeles för tidigt.

Hoppas ni ska ha några goda sidor av mig att minnas...

Tack för mig.

Njut och ta vara på eran stund i livet.

All kärlek till er. /// Jocke

ANNONS
Av Joakim Eriksson - Fredag 26 april 07:04

Dagar kommer och går .

Sjunde veckan på sjukhuset i Lund.

Kampen fortsätter.

Igelbehandlingen och penicillinet är utsatt sedan två veckor. Blodprovstagningarna varje morgon slipper jag. Jag promenerar och sitter uppe mycket. Element som försiktigt pekar åt rätt håll.

Det fina vädret har bjudit ut mig i friska luften med sol och värme och en påminnelse om att modet, solbrillorna, GB glassen, förälskelser, nykläckta liv i barnvagnar, mobiltelefoner, taxiverksamheten, bilbranschen, sjukdomars grymheter och ihjältrampade cigarettfimpar bland skyltar om ett rökfritt sjukhusområde, visar och påminner mig om att livet utvecklas och går vidare även utan mig.

Tiden står aldrig still.

En tid som samtidigt också visar att läkarnas, sjukvårdspersonalens, mina anhörigas och min egen kamp försiktigt tassar åt rätt håll.

För andra året i rad fick jag fira min födelsedag på öronavdelningen här i Lund. Inte i samma rum, men längs samma gråa, nerslitna korridor.
Ingen frukost på sängen, men ändå en födelsedag med massor av varma gratulationer, fina presenter, blommor som verkligen lyste upp sjukhusrummet och genomsnälla besök. Jag fick en bukett rosor sända från hjärtevänner långt bortifrån och till hemmet på Ingemansvägen kom ett bud med en urtjusig plantering av vårblommor dekorerade av en i sin tur vacker ytterkruka. Denna överraskning bjöd några kära släktingar från Vaxholm och Västerås på. Så jag var verkligen nöjd och tacksam med min födelsedag, trots min högst ofrivilliga vistelse som svår patient på ett sjukhus.

Påskveckan, som också den för andra året i rad skulle firas nere på öronavdelningen i Lund, inleddes med en annorlunda
överraskning redan på söndagen innan.
Då bevakades vår avdelning nämligen av en väktare stationerad vid ingången. Väckte så klart både frågetecken och nyfikenhet, inget jag varit med om tidigare, men något som man via massmedia lärt sig blivit allt vanligare i vårt mer öppna Sverige. Liksom kameraövervakning och jag har också mött flertalet sjukvårdsanställda som på sina namnbrickor ristat bort sina efternamn, som en ren säkerhetsåtgärd för att inte bli förföljda eller råka illa ut i privatlivet .
Även på måndagsförmiddagen bevakades ingången till avdelningen av väktare och samma eftermiddag bildade jag mig en egen teori kring varför denna bevakning ägde rum. Då mötte jag nämligen i korridoren en synnerligen rakryggad, muskulös och välfriserad herre med ett öga så dunkelt mörkt och respektingivande att jag verkligen reagerade. Det andra ögat var totalt igenmurat och delar av ansiktet täckt av bandage. På kvällen fick han besök av ett gäng välklädda och lika rakryggade och välfriserade män och det var väl därför jag drog paralleller till om det rörde sig om en gängkonflikt som orsak till väktarens närvaro, men det behövde ju inte alls vara så. Fanns ju ingen att fråga, personalen har tystnadsplikt. Men närvaron av väktaren upphörde senare samma måndag och mannen jag misstänkte som orsak till närvaron försvann någon gång under onsdagen, utan att vare sig någon skottlossning eller något tumult uppstått på avdelningen.

Däremot möttes jag mot kvällningen denna påsklovs måndag av ett riktigt överraskningsbesked av öronläkare Johanna. Om jag ville och kände för det så fick jag gärna åka hem på permission under någon av påskdagarna. Jag blev så rörd och känslofyllt glad att jag inte kunde hålla tillbaka gråten och tårarna. Herregud vilken positiv chock som genast beväpnade mig med vingar och fick mig att längta till påskafton då drömmen skulle bli verklighet.
På långfredagen fick jag besök av mamma, pappa, syster Jessica och hennes störtsköna sambo Marco och deras yngsta son Noah. Blev några underhållande och trevliga timmar innan det blev dags för dem att dunsta hemåt, medan jag räknade ned och packade lite inför hemresan. Var ju tvungen att från sjukhuset ha med mig nödvändig medicinutrustning, mat och omläggningsmaterial. Fick bla en väska innehållande utrustning för att hålla tracken på halsen i schack. Den behöver ju sugas ren från slem som bildas där, vilket fick mig att träna själv på detta och det kändes obehagligt och läskigt att köra ner den där slangen i luftstrupen på sig själv.
9.30 på påskafton hämtade chauffören mig på avdelningen. Strax därefter satt jag i baksätet på en svart Volvo V 70 och följde det våruppklädda landskapet som för förbi.
Klockan 11 svängde vi in på gatan där Camilla bott som barn med sin familj och där hon och jag med våra barn bott sedan november 1996. Då Linda var sex år, Sandra 3 år och Ida hade kommit till världen i april samma år. Medan Rasmus ännu varken var tillverkad, planerad eller kommen till världen.
Efter nästan sju veckor hemifrån vandrade jag återigen längs gången mot ytterdörren. Camilla och Rasmus hade planterat vårblommor piffigt och snyggt i krukor bland ljuslyktor och lådor i trä. Gången var rensopad och i rabatterna hade gamla löv räfsats bort och buskar klippts ner. Några tårar eller någon gråt gick inte att hålla tillbaka mellan Rasmus och mig som inte träffats sedan vi dagen före operationen tagit ett tårdrypande farväl på samma plats i samma hall.
Hundarna Molle och Messi jublade de också, Messi till och med ylade av glädje och blicken i hans goda ögon berättade att han undrat över vart jag tagit vägen, att han saknat mig och att han ville att jag skulle krama honom länge och inte försvinna bort så igen. Problemet med att man från mitt högra lår tagit muskler under operationen till ansiktslambonen, är att det saknas krafter att som innan bara böja på benen och sätta sig ner stående på fötterna. Det går inte, jag har provat och föll meddetsamma handlöst ner med knäna i golvet.

