allasbroder

Senaste inläggen

Av Joakim Eriksson - Fredag 24 feb 17:37

Ett trasigt ansiktes bekännelser...


Månaden var september.


Dagen som var döpt till en måndag var en gudomligt vacker dag.


 Och bar samtidigt som den var utsökt vacker också på ett tudelat budskap. Den var dels som en vemodig och fullmogen avskedskyss till en sensommar på flykt och dessutom som första andetaget och morsande påminnelsen om den kommande årstidens betydligt stramare och kyligare karaktär.


Löven hade försiktigt börjat gulna och en del redan tvingats ge upp och låg uppgivna längs marken efter sitt livs första och enda resa. Som en perfekt dekorerande detalj så låg det här och där också enstaka kastanjer och glänste bland de nedfallna löven.


Självporträtt av gränslandet mellan sensommar och höst.


Jag var på väg hem.


Från Lund och sjukhuset där.


Min mun och hals är ännu närmast totalbedövade när jag klädd i ett par ljusa jeans och pikétröja, promenerar igenom det stora sjukhusområdets alla utspridda byggnader.  Det har bara gått några minuter sedan jag inne på öronmottagningen låg på en brits med slangar som gick genom min näsa ner i svalget och matstrupen. Och någonstans där nere i mitt svårt strålskadade och extremt trånga svalg så blåstes en ballong upp och vidgade upp det trånga svalget till 15 mm.


Denna för mig livslånga och ständigt återkommande behandling är nu inne på sitt sjunde år. Från början var det var fjärde vecka som gällde. Numera räcker det med var åttonde vecka. Och den vånda och ångest jag kände inför dessa ballongvidgningar under de första åren, är idag borta. Visst är det obehagligt när munnen, näsan och halsen är totalbedövade och känslan när slangarna transporteras från näsan ner till matstrupen är ju inte precis som när en iskall Carlsberg glider ner en ledig fredagskväll.


Men rädslan och ångesten från de första åren är helt borta. Kokongen av trygghet är total med de superkompetenta och genomtrevliga läkarna och sköterskorna.


Älskar parkerna och de många ståtliga universitetskomplexen i Lund. Och när blandningen från en solig efterrätt av sommaren och ett lustfyllt förspel av hösten infinner sig i denna tjusiga studentstad, är det som om varenda ledig gräsplätt och uteservering spirar och kvittrar av ungdomlig fägring, gemenskap, entusiasm och glädje.  

 

Lika spirande lycklig känner jag mig på vägen mot tågstationen. Dagens behandlig överstökad utan minsta smärta och för varje steg längs de välkända trottoarerna så vet jag att jag någonstans närmar mig min hemstad och min älskade fru och älskade barn i hemmets trygga och lugna vrå.

 Att människor vänder sig om och stirrar eller smygtittar på mig precis som om det var Elvis Presley som plötsligt återuppstått eller går i sömnen,  är någonting som jag vant mig vid och till fullo också förstår anledningen till. Men att vara annorlunda och dra uppspärrade eller förskräckta ögon till sig varenda evig dag, är ju inget man jublar åt.


Men  det som väldigt få av mina betraktare känner till är att det bakom mitt trasiga ansikte bor en historia om ett gudasänt mirakel. Ett mirakel som räddade livet på mig och som givit mig hela trettiofem år av överlevnad efter en djävulskt svår cancersjukdom från min barndom.


Jag lever också bakom denna trasiga utsida ett fantastiskt privilegierat liv med en kvinna jag älskar, och som jag blir älskad utav för den jag är. Jag har fyra älskade barn, mina föräldrar, min syster med familj, alla släktingar och alla goda vänner,  hjärtevänner, polare, arbetskamrater, grannar, mitt Åtvidabergs FF, vad har jag att vara ledsen eller bitter för med alla dessa livsbejakande förmåner och ovärderliga tillgångar i livet.


####



Jag kommer alltid att bära med mig historian från en tid då jag som en liten pojke fick slåss och kämpa mot ett sändebud från döden i form av en elakartad, ondskefull och djävulsk cancer.


 Mitt trasiga ansikte, mina svåra biverkningar och livslånga handikapp efterlämnar signalement och bevisbördor från mitt livs tuffaste strid någonsin. Samtidigt som de också är symboler för mitt livs största seger, när den där ondskan med namnet cancer besegrades.    


Tacksamheten att jag överlevde min cancer överväger och slår allt. Utan den trasiga utsida som idag klär min levnadsglada insida, hade alternativet varit något helt annat.


Något fruktansvärt ensamt, tyst och ödsligt. Någonting mörkt, kallt och bortglömt, instängt i en ändlös evighet.

 

 Då hade min tid på jorden stannat vid 11 år. Och mitt namn på en gravsten det enda som levt kvar som minnesmärke, för de få som ännu skulle kommit ihåg mig.

 

Suddigt svaga minnesfragment från en kort men levnadsglad barndom för en pojke som aldrig hann bli stor och flyga ut i det stora livet.

 

Hade det inte varit för ett gudasänt mirakel så skulle klockorna ha stannat för mig redan den där hösten eller vintern när jag gick i femte klass på Möllebacksskolan hemma i Sölvesborg.

Det var nära att det blivit så.

Och vad är då ett litet trasigt ansikte och jagande blickar i jämförelse....

####

En av alla sjukhuskroppar inne på  det väldiga sjukhusområdet i Lund , är en avlång, dystert rödbrun tegelbyggnad med stora, avlånga fönster. I den byggnaden har min långa historia med Lunds sjukhus sin början.

Det var just utanför denna byggnad som en beigegul Mercedes taxi lämnade min mamma, pappa och mig, efter en lång färd från sjukhuset i Karlskrona, där vi precis fått mardrömsbeskedet att jag var sjuk i cancer.

Idag är det över 35 år sedan den dagen ägde rum.

Den 5:e november år 1981.

Då jag var en 11-årig blond, vettskrämd och dödssjuk liten pojke som med min mamma och pappa steg in genom den hotfulla tegelbyggnadens tunga och gnisslande port för allra första gången.

 

 Som förtvivlad och hjälplöst sjuk hade jag sökt hjälp hos barnläkare Reino Johansson och hans barnläkarkollegor i Karlskrona under ett halvårs tid, medan skuggan av min forna livsstarka och sprudlande personlighet, successivt tynade bort allt mer i fasansfull plåga och smärta.

Medan Reino Johanssons predikningar om att jag inte var något annat än skoltrött och led av spänningshuvudvärk, aldrig ville ta slut. Fastän huvudvärken och den där stenhårt växande knölen på min hals tillsammans med den minskade matlusten och plötsliga tröttheten, anföll och belägrade mig  mitt under det underbara sommarlovets högtid.


Då stolarna vilade uppstaplade på skolbänkarna i det öde och stumma klassrummet på Möllebackskolan.


När jag steg in i den där dystra byggnaden i tegel den där novemberdagen år 1981,möttes jag  av en värld jag i mina värsta mardrömmar inte kunde tro existerade. Så många svårt cancersjuka barn inhysta i korridorer utan liv och salar så dystert molokna att något ljus aldrig lyckades nå denna undangömda och främmande värld, trots salarnas stora, avlånga fönster.


Bland droppställningar, bleka bandageprydda, sönderstuckna kroppar och sjukhussängar i iskall metall, satt hålögda och hjälplösa föräldrar med bara en enda önskan kvar i livet.


En overkligt grym värld som jag också tvingades flytta in till och snart också blev en del utav. Jag blev  en i mängden av bleka, avmagrade, sönderstuckna och flintskalliga barn med droppslangar och kräkskålar, inne på avdelning 91 på barnsjukhuset i Lund.


####


Min första resa ner till Lund, skulle egentligen också blivit den sista och enda. För jag var så fruktansvärt svårt belägrad av en aggressiv form av cancer som växt sig alldeles för stor och det visade sig snart för barnläkarna i Lund, att denna form av cancer som drabbat mig, hade ingen läkare i hela världen hittat ett botemedel emot. Ingen människa hade någonsin överlevt denna sorts cancer.

 

Inget jag eller mina föräldrar visste då förstås. Mina föräldrar fick bakom stängda dörrar och av förtvivlade och beklagande läkare, veta att det inte fanns något hopp om att jag skulle överleva.

Man skulle göra allt man kunde för att försöka rädda mig, men man hade inga förhoppningar att dela med sig utav. Mitt liv höll på att slukas av dödens käftar.

Läkarna lovade sätta in alla befintliga resurser för att hjälpa mamma, pappa och lillasyster Jessica med samtalsterapi och professionell  psykologisk vägledning, som en tröstande förberedelse och hjälp under min sista tid i livet, innan döden för all evig framtid skulle skilja oss åt.


 Lund skulle blivit slutstationen i mitt 11-åriga liv.


Om det inte vore för det osannolika mirakel som rullade ut en röd matta tillbaka till livet för mig.


Läkarna i Lund satsade allt på ett kort och vann tillbaka mitt liv. Jag fick utstå en omänskligt tuff dos strålbehandling, en lika tuff dos med cellgifter och man tvingades operera bort halva min hals, men läkarna i Lund lyckades med vad ingen i hela världen lyckats med tidigare.


Om jag sedan varit den första eller sista människan i världen som lyckades överleva den sortens cancer som drabbade mig, spelar ingen som helst roll. Den vinstlott jag drog har inget nummer och kan inta köpas för pengar.


Det var en skänk från ovan.


####


Men jag har många gånger genom alla år tänkt på varför just jag blev utvald att överleva.


 På samma sjukhus i Lund dog min barnmammas pojke, min skolkamrat och en av mina bästa kompisar Krister år 1980.


Vi som under våra första skolår varje dag tillsammans skrattande och fulla av bus, hade sällskap bort till Falkviksskolans lågstadieskola, genom kvarter och skogspartier ombonade av trygghet och kärlek.


En hjärntumör tog livet ifrån Krister. Han blev 10 år.


Ett år efter Kristers död slog mitt livsöde följe med hans olyckssaliga resväg ner till Lund. Jag hamnade i samma mörka tegelbyggnad som där Krister kämpat och stridit mot ondskan cancer.


Men med ödets hjälp vek jag av i sista stund och tog en omväg förbi döden. Av någon oförstålig anledning hittade mitt liv en väg ut genom den nattsvarta ångest och taggtrådsklädda återvändsgränd cancern fångat in mig i.


Jag premierades med bonusen att få överleva.


Min önskan hade varit att Krister och alla de barn jag hann träffa på avdelning 91, innan de också tvingades ta farväl av förtvivlade och otröstliga mammor, pappor, syskon och släktingar, hade funnit samma omväg som jag. Den väg som lyckades slingra sig bort från cancerns elakartade värld och dödens sorgliga omfamning.


Jag vet och känner så många som gått bort i cancer. Varför dem och inte jag?


Och jag kan lova att alla dessa oskyldiga och tappra barn och vuxna, som slogs och kämpade mot sina cancersjukdomar ända tills det bittra slutet, hade sett det som en piss i Mississippi , om folk stirrade, glodde eller pekade mot dem för att de såg annorlunda ut och skiljde sig lite från mängden, om bara deras högsta önskan om att bli befriade och friska från sjukdomen hade besannats.


Så lyder mitt vittnesmål.


 ####


En dag kommer efterdyningarna från den cancer som drabbade mig för över 35 år sedan, att till slut besegra och ta mitt liv ifrån mig. Mitt liv på övertid varar inte i all evighet.

 

 Läkarna i Lund lyckades döda och förinta min cancer. Men den omänskligt hårda och tuffa behandlingen som krävdes med strålbehandling, operation och cellgifter, sviterna och biverkningarna som den behandlingen efterlämnade, kommer en dag att släcka min livslåga för gott.


Blodflödet i mina halsvener är idag 0 % på vänstra sidan. 50 % på högra sidan.  Jag kan bara gapa några millimeter, bara svälja flytande föda och specialkost, trots de kontinuerliga ballongvidgningarna. Min mun bildar inte något saliv längre. Jag har varit blind i mitt vänstra öga sedan jag var 13 år.  Merparten av mina kindtänder är bortopererade och de som är kvar ruttnar sakta bort i strålbehandlingens efterdyningar. Min nasala och tunna röst har samma tonläge som en tioårings. Min lungkapacitet är halverad. Ett femtontal hudcanceroperationer har jag genomgått, varav en av dem krävde att skalpera bort huden på halva min högerkind och ersätta med hyvlad hud från mitt vänstra lår. Vilket sedan 2007 inneburit att det ser ut som jag har ett jättestort plåster i en annan färg över min högra ansiktshalva. Mitt vänstra kindben blev aldrig äldre än 11 år. När mitt ansikte i tonåren började växa, hängde inte vänstersidan med, vilket gjort att jag varit snedkäftad i alla år. Strålbehandlingen dödade effektivt bort cancern i kindbenet, den dödade också kindbenets funktioner och förmågor. Mina näsgångar är som smala sugrör, när mitt hår efter den "sista" cellgiftsbehandlingen i augusti 1982, började växa ut igen, kom inte håret tillbaka i bakhuvudet och nacken. Strålbehandlingen hade för evigt dödat hårcellernas rötter där.

 Min kraftigt nedsatta motståndskraft mot infektioner i  det strålningsutsatta området i ansiktet och munnen, har utsatt mig för hundratals svåra infektioner som allihop botats med hundratals penicillinkurer. Sedan några år äter jag en penicillin tablett dagligen i förebyggande syfte, vilket gjort att jag hittills sluppit en enda infektion sedan dess. Jag har 25 % sjukbidrag, det som förr kallades sjukpension.


Arvet efter min cancersjukdom har inte passerat obemärkt.


Men jag vaknar varenda morgon med en enorm aptit på livet. Är aldrig ledsen eller bitter om jag inte har anledning till det och det gror hela tiden nya menyer med önskemål och drömmar inför varje ny orörd och obesökt morgondag.


London i augusti 2016 var en magisk höjdarupplevelse. Inte minst Premier League mötet LIVE på White Hart Lane mellan Tottenham vs Liverpool.


Snacka om att känslorna åkte limousin till himlen.


En tripp till Barcelona och få uppleva Messi, hade tagit samma limousin ända upp till månen.


Med retur tillbaka till det liv som jag älskar och är så tacksam för.


####


Närmar mig till slut tågstationen denna septembermåndag efter dagens ballongvidgning. Skulle gärna slå mig ner på en parkbänk i solgasset och bara njuta och fortsätta bearbeta den tjocka bibel av känslor, som alltid börjar bläddra fram inuti mig när jag besöker Lund.

 

 Längs Clemenstorget råder full ruljans kring det lilla utbudet av torghandel och bänkarna intill de resliga vattenfontänerna, är fullsatta. Överallt bussar, cyklister och stressade fotgängare.   


Perrongen på tågstationen är full av resenärer och tiggare. Står inkapslad med mina egna tankar och min egen längtan hem. Munnen, svalget och halsen är fortfarande fastkedjade av bedövning och med en pappersservett försöker jag i mungiporna och på näsvingarna, torka bort spåren av blodrester efter ballongvidgningen. Tittar då och då upp mot skylten som förmedlar att Öresundståget jag skall med avgår 14.41 Inga meddelanden om förseningar ännu.


 Plötsligt uppfattar jag en form av rörelse snett framför mig. När jag tittar upp möter jag en välväxt och välklädd yngling i 20-års åldern, som så diskret han förmår står riktad med en telefon mot mig.


Det tar ett tag innan jag hinner förstå vad det är som händer.


Ynglingen står och antingen fotograferar eller filmar mig en stund, innan han försvinner bak och in i folkmassan igen.


Kort därefter bryter några våldsamt överdrivna gapskratt ut från folkmassan bakom mig.

 Misstankarna att det är det mitt trasiga och fördärvade ansikte som ligger bakom dessa överdrivet gutturala läten, når mig redan innan dessa misstankar hinner bekräftas. För när jag diskret och försiktigt vänder mig om och ser tre välväxta, välklädda och resliga ynglingar hoppa och studsa av skratt, så är det mot den telefon som nyss stod riktad mot mig, som dessa tre förmodligen högskolestuderande grabbar gapflabbar.

 I mitten av de tre unga killarna står fotografen och upphovsmannen och sneglar då och då åt mitt håll.

Själv vänder jag mig tillbaka. Sänker huvudet och möter perrongens betong och gråa tystnad.


Med min egen tystnad. Och mina egna tankar.


 Tågen fortsatte komma och gå.


Terminalens klockor fortsatte följa den tid som aldrig står still.


Och solen fortsatte skina över Lund.


Medan de elaka skratten ekade inuti mig. 


Under några sekunder blir jag ledsen. Under några andra sekunder släpper jag på min Ferdinand image och blir riktigt jävla förbannad, och fantiserar ihop en historia med mig själv som Bruce Willis kopia och de tre välklädda ynglingarna plötsligt liggande med nerdragna byxor på perrongen, och på rälsen nedanför dem syns resterna av något som en gång var en mobiltelefon.


Nöden har ingen lag.


En del av priset jag fick betala mot min överlevnad, tillhör det jag nyss fick uppleva när tre grabbiga tjugoåringar, fick något att skratta åt och minnas i en mobiltelefon under en vanlig september måndagseftermiddag.


Liknande händelser har jag råkat ut för massvis med gånger. Och upphovsmännen bakom dessa är inte alltid av manligt påbrå.

 


Men det som allra bäst läker såren när jag ständigt och nästan dagligen blir påmind eller kränkt för mitt svårt förstörda utseende, är när jag tänker på allt det fantastiska jag har att dela mitt liv tillsammans med. Min underbart goa fru och livskamrat Camilla. Som jag delar allt här i livet med. Glädje, lycka, sorg, tårar, skratt och njutning. Hennes vackra utsida kläs av en lika varm och vacker insida.