Känslan av att vara hemma igen är svår att beskriva. Men solen sken och så fort jag och Camilla kunde gick vi ut och satte oss på vår helt insynsskyddade framsida. Herregud så befriande gott. Solen värmde och att i lugn sitta och prata med Camilla om allt mellan himmel och jord var gudomligt. Vi tog en runda genom trädgården som sjudade av knoppar och begynnande liv. Diskuterade och planerade. Timmarna flög iväg och under eftermiddagen anlände alla barnen, plus barnbarnen och Sandras goa Anton som inhandlat wienerbröd och kanelbullar till kaffet som serverades i värmen på baksidan. Barnbarnen fikade de också innan de började leka på nytt bland alla leksaker.
Efter att barnen begett sig hemåt blev det dags att packa ihop mina medhavda saker igen. De sex timmarna hemma var snart över och prick klockan 17 ringde chauffören på dörrklockan och meddelade sin ankomst. Jisses vad mycket känslor man samlar på sig när man ligger ensam, hjälplös och svårt sjuk på ett sjukhus. Med enorm glädje hade jag sett fram emot denna energibomb som permissionen gav mig, efter att på nytt tagit farväl av Rasmus, hundarna och huset och kramarna med Camilla var över och taxibussens fönsterruta skiljde våra kroppar och blickar åt, grät både hon och jag. Jag grät okontrollerat så jag skakade av förtvivlan att behöva återvända till ensamheten på sjukhuset och den sanna vetskapen att jag hade en enormt lång och farlig resväg kvar mot målet att bli återställd och frisk.
Snart rullade bilen, bilden av en vinkande Camilla försvann. Genom tårarna såg jag hur grannen Kjell Boking stod på kökstrappan och vinkade åt mig och jag hann tacksamt vinka tillbaka innan bilen lämnade hemkvarteren, Mjällby och Listerlandet bakom mig. Timmarna av ändlös kärlek, återförening och glädje var över. Strax innan klockan 19 var jag tillbaka i den gråa och slitna sjukhuskorridoren och mötte den pigga sjukhuspersonalen. Förmådde inte kontrollera känslorna när frågorna kom om jag haft det bra. Svarade att det varit underbart innan minnena av dagen satte igång den tårfyllda gråten på nytt.
Men jag somnade gott denna påskafton kväll och unnade mig en rejäl sovmorgon på morgonen efter. Inga tider att passa, inga väntade besök, bara ännu en dag i kampen för att överleva och komma tillbaka.

I tisdags var jag förberedd på en eventuell operation. Var fastande sedan midnatt. Plastikkirurgerna och öronläkarna som varit långlediga över påsk skulle komma inom tidigt på morgonen och avgöra om det skulle bli någon operation eller inte. De kom och de lyfte, klippte och grejade med det lilla som återstår av lambonen och konstaterade att läkningen i hålrummen efter det bortopererade ögat och de andra delarna i gommen och näshålan går på rätt håll. Och medan denna sakteliga process pågår så övervakas och kontrolleras jag av läkarteamet , tills det så småningom blir dags för operation igen. Då man ska försöka täcka över min bortopererade ansiktshalva på nytt och få detta att läka och fästa över det som en gång var mitt ansikte som jag skrattade, log, pratade och kysstes med.
Och som hade ett vänsteröga.

Så blir det aldrig mer igen. Huvudsaken är att jag blir frisk och i väntan på läkning och operation så beviljas jag nu flera permissioner tillsammans med en övernattning på prov.

Så i onsdags drog jag hem igen. Och såg böljande, evighetslånga rapsfält blomma lysande gula. Och mötte bilden av en exploderande bokskog som tar andan ur en av sin bedårande skönhet.
Och framförallt förenades jag för några timmar med mitt hem och all kärlek som bor och lever mellan väggarna där.

Fantastiskt.

Må gott. /// Jocke

Av Joakim Eriksson - Tisdag 9 april 14:31

Minns när jag låg inlagd tre veckor här i Lund för ett år sedan. När symtomen kring det vi nu vet var en infektion i en ansiktshalva, där skallben och andra ben tillsammans med vävnad ruttnat över större delen av denna ansiktshalva redan då.

Anledningen vet både jag och läkarna beror på den enorma mängd strålning jag utsattes för när jag 11 år gammal kom till Lund och man efter grundliga undersökningar konstaterade att cancern som angripit mig växt sig alldeles för stor för att mitt liv skulle gå att rädda.

Men man skulle ändå göra ett försök så efter en inledande dunderkur behandling med cellgift, påbörjade man en intensiv, hög dos strålbehandling.

Man hade ingenting att förlora, och tvärtom gav man mig en fortsättning på ett liv som varit fantastiskt och trots mitt skadade och väldigt annorlunda utseende , så blev fortsättningen på barndomen och ungdomsåren gudomliga, jobben som bagare och undersköterska har hållt mig från all arbetslöshet och störst av allt mötte jag kärleken, bildade familj, flyttade till hus, gifte mig och har fått två barnbarn.

Strålbehandlingens biverkningar har successivt blivit värre under de senaste 10 åren, för att nu kulminera i denna ruttna ansiktshalva, som efter att ha opererats bort efterlämnat ett tomt hål som byggts upp och täckts av andra kroppsdelar som tyvärr har svårt att fästa och läka ihop.

Alltihop det här jag är med om i direktsändning just precis nu, satte alltså ordentlig fart för över ett år sedan och det var under tre veckors tuff behandling i Lund, dit jag ankom 28 mars under minusgrader och snöstorm, som läkarna och jag skaffade oss svaren kring vad som pågick under vänster ansiktshalva som ständigt blev infekterad och svårt svullen.
Under den behandlingen för ett år sedan så anlände april och påsken med fortsatt isande, bitter kyla och stormar med vassa, virvlande flingor av snö. Kylan höll i sig under drygt tio dagar in i rastlösa april, då plötsligt sommarvärme drog in över Södra Sverige och fick människor att byta ut hukandet mot snöstormarnas anfall, mot svalkande glass som smälte i munnarna lika fort som täcket av snö trollades vips väck. Uteserveringar öppnades upp för servering av drinkar, shottar, Carlsberg, Mariestad och annat galet gott under mingel, skratt och förälskelse gentemot väderlekens plötsliga charmoffensiva förändring.
Och jag kunde på egna, lite vingliga ben lämna avdelningen för att få njuta en stund av värmen, fågelkvittret, ett och annat surr av humlor och ljuvliga känslan att jag började tillfriskna på sjukhusets parkbänkar.

I lördags då almanackan nått till den 6 april 2019 , kunde jag hållande i en droppställning gående med en personal, lämna andra våningen och ta mig ner till skyskrapans entré och gå ut till en parkbänk intill ett blommande hav av vårblomster och njuta av en ljuvlig försommar värme med gassande sol och 18 gradig värme.

Jisses vad skönt, vilket avbräck av torr och instängd sjukhusluft jag fick och min längtan hem växte om möjligt sig ännu starkare. Denna kvart av frisk luft ute i det fria fick mig också att inse att den här våren går jag miste om den gudomliga synen av oceaner med blommande vitsippor och bokskogarnas kommande knallgröna explosion i skönhet hemomkring. Inga inköp och planteringar av det härliga utbud av galet tjusiga och färgrika variationer av sommarblomster som finns och som verkligen förmår sätta fart på känslorna. Nu sliter Camilla ensam, med viss hjälp av sonen Rasmus, med allt trädgårdsarbete samtidigt som jobb, matlagning, handling, våra djur och huset ska skötas om och rulla.
Tufft.

Tuff är också tillvaron för mig. Värst är det med saknaden av kärleken och livet där hemma. Och ännu värre den fasansfulla rädslan som infinner sig när tankar kring döden kommer och vanmakten att behöva lämna alla människor som man älskar mest, då gråter jag hejdlöst och tvingar mig själv att slå bort dessa mardrömmar och istället leta efter den horisont med drömmar som jag vet finns tillgänglig nånstans.
Att vakna stelfrusen om nätterna med totalt nedblodade lakan och nattskjorta sliter, liksom att vakna vimmelkantig av trötthet och yrsel på grund av allt blod som lämnat mig och behöver ersättas. Oron för blodtryck, tempen, om CVK intaget som både funkar att koppla dropp via och även ta blod till prover med, att denna cvk funkar är livsviktigt med tanke på att alla mina blodkärl är totalt sönderstuckna.

Kampen för att lambonen ska överleva och att alla öppningar efter operationen i munnen, bakom näsan och upp mot hjärnan ska läka ihop genom att bilda nya slemhinnor pågår och kräver tid. Som vi har mina närmsta och jag, huvudsaken är att jag får bli frisk och en dag komma hem igen.

I torsdags kom svågern Mikael inom till mig när han körde från jobbet i Malmö. Alltid trevligt och sin vana trogen hade han något läsvärt med sig. Denna gången Allers Trädgård. Micke och hans Annie är guld värda som ställt upp så mycket för mig och Camilla och fortsätter finnas till hands och hjälpa.
I lördags var det meningen att Mikael och Mervi hemifrån skulle komma på besök. Något som gladde mig väldigt för det var verkligen ett snällt och hjärtligt initiativ från deras sida att åka ner ändå till Lund för min skull. Sedan har ju Mikael egen erfarenhet av att vårdas för cancer nere i Lund. För att han skulle överleva har han fått bära med sig ett fruktansvärt handikapp genom hela sitt vuxna liv. Ändå är han alltid lika positiv och sprider liksom sin fru Mervi glädje omkring sig. Vilket i sanning är oerhört beundransvärt. Och få komma ner till Lund väcker såklart en oändligt massa minnen till liv för Mikael.
Men medan mamma och pappa var här under fredags eftermiddagen var jag hostig och hes, vilket blev ännu värre mot kvällen då jag inte kunde få fram mer än enstaka kraxningar. Så jag fick tyvärr meddela Mikael och Mervii detta och de skulle komma en annan gång istället. Så typiskt och tråkigt.
I söndags kom Camilla tillsammans med mamma och pappa. Rösten långt ifrån okej och värre blir det ju när man sliter på den. Och som vanligt när de kommer så kan jag inte stoppa gråten och tårarna. Och efter några uppskattade timmar så följer jag dem ut till dörren i korridoren, kramas och tar farväl och när sista vinkningen och blicken av dem försvinner bort, har den förtvivlade gråten redan fått mig att skaka. Lika fruktansvärt varenda gång. Hur länge ska det pågå, finns något lyckligt slut.

Läkarna i Lund är fantastiska. Inte minst mina öronläkare och två kvinnliga plastikkirurger, Stina och Karin så underbart kunniga och varma i bemötande. Liksom all vårdpersonal här på öron och andra jag stött på bland annat på operationen, intensiven, post- op och olika personal från narkos som kommit och stöttat och hjälpt till när det behövts.

Mina läkare är ärliga med att de tar en dag i taget. Liksom jag och mina anhöriga. Läkarna vet inte med säkerhet vad som kommer att hända, de har kontroll på läget och olika planer på vad som behöver att göras om någonting förändras.

Så är det med svårt strålskadade patienter, men genom mig så lär man sig och dokumenterar för framtida patienters behandlingar och välgång.

Ingenting av det som sker, sker förhoppningsvis inte förgäves.....

Må gott, tack för att ni finns. Kramar.

/// Jocke

Ska nästa gång försöka några bilder från vår trädgård som jag saknar....

Av Joakim Eriksson - Fredag 5 april 10:48

I måndags var det tre veckor sedan jag och Camilla anlände med plågande ovisshet och värkande oro till Universitetssjukhuset i Lund.

Tre veckor sedan vi efter måndagskvällens ankomst båda av förtvivlan grät medan vi kramades, utbytte blickar och kroppsvärme kontakt och utväxlade orden om evig kärlek och hoppet om allt skulle gå bra, innan mörkret skiljde oss åt.