Camilla är andetagen som får mitt hjärta att slå.


Och så våra fyra barn. Som får jorden att snurra och att finna kartan till meningen och grädden i vuxenlivet. Kompassen till det goda som man älskar och värnar om. Som man alltid oroar sig för och glädjes med. De levande bevisen på att tiden aldrig står still. Och att livet är ett åldrande väsen man skall njuta och kämpa för. Aldrig beklaga sig för att åren bli fler och att tiden gör oss äldre.


 Att få åldras och fylla födelsedagstårtan med levande ljus, är ett privilegium över allting annat.


Alternativet och motsatsen något helt annat.


####


 När jag den här septembermåndagen till slut hoppar på tåget och längs den eviga rälsen lämnar Lund och de elaka skratten bakom mig, så tänker jag på andra människor som ser annorlunda ut och som också dagligen utsätts för hån och övergrepp.

 Vad gör dessa oskyldiga stackare som kanske inte har några starka nätverk omkring sig. Ensamma, svaga människor som inte möts av någon som tröstar ,kramar och förstår. Som inte har någon att prata med, eller möts av oförstående ögon som inte orkar eller vill lyssna.


Tårar som fryser till is som aldrig tinar upp igen.


Tårar som med åren bara blir fler och fler och som kanske tvingar dessa utsatta och ensamma människor, att inte våga gå ut för alla glåpord och stirrande blickar.


Alla mobbade. Som dag efter dag pinas och trycks allt längre ned i en svart sörja av smärta, utanförskap och ångest. Och alla som står och lever bredvid och alldeles intill, som bara blundar,  tiger eller hänger på i slakten.


Hur gör dessa mobbade och utfrusna själar för att orka gå vidare.


Ekande pistolskott ska inte behöva vara det enda som tystar och får slut på denna pinande och ofta oförstående ondska.


Livet är värt så mycket mer än så....


Även bakom ett trasigt ansiktes bekännelser....


 

/// Jocke




ANNONS
Av Joakim Eriksson - 15 januari 2016 20:09

                 

I över tjugo år har jag arbetat som undersköterska i Sölvesborgs kommun. Under alla dessa år har jag varit medlem i fackförbundet Kommunal. Och sedan ungefär tio år tillbaka i tiden har jag varit arbetsplatsombud och skyddsombud på min arbetsplats Svalan. Som en liten pusselbit av stora kommunal, som en liten representant för rättvisa och rättigheter. Men alltid med helhjärtad omsorg och kärlek för mina arbetskamraters bästa.


Idag har allt mitt förtroende för Kommunals förbundsstyrelse och förbundsledning totalt förintats och begravts i en djup dynga av svek och lögner.


Med hundratusentals medlemmar från en lågavlönad och kvinnodominerad yrkeskategori, där varje krona i fackföreningsavgiften är högst kännbar för så gott som varenda enskild medlem, med dessa hederligt betalande medlemsavgifter så har de högst styrande inom Kommunal lattjat bort miljontals kronor på en lyxkrog med nakenshower, semestrat på en ö alldeles gratis utan att betala, arrangerat spritfester för flera hundratusentals kronor, langat lådvis med viner till Kommunals festvåning, spenderat medlemmarnas avgifter på lyxhotell i London med krognotor och resekostnader som återigen når en nivå av hundratusentals kronor. Dessutom förfogar Kommunal över attraktiva lägenheter i centrala Stockholm dit Socialdemokratiska höjdare tillsammans med toppar inom Kommunal och nära anhöriga till dessa smitit före bostadsköer och alla andra gällande paragrafer och lyckats skaffa sig ett attraktivt boende före tusentals andra köande.


Allt medan vi medlemmar varannan vecka fått Kommunalarbetaren och en årlig fickalmanacka i postlådan, så har dessa fackliga höjdarpampar med redan skyhöga grundlöner festat, rest och skålat hejdlöst med Kommunala medlemspengar på olika lyxkrogar, festvåningar och lyxresor. Och för den som har önskat sig kunna se live framträdanden av porrstjärnor eller njuta av Tony Irwings svingande och nakna ballar, så har detta kunnat åtnjutas på en av de nattklubbar som Kommunal driver i Sthlm.


Trots att man är luttrad och van över hur Svenska makthavare, politiskt förtroendevalda och olika fackförbund tidigare genom åren lattjat och levt loppan med skattemedel och sina undersåtars surt förvärvade slantar, så vänjer jag mig aldrig vid dessa kriminellt diskriminerande och vedervärdiga handlingar från sinnessjukt egoistiska människor, som utnyttjar sina maktpositioner för egen vinning.


Och likt ett sektbeteende väsen så skyddar och värnar de om varandra bakom stängda dörrar, där fallskärmar, bonusar och höjda löner gemensamt skålas och flinas fram.


Och allt medan åren går och journalister fortsätter gräva  fram och servera oss snuskigt ekonomiska perversiteter från skatte- och medlemsfinansierade verksamheter,  så bara fortsätter dessa hutlösa skandaler att möta oss vanliga Svenssons utan att något händer.


Hur får man ett slut på dessa vidriga och orättvisa handlingar.  


Istället för att ställas inför rätta för att olagligt ha utnyttjat Kommunals medlemmars betalda fackföreningsavgifter på egna resor och berusande krogbesök, så får Kommunals tredje vice ordförande Anders Bergström ett avgångsvederlag i flermiljonklassen som gör att han kan fortsätta leva flott och grina ner på alla oss medlemmar under resten av sitt liv.


Hur kan detta ens få vara lagligt möjligt.


Hallå.


I går morse på jobbet så möttes jag av arbetskamrater som pratade om att gå ur facket för dessa stinkande sanningar som grävts fram av Aftonbladet.


Vad skulle jag svara.


Jag förstår dem.


För vem vill fortsätta försörja människor som är oärliga sitt uppdrag och som blåst hundratusentals människors surt förvärvade avgifter för sin egen högst privata vinning.


Men jag blundar inte och bara sticker huvudet i sanden. Som så många andra makthavare i förtroendevalda positioner gör när sanningen inte passar in i den repfria spegelbilden framför dem eller stämmer med budorden de fått sig inpräntade.


Jag kräver att hela Kommunals förbundsstyrelse och förbundsledning avgår med omedelbar verkan. Och jag kräver att vi får till en lagändring som i framtiden förbjuder all form av fallskärsavtal inom alla fackförbund. För att en gång för alla få slut på sådana här skandaler.


Vi kan väl börja där.


För nånstans så måste vi ju börja.


Annars tänker jag också hoppa av denna stinkande verksamhet som styrs av lögnhalsar utan ett uns av skam i sina kroppar....


///  Jocke


ANNONS
Av Joakim Eriksson - 15 januari 2016 19:58

               

I över tjugo år har jag arbetat som undersköterska i Sölvesborgs kommun. Under alla dessa år har jag varit medlem i fackförbundet Kommunal. Och sedan ungefär tio år tillbaka i tiden har jag varit arbetsplatsombud och skyddsombud på min arbetsplats Svalan. Som en liten pusselbit av stora kommunal, som en liten representant för rättvisa och rättigheter. Men alltid med helhjärtad omsorg och kärlek för mina arbetskamraters bästa.


Idag har allt mitt förtroende för Kommunals förbundsstyrelse och förbundsledning totalt förintats och begravts i en djup dynga av svek och lögner.


Med hundratusentals medlemmar från en lågavlönad och kvinnodominerad yrkeskategori, där varje krona i fackföreningsavgiften är högst kännbar för så gott som varenda enskild medlem, med dessa hederligt betalande medlemsavgifter så har de högst styrande inom Kommunal lattjat bort miljontals kronor på en lyxkrog med nakenshower, semestrat på en ö alldeles gratis utan att betala, arrangerat spritfester för flera hundratusentals kronor, langat lådvis med viner till Kommunals festvåning, spenderat medlemmarnas avgifter på lyxhotell i London med krognotor och resekostnader som återigen når en nivå av hundratusentals kronor. Dessutom förfogar Kommunal över attraktiva lägenheter i centrala Stockholm dit Socialdemokratiska höjdare tillsammans med toppar inom Kommunal och nära anhöriga till dessa smitit före bostadsköer och alla andra gällande paragrafer och lyckats skaffa sig ett attraktivt boende före tusentals andra köande.


Allt medan vi medlemmar varannan vecka fått Kommunalarbetaren och en årlig fickalmanacka i postlådan, så har dessa fackliga höjdarpampar med redan skyhöga grundlöner festat, rest och skålat hejdlöst med Kommunala medlemspengar på olika lyxkrogar, festvåningar och lyxresor. Och för den som har önskat sig kunna se live framträdanden av porrstjärnor eller njuta av Tony Irwings svingande och nakna ballar, så har detta kunnat åtnjutas på en av de nattklubbar som Kommunal driver i Sthlm.


Trots att man är luttrad och van över hur Svenska makthavare, politiskt förtroendevalda och olika fackförbund tidigare genom åren lattjat och levt loppan med skattemedel och sina undersåtars surt förvärvade slantar, så vänjer jag mig aldrig vid dessa kriminellt diskriminerande och vedervärdiga handlingar från sinnessjukt egoistiska människor, som utnyttjar sina maktpositioner för egen vinning.


Och likt ett sektbeteende väsen så skyddar och värnar de om varandra bakom stängda dörrar, där fallskärmar, bonusar och höjda löner gemensamt skålas och flinas fram.


Och allt medan åren går och journalister fortsätter gräva  fram och servera oss snuskigt ekonomiska perversiteter från skatte- och medlemsfinansierade verksamheter,  så bara fortsätter dessa hutlösa skandaler att möta oss vanliga Svenssons utan att något händer.


Hur får man ett slut på dessa vidriga och orättvisa handlingar.  


Istället för att ställas inför rätta för att olagligt ha utnyttjat Kommunals medlemmars betalda fackföreningsavgifter på egna resor och berusande krogbesök, så får Kommunals tredje vice ordförande Anders Bergström ett avgångsvederlag i flermiljonklassen som gör att han kan fortsätta leva flott och grina ner på alla oss medlemmar under resten av sitt liv.


Hur kan detta ens få vara lagligt möjligt.


Hallå.


I går morse på jobbet så möttes jag av arbetskamrater som pratade om att gå ur facket för dessa stinkande sanningar som grävts fram av Aftonbladet.


Vad skulle jag svara.


Jag förstår dem.


För vem vill fortsätta försörja människor som är oärliga sitt uppdrag och som blåst hundratusentals människors surt förvärvade avgifter för sina egna högst privata vinning.


Men jag blundar inte och bara sticker huvudet i sanden. Som så många andra makthavare i förtroendevalda positioner gör när sanningen inte passar in i den repfria spegelbilden framför dem eller stämmer med budorden de fått sig inpräntade.


Jag kräver att hela Kommunals förbundsstyrelse och förbundsledning avgår med omedelbar verkan. Och jag kräver att vi får till en lagändring som i framtiden förbjuder all form av fallskärsavtal inom alla fackförbund. För att en gång för alla få slut på sådana här skandaler.


Vi kan väl börja där.


För nånstans så måste vi ju börja.


Annars tänker jag också hoppa av denna stinkande verksamhet som styrs av lögnhalsar utan ett uns av skam i sina kroppar....


///  Jocke


Av Joakim Eriksson - 12 december 2015 15:03

 


  Min barndomsresa var inledningsvis som ett enda långt kapitel av spänning, lycka och äventyr. Handlingen var som tagen ur den mest fantasifyllda och smultronvarma Astrid Lindgren sagan.


Livet lekte längs kvarteren hemma i Falkvik. Trygga, vackra och gemytliga Falkvik, oasen mellan Ryssbergets mäktiga bokskogar och Östersjön och sandsträndernas evighet. Mellan varje sommarlov var det kompisar, fotboll, hockey, tennis, landhockey, resor till Åtvidaberg, bygga kojor, leka krig, fånga fjärilar, tandläkarbesök, åka skateboard, fråga chans på tjejer, Ebba Grön, tjuvröka, Sex Pistols, skolarbete, läxor, en och annan maginfluensa och förkylning, hänga vid järnvägsspåren, fiska, bada, titta på fåglar, läsa böcker, mysa hemma med familjen, busringa, palla äpplen, fika sockerbullar på Sveas konditori m.m


Och nån gång varje år så blev det november.


Det jag minns starkastav min barndoms november månader var att det någonstans mitt i allt det mörka, kalla och dystra, inom mig började gro en enorm längtan efter vit och härlig nysnö.


 Varenda morgon så skuttade jag upp från sängen och bort till fönstret, där jag ivrigt skevrade på persiennen med hopp om att få se en trädgård vackert dekorerad i gnistrande nysnö. Men min iver och allt det förhoppningsfulla som nyss skuttat omkring inuti mig, slocknade lika fort bort när jag allt som oftast ännu en morgon möttes av en grå, naken och färglös repris från gårdagen. 


Men förutom min starka längtan efter snö som växte fram i månaden november, så föddes det också i denna årets näst sista månad fram en längtan som var ännu större och starkare.


Min längtan efter julen.


För under hela min barndom så fullständigt älskade jag julen.


Jag älskade allt det härligt pirriga som pyrde när mamma bytte gardiner och ljusstakarna och stjärnorna kom fram några dagar innan första advent hemma i huset på vävaregatan. Tillsammans med de ljuvligt doftande Hyacinterna och de vackra julstjärnorna. Och skålarna med nötter och fikon var alltid lika välkomna när de dukades fram på bordet framför tv:n. Jag älskade myset när hela familjen på söndagsmorgonen vid frukostbordet med den levande tändstickslågan tände det första adventsljuset, som var som det definitiva startskottet mot julen. Jag minns den pirriga och förväntansfulla glädjen när första luckan i adventskalendern högtidligt öppnades och hur punktligt man satt i soffan framför sändningen av julkalendern på tv:n, när avsnitten inte krockade med fotbolls- eller hockeyträningen.


Jag älskade att skriva en önskelista och skicka till mormor och morfar uppe i Åtvidaberg och jag lämnade alltid en önskelista till mamma och pappa. Och jag minns hur fantastiskt storslaget det kändes att alldeles själv gå in själv på Lailas presentbod och köpa sina livs första julklappar och få dem omsorgsfullt inslagna. Bland alla behagligt blandade dofter som rymdes i den mysiga butiken med det rika utbudet av porslin och presentartiklar i alla prisklasser och så pinglandet i butiksdörren som hördes varje gång den öppnades.

Jag minns hur mina tioåriga ögon sög in och registrerade den vackra julstämning som pyntade hela Sölvesborgs stadskärna. Butikernas tjusiga julskyltning lyste i mina ögon, liksom den vackra belysningen som hängde över hela Södergatan och så den ståtliga granen som lyste på Stortorget. Och jag fick aldrig nog av tomtarna som hamrade och åkte upp och ner ur en trälåda i skyltfönstret i den ena av de två guldsmedsaffärerna längs Södergatan. Jag kan ännu känna hur gott det luktade från caféerna och hur gärna man skulle vilja ta för sig av alla vackra bakverk som frestande dukats fram längs de genomskinliga serveringshyllorna. Men det som lockade mig allra mest i min julklädda hemstad var utbudet i Sportcenter och Intersports butiker. Och det var också därifrån som mina absoluta favoritklappar på önskelistan härstammade.   


Det enda som egentligen fattades för att julstämningen skulle helt och hållet skulle rimma med min högsta dröm om en absolut perfekt jul, var om min charmiga hemstad Sölvesborg pyntats med lite snö som en ytterligare exklusiv dekoration på allt det redan stämningsfulla och vackra som spelades upp för mig.


Förväntningarna steg om möjligt ännu mer när mamma satte igång med bakandet av lussekatter, pepparkakor, nötkakor, mandelmusslor, mjuk pepparkaka och sen kom knäcken och ischokladen, som ställdes på överfyllda brickor nere i matkällaren och som var så förbannat svåra att låta bli att knycka. Jag fullkomligt älskade alla julkakor och allt julgodis och det allra godaste av alla godsaker var de hembakade lussekatterna tillsammans med julmust eller ett glas mjölk.


De sista dagarna i skolan var hektiska och fulla av aktiviteter med julen som självklart tema och med det så efterlängtade jullovet i absolut fokus. Hela klass 4 A var full av sprallig och längtansfull glädje efter hägrande julklappar, julgodis, julmys och härlig ledighet. Vi hade också några riktiga mysstunder inför julen när fröken Inga Wallnäs släckte ned klassrummet och vi fick lov att i mörkret tända varsitt stearinljus på bänkarna. Medans stearinljusens stämningsfulla och lugnande lågor spred ett stilla fladdrande ljus över våra skolbänkar i mörkret, så läste vår fröken Inga Wallnäs ur en bok för  en skolklass som satt helt avslappnad och njöt av förtrollningen som en god bok och några stearinljus lyckades frambringa i ett klassrum som annars för det mesta kokade av liv och rörelse.


Hemma i huset på vävaregatan pyrde det också av ljuvlig förväntan mitt i all den förväntansfulla stress som fanns närvarande mellan alla bakverk, maträtter, julpysslande, julklappsinköp, luciatåg och julspel som trängdes med hockeyträningar, hockeymatcher och innefotbolls turneringar som samtidigt ägde rum i en späckad decembermånad.

 

Till slut kom jullovet och några dagar senare det ögonblick som jag så innerligt och djupt längtat efter ända sedan novembermörkrets inträde.


Nämligen ögonblicket då det äntligen var dags för avfärd för resan upp till mormor och morfar och alla andra kära släktingar uppe i Åtvidaberg för att fira jul.