Någonstans visste vi både Camilla och jag att detta ögonblick kunde vara det sista någonsin som vi sågs och andades med varandra. I värsta fall kanske vi aldrig skulle nå upplevelsen att mötas på nytt.

Denna risk visste vi båda två fanns bakom den ytterst komplicerade och riskfyllda operation som väntade under morgondagen.

Närmare 25 år av gränslös kärlek. Den 22 maj senare i vår var det 20 år sedan bröllopsklockorna ringde för oss i S:t Nicolai kyrka mitt i Sölvesborg.

Denna måndagskväll ringde en annan typ av klockor. Ödesdigra, bitterljuva varningsklockor....

Nu har tre veckor passerat denna måndagskväll hemskheter. Vi är inne på den fjärde veckan nere i Lund. Den ovissa resan fortsätter med hoppet som fortsatt medresenär. Plastikkirurgen var inom i morse och konstaterade att nedre halvan av den ditopererade ansiktslambonen är fin och börjar stabiliseras, medan tyvärr den övre delen under ögat och kring näsan har det kämpigare att överleva. Man fortsätter att behandla lambonen med blodsugande iglar,. Allt glesare mellan behandlingarna med förhoppningen att kroppen själv ska bilda små blodkärl i just lambonen, vilket om det sker ökar överlevnads hoppet i denna lambon.
En reservplan som diskuterats är annars att under narkos ta vävnad från pannan och flytta till området på lambonen och hoppas att detta ska få fart på läkning och tillfrisknandet här. Pannans borttagna hud får kompenseras med hud från mitt högerlår.

Så behandlingen rullar på, liksom all annan verksamhet kring mig som sker dygnet runt.
Promenaderna längs de trötta korridorerna genomför jag så ofta som möjligt, liksom lite gymnastik med armarna. Fördelen med promenaderna är ljuset som väntar i den lilla matsalen vid korridorens ände, där jag älskar att stanna till och blicka ut
över välkända boulevarder och kunna betrakta levande människor som rör sig fritt därute bland luftens friska vingslag.
Utsikten från mitt rum vetter sig dessutom mot framsidan och ingången till skyskrapan, där det under dagtid råder livlig kommers som ibland är skön att vila och förströ blicken mot.

I söndags när mamma, pappa och Camilla kom hade de förutom en jättefin Maja lykta också med sig en bukett blommande vitsippor härstammade från falkvik med sig. Redan 31 mars. Anmärkningsvärt tidigt.
Som vanligt gråt och tårar vid deras ankomst och samma scenario när vi tog farväl ute i korridoren och deras nyss så närvarande röster och gudomliga personligheter vips var borta och ensamheten ekade av saknad och ångest när jag återvände till rummets tomma skal.
Under måndagen visste jag att Ida på sin självaste födelsedag tillsammans med sambon Erik skulle komma och hälsa på. Vilket de gjorde kring lunch, men inte ensamma utan även Sandra och älskade lilla Edvin var med. Och trots morfar Jockes blodiga och trasiga ansiktshalva, så drogs han leende mot mig och satt i knäet tills nyfikenheten för alla sladdar kopplade till mig och det trasiga ansiktet blev för ivrig och stor.
Vid besök rusar tiden och lika plötsligt som de kom, lika plötsligt blev det dags för farväl och så fort deras andetag lämnat mig gick jag bort till rummets fönster för att följa dem så länge det gick via utsikten mot skyskrapans entré. Efter en stund dök älskade Ida, Erik, Sandra och Edvin upp i solgasset njutandes av varsin glass från Pressbyrån. Så länge det var möjligt följde jag dem innan de suddades bort bakom en byggnad på vägen mot parkeringshuset och deras framtida färd tillbaka mot hemstaden.

Dagar kommer och går även på ett sjukhus. Dygnet runt kräver mitt tillstånd vård och omsorg. Ansiktslambonen blöder ständigt och får extra hjälp av iglarna. Allt för att hålla blodflödet intakt och förse lambonen med livsavgörande blod. Sammantaget gör ju detta att jag behöver tvättas och läggas om otaliga gånger per dygn. Överallt där jag befinner mig droppar det blod, över kläder, sängen, fåtöljen, tvättstället, toaletten, filmjölken och golven. Vilket gör att blodvärdet sjunker i takt med sinade krafter och behovet av en påse blod från någon godhjärtad hjälte, infinner sig hos mig. Blodprover i massor tas varenda tidig gryning ihop med kontroller av temp, blodtryck och andningsfrekvens. Plus insprutning av dagens första mediciner via sonden, innan sondmaten börjar fylla min tomt ekande mage.
Under det här utdragna sjukdomsförloppet har jag rasat från stadiga 60 kilo till nuvarande 48.2 Katastrof. Men en verklighet det inte går att blunda bort.

Sömnen är ett annat bekymmer. Får hjälp av insomningsmedicin, vilket får några timmars sällskap med John blund, men så gott som alla nätter vaknar jag runt 03- 04.
Så även i tisdags denna veckan, då jag var rejält seg och gav mig själv chansen att efter läkarronden försöka sova lite.
I dvala hördes några manliga röster som jag trodde kom från korridoren, tills jag reste på mig för lägesändring och för en kort sekund slog upp blicken. Som möttes av en chock när Jens, Björn och Henke stod i rummet.
Herregud vilka volter av overklig överraskning som välte mig där jag låg som en fågelunge i sängen. Hade ingen aning om detta besök, men de hade varit i kontakt med Camilla och sökt nödvändig information kring var jag låg o.s.v
Och nu stod dessa tre resliga gamla polare hos mig och vi fick några riktigt trevliga timmar genom att damma av oförglömliga gamla minnen och ventilera kring färska händelser och nutidens vardagliga ting.
Henke hade med sig några gamla foto från vår ungdoms galna fester, som jag fick.
Under åren som passerat så har vi sedan flera år träffats med jämna mellanrum för att fika på olika ställen. Vi har också bland annat lattjat lite fotboll i Bromöllas inomhushall, flera gånger spelat nio hål golf och spelat paddel vid golfbanan som jag tyckte var skitkul, även om jag och Henke förlorade retfullt knappt mot Björne och Jens.
Besöket gav mig rejält med positiv energi och många goa skratt och en påminnelse om vilken fantastisk ungdom jag hade.