####

 

Huset på vävaregatan vilade ensligt, nedsläckt och övergivet i det tysta december mörkret. I grannhusen runtomkring lyste adventsstjärnor och ljusstakar och stillsamma puffar med rök slingrade sig ur skorstenarna. Hela familjen satt samlad i bilen som var fullproppad med julklappar, resväskor, en mamma som var hyperstressad, en pappa som var små irriterad och en lillasyster som hade sitt livs första jullov framför sig och som vanligt plirade glatt med ögonen. Och inuti mitt tioåriga jag hade det klivit ombord en sprickfärdig längtan som bubblade och hoppade, mina blodådror pulserade som gnistrande tomtebloss när jag tänkte på julens alla helmysiga begivenheter som nu låg "pyttenära" framåt i tiden.

 Drygt fyra timmars bilfärd norrut var vad vi hade framför oss. Första stoppet skulle ske hos farmor och Nore, som bodde ute på landsbygden nån mil utanför det lilla samhället Överum. Där skulle vi stanna en stund innan färden skulle fortsätta de två sista milen mot Östergötland och Sockenvägen i Åtvidaberg, som var resans slutdestination.


Julen 1980 stod på tröskeln när vi sakta lämnade ett Sölvesborg som vilade i ett tungt och nedstämt mörker denna stillsamma lille julaftonskväll. I husens och stugornas fönster tindrade ljusstakar och stjärnor hemtrevligt och stämningsfullt mellan nystrukna gardiner, allehanda pynt och utslagna julblommor i julaktiga nyanser. Här och var syntes julgransbelysning ute i trädgårdar kasta ljus och sprida skuggor över allt det spretiga, nakna och färglösa boende ute i det närmast permanenta mörkret.

Från bilradion mellan pappa och mamma i framsätet hördes radioprogrammet "Hallå Trafikant". Stressen som nyss härjat där hemma hade lagt sig och dubbdäckens monotona läte mot den nakna asfalten, surrade rogivande och sömnigt under  baksätet i vår röda Volkswagen "Jetta", medan vi sakta lämnade vår hemstad bakom oss i mörkret.

Snart slingrade sig vägen fram genom ett färglöst och avklätt landskap,  det blev allt glesare mellan upplysta gårdar och det enda som strålkastarna mötte var ett kompakt och ändlöst mörker. Redan innan vi lämnat Blekinge och nått Smålandsgränsen, så sov jag och lillasyster liggande i baksätet på varsin kudde och med en filt över oss till de sövande tonerna av dubbdäck mot naken asfalt.


Det sista som lämnade mitt medvetna var mormors ord via telefonen till mig några dagar tidigare. Med sin allra mest dramatiska röst hade mormor berättat för mig att det i Åtvidaberg kommit jättemycket snö och att det var gudomligt vackert överallt.


Med bilder av en gnistrande vit jul uppe i Åtvidaberg så somnade jag nånstans ute i det stumma, nedsläckta och snöfria landskapet några mil bortifrån kompisarnas och min lyckliga barndoms rötter i idyllen Sölvesborg.


####


När jag några timmar och åtskilliga mil senare yrvaken och småfrusen slog upp ögonen liggande i baksätet, så sov lillasyster Jessica fortfarande gott och fridfullt bakom mig. Bilradion brummade svagt, då och då växlade mamma och pappa några ord sinsemellan. Jag hade ingen aning om vart vi kunde vara där jag låg och tittade upp i det mörka biltaket, men visste av erfarenhet att resorna upp till släktingarna var dryga och att det säkert var många, långa mil kvar innan vi var framme.

Men det var någonting som var annorlunda. Hade det inte skett en förändring i ljudet från dubbdäcken mot asfalten, hann jag tänka innan jag reste mig upp från baksätet.

Och när jag väl satte mig upp så märkte jag meddetsamma att det skett en förvandling utanför bilfönstren medan jag sovit. Plötsligt var allt inte lika mörkt och dunkelt längre, plötsligt vilade det därutanför bilrutorna ett blygsamt snötäcke som med sin magiska kraft nu satt färg och väckt liv i det Småländska landskapets trötta och färglösa skal.

 Dubbdäckens tidigare så monotona läte hade ändrats och fått en något dovare ton, då landsvägen under oss nu låg täckt av ett tunt lager med packad snö. De eviga snöpinnarnas reflexer var inte längre det enda som glimmade ute i vintermörkret, nu glimmade det och lyste som ett öppet himlavalv överallt omkring oss.

Adrenalinet flödade till inom mig, genast blev jag klarvaken och hjärtat dunkade och hoppade upphetsat inuti mitt bröst medan jag spände ögonen ut i mörkret i jakt på den underbara synen av snö. Full av iver började jag ruska på lillasyster för att väcka henne och visa underverket som skett. Hon blev med ens blev klarvaken och började kvittra glatt när hon upptäckte förvandlingen som utspelat sig där utanför i landskapet.

Sen satt vi där min lillasyster Jessica och jag och tittade med stora, förväntansfulla blickar ut genom de kalla bilrutorna och såg den gudomliga vita snön breda ut sig precis överallt.

Ju längre vi körde och ju djupare in i Smålands allt tätare skogar vi färdades, så blev snötäcket allt tjockare och djupare och vägen helt täckt av packad snö. Snövallarna växte sig allt högre längs vägkanten och ståtade på sina ställen nu i höjd med toppen av snöpinnarna.

I varje andetag, i varenda kilometer följde jag hänförd det snöbeklädda landskapet med vidöppna ögon. Överlycklig och salig skymtade jag granar, tallar, buskar och kalhyggen smyckade och klädda i gnistrande vit pudersnö. I varje strimma av ljus från antingen upplysta gatubelysningar, bilens strålkastarsken eller i det tindrande ljuset från himlens tända stjärnor, så njöt jag som berusad av att se all snö som så vackert pyntat och satt färg och glans över den stumma och vilande naturen som omgärdade vår Volkswagen bil under vår ändlöst långa färd.

Jag och lillasyster räknade julgranar som så gudomligt vackert lyste ute i snödränkta trädgårdar. De allra vackraste julgranarna var de med ljusen i blandade kulörer, det blev närmast magiskt vackert att se de starkt blandade färgerna smälta samman med den kritvita snömassan som tindrade och lyste ute i vintermörkrets evighet.


Jag kände mig som den lyckligaste i hela världen. Julafton låg bara några timmar bort och jag skulle få vakna till en julaftonsmorgon klädd i en skrud av härlig snö uppe i Åtvid.


Allting var egentligen för bra för att få vara sant.


####

 

Vår bil rullade enträget vidare genom för oss välkända orter som Virserum, Målilla, Hultsfred, Vimmerby, Blackstad och Gamleby. Vart vi än for fram så målades fantastiska vyer upp framför oss, allting våra ögon mötte var som taget från vackra klassiska julkortsmotiv.

Framme i Björnsholm svängde av från E-66 och in på väg 35, där det på vägskylten stod Överum 10 och Åtvidaberg 42 km. Nu kände och visste vi allihop att den långa resan började närma sig slutet. För nu var varenda krök, varje backkrön, varenda gård, varje insjö och alla kryptiska namn på småbyar, kända och välbekanta. Här hade vi otaliga gånger färdats genom åren och tillsammans skådat det enastående trolleri som årstidernas skiftningar förmår skapa i ett landskap. 

Det lilla samhället Överum vilade ödsligt och övergivet, inte en enda människa eller mötande bil syntes till. Enorma snövallar kantade vägen som ringlade sig rakt igenom det lilla by- samhället. Kiosken låg öde och igenbommad. Löpsedlarnas rubriker och budskap möttes av blind och total tystnad. Enda tecknet på att det överhuvudtaget existerade liv i samhällets hus och lägenhetskroppar, var det blåa skenet från tv- apparater som skönjades fram bakom gardinerna.

Efter nån dryg minut så låg Överum bakom oss. Ljudet från dubbdäcken surrade dovt, den väldiga skogen vilade som en stum jätte intill den smala väg 35. Pappa körde sakta och på helspänn genom mörkret, djupt koncentrerad och sammanbiten. Vi visste allihop att det bakom de enorma snövallarna inne i den jättelika och djupt snötäckta skogen fanns gott om älgar, rådjur, hjortar, rävar och annat vilt som precis vilken sekund eller ögonblick som helst kunde komma framstörtande ur den kusliga urskogen och plötsligt hamna uppe på vägen mitt framför oss.

Sjön Såduggen låg vinterbonad och speglade sig i månskenet. Den igenfrusna ytan pryddes av en kritvit glittrande snömassa som blänkte magiskt vackert i månljusets sken. På andra sidan av vägen längs de branta bergsknallarna hängde enorma och gigantiska istappar ner likt jättelika spjut, som glittrade förrädiskt och hotfullt längs de mörka bergväggarna.

Landskapet som mötte oss var stumt och ödsligt. Genom det kompakta mörkret letade vi oss fram till de trakter där min far växt upp tillsammans med sina föräldrar och sju syskon.

Dessa väldiga och uråldriga skogar med bergssluttningar, insjöar, stigar, sänkor, bäckar, gläntor, gårdar, stugor och grusvägar som nu kantade vår framfart, kunde pappa på sina fem fingrar. Det var här i dessa nejder han sprungit omkring på barnsben genom ängar fyllda med vilda blommor, fladdrande fjärilar och gröna grässtrån. I dessa insjöars söta vatten hade han tagit sitt livs första simtag och fångat sin första abborre och gädda, det var här i dessa skogars mäktiga rikedomar pappa och hans förfäder plumsat igenom djup snö och mången gånger mött Kung Bores envisa och bitande köld.


Vid allra sista kurvan innan vi var framme hos min farmor och hennes man Nore i byn Möckelhult, låg min farfars stuga Ek-kullen, gömd mellan snösmyckade granar. Enslig, mörk och tyst låg den röda stugan belägen vid foten av ett resligt berg och en skog som syntes evig. Under många långa år hade min farfar levt alldeles ensam i denna stuga som ännu i dessa dagar saknade toalett och varmvatten och som värmdes upp av en gammal vedspis, mitt i stugans pittoreska och mysiga lilla kök.

Under någon av våra dagar här uppe under julhelgen så skulle vi hälsa på farfar och önska honom en god jul i hans mysiga lilla stuga. Bara sitta där i köket och känna värmen från den sprakande och knastrande vedspisen, njuta av Konsumbagarens kaffebröd tillsammans med  gul Loranga läsk. Det var också en njutning i sig själv att höra farfars dialekt när han drog berättelser kring sitt ensamma, men ändå rika liv ute på den ödsliga och djurrika  landsbygden.


Bara drygt hundra meter efter kurvan och farfars Ekkullen svängde vi av från väg 35 och in på den grusväg som också var uppfarten till farmor och Nores hus. Den lilla grusvägen och uppfarten där vi parkerade bilen var plogad och jättelika vallar tornade upp sig i mörkret. Nores stora timmerlastbil med släp stod sedvanligt parkerad på sin plats, bara en liten bit bort från huset.

På stela ben klev vi ur bilen och möttes genast av en sträng kyla som omfamnade oss allihop. Och mina skor som för bara fyra timmar sedan stått på naken och kall asfalt hemmavid, stod nu omgivna av ett tjockt lager med packad snö.

Farmor och Nores hus låg för sig själv och åt vilket håll man än sökte med blicken, så möttes man av skog och åter skog. En mäktig och ståtlig skog som stod  knäpptyst i det svarta mörkret och lurpassade illvilligt på oss.

Vi vandrade genom det kusliga och becksvarta ovanpå snö som knarrade härligt under fötterna på vägen in mot husets ljusa, varma och välkomnande vrå. Ur våra munnar steg små rökmoln ut i den bistra vinterkvällen, intill trappan stod det snöskyfflar och kvastar lutade mot husväggen.

Inne i husvärmen möttes vi förutom av de ljuvliga dofterna av nybakat, först av pudeln Luna som överlycklig hälsade oss välkomna genom att hoppa och skutta omkring oss som en vilde på hallgolvet. Katten Skrållan däremot brydde sig inte så värst av vår ankomst , men rasande söt var hon i sin glänsande silvergråa päls, med små dekorativa inslag av vita fläckar under halsen, på tassarna och uppe på nosen.

Vi kramade och hälsade glatt på farmor och Nore och slog oss ner i köket där en hel bibel från dofter av nybakade julkakor och allehanda maträtter dallrade i luften. Vi njut av nybakade lussekatter, pepparkakor, spritskransar, mandelmusslor, nötkakor och härligt mustig och söt julmust i köket, som alltid var den mest naturliga mötesplatsen hos farmor och Nore.

 

Lilla goa farmor med sina bulliga och små rynkiga kinder malde glatt på hur det stod till med livet i Möckelhult och hur släkten i allmänhet mådde och skötte sig. Medan hon glatt mässade på så letade hennes blick sig då och då ut genom köksfönstret mot väg 35, när några enstaka och sällsynta billyktor för några få sekunder drog isär det kompakta dunklet där ute. Lika hastigt som de främmande strålkastarna plötsligt dök upp där ute på den ödsliga och mörka landsvägen, lika hastigt drog de snart bort igen och det becksvarta utanför köksfönstret återuppstod.

Då och då drog farmor några bloss av sina gula Blend cigaretter. Emellanåt hostade hon till och grimaserade med hela ansiktet. Så länge jag kunde minnas så var hon alltid lite hes och rosslig i luftrören, alltid drogs hon med någon envis förkylning eller efterhängset virus som inte ville släppa taget.

Det mesta var sig alltså likt med farmor också denna julen.

Nore var lugnet och snällheten själv. Han såg alltid något trött och sliten ut, både i pratet och i kroppsspråket. Men så jobbade han stenhårt från tidig gryning till sen kväll med att lasta, lossa och köra timmer och massaved med sin Scania lastbil, längs de kurviga, trånga och svårpasserade grusvägarna inuti de evighetsdjupa skogarna i Småland och Östergötland.


Efter besöket i Möckelhult satte vi återigen oss i den iskalla bilen för att färdas de dryga två sista milen som återstod av resan upp till mormor och morfar i Åtvidaberg. Några hundra meter från farmors hus så passerade vi " Hyddan", ett rött trähus med vita knutar där pappas mormor Hillevi och morfar Hjalmar bodde.

 Ett besök hos dem fanns också inplanerat under julhelgen.

Det blev en halvtimmes färd genom urskog, istäckta och snöbeklädda insjöar och några mindre småbyar som vilade i det snötäckta och stjärnbelysta mörkret. Någonstans i mörkret lämnade vi Småland och mötte Östergötland. På ytan såg allting så fridfullt och harmoniskt ut i det tindrande vinterlandskapet, här och var lyste adventsstjärnor och ljusstakar i de glesa huskropparna och en och annan julgran eller snölykta lyste stämningsfullt ute i trädgårdar och längs uppfarter.

Klockan närmade sig midnatt när vi svängde in i Åtvidaberg. Här låg hustak, staket, vägar, uppfarter, häckar, träd, lekstugor, garagetak och lampor begravda under enorma snömassor. Varenda krök, kvarter och huskropp fyllde mig med en igenkännande kärlek. Det var här i Åtvid som min mamma bott och växt upp tillsammans med sin mor och far och yngre bror Christer. Och här i detta charmiga, mysiga och vackra lilla samhälle hade vi jättemånga släktingar och många nära vänner som jag under min barndom lärt mig uppskatta och tycka om.


Vi passerade gator och kvarter där de flesta av husen släckt ner och de inneboende nog gått och lagt sig med glädjefyllda förväntningar inför den stundande julaftonen. En dag fylld av möten med nära och kära som skulle locka  till skratt, glädje och lycka. Men säkert fanns det också innanför de nedsläckta fasaderna ensamma människor som bortom sömnen skulle möta en julafton som ännu mer ensamma och som ännu mera fångade i utanförskap. Kanske skulle dessa ensamma människor möta en julafton fylld av stumma minnen från en tid som för evigt flytt och där porträtten innanför ramarna och bilderna i fotoalbumen aldrig mer skulle bli levande eller talande igen.


 Konsum och Ica affärerna i Edberga stod tomma och övergivna. Uppskottade snövallar syntes överallt omkring de stängda affärslokalerna. I dessa båda affärer hade jag och Jessica otaliga gånger genom åren upprymda och överlyckliga varit med mormor och handlat. Det var alltid så mysigt och spännande att följa med mormor och handla och lottlösa blev vi heller aldrig. Och all personal som jobbade där kände man så väl igen och personalen visste också varje gång vilka vi var när vi kom.

" Åh har vi besök ända nerifrån Blekinge", brukade man få höra på den bredaste Östgötskan från de vänliga och leende kassörskorna, medan ens kinder rodnade och man blygt tittade nedåt och inte visste vad man skulle säga.

Efter att ha passerat de båda småbutikerna och korsningen vid Söderleden och svängde av in   mot Sockenvägen, så tittade jag hänförd ut mot de eviga fotbollsplanerna som gnistrade i miljontals små stjärnor under månens stämningsfulla sken. En bit bort i mörkret så visste jag att mitt älskade Åtvidabergs FF Kopparvallen gömde sig, liksom den vackra Bysjön, det tjusiga Adelsnäs slott, den mäktiga golfbanan och andra rariteter som nu låg dolda i ett stjärnklätt dunkel.


Det lyste välkomnande i fönstren hos mormor och morfar. Vi hann precis bara svänga in på uppfarten , när vi såg morfars gestalt uppenbara sig bakom sovrummets gardiner. Lika lång som resan varit för oss i bilen, lika lång och evigt orolig hade säkert väntan och längtan varit för mormor och morfar, innan vi äntligen var framme.


Utelampan vid ytterdörren tändes och dörren öppnades.


En lång resa på nära 33 mil var till ända.


En resa som startat i ett grått Sölvesborg hade nu slutligen nått sitt mål i ett Åtvidaberg som hälsade oss välkomna med en julstämning som inte kan bli mäktigare än med den vita snö som prydde hela det Östgötska samhället, dan före dopparedagen.


Hela jag tindrade av en ofattbar och gränslös glädje.


####


Med en bastant björnkram välkomnade morfar mig innanför dörren. Min stora ståtliga morfar som alltid elegant klädd i välstrukna finbyxor, skjorta och en matchande varm pullover. Morfar med sina varma, tjocka fingrar, håret stilfullt vattenkammat bakåt och så den där doften av rakvatten som alltid fanns med honom. I hallen bakom morfar väntade varma, kärleksfulla och välkomnande bamsekramar från mormor med nylockat hår och det obligatoriska köksförklädet runt livet. Mormor med sitt alltid sprudlande glada humör och sin kvittrande stämma, hela mormor lyste av glädje över vår ankomst till Åtvid och deras adress på sockenvägen 6.

Det varma huset bar på tusentals av ljuvliga och stämningsfulla dofter. Utifrån köket som låg direkt in till höger från hallen doftade det inbjudande från grytor, stekjärn och ugnsformar. Ugnen stod igång och spred en härlig lukt av  julskinka. Genast kände jag igen doften från mormor och morfars gudomligt goda och hemlagade fläskkorv, lika igenkännande spred sig den ljuvliga aromen från nystekta köttbullar, prinskorv och kåldolmar.

Jag fortsatte rakt fram förbi köket och klev in i finrummet där stämningsfulla ljuslågor svepte och dansade fram i varenda ledig och välkänd vrå. Julgranen ståtade elegant klädd med kulor i flera olika färgskalor. Glitter, flaggor, smällkarameller och en stjärna prydde också den tända julgranen som under sig hade en hel hög med läckert inslagna julklappar och förutom den högen så stod det lutat mot väggen bakom granen, flera vävsäckar fullproppade med ännu fler härliga klappar.

Och framför julgranen så stod också mormor och morfars lagom otäcka tygtomte på sin sedvanliga plats. Ända sedan jag var liten så hade jag alltid hyst en form av skräckblandad förtjusning för den där knappt meterhöga tygtomten som bar på en alldeles särdeles elak och farlig blick i ögonen och som överhuvudtaget hade ett ansikte som vittnade om ilska och nån form av illvillighet. Tygtomten stod klädd i samma träskor, tomteluva, röda kläder och skägg som den alltid gjort och den fick mig att bli lite lagom skraj också den här julen, fast att jag blivit ett år äldre sen sist jag mötte den.


Medan jag någonstans halvlyssnade till de välkända tonerna av glada och kvittrande röster utifrån köket och pappas kånkande med resväskorna ner för källartrappan, så stod jag alldeles stilla för mig och sög in all ljuvlig julstämning som bodde, levde och andades i mormor och morfars hus. Överallt möttes mina plirande ögon av tomtar, änglar, juldukar, julblommor och annat julpynt. Frestande lockades och mina ögon mot ett gigantiskt hav av allehanda julgodis som låg utsmyckat lite varstans i finrummet. I stora välfyllda skålar låg det nötter, fikon och mandel. Det fanns jordnötter, marsipan, skumtomtar, chokladpraliner, skålar med nonstop, chokladkakor, kartonger med After Eight, Aladdin, Noblesse och det fanns stora fyllda brickor med hemlagad knäck och ischoklad.

Utbudet var alldeles makalöst och mina smaklökar sjöng halleluja.


Från finrummets alla fönster som vette ut mot baksidan, såg jag att det var släckt och mörkt hos grannarna Gun och Åke. Ute i den smala trädgårdsremsan mellan husen brann ljusen från julgranen som morfar satt upp. Granens grenar hängde tungt och smyckades förföriskt vackert av den vita snön som helt och hållet täckte julgranen och det svaga ljus som sipprade ut genom snötäcket påminde om det så stämningsfulla skenet inifrån en snölyktas stearinljus.


Klockan hade nog passerat midnatt när vi samlade oss kring köksbordet och käkade smörgås med nystekta köttbullar, prinskorv och nygriljerad julskinka tillsammans med läskande julmust. Kökslampan lyste svagt, alla tända ljus spred harmoni och värme i den mörka julnatten. Vi hade så mycket att prata om och skrattade och njöt till fullo av varandras sällskap, liksom vi njöt av de härliga dofterna, smakerna och av all förväntan som glödde i kökets trygga atmosfär. Morfar och pappa tog ett par kryddade julsnapsar och morfars redan glada mungipor blev om möjligt ännu gladare och hamnade snuddande nära örsnibbarna på honom. Med en snaps eller nån kall whiskey innanför västen så landade morfar alltid i nån slags absolut och total harmoni.

Utanför köksfönstret vilade julnatten kall och bister under månen och stjärnornas vakande ögon. Svagt anades konturerna från plommonträdet utanför. I grannhuset där Evert bodde med sin fru Eva- Lisa och den underbara Golden retrievern "Senora", var det nedsläckt och mörkt.

Dessa stunder runt matbordet i köket hos mormor och morfar när man kom fram sent på kvällen efter den långa resfärden ända från hemmet i Sölvesborg, trollband verkligen hela mitt inre av kärlek och lycka. Dels så var det jätteskönt att äntligen vara framme och känslan att veta att man hade hela helgen framför sig tillsammans med mormor och morfar i underbara Åtvidaberg, ägde en känsla av harmoni som är omöjlig att beskriva med något så enkelt som ord.


All trygghet, kärlek och mysighet till trots, så fick ändå så småningom ögonen svårt att hålla sig öppna. Jag och lillasyster gjorde oss i ordning och bytte om till nattlinne och pyjamas innan vi båda kröp ner i mormor och morfars dubbelsäng. Jag i morfars halva, Jessica i  mormors sänghalva. Vi växlade några ord sinsemellan medan vi svagt kunde höra rösterna och skratten utifrån köket. Inuti oss bubblade det skönt av en underbar förväntan inför allting ofattbart härligt spännande som låg så nära framför oss. Som paralyserade hade vi flera gånger redan hunnit kollat upp berget med julklappar som gömde sig under granen och i säckarna inuti finrummet.


I morgon efter Kalle Anka så skulle vi få veta sanningen bakom alla paketernas frestande omslag och snören. 


Tallriken med gröt till tomten hade vi själva bevittnat när mormor ställt ut den på trappan.


Så småningom fick orden mellan mig och lillasyster allt längre mellanrum. Ljuden utifrån köket försvann allt längre bort och snart belägrade sig nattsömnens långsamma och lugna andetag hos två små syskon på väg in i drömmarnas fluffiga värld.   


Natten var mörk och stillsam medan ännu en av min barndoms magiska julaftnar närmade sig.


####


Julaftons morgonen väcktes jag av röster som spred sig utifrån köket och in till sovrummet. Jag låg ensam i sängen, jag hade varken hört eller märkt när någon av de andra stigit upp ur den goa sängvärmen. Med ett enkelt skutt så hoppade jag ur sängen och tog mig genast bort till fönstret och skevrade nyfiket och försiktigt på persiennen för att få bekräftat att den ljuvliga snön låg kvar.


Det som mitt tioåriga och pyjamasklädda jag möttes av när jag skevrade på persiennen och tittade ut från mormor och morfars sovrumsfönster, väckte fram ett av de lyckligaste ögonblicken jag någonsin varit med om under mina tio år i livet.


Inte nog att det äntligen var julafton. När jag kikade ut från mormor och morfars sovrumsfönster så möttes mina ögon av stora vita flingor som ymnigt virvlade ned från en snögrå himmel och som landade mjukt i ett redan tjock lager med ny härlig pudersnö.


Det var som en saga, som en önskedröm, jag var världens lyckligaste.


Jublande glad sprang jag ut från sovrummet och förbi hallens knarriga golv, ut i köket där allihop satt samlade kring köksbordet och där julstämningen redan infunnit sig vid det rikligt framdukade frukostbordet. Jag möttes av God Jul önskningar, varma leenden och öppna armar från mormor, morfar, mamma, pappa och en kvittrande glad lillasyster som satt uppflugen uppe i mormors ännu nattlinneklädda knä.

Och vi tittade gemensamt ut på den snöiga julaftonsmorgonen.

Utanför köksfönstret satt domherrar, talgoxar, blåmesar, gulsparvar och en rad massa andra hungriga småfåglar och tog för sig av maten på fågelbordet, talgbollarna och utav julkärven som satt fastsurrad runt plommonträdet.

Jag slog mig ner och njöt av skinksmörgås, köttbullar, prinskorv och rykande varm choklad. Att sitta och äta frukost en julaftonsmorgon hos mormor och morfar uppe i Åtvid nådde en grad av mysighet och värme som inte gick att jämföra med någonting annat. Jag behövde egentligen bara sitta alldeles tyst och njuta av närheten till mormor och morfar. Jag älskade när mormor berättade historier och händelser om Åtvid, om kusinerna i Jönköping, om våra släktingar och om sitt jobb nere på Föreningsbanken i Åtvid. Likaså när morfar kompletterade mormors historier eller berättade om vad som hände i mitt älskade fotbollslag ÅFF och om sina egna upplevelser ute på Facit, där morfar jobbat sedan han var 14 år. Jag älskade de här magiska mysstunderna, älskade att bara vara närvarande i denna kärleksfyllda atmosfär och lyssna och ta åt mig av det vuxna språket.

 Då och då ringde det i telefonen som hängde på väggen i hallen. Nära släktingar och goda vänner ringde och önskade god jul.


Nånstans under den långa frukosten så berättade mormor att hon lagt undan varsin julklapp till mig och Jessica inne i finrummet, varpå vi båda två genast rusade iväg och öppnade upp dagens första julklappar.


Det var något magiskt med min barndoms jular.


Direkt efter den långa frukoststunden bytte jag och Jessica snabbt om för att bege oss ut och möta den härliga snön som pyntat hela Åtvidaberg så fantastiskt vackert. Men innan vi kom ut så var mormor tvungen att se till så att vi klätt oss ordentligt och förstås smörja in hela våra ansikten med ett tjockt lager Nivea, så vi inte skulle förfrysa i det snöiga vintervädret.   

Sån var mormor. Omtänksam och kärleksfylld till max.

Morfar var redan ute och skottade när vi kom ut. Alldeles bakom mormor och morfars baksida låg en större gräsmatta som vette mot flera andra hus baksidor och där vi på somrarna brukade spela fotboll, badminton och leka bollen i burken och kurriggömma. Nu plumsade Jessica och jag förbi gräsmattans tjocka snölager upp mot skogen som låg alldeles intill. I detta skogsparti fanns en stig som genast gick brant uppför och som vi följde ända upp till toppen av backen. Sen åkte vi växelvis skidor och pulka nedför backen så snön yrde och våra skratt ekade mellan husen runtomkring. Vi rullade runt och lekte i den djupa snön, vi gjorde snöänglar och busade och kastade snö på varandra.

Förvandlingen jag och Jessica hade varit med om på mindre än ett dygn, var total. Vi hade lämnat ett naket och grått Sölvesborg och landat i något som kändes som Nordpolen i jämförelse. Jag var saligt överlycklig och hade önskat att alla mina kompisar hade fått se vad jag fick uppleva och vara med om denna underbara julafton.


Vi lekte vidare i de enormt höga snövallarna som snöplogen plogat upp längs Sockenvägen. Där byggde vi kojor och grottor med små underjordiska gångar som vi grävde fram under all snömassa som bildats. Därefter försökte vi oss på att göra snögubbar och snölyktor, vilket inte var det enklaste i den pudriga nysnön.

Efter några timmars aktiviteter ute i snön och när orken började tryta, så bestämde vi oss för att gå in och hälsa på Gun och Åke, mormor och morfars jämnåriga grannar. Förutom att de var grannar och goda vänner så var dessutom mormor och Gun arbetskamrater på Föreningsbanken.

Och varje gång vi var uppe i Åtvid och hälsade på så brukade Jessica och jag springa in och ringa på hos Gun som alltid blev överlycklig när hon öppnade dörren och såg att det var vi som kom för att hälsa på. Åke blev nog ganska glad han också, men inte lika glad som Gun vars glädje vreds upp på full volym i ögon, mungipor och i hela hennes kroppsspråk.

Efter välkomstkramarna gick vi in i köket och vi fick berätta om hur vi hade det i skolan och i livet i allmänhet hemma i Sölvesborg. Därefter inleddes den sedvanliga proceduren när Gun gick bort och ställde sig framför ett skafferi i ena hörnan av köket och med händerna hemlighetsfullt knutna bakom ryggen sade till oss de magiska orden, " Vilken tur att mormor berättade för mig att ni skulle komma så att jag hann köpa hem någonting gott till er".

Jag och Jessica stod förväntansfullt och skruvade på oss medan Gun öppnade upp skafferiet och plockade fram en varsin jättestor papperspåse proppfull med tablettaskar, klubbor, chokladkakor, lösgodis och frukt. Som alltid till jul tilldelades vi dessutom varsin väl inslagen julklapp utav denna gudomligt snälla och omtänksamma granne till mormor och morfar på gatan som var döpt till Sockenvägen och som verkligen var min barndoms "Lyckliga gatan" i alla avseenden.

          

 När vi kom in i huset igen så var förberedelserna med julmaten i full gång. Hela köket sprakade, fräste och glödde från stekpannor och grytor. Det doftade sagolikt gott och friden och samhörigheten mellan mormor, morfar, mamma och pappa som samarbetade där inne i köket var fantastisk att få skåda och uppleva. De var allihop fullt sysselsatta med att fixa fram ett fylligt julbord med plats och rum för alla smaker och sinnen.

Bordet i stora rummet stod elegant framdukat med de finaste besticken, glasen och tallrikarna. Servetterna var vackert vikta och kronljusens ljuslågar flammade stämningsfullt i nypolerade ljusstakar. Julstämningen var på topp och alla julklapparna lyste vackert intill granen.

Klockan 12.30 intog vi varsin tallrik och vandrade ut i köket och tog för oss av det digert uppdukade julbordets alla smakfyllda maträtter. Sen slog vi oss ner runt bordet och intog den efterlängtade matens alla läckerheter.

Mormor ståtade i en vacker julklänning och med välskött frisyr. Morfar var högtidligt klädd i finbyxor och vit skjorta med slips. Håret var noggrant bakåtkammat. Pappa hade också finbyxor, skjorta och slips och mamma hade en fin klänning på sig, där vi satt samlade runt bordet och käkade julbord några timmar innan Kalle Anka skulle komma att börja.

Länge, länge satt vi sedan och njöt av all maten och den goda julmusten. Morfar, mormor och pappa sänkte några kryddade julsnapsar, som var och en intogs först efter en liten snapsvisa som gemensamt framfördes av mormor och morfar med leende mungipor och strålande lyckliga ögon som lyste av kärlek och lycka.

För att bara försöka nämna lite av alla de godsaker som stod framdukade på julbordet denna julafton så fanns det bland annat: köttbullar, prinskorv, kåldolmar, Janssons frestelse, rödkål, brunkål, kokt potatis, hemlagad fläskkorv, revben, ål, ägg, kalvsylta, rödbetssallad, olika inlagda sillsorter, julskinka och säkert ännu fler rätter som jag glömt bort.

Allting präglades av ett behagligt lugn och ramades in av en enorm lyckokänsla där vi satt samlade och åt oss proppmätta medan snön lyste stämningsfullt utanför fönstren och dagen så sakteliga började skymma. Inuti mig pirrade det förväntansfullt inför tomtens besök som kom närmare och närmare. Jag brann av nyfikenhet på vad som gömde sig innanför alla de läckert färgglada julklapparna under granen och i säckarna som stod lutade mot väggen en bit bort..

 

Så småningom dukades maten undan och de vuxna diskade och gjorde i ordning.

Lagom tills Arne Weise dök upp i tv rutan så satt vi allihop samlade igen inför Kalle Anka. Soffbordet framför oss stod nu uppdukat med nybryggt kaffe, varm glögg och julmust tillsammans med ischoklad, knäck, nötter, fikon, lussekatter, pepparkakor, spritskransar, mandelmusslor, mjuk pepparkaka plus alla kartonger med marsipan och choklad.

Vi satt alldeles tysta när Arne Weise tände det berömda ljuset och Kalle Ankas gudomliga och sprakande föreställning drog igång. Jag älskade Kalle Ankas julhälsning. Jag njöt av programmet samtidigt som jag njöt av godsakerna på bordet framför mig, människorna intill mig och utav vetskapen att ögonblicket när tomten skulle komma och dela ut julklapparna, närmade sig. Och medan Lady o Lufsen, Tomteverkstaden och Pluto skickade julhälsningar så tog mörkret långsamt över och släckte så småningom ner Åtvidaberg.


Snart var Kalle Anka över för också den här julaftonen.


Och nu steg spänningen på allvar. Jag och Jessica utbytte några snabba blickar mot varann. Och kröp ännu närmare mormor i soffan. Kronljusens lågor fladdrade högtidligt, värmeljusen betydligt mindre lågor spred en mysig stämning.

Förutom i finrummet där vi satt, så var det helt tyst i övriga huset.


Nu skulle min tionde julafton gå in i det skede som gjorde alla dessa julaftnar till ett så alldeles makalöst magiskt och ihågkommande barndomsminne. Det var nu morfar skulle gå och köpa bröd, handla en tidning eller blev tvungen att åka till fabriken och fixa med någonting. Och det var alltid under just dessa tillfällen som tomten råkade komma på besök, en tomte som morfar aldrig fick träffa. Så hade det varit alla jular och så skulle det väl bli i år också.

Men fast jag nu var så stor att jag VISSTE att det var morfar som var jultomte, så ville jag behålla den där kittlande och smårädda spänningen från mina första möten med tomten. Och sen ville jag inte förstöra någonting för lillasyster Jessica eller för morfar som älskade att vara tomte för oss. Så efter att morfar försvann så pratade vi aldrig om att det var han som var tomten, vi ville nog allihop spela med i det tysta skådespeleriet som hörde till just våran jultradition.