Ett sätt att försörja mig själv med hopp är att under gryningsljuset och medan solen försiktigt penslar liv och värme över den nyss födda dagen, är att tänka på alla älskade människor som finns därhemma. Vad de gör i just detta ögonblick, jag kan se dem framför mig röra sig i välkända miljöer bland vovvarna Molle och Messi och katterna Musse och Truls, som jag också saknar nåt enormt. Jag drömmer om trädgården, sonen Rasmus tillvaro, våra tre älskade utflugna flickors liv med sambo och barn i sina hus. Hjärter Camilla tänker jag alltid på, min livskamrat och stora vän. Tänker på min älskade syster Jessica med sambo Marco och tre härliga pojkar, mina älskade och alltid genomsnälla föräldrar, finns med mig gör också släktingar, kusiner, vänner, hjärtevänner, arbetskamrater, grannar, Cecilia Björklund med personal på öron i Kristianstad, Pontus Larsson och Carina, Camilla och Lottie i Karlshamn på sjukhustandvården, mina facebook vänner med flera. Tid finns att tänka.

En ny fredag är här med sol och vår. Vill önska er en trevlig helg.

Kramar /// Jocke.

Skickar en bild på de fina vitsipporna och de tre resliga polarna Jens, Björne o Henke.

Av Joakim Eriksson - Söndag 31 mars 12:30

Söndagens gryningsljus anlände senare och mindre gnistrande än lördagens. Av två anledningar. Ljusets en timme försenade presentation av dagen beror ju på att vi idag gått in i sommartid genom att flytta fram klockan en timme, som innebar ljusets fördröjning pch vilket kommer att göra kvällarna längre upplysta och levande.
Och lördagens ankomst som verkligen log, gnistrade och lockade av strålande solsken, är mera mulen, tillbakadragen och sömnig denna sista mars söndag.
Oavsett vilket så befinner jag mig på samma rum i samma utsatta situation som jag gjort i snart tre veckor. Aldrig ensam eller övergiven. Varje dag följer upprepade behandlingar, undersökningar,, provtagningar, medicineringar och mätningar. Personalen och läkarna är väldigt duktiga och trevliga, vilket som patient genererar positiv och viktig energi.

I fredags runt kl 11.40 stegade Camilla in på mitt rum och frälste mig med sin närvaro. I flera minuter satt vi och bara höll om varandra medan lyckan och tacksamheten fyllde mig av kärlek och en värme som är omöjlig att översätta för den som inte varit med om något liknande. Under hela eftermiddagen umgicks och samtalade vi sinsemellan. Planerade för en framtid vi hoppas och önskar ska presenteras bortom sjukdomens dagar.
För tid kommer det att ta för den här på mig nyopererade lambolen att fungera. Jag har fått information om att efter tisdagens operativa ingrepp då man klippte bort vissa kanter av lambolen, så börjar försiktigt delar av lambolen att stabiliseras och växa fast. Medan området kring näsan och ögat har svårast att tillfriskna och gå framåt. Så ytterligare flera operativa ingrepp under narkos är att vänta, liksom lång och tålmodig vårdtid för mig nere i Lund.
Står ut med allt, bara denna lamboi en dag mäktar med att helt tillfriskna och jag en dag får återvända hem igen.

Som Camilla tvingades göra när alla fredagens eftermiddagstimmar så småningom passerat och farväl, adjö, på återseende, tårar, jag älskar dig och sista blicken och vinkningen ägde rum och vi på nytt ofrivilligt försvann bort från varandra och ensamheten mötte mig vart jag än vände mig. Men sanningen är att besöken fyller mig med så mycket glädje, värme och kärlek att dessa överlever ändå tills nästa gång jag nås av hjärtligt välkomna besök.

Igår lördag tillbringade jag med engelsk och spansk Barca fotboll och hockey. Fick också en överraskade fantastisk åktur ut i vårsolen och njuta av frisk härlig luft under drygt en kvart. Se en omgivning med levande människor, uppklädda i moderiktiga klädkollektioner , förälskelse i handslagen och blickarna och kroppsspråket mellan fria människor på väg någonstans utanför sjukhusområdet. Taxibilar, personbilar, cyklister. Planterade och välskötta rabatter med hav av rikligt blommande skönheter i klara, levande färgnyanser. Tillbaka på avdelningen promenerade jag korridorerna fram och tillbaka i omgångar, gjorde gymnastik med armarna. Hela tiden med koncentrerad målbild att det ska göra nytta i kampen för att läkning, överlevnad och uppståndelse.

Runt klockan 22 ringde hjärter Camilla. Berättade om ettårsdagen och kalaset hos vårt älskade barnbarn Mio. Bilderna och rösterna rullade medan hennes ord sjöng för mig. Hade aldrig den här infektionen bland dött kött och döda benrester i spåren av min barndoms cancerbehandling uppkommit, skulle jag varit en del av den trygga och varma gemenskapen.
Vi utbytte orden vi alltid gav varann innan vi tillönskade varann godnatt, med underliggande vetskapen att idag söndag skulle vi under några timmar få ses och utbyta blickar och hålla om varandras kroppsvärme igen. Tillsammans med mina älskade föräldrar.
Strax är de här,snart hör jag deras steg och får möta dem under några ovärderliga timmar....
Sen när de åkt får jag trösta mig med allsvensk fotboll, hockey och minnen . Och fortsätta kampen ....
Kramar och TACK för alla styrkekramar och Lycka till.