Så morfar försvann också den här julaftonen medan vi andra satt kvar i soffan, tätt ihop slingrade.

Nu vreds spänningen upp till max. Det blev nästan helt tyst i finrummet.

Blickarna letade sig mot fönstren och vidare ut i mörkret.

Jag visste att snart skulle jultomten dyka upp därutanför med ljuslyktan, käppen och en säck över ryggen.

 Under tiden så gjorde mormor allt för att ytterligare blåsa liv i spänningen som redan dallrade.

Med låg och dramatisk röst berättade hur mycket tomten hade att göra med alla paket som skulle delas ut till alla barn och familjer runt om i Åtvidaberg och Sverige.


Så plötsligt ryckte mormor till och pekade upp mot skogen där hon tyckte att hon hade sett en ljuslykta glimma till mellan de mörka träden i den djupa snön.


Stela av skräckblandad förtjusning sträckte jag och Jessica på oss och stirrade upp mot kullen som vilade i dunkel. Det enda vi såg var svaga konturer av de väldiga trädens nakna siluetter som reste sig upp mot den nedsläckta himlen. Någon ljuslykta skymtade vi inte.


Eller.


Spänningen var nu nästan olidlig.


Då plötsligt genomborrades tystanden av några dova slag som tungt slog mot väggen bredvid oss.

"Hörde ni, nu var det nog tomten som talade om att han är här", spelade mormor skickligt med dramatisk röstläge. Och så plötsligt där ute i mörkret alldeles utanför fönstren så spred sig ett svagt ljussken och snart uppenbarade sig en stor och reslig gestalt bakom ljuslyktans sken.

 Jag och Jessica kröp ännu närmare mormor och greppet om hennes varma händer blev ännu hårdare.

Med en lykta i ena vanten och en käpp och en stor säck över ena axeln så rörde sig tomten sakta fram genom snön, innan han stannade till och med sin lykta alldeles intill det tomtemask klädda ansiktet tittade in i rummet där jag och Jessica satt som förstenade intill mormor.


Sen klev han närmare och knackade försiktigt med sina vantar mot fönsterrutorna.


 Mormor reste på sig ur soffan och gick bort mot altan dörren och öppnade för tomten samtidigt som hon hälsade tomten välkommen till oss.

Vips så hade jag och Jessica istället förflyttat oss bort till mamma och pappa, medan mormor hjälpte tomten in i stugvärmen.

Med hukande och böjd rygg och med käppen stöttande i parkettgolvet gick tomten över parkettgolvet med tofflor som var röda och fyllda med snö på ovansidan. För varje steg stötte han med käppen och suckade tungt över den tunga säcken han bar över ryggen. Mormor hade tagit hans lykta och satt den över den öppna spisen där den fortsatte att sakta brinna.


Tomten satte sig sedan på en stol som mormor hämtat åt honom och tittade sedan på oss innan han berättade att han haft fullt upp hela dagen och att han hade massvis med flera familjer kvar att besöka innan han var färdig för dagen.

När tomten sedan började plocka upp paket ur sin säck så fick mormor hjälpa honom att läsa och fast att jag visste att det var min morfar som dolde sig bakom tomtemasken och tomtekläderna, så pirrade det ändå inombords när man skulle gå fram och hämta julklappen som var till mig och för varje nytt paket så fick tomten ett tack och en kram.

Tomten hade många paket att dela ut. Han stannade kvar ända tills varenda säck var tom och tills alla klapparna under granen nått rätt mottagare och jag och Jessica satt omringade av ett berg med julklappar.


Fotografier tillsammans med  tomten togs innan tomten tackade för sig och sakta masade sig ut i mörkret och snön igen. Vi vinkade allihop åt honom när han med sin ljuslykta försvann runt husknuten och därmed tog adjö av detta årets julbesök.


Därefter inleddes årets absoluta höjdpunkt. Öppnandet av alla spännande julklappar. Att ens försöka sig på att förklara alla de känslor som sprakade och pyrde medans man öppnade upp julklappar som kom från så många olika godhjärtade släktingar, vänner och bekanta, dessa känslor är totalt omöjliga att beskriva.

Bara för att de var så utomjordiskt, obeskrivligt underbara.


####

 

Resten av julaftonen tillbringade jag mestadels med mina fina julklappar som jag fått. Och av den underbara risgrynsgröten med mjölk och saftsås.

På kvällen tog vi en skön liten promenad genom de närliggande kvarteren. Jag hade min nya arméfärgade jacka på mig som jag fått i julklapp medan vi strosade omkring i de trygga och lugna villakvarteren. Snön lyste och i många av husen som vi passerade kunde man innanför de upplysta fönstren se hur man tillsammans umgicks och firade jul.


 Allihop satt vi resten av kvällen sedan samlade och njöt till den sista droppen av ännu en julafton, tills ögonen inte längre orkade hålla sig öppna i knäet på mormor eller morfar.

John blund kom tidigt och kvällen var inte gammal när jag kröp ner i deras säng och somnade frisk och lyckliga bort från julaftonen 1980.


På juldagen var jag, pappa, mormor och morfar på julotta. Grymt segt att stiga upp så tidigt på morgonen och promenera genom allt det kalla ända bort till kyrkan. De enda gångerna jag tittade upp var när vi passerade mäktiga Kopparvallen och då tittade jag också bort mot det röda lilla huset där min stora idol Thomas Wernersson bodde.

Det var ljust, fint och stämningsfullt i kyrkan, men jag sov ändå under hela julottan.


Under hela den resterande delen av julhelgen så hälsade vi på hos massvis med släktingar. En dag blev det hos farmor och Nore där jag träffade fastrar, farbröder och kusiner. Det blev ett besök hos farfar i hans mysiga lilla kök med Loranga, Konsumbagarens Vetebröd och vedspisens varma knastrande.

Varje dag var fullbokad med besök, men vi hann också med att mysa och umgås så mycket vi orkade med den underbara snön som pyntade Åtvidaberg den här sagolika julen.


Sen kom ögonblicket då det var dags att resa hem igen. Vemodet i mitt bröst var lika tungt varje gång när bilen var färdigpackad och det var dags för avfärd och dags för farväl till mormor och morfar och Åtvidaberg.

Vi kramades länge och hårt innan jag och Jessica från baksätet i bilen vinkade till mormor och morfar där de stod på den snöklädda uppfarten till deras hus på Sockenvägen. Vi vinkade ända tills vi inte längre såg dem och de försvann ur sikte.....


Nu står julen 2015 för dörren.

Mormor och morfar finns inte längre kvar i livet. Det gula huset på Sockenvägen med det knarrande golvet i hallen och med alla oändliga minnen som bor där, tillhör numera 

en annan familj.

Gun och Åke och Evert med den underbara Golden Retrievern "Senora", finns inte heller kvar i livet.

Min barndoms "Lyckliga gatan" tillhör idag mina varma minnens boulevarder.         

Farmor lever inte heller längre. Nu bor Nore ensam kvar i huset. 85 år gammal och helblind. Farfar lämnade livet för över 20 år sedan och den röda stugan vid foten av berget, har min mamma och pappa sedan flera år som sommarstuga.

Så varje sommar när vi är uppe i sommarstugan och hälsar på, så blir det alltid en tur till Åtvid och förbi det gula huset på Sockenvägen.

Vilket alltid får mina minnen att blomma och mina kinder att bli fuktiga av tårar.

 

För där innanför hos min mormor och morfar bodde det en kärlek som var oändlig...

 

/// Jocke


Av Joakim Eriksson - 25 januari 2015 13:05

Livet är fullt av olika små nyanser....

 

 

Till slut så kom dagen.

 

En dag och ett ögonblick jag så länge gått och längtat efter och samtidigt  haft som min högsta dröm att en dag få möta, uppleva och känna den ljuvliga smaken utav.

 

Ända sedan den där disiga och småkalla februaridagen nere på sjukhuset i Lund, då jag med en söndertrasad kindtand träffade en käkkirurg som presenterade riktlinjer för hur man via en operation under narkos och med tryckkammarbehandling före och efter en operation skulle kunna dra ut denna trasiga kindtand, så har jag oändliga gånger önskat att en gång få vakna och möta en morgon med den sanna vetskapen att hela den där proceduren käkkirurgen beskrev för mig äntligen en dag var över, att allting hade gått bra så att jag stod redo att möta livet igen.

 

Den här morgonen kläddes sig detta osannolika mirakel i en obeskrivligt skön och sann verklighet för mig.

 

Äntligen så hade mina drömmar beväpnats med de unika vingar som slet mig loss ur mardrömmens fasansfulla grepp och släppte ner mig i det liv som jag älskar så oändligt mycket och ännu  känner mig långt ifrån redo för att lämna för gott.

 

Bortom en oändlighet av väntan, bortom månader och veckor av en lång resa som gått genom tunnlar av mörker, oceaner av ångest, kullar av taggtråd och längs tårfyllda återvändsgränder,  så har det ändå under den här resans gång hela tiden brunnit en låga och strimma av hopp inom mig.

 

En låga som aldrig slocknat och i skenet av denna lågas ljus så har jag hela tiden letat efter den öppning jag visste fanns någonstans i  den långa tunneln av ändlöst  mörker.

    

Fredagen 31 oktober 2014 nådde jag ljuset.

 

Äntligen så var jag framme vid mina drömmars slutmål.

 

Om regnbågen har sju färger så hade lyckan i mig den här dagen tusentals av glada färger.

 

Vad jag den här morgonen inte visste var ett telefonsamtal några veckor senare skulle förändra allt och väcka mardrömmen till liv igen...

 

####

 

Fredagen den 31 oktober.


Fastän klockradion som vanligt den här morgonen drog igång klockan 04.34 och fastän jag som vanligt hade två lurviga dvärgschnauzers intill mina fötter när jag yrvaken och frusen lämnade Camilla och den varma sängen för att vingla mig in på muggen för att slå en sjua och tvätta näbben och  armhålorna och sedan pensla dem med lite manlig doft av Boss, så är känslan att det ändå inte är en helt vanlig morgon som jag vaknat upp till den här morgonen.  

Promenaden med vovvarna bar också på en annorlunda känsla, tonen av Löfbergs lila kaffet var ännu mera lila, fullkornsvällingen ännu mera fyllig, dollarfranskan med leverpastej på var som en välutrustad räkmacka, Sölvesborgstidningen tunnare än någonsin men ändå lika fullt liberal på ledarsidan där några ynglingar doppade i överklass försöker ge sig på att leda samhället och världen i den enda enkelriktade riktning de själva mött, medan sportsidorna den här gryningen letar efter de spår av mirakel som skall kunna rädda undan Mjällby AIF från stupet ned mot superettans gråa och intetsägande mörker, i allsvenskans sista omgång som spelas under en den morgondag som öppnar upp månaden november.

Känslan när jag pussar adjö till den Camilla som varit en del av mitt liv i snart tjugo år och som ännu kan få mig att rodna och väcka känslor alfabetet inte räcker till för att sätta ord på, den känslan är också den här morgonen fylld av tacksamhet och kärlek. Våra ännu kvarboende barn, Ida och Rasmus är ännu inte uppe när jag låser ytterdörren och fyra undrande hundögon bakom mig, och med ryggsäcken packad med kaffetermosen, smörgåsarna, filmjölken och boken lunkar iväg i mörkret bort mot busshållsplatsen. Under promenaden kopplar jag liksom alla de andra morgnarna den här hösten på hörlurarna till min Iphone och programmet Äntligen morgon med Gry och Anders med vänner som håller mig sällskap genom mörkret mot buss 432 som skall avgå klockan 6.26 från Österbo i Mjällby.


Klockan är nästan 6.50 när jag rullar in med bussen vid tågstationen i Sölvesborg och hoppar av. Bara några kilometer bort vilar min barndoms lyckliga hemmakvarter i Falkvik. Där det mäktiga havet och den frodiga bokskogen och det fridfulla lugnet är någonting som för alltid lever kvar inuti mig som oförglömliga minnen av något vackert och kärleksfullt. Och som lever vidare via min mor och far som fortfarande lever kvar i barndomens högkvarter i det röda tegelhuset på vävaregatan.

Ännu en morgon så står jag i mörkret på perrongen som en stelfrusen pingvin och väntar på det Öresundståg som skall anlända 6.57 Minns när den här höstens alla resor ner till Helsingborg började i den andra veckan av september. Då hade solen och ljuset redan vaknat när jag steg ombord på bussen där hemma i Mjällby, och då kunde jag varenda morgon här på perrongen njuta av den gudomliga utsikten ut över Sölvesborgsviken med dess vykortsvackra omnejd. Den stiliga cykelbron som över vattnet binder ihop staden med Listerlandet, den natursköna golfbanan och så där mitt i havsviken den romantiska Kaninholmen, dit jag och Camilla älskar att ta en cykeltur och intill det så levande och  glittriga saltvattnet tillsammans kan koppla av och förgylla dessa natursköna och livskvalité fyllda stunder med lite kaffe, medhavd fika och kanske nån Jägermeister.


Tar den här fredagsmorgonen plats på det som vanligt överfyllda tåget, där rälsen genom det kompakta mörkret så småningom når stationen i Kristianstad där det är dags för mig att hoppa av för att byta tåg. Vandrar längs perrongen i Kristianstad bort mot Pressbyrån för att se om jag den här magiska morgonen kan morsa på dess ägare och min polare Jonas "Ollis" Persson, innan Pågatåget mot Helsingborg avgår 7.38

 Den långa kön som sträcker sig genom nästan hela butiken omöjliggör ens en snabb morsning med en polare, vars blick är klädd i dollartecken och vars fingrar dirigerar kassaapparaten mästerligt när det rikliga flödet av morgonpigga och hurtiga kunder spenderar hejvilt och sätter fart på finanserna och butikens omsättning.

Jag unnar den gode Jonas all framgång. Liksom jag unnar han och hans Jeanettes unga stjärna och lovande son Anton Lindskogs alla framgångar i handbollslaget IFK Kristianstad, som varje gång det är match fyller arenan och staden Kristianstad i en alldeles fantastisk orange feststämning.

Får slå Jonas en signal en annan dag.


Stiger ombord på det lilafärgade Pågatåget.  Fräscht och rymligt med gott om plats att bekvämt och ledigt dricka termoskaffe, skriva några rader på laptopen eller i lugn och ro läsa en bok.

Exakt klockan 7.38 rullar det än så länge glest besatta  tåget iväg. Rälsen ska leda oss hela vägen till slutstationen som är Helsingborgs central, där jag ännu en gång ska stiga av tåget, lämna neonljusen och med invanda steg leta mig uppför den långa och branta backen mot lasarettet och tryckkammaren, för att där denna speciella dag genomföra min sista behandling och därmed också nå den slutstation som ska sätta punkt på en resa, som i begynnelsen mörker kändes som en vilsen evighet.

Det är nämligen så högtidligt att dagens 33:e behandling  ska vara den allra sista nere i Helsingborg.


Häller upp en mugg termoskaffe, lutar mig bakåt i tågsätet och följer det vidsträckta och platta landskapet som svischar förbi utanför tågets fönster.

 Ett landskap som tidigare under den här hösten stundtals flimrade förbi mig som en svartvit stumfilm, som regisserades fram av den nedsänkta och begravda sinnestämning som berodde på all den oro och ovisshet som låg som en skugga över mig inför den operation som väntade.

 Den här fredagsmorgonen när operationen är över och den där svartvita stumfilmen slutat rulla, så förmår jag möta landskapet och bilderna utanför tågets fönster med ögon som andas, lever och ler. De vidsträckta ängarna och åkrarna, de betande djuren, skogspartierna, insjöarna, de  ringlande åarna och människorna som stiger av och på vid alla olika stationer, studerar och möter jag med kärlek, glädje och livsgnista den här morgonen.  

 Idag är jag mottaglig och förmår se och känna och ta emot allt det vackra, allt det levande och allt det fantastiska som händer, sker och utspelar sig i landskapet och världen utanför det här tåget.


Medan jag smuttar på mitt kaffe och känner smaken av en chokladbit sakta smälta i min mun, lättar jag försiktigt på minnenas snara och släpper fram små avsnitt av det jag varit med om den här hösten.

 En snara som genast dras åt när jag tänker på dagarna och timmarna innan det oroliga och ovissa första besöket i tryckkammaren. Återkommer till känslan när jag  för första gången satt där ombord i den trånga, gula farkosten med syrgasmasken med den tjocka plastslangen fastsatt framför ansiktet och jag kan ännu känna de iskalla kårarna dra igenom mig, när dörren stängdes och låste den sista möjligheten att fly undan något oundvikligt och alldeles främmande inslag i mitt liv..


Det jag visste när det började spraka och farkosten fylldes med varm ånga och öronen var fjärde sekund slog lock, var att jag måste tryckutjämna bort locket i öronen så att inte trumhinnorna riskerade sprängas, och jag visste också att den här tryckkammarbehandlingen hade jag erbjudits helt och hållet för min egen skull. För att mitt strålskadade jag kom så väl förberedd som bara kan tänkas inför den kommande operationen nere i Lund.


Fyra veckors måndag till fredag och sammanlagt totalt trettio timmar inlåst i tryckkammaren var vad jag hade framför mig. Och för varje minut, för varje timme och för varje behandlingsdag som jag lyckades övervinna och kunde räkna ned i tryckkammaren, så  närmade jag mig samtidigt för varje dag  och för varje timme som gick ,den där operationsdagen nere i Lund...


Men jag har inte på väldigt många år varit så befriad från smärta och så bra och rörlig i min mun som efter några veckors behandling med skarpladdat  dundersyre inne i tryckkammaren.  