/// Jocke

Av Joakim Eriksson - Fredag 29 mars 06:46

Ligger troget vaken ännu en nätt. Lyckas endast sova några timmar per dygn. Innefrån rummets fyra fönster ser jag centralbyggnadens skyskrapa omgiven av det tysta nattmörkret. Några timmar bakåt satt en igel och sög blod på min plastik kirurgerade lambos på vänster sida av ansiktet. Rikligt med blod rinner fortfarande, vilket följer målet med behandlingen. Så varje dygn förlorar jag gott om blod och behöver en eller ibland två påsar med blod som ersättning. Och då tänker jag på alla givmilda blodgivare, vad vore jag och alla andra i samma situation utan dessa gudomligt genomsnälla givare...
Min far gav i yngre år blod sammanlagt 100 gånger i Karlshamn. Vår dotter Ida har också varit några gånger i Karlshamn och lämnat av sitt blod. På helt eget initiativ och verkligen godhjärtade grunder.
Igår torsdag morgon vaknade jag med en tydligt överdriven trött och svaghet i kroppen. Blodvärdet som tagits med övriga blodprover kring 05.30 i gryningen visade 88, så kring klockan 10 kopplades en påse A- negativt blod till mig. Under eftermiddagen blev jag betydligt piggare och satt då uppe och promenerade med hjälp av en styrande droppställning många gånger genom korridorens slitna utrymmen.
Mamma och pappa var på hjärtligt välkommet besök igår. Och alla lyckoönskningar, styrkekramar, krya på dig och stöttningar jag och hjärter Camilla och våra fyra älskade barn och två barnbarn fick via Facebook, fick värme, tacksamhet och tårar att fylla mig med salig tacksamhet.

Plastikkirurgen och öronläkarna som besökte mig igår gav bedömningen att ansikts lambolen mådde godkänt bra igår och därmed fortsätter jakten på att den en gång ska fästa och vara självförsörjande. Tidskrävande behandling och arbete, men värt allt om det i slutändan skulle lyckas och få mig frisk igen.

Idag är det alltså fredag igen. Camilla ska med tåget komma och hålla mig sällskap idag. Om ingenting förstör den önskedrömmen förstås. Som det som inträffade häromdagen i tisdags. Då älskade dottern Sandra tillsammans med hennes älskade Anton och älskade barnbarnet Edvin aviserat att de skulle komma på välkommet besök. Samma morgon som öronläkaren med plötsliga beskedet om akut operation under eftermiddagen, väckte nya enorma farhågor om fortsatt överlevnad och skrotade besöket jag längtat och sett fram emot. Förtvivlad och gråtande ringde jag Sandra som lika ledsen svarade mig att de skulle komma en annan dag så fort som möjligt istället.
Fastande och fullproppad med ångest och rädsla i sjukhussängen och med det tårdrypande samtalet med en chockad och ledsen Camilla, som ändå också menade på att läkarna gjorde det här för min skull, för att förbättra situationen, roterande inuti mitt huvud, dök plötsligt något annat än läkare och sjukhuspersonal upp i rummet framför mig. Trots allt så hade de chansat och åkt som tidigare planerat, Sandra och Anton tillsammans med tio månader gamla Edvin. Nu stod de framför mig och genast anfölls jag av glädjetårar, som smittade av sig på Sandra och Anton. Och jag möttes av ett strålande leende av Edvin när de satte honom på min säng och han såg en morfar Jocke i förändring. Jesus vilken värme och kärlek jag överfölls utav och för ett kort ögonblick försvann det intensiva fokuset kring dagens kommande operation. Och de stannade och gjorde mig sällskap så länge jag orkade och Edvin höll sig charmigt sysselsatt. Vi skiljdes åt mellan tårar och önskan om nya kommande betydelsefulla möten i framtiden.
Herregud vilken glad och positiv överraskning.

Önskar och hoppas att resan fortsätter åt rätt håll , mot tillfrisknande och frihet. Och att Camilla dyker upp kring 12 och jag får njuta av hennes värme och goa fingrar och händer och berättelser kring pulsen och livet hemomkring. Imorgon vet jag att älskade dottern Linda och hennes goa sambo Joakim öppnar upp i Lörby för älskade barnbarnets Mio:s Ett årsdags firande.

Livet går vidare. Som dagarna, veckorna, månaderna, årstiderna och åren.
Oavsett vilket så är det så moder jord funkar....

/// Jocke

Av Joakim Eriksson - Torsdag 28 mars 09:20

Över ett år sedan sist jag skrev här.

Då inför det svåra kirurgiska ingreppet att få ut en massa infekterade kindtänder ur min mun som saknar gapförmåga. Infekterade tänder som fick hela min hälsa att vackla och min strålskadade vänstra ansiktshalva att smärta och under främst vänsterögat att också svullna till och ifrån.

Mirakulöst nog lyckades käkkirurgerna i Lund dra ut de sjuka tänderna och jag återvände dagen efter operationen hem till hjärter Camilla och hela min älskade familj då almanackan nådde den 7 mars 2018.

Men bekymren återkom snart. Med påtvingade resor med inläggning i Lund på grund av jättesvullnad med elak smärta i vänstra ansiktshalvan och trötthet. Efter några dagars behandling med intravenöst penicillin och Cortison kryade jag på mig och anlände hem.
Tills Cortison kuren hemma var avslutad och samma sjukdomliga repetition återkom och det blev Lund igen. Sista veckan i mars, påskveckan i bister kyla och snöstorm, veckan då jag blev morfar, yngsta dottern firade aprils ankomst med födelsedag, medan jag och läkarna kom överens om att de inte skulle släppa hem mig förrän orsaken till mitt svårt svullna och plågade del av ansiktet var löst.

Tre veckor tog det tills man till slut genom olika röntgen, prover och undersökningar fann orsaken och började behandla denna med ny form av penicillin och genom att med ett skalpell snitt skapa ett mindre dränage. Via detta dränage tryckte örinläkarna kraftfullt med sammanfogade fingrar mot den enorma ansiktssvullnaden för att få ut varbildningen. Behandlingen upprepades dagligen och smärtorna vid och närmast efteråt var bland det grymmaste eko jag upplevt.
Men den 18 april i 20 gradig ljuvlig försommar värme släppte sjukbilen av mig i hemmakvarteret och jag mottogs av hjärter Camilla och dottern Ida, vovvarna och glatt fågelkvitter på husets baksidas uteplats. Jag var befriad, men en enig läkarkår förklarade för mig att jag var tvungen att gå på penicillin under flera förmodade månader innan den svåra infektionen definitivt skulle ge med sig.

Maj månad och framåt bjöd på underbart högtrycksbetonat sommarväder under klarblå himmel. Jag var fortsatt sjukskriven . Infektionen gjorde sig påmind genom en permanent viss svullnad kring vänsterögat och även om min ork och mina krafter bitvis stärktes så lyckades de högst nå kring 65 % av totalnivån. Dränage snittet skötte Camilla om dagligen genom att pressa ut små mängder var som påminde exakt om salladsdressing och lägga om med en nätt liten sår omläggning.
Juni bjöd bland annat på älskade barnbarn nummer 2 ankomst och älskade nummer 1 dop till namnet Mio och sista midsommarfirandet någonsin i mor och fars sommarstuga mellan Överum och Åtvidaberg. Hela sommaren kunde man njuta av frukost utomhus, närmast varenda solnedgång mötte vi på baksidans uteplats. Ofta kom barnen och barnbarnen med respektive hem och umgicks. Jag och Camilla njöt bland annat av besök i Kristianstad, Häljarp och Kalmar där vi av hjärtevännen Jane blev bjudna på sommarteater och fick träffa hennes Pelle, en kväll och natt lärde vi känna nya vänner i deras mysiga boende vid Monsunen Norje.
I inledningen av augusti ramlade idyllen fullständigt ihop. Igen. Ansiktssvullnaden hade börjat växa lite igen vilket krävde resor till öron i Kristianstad. När en manlig öronläkare i begynnelsen av augusti hjälpte mig, pillade, krafsade och sög han intensivt och länge under ögat innan han lade om det med bandage och jag återvände hem. När Camilla dagen efter skulle lägga om det och byta förband, hojtade hon till och lutade sig mot väggen med ena handen framför munnen. När jag mötte bilden av vad hon sett under omläggningen från Kristianstad i spegeln, rasade delar av mitt liv samman. Läkaren hade rensat fram ett djupt och brett öppet stort hål i min strålskadade kind. Ett hål som aldrig skulle kunna få att läka där. För en stund anfölls jag av ångest och panik. En del av mitt liv hade nått en ståndpunkt som för evigt skulle plåga mig. Jag skulle för alltid tvingas bära ett djupt hål i ansiktet.

Cecilia Björklund tog emot mig som läkare på öron nästa gång jag anlände. Och deklarerade att jag numera var ett Lunda ärende. Hon kontaktade dem och i början av september kallades jag dit. Träffade mina favoriter inom öron och käkkirurgi. Som förklarade att en operation av dem och plastikkirurger skulle avlägsna min infekterade ansiktshalva och ersätta med vävnad, blodkärl och hud från andra delar av min kropp. Operationen kunde förväntas pågå från tidig morgon till sen kväll eller in på natten. Ångestfyllda frågor rev som en taggtråd omkring inuti mig. Men vad hade jag för val . De skulle innan operationen göra visa undersökningar av mig och jag skulle behöva minst fyra veckors tryckkammar behandling också inför den här långa besvärliga och bekymmerrika resan.
Kring mitten av september började resorna ner till Helsingborg och tryckkammaren. Måndag- fredag. Hämtades hemma 9.45 och tillbaka hemma 16.30 En dag i veckan reste jag tidigare för besök och omläggning av ansiktssåret av Cecilia Björklund i Kristianstad. Sen fortsatte resan efter det besöket till Helsingborg. De röntgenundersökningar och prover Lund beställt fixades också , så under åtta veckor gjordes detta ihop med syrgasmasken och slangarna instängd i tryckkammaren.
Sen kallade Lund igen. En måndag i början av november. Camilla följde med mig. Giganten och öronkirurgen nummer ett, egentliga pensionären Peter Wahlberg hämtade oss i väntrummet och ledde oss till ett rum där runt tio olika läkare fanns samlade för min skull. Wahlberg inledde med att informera vad detta team kommit fram till tillsammans och vad mina undersökningar visat. Att operera mig innebar stora risker för betydande hjärnskador under narkosen. Mina halskärl är svårt skadade och riskerar mycket, hela operationen är komplicerad och vansklig. Mitt huvud jobbade, Camillas likaså. Tankarna snurrade, mardrömmen bestod lik förbannat. Trevliga plastikkirurger kände på mig och förklarade vissa detaljer. Jag fick inför allihop svara vad jag tyckte och till slut kom vi överens om ännu en undersökning av halskärlen innan vi träffades igen för den operation som jag godkände , någon annan utväg fanns inte för den här svåra infektionen som dessutom växte, trots penicillin och behandlingar. Läkarna tyckte att tryckkammar behandlingen jag fått som blivit sammanlagt trettio stycken, 45 timmar, räckte. Jag höll efter mötet hårt i Camillas händer, vi var båda överens om att beskeden vi fått om riskerna var grymt tuffa, men enda utvägen var ändå att försöka ge sig på en operation. Och de läkare vi träffat var ju kunniga proffs, som de flesta är som tillhör Lunds sjukhus. Skönt skulle det i alla fall bli att slippa fara till Helsingborg fem dagar i veckan. Kristianstad en gång i veckan räckte till, och öronläkaren där Cecilia Björklund och jag har känt varandra i över 20 år och hon är en både formidabel läkare som genomvarm människa. De gånger inte Cecilia närvarade skötte doktor Anders såret med sugning, tryckning och omläggning av ansiktssåret.
November och december gick. Allt tröttare blev jag och båda mina näsborrar var nu helt igentäppta, vilket var grymt obehagligt . Framförallt när jag skulle äta och dricka. Inte lätt med helt stopp för näsan. Kilona rasade och allt mer tid tillbringade jag i viloläge. Januari följde samma mönster och och i början av februari kallades jag på nytt till Lund. Camilla var med mig och vi hämtades av samma Dr Wahlberg och lika många väntade i samma rum som sist. Denna gången lät deras tongångar positivare, vilket smittade av sig på både mig och hjärtat Camilla. Operation bestämdes genomföras så fort de kunde. I bistert mörker och bitande vindar stegade vi hand i hand bort mot sjukhusets skyskrapa där vi skulle fika litegrann innan bilen skulle hämta oss. Och där i skyskrapan omkring kafeterian stod Camillas bror Mikael plötsligt. Han kände till vårt besök och tiden sjukbilen skulle anlända, så på hemvägen från jobbet i Malmö körde han inom Lund för att få träffa oss. Gissa hur bra det kändes, så vi njöt extra mycket av fikastunden.
Några dagar senare kom operationstiden. Vecka 8, tisdag 19 februari. Inläggning dagen innan på vår älskade son Rasmus 18- års dag. Sex dagar innan ringde Dr Wahlberg mig att operationen tyvärr var tvungen att ställas in och flyttas fram. Personal saknades. Beskedet mötte jag med blandade känslor. Två veckor senare kom en ny tid. Inläggning måndag 11 mars, verkställande operation 12 mars. Och sedan mitten av januari hade jag blivit än risigare och tröttare. Vilade allt mer. Skötte hundpromenaderna, delar av dammsugningen och en del andra smågrejer, resten av tiden vistades jag i sängen bakom datorns tv utbud, böcker och allmänt grubblande. Camilla bar sedan länge det tyngsta lasset där hemma. För min skull med hjälp av kärlek och ett gott hjärta.
Helgen innan avfärden tog jag farväl och inbringade lyckoönskningar av min syster Jessica, alla barnen och barnbarnen. Tårar med krampande gråt och ångest i massor följde med varenda avsked, liksom ögonblicket då jag och Camilla lämnade kissarna, huset och Mjällby på måndagsmorgonen och med vovvarna i bilen styrde mot mor och far i falkvik. Där nya skakande tårdrypande farväl tog vid när vi lämnade dem för färden mot Skåne.
Hållplatsen var Häljarp, där Camillas bror Micke och fru Annie bor. Där skulle Camilla bo under den här veckan så där ställde vi bilen och promenerade sedan mot tågstationen och tog Pågatåget till Lund och stegade mot sjukhuset och öronavdelning 56, där vi strax innan klockan 13 tog plats i enkelrum 14. Sen mös vi, hälsade på personalen och senare kom delar av operationsteamet och snackade inför morgondagen. Tätt hopslingrade satt jag och Camilla. Då och då grät jag, då grät och fällde även Camilla tårar. Timmarna gick, mörkret sänkte sig och vid klockan19 stegade vi ner mot skyskrapans entré, dit brodern med fru skulle hämta henne. Vilket skedde och min gråt saknade gränser, liksom Camillas och när sista ögonkontakten avbröts och de försvann in i deras bil höll jag på att dö av sorg, panik och ledsamhet och saknad. Ensam stegade jag tillbaka mot rummet och lät tankarna förena sig med alla ändlösa minnen från våra 25 år tillsammans med barnen, övriga släkten och alla vänner och händelser genom livet.