Känner rysningar vid minnet av söndagskvällen, då jag kvällen innan operationsdagen  ensam anlände till patienthotellet i Lund. Bara ensamma och ångestklädda timmar återstod tills det var dags för den här långa resans huvudnummer. Och när dessa timmar blivit till kvart över sju på måndagsmorgonen, så stod jag där livs levande på operationsavdelningen inuti sjukhusets skyskrapa och anmälde min ankomst, bytte om och klädde upp mig för dagens ändamål.

Minns med värme den gudomliga sjuksköterskan Gunvor, som med obeskrivlig medkänsla tog hand om och skötte mig ända fram tills klockan nästan slog tolv, då nästa ängel förklädd till narkossköterska , rullade in mig på Lunds Central operation, där jag lade mig på den operations brits där jag skulle sövas och där fem av mina svårt strålskadade kindtänder skulle dras ut.


Minnenas snara dras åt ännu hårdare när jag tänker på ögonblicket på operationsbordet då den plastslang som gick via min näsa och ner i svalget och som skulle förse mig med konstgjort syre under narkosen, nådde luftstrupen och jag plötsligt förlorade all form av andningskapacitet och inte kunde  få fram ett enda ljud och inte förmådde att varken andas ut eller in.

Det var totalstopp.

Jag var som levande död. Inpackad i ett vakuum av hjälplös panik. Ett djävulskt tillstånd. Tills narkosen till slut befriade mig och jag somnade och försvann bort i en annan värld, medan två käkkirurger tillsammans som genom ett mirakel ur mitt obefintliga gap, fick ut sex av mina kindtänder.


Minnenas snara lättas dock helt när jag tänker tillbaka på all den värme och omtänksamhet blandad med en enorm skicklighet som bodde i all den sjukvårdspersonal som tog hand om kring operationen. Inte minst sjuksköterskan Gunvor som under hela förmiddagen vakade som en godhjärtad ängel över mig på pre- operationsavdelningen och som sedan tog sig tid och engagemang att söka upp mig på den post-operativa avdelningen, för att se hur jag mådde och önska mig lycka till innan hon gick hem för dagen.

För mig är denna Gunvor en av alla de oförglömliga hjältar inom sjukvärden som för alltid tagit en varm plats längst in inuti mitt hjärta.

Det har med åren blivit välfyllt med sanna hjältar från sjukvården som tagit en plats i djupet av mitt hjärta.


När jag ombord på den varma och bekväma tågkupén återvänder från minnenas boulevarder tillbaka till nuet, så har tåget hunnit både stanna till och passera stationer och orter som Perstorp, Klippan, Åstorp, Bjuv, Mörarp och Påarp. Bara stationen i Ramlösa återstår innan vi rullar in i det neonljus klädda mörkret under Helsingborgs central.

 Medan jag packar ner kaffetermosen och mina saker i ryggsäcken så  tänker jag att det en så här underbar dag som den här idag, egentligen inte borde finnas plats för någon krälande och väsande huggormsångest, som ju nu gudskelov tillhör gårdagens smutsiga och dimmiga återvändsgränder. Men jag vet i nästa andetag att alla former av trauman som mörklägger ens tillvaro, behöver bearbetas innan de fryser till is och förflyttar sig ned i den undermedvetna delen av hjärnan.

 För en vacker dag så kan dessa trauman tina upp igen, kanske när man minst anar det och är helt oförberedd på att sådana hemska händelser ska komma och våldta verkligheten igen...  


Tåget är mer än fullbelagt när det några minuter över nio rullar in i underjorden vid resans slutstation Helsingborg. Hoppar av tåget bland det vanliga rikliga myllret av olika människor. Tar mig uppför den branta trappans alla steg och lämnar underjordens neonljus och hamnar rakt i hjärtat av Helsingborgs brusande, pulserande och ståtliga stadskärna.

 Än en gång så står jag och väntar på grön gubbe vid övergångstället på järnvägsgatan. Överallt omkring mig okända människor som också på väg någonstans den här fredagsmorgonen.

Påbörjar sedan vandringen uppför den långa och dryga uppförsbacken längs Trädgårdsgatan. Till vänster om mig har jag fyravåningshuset och där bakom hela Helsingborgs stadskärnas nav , puls och hjärta, till höger om mig den stora gröna parken och stadsbiblioteket. Och mitt emellan den livligt trafikerade gatan som aldrig vilar och aldrig står still och där det monotona trafikbullret inte verkar ha något slut.


Fredagen 31 oktober blev alltså dagen då jag äntligen skulle nå den här långa resans sista hållplats.

 Det är höst rakt igenom som genomsyrar denna sista oktober fredag. Vinden rispar mina bleka, små kinder isande kalla och regnet är inte långt borta när jag rusar igenom en omgivning som förändrats och bytt identitet många gånger om sedan jag en sensommarljummen måndag i andra veckan av månaden september, fylld av ovisshet och klämda nerver i en enkel pikétröja vandrade förbi här på väg mot mitt livs första behandling i tryckkammaren.

Då mötte jag varenda morgon de leende ansiktena av Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund, men hur mycket de än log mot mig så log jag, precis som mitt sjukskrivna lönekonto, aldrig tillbaka mot dessa båda herrar som bakom sina påklistrade leenden jag visste såg ner på sådana sjukskrivna ynkryggar som jag.

Men en morgon var de borta, inte bara från reklamskyltarna jag varje dag passerade, utan också från maktens korridorer på Rosenbad. Om jag som en hederlig skattebetalare, som tyvärr ibland också råkar bli sjuk, får det bättre med den nya regeringen tvivlar jag tyvärr starkt kring.

Det ges med ena handen och tas tillbaka lite mer med den andra, medan den Svenska välfärden bit för bit monteras ner och sakta håller på att smulas sönder.

Dock inte i makthavarnas korridorer där bonusar, fallskärmar löneökningar, arvoden och förmåner aldrig känner av nån lågkonjektur, neddragningar, besparingar eller av några hot utifrån.


De första veckorna när jag jäktade förbi här, så var den gröna och blommande parken full av besökare av alla slag. Livsnjutare som i bonusens sköna skimmer av den rekordlånga sensommaren,  i den lugna stillheten, bara några steg bortifrån asfalt och betonglandskapets eviga mullrande, njöt av lite kaffe, av en bok, av solens smekningar eller av den förtrollade förälskelsen till en partner, där de blinda kyssarnas magi gjorde dem döva för omvärlden och där smekningarna i jakten på fukt, värme och naken hud saknade all form av censur.

 Jag såg klungor av dagisbarn yvigt och glatt leva ut sina sprittande känslor, pensionärer varligt ta sig fram och jag såg hussar och mattar rasta sina hundar i den sprakande idyllen, där doften och verkligheten av grannlandet Danmark befinner sig bara några simtag bort över det närliggande sundet.


Men texten på en skylt vid en av ingångarna till parken där det står, "Kamera övervakning", mörklägger och sticker genast hål på idyllen och bilden av allt det på utsidan vackra och gemytliga som utspelar sig över denna utmärkande gröna oas.

 Och jag tänkte mer än en gång under alla de gånger jag med andan i halsen rusade förbi denna park,

vad är det som hänt med min barndoms säkra, trygga, omtänksamma och kärleksfulla bild av vårt älskade lilla Sverige.


På den tiden jag växte upp så var det musikbandet och mina stora idoler, punkbandet Ebba Grön som i början av åttiotalet sågs som en stor och samhällsfarlig fiende. Deras musik ansågs som samhällsfientlig och direkt olämplig och farlig för barn och ungdomar att växa upp med ,enligt de slipsklädda och förtroendevalda myndighetspersoner som på den här tiden styrde och ställde.


Hade dessa slipsklädda och förtroendevalda snubbarna från den tiden sett en bråkdel av det våld och det hat och de faror som florerar och rör sig i vårt Svenska samhälle idag, hade man nog fått lätta på slipsknutarna för att överhuvudtaget få luft i sig och fått erkänna att Ebba Gröns explosionsartade och samhällskritiska uppror, var som en vaggvisa mot det som gör att man idag tvingas kamera övervaka sådana här natursköna samlingsplatser i våra större städer.


Kamerorna är väl symbolen för den sanning som varenda polis känner till, en sanning som håller advokater, tingsrätter och socialarbetare fullt sysselsatta och våra fängelser och behandlingshem fullbelagda. En sanning som får skattepengar att aldrig räcka till och det bittraste av alltihop är väl att den sanning dessa kameror fångar upp, bara växer och växer medan alltför många ansvariga fortsätter att blunda, tiga och leva vidare i sina egna skyddade verkstäder och sopar denna sanning under mattan och lämnar över ansvaret på någon annan att viga sanningen i ord och handling.


Var och när och varför föds ett behov av hat och våld hos oss människor.


 Varför vårdar vi inte vår enda korta lilla stund på jorden med tacksamhet, njutning och kärlek...


 Bortanför parken och ännu ett övergångsställe med dirigerande trafikljus, möter jag det enorma kastanjeträdet som lutar sig över trottoaren jag vandrar längs med. För några veckor sedan haglade det glänsande ,vackra kastanjer ned från detta ståtliga träd och flera av dessa naturliga skönheter hamnade i min jackficka och fick sedan följa med ända hem till mitt hus i Mjällby, där de smyckade mina egna små höstarrangemang längs med ingången till huset.

Bakom kastanjeträdet så har den magnifika fontänens ögonfängslande vattenspel, stängts ner för vintern. Det branta vattenfallet som brusade och skummade livligt intill buketter med rododendron buskar och som ligger beläget bara några meter från trottoaren och precis vid "mördarbackens" intensiva stigningsfas, vilar också sedan några veckor tillbaka tyst, avstängt och tömt på vatten.


Den långa uppförsbackens sista bit är den allra brantaste delen av backen. Flåsande, men ändå dopad av upprymdhet så viker jag i toppen av detta branta parti av till höger in på sjukhusområdet.

Tar mig förbi nakna buskage och de första kropparna av sjukhus. Vandrar förbi den ingång där sprutmissbrukare kan byta ut använda kanyler mot nya och rena och där jag flera gånger den här hösten i hukande ställning snabbat på mina steg ,när jag sett vad jag misstänkt vara missbrukare stå och vänta där utanför ingången och jag genast sett mig själv som ett lättfångat byte för denna kategori av "snabba cash" beroende människor.

Även denna morgon slår jag en snabb sjua och tvättar av mig inne på dagkirurgens fräscha toalett, sliter sedan av mig mina kläder och klär mig i operationsgrönt inne i omklädningsrummet. Passerar väntrummet där människor som skall sövas och på något sätt opereras, sitter och räknar ner nåt ofrånkomligt, går sedan in genom den dörr som leder in i den långa operationskorridoren där jag hälsar vänligt och hjärtligt på alla jag möter. Och som alltid bemöts med samma hjärtliga vänlighet tillbaka.


Mina tankar joddlar runt i ett skönt rus. Hjärtslagen hoppar fram i små piruetter inuti bröstet och det är med en avslappnad och skön kontroll jag den här morgonen stiger in i tryckkammarrummet och hälsar på mina medpassagerare som redan är på plats i farkosten, innan jag lika avspänt hälsar på sjuksköterskan och läkaren och samtidigt överlämnar en ask "After Eight" till dem som ett tack för den här tiden.

Nån minut över 9.30 stängs dörren och min sista resa här inne brusar dånande igång. Dagens behandling är den 33:e i ordningen och den sammanlagda tiden jag tillbringat här inne kommer att stanna vid 49.5 timmar när klockan idag orkat bli 11.00 och det är dags för mig att stämpla ut.

Tre av gubbarna i tryckkammaren har varit med mig under  alla veckorna ombord här inne. Och de har tyvärr flera besök att klara av innan de också kan "mönstra av". Jag har också mött många andra människor under dessa behandlingar och det som finns gemensamt hos oss allihop, är att vi alla upplever en viss grad av obehag att vara instängd i den här tryckkammaren i en och en halv timmes tid.


Det värsta obehaget kände jag under den första veckan, sen har jag gradvis lärt mig att slappna av och hitta utvägar när paniken plötsligt knackar på. Bakom slutna ögon har jag försökt lyssna på radion och bitvis har jag svävat iväg någon annanstans med hjälp av drömmar och tankar kring alla de människor som står mig närma och som jag vet bryr sig. Och de gånger jag slagit upp ögonen så har det varit för att titta på klockan på väggen utanför farkostens runda fönster.


Samma klocka som jag den här förmiddagen, flera gånger än någonsin öppnar upp ögonen för att möta och se om den rör på sig. Det blommar en ivrighet och en desperat längtan inom mig att klockan äntligen ska bli elva, så jag kan lämna den här tryckkammaren och sjukhuset i Helsingborg bakom mig som en lycklig och fri man.

Och plötsligt så bryter det sköna meddelandet från läkaren sig in i radioprogrammet någon minut innan elva och förtäljer" nu backar vi", varvid det återigen börjar spraka och ånga medan tryckkammaren fylls med isande kall luft och vi går upp mot ytan igen.

Glädjen och lättnaden inom mig har inga gränser. Hade jag haft vingar så hade dessa inte kunnat undvika att flaxa hej vilt därinne. Jag försöker verkligen ta till vara och suga i mig av dessa sista minuter här inne, ända tills vi är uppe vid ytan igen och kalluften och brusande upphör och jag för sista gången kopplar ur slangen till uttaget ovanför mig och släpper på spännena till syrgasmasken som åker av.

Dörren öppnas och bubblande av glädje kan jag lämna den gula tryckkammaren. Överlämnar min syrgasmask till läkaren som också är ansvarig kapten för resorna i syrgaskammaren, skakar hand med honom och vandrar sedan genom operationskorridoren tillbaka till omklädningsrummet. Byter kvickt om till civila kläder, tar farväl och önskar alla mina medpassagerare lycka till, innan jag försvinner bort till muggen där jag återigen slår en sjua och sedan tvättar näbben och gurglar munnen ren.


Och plötsligt så står jag ute i den friska luften utanför ingången till dagkirurgin, under samma himmel och på samma slitna asfalt som när jag första gången jag stod här måndagen den 8 september.

Känner en tung börda lämna mitt bröst, vänder mig om mot sjukhuskroppen jag nyss lämnat och låter tårarna rinna och gråten komma som en befrielse av glädje och lättnad och av kärlek till livet.


Innan jag påbörjar min sista vandring nerför backen, så tittar jag en sista gång bort mot ingången till tryckkammaren, mumlar tyst för mig själv, "nästa vecka ses vi inte", innan jag tar farväl och vänder mig om och lämnar sjukhusområdet bakom mig.

Det är dags för mig att vända blad och gå vidare i livet.


Det är med en obeskrivlig inre lycka jag svävar fram längs Trädgårdsgatans branta nedförsbacke och för varje steg lämnar sjukhusvärlden allt längre bakom mig.

Och det är som om jag svävar fram längs en evighetslång, elegant utrullad röd matta på vägen in mot Helsingborgs stadskärna. En röd matta som rullats ut som ett exklusivt välkomnande tillbaka till livet och det sjunger inuti mig av tusentals vackra ballader som inte vill tystna och saknar slut.

Jag njuter till fullo medan jag traskar fram mellan nedfallna och uppgivna löv i den gråa höstluften längs de charmiga och smala kvarteren jag passerar. Då och då sprider sig dofter från restaurangköken ut i gränderna, jag kan läsa spralliga förväntningar som lyser av fredagskänsla hos  människor jag möter och jag kan känna myset, dofterna och höra teskedarna möta kaffekopparnas porslin inne på de välfyllda kaféerna ,där människor träffas, umgås och skrattar ibland värmeljus och handgjorda bakverk.

Försöker njuta av varje andetag som den här stunden för med sig. Strosar runt en stund i de mest pulserande handelskvarteren, tänker var alla vackra kvinnor kommer ifrån, innan jag tar mig ner mot vattnet, färjorna, Marina Plaza och utsikten ut mot vårt rödvita grannland. Fortsätter in på Knutpunkten och tar rulltrappan upp till andra våningen och tar plats på en mysig pub.

 Det lila pågatåg som jag vanligtvis brukar vara ombord på när det lämnar stationen nedanför mig klockan 11.33, det tåget har lämnat stationen när jag beställer in en sprakande och guldfärgad öl.


Ögonblicket som i flera månader varit som en oåtkomlig hägring, har plötsligt blivit livs levande.


Den dagen då jag för första gången anlände till Helsingborg och hade alla behandlingar i tryckkammaren och operationen framför mig, då lovade jag mig själv att när, och om jag hade klarat mig igenom allt det där,  den dagen skulle jag inte bara lämna detta vackra Helsingborg utan att först bjuda mig själv på en öl, skåla tyst och skicka kärlekshälsningar till hela världen.

Allra helst skulle jag vilja ha min familj vid min sida i detta ögonblick. Och mina finaste hjärtevänner, mina kompisar, mina arbetskamrater , mina släktingar och hade jag kunnat så skulle jag i just det här ögonblicket också velat skåla ihop med alla de godhjärtade och fantastiska människor inom sjukvården som tagit hand om och hjälpt mig genom alla år.

Ölen smakar fantastiskt ihop med alla känslor som gör vågen och gungar fram.


När jag kommer hem hoppas jag få vara hemma någon vecka och låta läkningsprocessen i munnen fortskrida i lugn och ro och samtidigt få återhämta mig och ladda upp batterierna igen.

Ta hand om och umgås med min familj, som jag vet lidit oerhört av oro och ovisshet under den här tiden. Inte minst mina barn som ofta i det tysta haft det jättejobbigt i den ovisshet som omringat oss.    

Jag har inför mina barn alltid varit öppen och förklarat när det är någonting som jag ska gå igenom.