Strax efter 8 på måndagen rullade jag in på Central-op på sjätte våningen. I en grön/ blå värld preparerades jag genast med EKG knappar längs kroppen, syre och bkodtrycksmätare, i en av handledens artärer bedövades jag innan en nål sattes dit som kanal att supersnabbt spruta in adrenalin vid behov. Full kommers och då kom Peter Wahlberg för att prova dra en slang via näsan ner till luftstrupen, vilket stoppades av våldsamt näsblod och infektionens täppta svullnad. I stället stack han mig upprepade gånger kring luftstrupen med bedövning. Sen skar han upp huden och tryckte dit en track till luftstrupen, vilket kändes obehagligt. Kommersen fortsatte mellan personal med olika ansvarsområden tills man gav mig lugnande och jag andades allt mer svagt och ansträngt och somnade in i narkosens stängda värld.
Klockan 01.40 var operationen klar, då ringde Wahlberg Camilla och redogjorde för vad som gjorts. Man hade rensat bort hela infektionen, ruttna benrester, rutten vävnad och fördärvade områden i gommen. Genom bland annat höger benet uppifrån och ner hade man hämtat muskler , hud och blodkärl som ersättning för det man plockat. Kampen var igång för att få den här ansikts lambolen att överleva och fästa hos mig, som hamnade på intensiven där jag nånstans vaknade till liv under onsdagen och framåt sen eftermiddag kom tillbaka till öron avd.
Camilla dök upp, likaså Micke och Annie. Efter ett tag startade man igel behandling ovanpå den här nyopererade såkallade ansikts lambolen för att igeln ska suga ut blod och samtidigt avger den något positivt ämne från sig som är bra.
Första veckan helt sängliggande. Mat fick jag via en sond som satts in från näsan ner till magen, kisseriet sköttes av en insatt kateter. Andra veckan drogs den bort och på tisdagen gick jag med gåbord och levande stöd några steg och satt uppe några timmar när Camilla och mor och far kom på besök.
Högerbenet gick knappt att röra sig framåt och inte att lyfta en mm.
Behandlingen med iglar upphörde några dagar, men behövde sen sporadiskt sätta igång på nytt. Ena stunden levde mitt hopp, nästa suddades det närmast bort. Läkarna som inför mig är öppna och ärliga fastslog att resan efter operationen gick på rätt håll, men vände åt fel istället några dagar efter första veckan med ansiktslambolen, som i värsta fall riskerade att slockna och dö.

I tisdags under morgonen kom dr Wahlberg plötsligt och meddelade att under eftermiddagen skulle jag opereras. Vissa justeringar och detaljer skulle genomföras och återigen stod mitt liv på spel bakom narkosens ridå.
Risken att för evigt behöva skiljas från alla närmast kära och nära fick tårar att rulla och panik att närma sig. Men jag överlevde ännu en resa in i operationens värld. Man klippte bort kanter på min ansiktslambos och gjorde en del justeringar som med Guds hjälp och fortsätta kämpatag önskar ska lyckas.
Min svårt strålskadade undersida och närområde gör den här läkningsprocessen utmanande svår. Läkarna kan inte lova mig någonting, bara liksom jag, hoppas. Lång tid kommer behövas. Långt hemifrån livet där hemma som jag saknar. Och vill tillbaka till igen....
Ska via denna min blogg försöka skriva ner dagliga rapporter härifrån sjukhusets andra våning.
/// Jocke

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se