Försökt förklara lite kring hur den gigantiskt stora mängd strålbehandling jag fick i barndomen som dödssjuk, räddade livet på mig, men att den strålbehandling som dödade cancern också med tiden sakta dödar kroppsdelarna där cancern strålades bort.

Jag fick av en kvinnlig cancerprofessor, Lisa Kjellén, nere i Lund för 6-7 år sedan veta att cellernas och kroppens förmåga att reparera och byta celler i ett strålskadat område, det klarar kroppen av i ungefär 25 år. Sedan går det utför.

När jag frågade om det inte fanns någon medicin eller någon annan räddning att tillgå, så svarade Lisa mig med äkta medlidsamhet i blicken, "tyvärr inte Joakim".

För mig är det i november 2014, 33 år sedan den strålbehandling som hjälpte mig att överleva påbörjades.


Svenska politiker och makthavare delar bakom låsta och stängda dörrar ut bonusar till varandra.


För mig är det, liksom för en massa andra människor, en gudomlig bonus att varje dag få leva vidare.


En bonus som jag helt ärligt och vidöppen kan stå för.


Klockan är 12.33 när jag fredagen 31 oktober 2014 ombord på ett  Pågatåg lämnar puben, tryckkammaren och Helsingborg bakom mig. Spåren skall leda mig hem till min familj och jag önskar att dessa spår också skall leda till en framtid klädd i lugn och ro och lycka och frihet.......


####


På måndagen passerade min klockradio klockslaget 4.34 utan att störa eller be om uppmärksamhet.

Allt medan jag lugnt och fridfullt sov vidare. Bussen lämnade Österbo 6.26 utan mig den här morgonen, tågen fortsatte att rulla, nere i Helsingborg stängdes dörren till tryckkammaren för en ny avfärd klockan 9.30, medan jag satt hemma i soffan och drack morgonkaffe och läste Sölvesborgs Tidningen inramad av ett lugn som var himmelskt fridfullt.     

Förutom ett besök på sjukhustandvården i Karlshamn på måndagen och ett återbesök på Onkologen nere i Lund på tisdagen, så var det ljuvligt skönt att bara få vara hemma i lugn och ro med familjen igen. Sova lite längre på morgonen, gå lite längre rundor med hundarna, låta muggarna med Löfbergs kaffet bli några fler, låta Thåström, Winnerbäck och Kent genom högtalarna göra mig mer levande. Att få laga middag och avnjuta den avslappnad tillsammans med familjen kändes underbart, liksom kvällarna hemma i soffan framför teven. Jag läste böcker, städade, hälsade på arbetskamraterna, promenerade och sög i mig av livets goda medan jag hämtade nya krafter och förberedde mig för att återgå till jobbet som undersköterska på äldreboendet Svalan hemma i Mjällby.

I den andra och sista sjukskrivningsveckan,  tisdagen 11 november tog jag mig till Böckmans konditori i Bromölla, där jag stämt träff med de profilstarka lirarna och polarna Björn Lindholm och Henrik Thorén. Innan vi slog oss ner på kaféet tog vi en liten promenad tillsammans genom ett Bromölla som bjöd på bara några ynka plusgrader den här morgonen. Och det var förbannat trevligt, roligt och småmysigt att träffas över en frukost, det blir inte så ofta man ses längre nu när man har familj, skiftarbete, nya rutiner och vänskapsband att ta hänsyn till här i livet.

Den fria tiden från ungdomens dagar har bytt identitet och karaktär.

Givetvis så kom gamla ungdomsminnen från oförglömliga fester, resor, innebandymatcher, golfrundor, fotbollsmatcher och andra fadäser upp till ytan igen. Minnen som verkligen får en att tappa andan och nästan pissa ner sig av skratt. Sen är det alltid härligt med lite uppdateringar kring vad som händer i familjelivet, hur det går på kneget och få höra lite om hur det går för alla de andra lirarna som hörde till den stora och varma gemenskap som omfamnade våra härliga och oförglömliga ungdomsår.

Kaffet fylldes på, snacket gick av sig själv när plötsligt min mobiltelefon ringde.

Dolt nummer på displayen.

Jag ursäktade mig, reste på mig och svarade en bit längre in i konditoriet.

 Det var käkkirurgen Martin Bengtsson från Lund som ringde. Jag hann tänka många tankar om varför han nu ringde mig igen, kanske ville han bara höra hur jag hade det, men sånt brukar inte läkarna ha tid till i den värld vi lever i. En viss form av oro hann klösa mig i samma ögonblick som jag hörde hans välkända röst.

Efter de sedvanliga artighetsfraserna så började Martin Bengtsson prata om mitt senaste besök hos honom nere i Lund. Ett återbesök som gjordes på onsdagen i den andra veckan efter operationen,

 som en rutinåtgärd för att kolla upp hur läkningsprocessen efter de sex utdraga kindtänderna gick.

"Du minns väl då Joakim att vi samband med den undersökningen också tog några röntgenbilder på dig, som jag sa till dig att jag skulle skicka vidare till röntgenläkarna, så att de också skulle titta på dem", kom det från Martin Bengtsson.

En ilning av obehag drog som en ishavsvind fram inuti mig. Samtidigt som mina väl beprövade försvarsmekanismer gick i gång på högtryck för att lugna mig med att käkkirurgen bara skulle tala om att bilderna var okej.

Då kom domen.

" Röntgenläkarna hittade en skugga på din högra sida av käken som man ville undersöka vidare och därför kommer jag att skicka en remiss till Kristianstad så att de där kan nya bilder så vi kan utreda vidare kring vad det är för skugga", kom det från käkkirurgens mun.

En skugga på en röntgenbild.

Min värld rasade samman. Bara några meter bort satt Björn och Henke och det var gott om andra cafégäster i lokalen och under en hundradels sekund så funderade jag på att bara springa ut ur konditoriet och lämna hela den här svartklädda världen bakom mig för all evig framtid.

Jag orkade inte mer.

Mitt redan repiga psyke hörde kyrkklockor dingla igång. Gonggongen gick igång och den slutliga nedräkningen ekade tomt inuti mig.

 Ångesten tog stryptag på mig, en oförklarlig smärta spred sig genom mig och jag ville egentligen bara skrika och gråta. Ända sedan jag som en 11-årig liten pojke drabbades av den cancer som läkarna nere i Lund räddade mig ifrån, ända sedan dess så har min absolut största farhåga och rädsla genom livet varit att drabbas av cancer igen. Sedan jag fick bli pappa så har det bara funnits en rädsla som varit ännu större och hemskare, rädslan att någonting hemskt ska drabba mina barn och ta dem ifrån mig.

Jag har sedan året då sonen Rasmus föddes år 2001, genomgått nånstans mellan 10-15 olika hudcancer operationer. Dessa nödvändiga operationer har snittat bort godartade tumörer från mitt ockuperade ansikte, men de har aldrig hotat mitt liv. Bara klätt min redan trasiga utsida med ännu flera ärr, som i sin tur fått ännu flera okända människor jag mött på gatan att stirra, peka, hånskratta och undra.  


Men budskapet i deras blickar, i deras hånskatt eller pekande har aldrig träffat eller nått ända fram till mig.


Samtalet tog slut, jag tog mig samman och återvände till Björn och Henke och låtsades som om ingenting hänt. Fyllde på det välsmakande kaffet och fortsatte hänga med i surret som besökte såväl dåtid, nutid och framtiden. Skrattade återigen hjärtligt när censuren kring en del minnesbilder slopades och det bröt ut hejdlösa skratt hos oss alla tre.

Men bakom varje skratt och bakom allt härligt surrande med två goda vänner, så dolde det sig nu också en elak, mörk skugga av oviss rädsla bakom varje andetag jag tog.

Samma ovissa rädsla som förföljt mig under hösten och som jag skålade bort och lämnade bakom mig nere i Helsingborg för bara elva dagar sedan, återkom alltså igen med full slagkraft innan jag ens hunnit utom synhåll från den galge som nyss stod riggad. 

Av förklarliga själ sa jag ingenting till Björn och Henke om samtalet jag fått, vi tog farväl och bestämde att träffas igen senare i vinter.


Livet gick vidare.


Måndagen 17 november var jag efter tio veckors frånvaro från jobbet tillbaka igen. Lika glad som jag var, lika glada var många av mina arbetskompisar och pensionärer att jag var tillbaka.

Men bakom mina leenden och mitt glada yttre, så plågades jag ständigt kring tanken vad det var för skugga som fastnat på röntgenbilden på höger sidan av min överkäke. Jag hade inte ont, kände eller såg ingen misstänkt svullnad kring det aktuella området.

Oändliga diagnoser flimrade förbi mig. En skugga på en röntgenbild kunde innebära cancer. Vad skulle man då kunna göra! Strålning, cellgift eller en operation.

Skulle dåtidens alla minnen som barn, bli livs levande i mig igen. Skulle jag tvingas se min egen ångest återspeglas i mina barns förtvivlade blickar, medan mitt liv sakta falnade bort bakom smärtsamma och ovissa behandlingar.  

Eller var det en infektion i någon av mina visdomständer. Då visste jag att det väntade en ny operation i min mun nere i Lund. Och i så fall ytterligare en massa veckor med dagligt pendlande till Helsingborg och tryckkammaren, såväl innan som efter en  operation.

Och då väntade ytterligare en operationsdag under narkos och ännu en ofrånkomlig upplevelse när respirator slangen under sin färd först skulle pressa sig igenom mitt enormt trånga passage i näsan, för att sedan fortsätta med att göra halsen ett besök ingen bedövning i hela världen helt kan trolla eller bedöva bort,  innan jag på nytt skulle få uppleva känslan som uppstår när man i vaket tillstånd får vara med om när en respiratorslang passerar stämbanden och söker kontakt med luftrören och vid det mötet får uppleva hur det känns att vara levande död, eftersom all andningskapacitet totalt upphör och det enda man känner är en hjälplös panik som bara kan räddas av antingen narkosens konstgjorda mörker eller av ett mörker som för evigt släcker ner allting.

Och jag visste att om man skulle dra ut fler tänder ur mitt näst intill obefintliga gap, så skulle man tvingas att med skalpellen skära upp min kind på utsidan och därifrån försöka dra ut de tänder som måste dras ut. Sen skulle det bara vara att sy ihop kinden igen och vänta på att den läker ihop med hjälp av ytterligare några fler stygn som sytt ihop min kropp.


 Ibland kändes det som om jag var fångad i en ändlös mardröm av ångest och uppförsbacke.


Men jag visste samtidigt att vilket svar som än gömde sig bakom röntgenbildens skugga, så beredde jag mig för ännu en strid för att överleva och komma vidare i den enda och enkelriktade resa det här livet har att erbjuda.

  

Tidigt på morgonen den 26 november var jag och röntgade mina tänder och käkar på CSK i Kristianstad. Förutom en vanlig översiktsröntgen så gjordes det också en datortomografi av mitt ansikte, vilket fick mig att inse allvaret och beslutsamheten bakom undersökningen.

När jag tillsammans med Camilla lämnade röntgenavdelningen så tänkte jag att nu har jag över lämnat sanningen och fortsättningen kring den här röntgenskuggan i händerna på röntgenläkarna i Lund.

Nu fanns ingen återvändo och ingenstans att fly. Bara att vänta på det svar som tids nog skulle komma och landa i verkligheten.

Förutom Camilla så var det ytterst få som kände till historien kring den här röntgenskuggan. Jag orkade och förmådde inte förknippa och stämpla mig själv med mer sjukdomstillstånd det här året. Ville inte belasta vänner och bekanta med fler diagnoser och tråkigheter knutna till min personlighet.


Första advent anlände. Kneget flöt på. Planeringen kring julklappsköp, inhandling av julmat och  julpyntandet där hemma fortsatte i samma takt som julen närmade sig.

Varje dag hade jag mobilen inom räckhåll och varje dag fruktade jag vad som väntade i brevlådan. Bitvis lyckades jag hyggligt med att försöka hålla röntgensvaret så långt borta från livet som snurrade  vidare. Sen kom det stunder då grubblandet tog över och höll på att göra mig galen av ovisshet och oro.

Jag visste inte vad jag hade att hoppas på. En skugga på en röntgenbild.....

 Fredagen 12 december, drygt två veckor efter att röntgenbilderna togs, så ringde min mobiltelefon under förmiddagen på jobbet när jag stod och pratade med löneassistent Monica på hennes kontor.

Dolt nummer.

Hjärtat hamrade igång, pulsen började dunka i öronen medan jag fumlade med telefonen och letade mig ut från kontoret och Svalan och svarade när jag stod ute i den friska luften.

Käkkirurgen Martin Bengtsson var på tråden. Som alltid med samma lugna och långsamma tonläge i rösten, omöjligt att höra om han ska komma med glädjebesked eller klä verkligheten i en mardröm.

Jag kan inte stå still, rör mig oroligt fram och tillbaka på det knastrande gruset ovanpå asfalten. I alla fönster omkring lyser adventsljusstakar och stjärnor, en bit bort lyser det från en julgran som har svårt att passa in i det blöta och plusgradiga decembervädret.

" Ja Joakim, vi har fått bilderna och jag tillsammans med röntgenläkarna har tittat på dem och vi kunde inte hitta något onormalt på dessa nya bilder. Sen har vi tittat på gamla bilder som tagits innan den bild vi tog nere hos mig i Lund där vi såg en skugga, och jämfört dessa gamla bilder med de nya och då kom vi fram till att den skugga som syntes på bilden här nere i Lund, helt enkelt berodde på , att bilden som togs blev suddig och av dålig kvalité", kom det ur käkkirurgens mun.

Ångestens stryptag släppte med en gång. Det var som om mina känslor steg ombord på en limousin som tog mig till himlen, jag kunde knappt vänta tills jag fick berätta för dem som kände till "skuggan", att denna skugga bara var som en betydelselös fågelskit som hamnat fel.

" Fy fan vad skönt Martin utbrast jag. Förlåt att jag svär, men detta har plågat mig oerhört, jag visste inte om jag skulle klarat av en motgång till detta året", svarade jag Martin Bengtsson.

Han beklagade sig att denna felaktiga bild hade ställt till det för mig och förklarade att tyvärr så blir det så här fel ibland. Och när vi såg denna skuggan på din bild så ville vi vara noggranna med att utreda varifrån den kom, förklarade käkkirurgen för mig innan han önskade mig en god jul och en god fortsättning på livet.

När jag tryckte bort samtalet så hade livet framför mig plötsligt intagit en helt annan nyans igen.

 Kan inte förklara med ord hur obeskrivligt skönt det kändes när all den allvarliga och svartklädda oron, ovissheten och ångesten lämnade min kropp och försvann bort i en annan värld.


####


Idag är det söndag 25 januari. Imorgon fyller min syster Jessica 42 år. Några veckor senare fyller min son Rasmus under sportlovsveckan 14 år, innan dess släpper Thåström en ny efterlängtad platta.

Tiden står aldrig still.

Nu skiner solen, det är plusgrader och igår hörde jag för första gången i år talgoxens ljuvliga kvittrande, dagarna blir sakta längre, nånstans nere under jorden förbereder krokusen sin resa uppåt.

 Fast att jag vet att det är långt till våren och flyttfåglarnas ankomst, så bor det idag en längtan efter tussilagon, de eviga oceanerna med vitsippor, att få sätta igång vattenspelen i trädgården och i en solig glänta få njuta av en mugg kaffe medan solens strålar försiktigt penslar och smeker med  en skön och välkommen värme.

Nyanser som får mig att älska livet, nyanser som läker trasiga nerver och läker sår och som får  morgondagen och framtiden att gry i ett härligt skimmer.

Jag har mycket jag längtar efter. Mycket jag ser fram emot.

Men jag är samtidigt försiktig och ödmjuk i all den längtan som spritter och glöder inuti mig.

För det här livet är fullt av så många olika nyanser.....


En kram till Er alla.


/// Jocke Eriksson

   

Av Joakim Eriksson - 12 oktober 2014 21:08


En vecka tillbaka i tiden.


Söndagen 4 oktober.


Steg upp lite över åtta denna söndagsmorgon. Hade legat vaken en bra stund i sängen och vänt och vridit på mig utan att kunna somna om.

 Kände redan i de första nyvakna stegen den här oktobersöndagen att det var en speciell och annorlunda dag. I mina tankar var jag redan nere i Lund och utanför de stängda dörrarna in till Central operation vid Lunds lasarett.

 Vandrade barfota ut i köket och satte på kaffet, bredde ett gäng leverpastejsmörgåsar och kokade en tallrik fullkornsvälling. Släppte därefter ut hundarna på framsidan av huset så de fick rasta av sig den mest akuta morgonurinen.


Förflyttade mig lite senare med en väldukad frukostbricka in i "stora rummet", tryckte på tv 4 söndagsmorgon, tände några ljus som genast höjde mysfaktorn och satte mig tillrätta vid barbordet och smuttade på Löfbergs kaffet som smakade utmärkt. Slog en blick genom ett av rummets stora fönster ut mot en trädgårdsbaksida som vittnade om höst. Resliga och ståtliga perenner som i somras blommade i en praktfull och elegant skönhet och spred dofter med hjälp av en vind som var ljummen, står nu hukade i ålderdomlig trötthet utan vare sig charm eller blomstrande fägring. Vattenspelets lustfyllda och glittrande dans och rogivande droppande har stannat upp och är över för säsongen.

 Jag kan ännu minns glädjen från i våras när jag rengjorde pumpen och skurade stenen och satte igång vattenspelet i sällskapet av en nyanländ grönska och den så livliga och kvittrande glada fågelsången som firade att vintern var borta.


Då var flyttfåglarna nyanlända och vi var i begynnelsen av den bästa tiden på året och hade allting det härliga framför oss.


Efter en stund så kommer Camilla och gör mig sällskap vid frukosten. Vi småpratar, halvtittar på teven och njuter av en lång frukost med många muggar kaffe. Nånstans inom mig undrar jag när jag nästa gång kommer att kunna äta smörgåsar till frukost med sällskap av tända ljus och mysig stämning.

Men lika snabbt tänker jag huvudsaken är att operationen går bra, då kan jag leva på flytande föda i all evighet framöver, så tassar mina tankar försiktigt omkring på morgonkvisten när det sista dygnet innan operationen anlänt och en ofrivillig nedräkning mot morgondagen satt igång.


Med frukosten avklarad och när en dusch fräschat till mig så går jag en lång promenad med hundarna genom ett Mjällby som den här förmiddagen andas söndag rakt igenom. Gråmulet väder och jag är som vanligt tacksam om jag inte möter någon som avbryter min djupt avslappnade tankeverksamhet som jag ofta går in i och stänger dörrarna för omvärlden ,under mina promenader med hundarna.

Jag tycker om att i lugn och ro gå omkring och dagdrömma i den friska luften i sällskap med vovvarna.

När jag torkade tassarna på Molle och Messi efter den rofyllda och sköna promenaden, så talade jag om för dem att nu tar det några dagar innan husse kommer att gå ut med er igen eftersom husse ska resa bort några dagar.


Hunden är ju inte människans bästa vän för ingenting.


Serverar mig själv en mugg Löfbergs kaffe med en skvätt arla mjölk och några pepparkakor och sätter mig bekvämt tillrätta med en bok i soffan. Mons Kallentofts " Vindsjälar".  Men fast kaffet och pepparkakorna smakar precis som lika utsökt som vanligt och jag sitter i perfekt läsställning, så får jag efter bara nån sida slå igen boken. Hittar inte in i handlingen, finner ingen tråd, tankarna fladdrar helt enkelt kring någonting helt annat den här första oktobersöndagen.

För den obehagliga vetskap som jag vetat förr eller senare skulle krypa fram ur dunklet och träda fram i livs levande i dagsljuset, den har jag burit på i många, många år. Men denna vetskap har jag lyckats förtränga och hållit sövande genom  att helt enkelt slå den ifrån mig varje gång den ploppat upp och jag har tänkt på det "mardrömsscenario" som förr eller senare ska rulla in i mitt liv.


Att försöka leva och njuta i nuet har varit vaggvisan som förträngt bort den obehagliga sanningen.


 Jag har i flera år blundat för den bittra sanning som min sjukhustandläkare Pontus Larsson förkunnade för mig när vi tillsammans studerade ett gäng röntgenbilder och samtalade kring min tandstatus vid ett av mina besök hos honom för många år sedan.

" Så länge det går ska du och jag gemensamt underhålla och sköta om dina tänder så gott det går, men i och med att dina tänder bryts ner i en process vi inte kan påverka eftersom den sker genom en försämrad blodgenomströmning i dina strålskadade käkar, så kommer det en dag då dina tänder måste dras ut", berättade Pontus Larsson för mig den dagen.

Och han fortsatte, " När dessa kindtänder skall dras ut så måste du sövas i narkos och det får vara en käkkirurg som genomför det ingreppet, det kan jag inte göra här i Karlshamn", sade han.

"Men det är många år dit, det är ingenting vi behöver oroa oss för idag", sa Pontus och släppte på sitt ovanliga allvarliga jag och blev sitt vanliga varma och leende ansikte igen.


 Och åren har gått. Många oförglömligt härliga somrar har passerat, massviss med nya, spännande och glada upplevelser har jag fått uppleva med familjen, vänner och bekanta. Visst har det bitvis blåst en snål och bitter motvind, men med lite tålamod så har vindarna med tiden vänt på rätt håll igen.


Men som alltid så springer sanningen förr eller senare ifatt verkligheten, så också den här gången och det är därför jag klockan 16.57 senare idag den 4 oktober vid tågstationen i Sölvesborg, ska tvingas slita mig från den vackra utsikten ut över Sölvesborgsviken med den vita golfrestaurangen och golfbanan på andra sidan viken och den så fantastiskt tjusiga bron som numera förbinder Sölvesborg och Listerlandet och inbjuder till befriande cykelturer eller rofyllda promenader över det glittrande havsvattnet.

 Klockan 16.57 ska jag ta plats på det Öresundståg som ska ta mig till Lund och lämna en familj och hemkommun som jag älskar för att möta en morgondag som jag fruktar.


Men där här söndagen så kände jag mig ändå lugn, samlad och fokuserad och tyckte nånstans att det efter den långa väntetiden, att det skulle bli skönt att ändå få det ofrånkomliga gjort.


Försökte hitta ett lugn i den rastlöshet som bodde inuti mig, drack mycket kaffe och packade ner de grejor jag skulle ha med mig i en liten väska och en ryggsäck. Mamma och pappa ringde och önskade lycka till, via sms och Facebook så hörde massor med vänner av sig och sände styrkekramar och lycka till önskningar som värmde och gladde mig ända in i själen, samtidigt som dessa hälsningar faktiskt också stärkte mig inombords.

Camilla serverade mig och övriga familjen en utsökt middag senare under eftermiddagen. Härligt goda mjöliga potatisar, med köttfärsbiffar, kokta morötter, broccoli och en välsmakande brunsås.


Sen var det dags.


Jag kramade länge om våra båda dvärgschnauzers Molle och Messi och innan jag stängde ytterdörren så lät jag mina ögon vila en lång stund in genom husets innandöme och jag kände redan en enorm hemlängtan och fick svälja bort en anstormande gråt.

Innan jag slängde in väskan och ryggsäcken i bilens baksäte så önskade grannen Kjell Boking, som höll på att förlänga livet på sommarblommorna med en vattenkanna i handen, mig lycka till och jag svarade tack samtidigt som vi båda gjorde tummen upp mot varandra.

Camilla och Rasmus skulle köra bort mig till busshållsplatsen. Jag hade blivit erbjuden att bli skjutsad in till tågstationen, men ett sådant typ av farväl var det värsta jag visste. Det fixade jag inte.

Vid korsningen in till Österbo klev jag ur bilen och tog min packning och skulle bara krama farväl också innan våra vägar skulle skilja åt.


Då brast det.


Allt det konstgjort starka inom mig kapitulerade för den känsliga, gråtmilda och oroliga personlighet som egentligen identifierar mig. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna eller gråten när jag kom till ögonblicket då det var dags för farväl och jag visste att jag under resten av timmarna fram till operationen skulle vara ensam och känna mig övergiven i min kamp mot ångesten, rädslan och ovissheten.  


Medan jag vinkade farväl till Camilla och Rasmus som styrde mot kyrkogården för att där vattna blommorna åt Camillas pappa, så rann tårarna i en rännil nerför mina kinder tills de i vår svarta Volkswagen Touran försvann bort från mig.

Jag vände mig om och gick med tunga steg bort mot busshällsplatsen, drog upp mitt resekort ur framfickan, torkade bort tårarna med armen på jackan och tvingade mig själv att bita ihop igen. Ombord på bussen tog jag fram telefonen, satte på hörlurarna och kopplade in på Sveriges radios livesändning i fotboll mellan Halmstads BK och mitt Åtvidabergs FF.

Och medan bussen rullade fram genom det soldränkta och vidsträckta Listerlandet, som sedan arton år tillbaka i tiden varit min hemadress, så satt jag på bussen som på nålar och följde livesändningen som förtäljde att mitt älskade Åtvidabergs FF ledde med 3-1 på bortaplan i Halmstad och skulle man hålla denna ledningen under de tjugo minuter som återstod av matchen, så skulle det allsvenska kontraktet för 2015 vara klart.


Några minuter innan tåget kom, så stod jag på perrongen i Sölvesborg och sträckte mina nävar mot luften i en tyst segergest då jag via radion hört slutsignalen ifrån Halmstad som förkunnande att mitt Åtvidabergs FF vunnit matchen med 3-1 och hade fixat det allsvenska kontraktet.


Resan mot Lund och operationsdagen kunde inte fått en bättre början.


####


Strax innan halv sju på söndagskvällen steg jag av tåget på stationen i Lund. Kvällssolen sjöng på sista versen medan jag strosade över det välbefolkade Clemenstorget. Luften var småkylig och de nedfallna löven var många på trottoarerna jag vandrade längs med.

Patienthotellet där jag skulle bo låg alldeles vid huvudinfarten in till sjukhusområdet. Efter att ha legitimerat mig och anmält min ankomst i receptionen, fick jag några nycklar och ett spärrkort och gick sedan uppför trappan till den tredje våningen och hittade rum 335.

Öppnade dörren och steg in i rummet. Till vänster om mig en garderob med låsbart värdeskåp, därefter ett litet skrivbord med en stol och till höger fanns en toalett med duschkabin. Och bortanför denna smala korridor låg själva rummet som var möblerat med ett litet runt bord, en tygfåtölj, på vänstra väggen hängde en platt tv i modell lagom. På rummes högra sida stod en enkel säng och rakt fram så fanns två stora fönster som var fördragna av nåt gråslitet skynke, som jag drog åt sidan och släppte in det lilla ljus som återstod av dagen.

Utsikten från hotellrummet bjöd till höger på huvudinfarten till sjukhusområdet, till vänster så bredde den väldiga skyskrapans huvudbyggnad ut sig och mitt framför mig i havet av byggnader så låg käkkirurgens mottagning allra främst och längst ner bland alla sjukhuskroppar.


Jag hittade fjärrkontrollen och satte på teven. Packade sedan upp lite saker, hittade termosen och hällde upp kaffe i den orangea plastmuggen jag hade med mig och satte mig sedan i fåtöljen.


Tittade mig omkring i rummet, tittade ut genom fönstret där nu mörkret var på väg att ta över, öppnade plastburken och tog fram en smörgås som jag började tugga på. Gällde ju att äta och inte somna hungrig när jag nu skulle vara fastande efter klockan 24.00


Övervägde ett tag om jag skulle ta en promenad genom det väldiga sjukhusområdet, men lät bli och blev sittande i den enkla tygfåtöljen och fortsatte äta smörgås och dricka kaffe framför teven som dominerades av MFF: s säkrade SM guld i Solna. Tog min dagliga spruta med tillväxthormon och tog sedan den med mig i en liten väska ner till receptionen och bad dem förvara den i sitt kylskåp. Frågade också efter ett frysfack där jag kunde stoppa in min kylklamp, blev hänvisad till ett pentry på andra våningen dit jag gick och stoppade in denna kylklimp. 


Strax innan klockan 22 klev jag in i duschen och skrubbade kroppen och tvättade håret med det bakteriedödande medlet Descutan, som jag inhandlat på apoteket för 169 spänn. Kröp sedan ner i sängen och bläddrade rastlöst mellan kanalerna. Sedan ringde Camilla och vi pratade med varandra en lång stund innan vi avslutade samtalet. Läste sedan alla upplyftande och stärkande meddelanden som kommit via sms eller Facebook. Tömde det sista i kaffetermosen, åt upp den sista smörgåsen och njöt av några chokladbitar. Klockan 23.30 drack jag ett stort glas vatten, borstade tänderna och smörjde in mitt vänsteröga med den dagliga dosen ögonsalva.


Nu var det färdigdrucket och slut på ätandet. Stängde av teven och lade mig i sängen med huvudet på kudden. Läste några sidor i boken innan jag lade ifrån mig den och släckte lampan.

Klockan hade passerat midnatt. Måndagen den 6 oktober var anländ. Det var tyst i rummet och tyst i natten utanför. Fullmånen lyste upp rummet. Jag låg och tänkte på min Camilla och mina barn. På mina föräldrar, min syster och hennes familj. På Camillas alla syskon med familjer och på hennes mamma. På mina släktingar och kusiner, vänner, bekanta, arbetskompisarna, grannarna. Jag låg och tänkte på min mormor och morfar och min farmor och farfar som inte längre finns någon annanstans än som oförglömligt varma och kärleksfulla minnen och i fotoböckerna. Tänkte på alla härliga människor som alldeles för unga och alldeles för tidigt fått lämna livet för den jävla cancern. Människor som jag mött och sett livs levande andas under samma himmel som jag, men som nu var saknade och borta för alltid. Jag tänkte på mina hjältar i Åtvidabergs FF som kanske var hemma i Östergötland igen efter den långa bussfärden till och ifrån Halmstad. Hemma med sina nära och kära igen, som sanna hjältar.

  

Jag var så förberedd jag kunde vara efter fyra veckors behandling i tryckkammaren. 20 vardagar i rad sedan den 8:e september hade jag med buss och tåg pendlat fram och tillbaka mellan Mjällby och det vackra och charmiga Helsingborg.  Munnen hade blivit bättre, andningen hade blivit bättre och jag kände mig allmänt ganska pigg.

Jag var i händerna på  ett av Sveriges förnämsta sjukhus. Läkare och sköterskor med specialist kompetens av allra högsta klass och experter på att dagligen operera och söva sjuka människor.


Det var med vetskapen att jag var i goda händer som jag slutligen somnade in i det månbelysta rummet på patienthotellet i Lund några timmar efter midnatt.


Blott några timmar återstod tills det var dags. 


#####


Min medhavda klockradio väckte mig på utsatt tid klockan 6.20 Jag hade sovit gott under natten. Bara varit uppe och pinkat vid 03 och då också tittat ut över ett sovande och stillsamt sjukhusområde, men sedan somnat om igen och sovit gott ända tills klockradion väckte mig.

Lite över halv sju steg jag upp och duschade än en gång min kropp och håret med det bakteriedödande medlet Descutan. Borstade tänderna och det var givetvis med en speciell känsla som jag sista gången någonsin i mitt liv borstade de fem kindtänder som idag alltså skulle avlägsnas.

Jag tog på mig rena underkläder och några minuter innan klockan sju lämnade jag patienthotellet.


Det var en blåsig och mulen morgon som mötte mig. Trafiken av bilar och cyklister var redan livlig medan jag promenerade den korta biten bort mot huvudbyggnadens skyskrapa. Innan jag steg in drog jag några djupa andetag, tittade upp mot en gråmulen himmel och mumlade orden "gode gud"  

Väl inne i universitetssjukhusets huvudbyggnag tog jag till höger längs det massiva stengolvet genom det entréplan jag som en 11-årig liten pojke vandrade över för första gången i mitt liv och sen har fortsatt att besöka med jämna mellanrum i över tre decennier.

Den här tidiga morgonen är det tyst och nedsläckt i restaurang och café avdelningen medan det däremot på den motsatta sidan redan är full kommers på finanserna och köplusten i pressbyrån kiosken.

Är strax därefter framme i den stora hisshallen som är tom på folk. Trycker på uppåtknappen och bara några sekunder senare piper det till där en hiss anlänt och öppnar upp dörrarna. Stiger in och trycker på våning sex.   

Känner genast igen mig när jag stiger ur hissen, sedan mötet med narkosläkaren som ägde rum på just den här våningen. Den narkosläkare som gav det klartecken som blev det avgörande startskottet på den här resan.

Tittar mig omkring, vet inte riktigt var jag ska gå in och anmäla min ankomst någonstans. Rakt fram ligger Intensivvårds avdelningen och jag ryser till när jag till vänster om mig ser de breda portarna som leder till LUNDS CENTRALOPERATION, som det med stora, allvarliga och svarta bokstäver står bokstaverat på väggen ovanför de vita portarna. Jag går bort mot intensiven och tar till vänster, där två grönklädda kvinnliga sköterskor står och samtalar. Jag går försiktigt fram och ursäktar mig och frågar om de kan hjälpa mig hitta rätt. Genast svarar en vänlig röst från en av kvinnorna att jag har kommit rätt och följer mig vidare längs korridoren innan dörrarna automatiskt öppnas upp och jag stiger in på avdelningen som benämns som post. op och pre.op


Jag är på plats i en värld och i ett landskap som andas, doftar och är sjukhus på riktigt allvar.


Egentligen vill jag bara fly, men vet samtidigt att den här världen finns här idag för min skull.


 Jag tackar för hjälpen och ser hur en kvinnlig korthårig glasögonprydd brunett i 45 års åldern kommer fram till mig. Den grönklädda sjuksköterskan frågar med sammetslen röst om jag är Joakim och skakar sedan hand med mig och presenterar sig som Gunvor.

Gunvor visar mig ett klädskåp där jag hänger in mina kläder och ställer in mina skor och därefter sätter jag på mig ett par mjuka bommullsbyxor och en tunn bomullströja med knappar och Region Skånes design. Jag får av sköterskan också ett par långa vita strumpor. Sen visar hon in mig i ett rum och berättar för mig att det här rummet ska jag få ha tillgång till idag.

Lägger mig i sjukhussängen som finns mitt i rummet. Gunvor lägger varligt ett mjukt täcke över mig och innan hon försvinner ut ur rummet så talar hon om för mig att hon snart ska komma tillbaka till mig igen.


Så var jag då på plats. Trots att mitt huvud snurrade kring frågor vad som skulle hända härnäst, så kände jag förvånansvärt lugn och samlad. Till vänster om sängen där jag låg fanns ett tvättställ med handfat och spegel och på väggen hängde en stor whiteboard tavla. På andra sidan av rummet stod en del medicinsk utrustning bland rullvagnar, skåp och hyllor. Rummet jag låg i var försett med en skjutdörr och ovanför skjutdörren hängde en klocka som visade att tiden var halv åtta.


Efter några minuter kom Gunvor och satte på mig ett identitets armband i plast runt min handled. Hon berättade att hon skulle sätta en nål i armen och att hon därefter skulle koppla på ett dropp till mig.

Lika lugn och varsam som sjuksköterskan Gunvor var i sin röst och sitt bemötande, lika lugnt och varsamt säkert satte hon nålen på plats i min blodådra. Efter att hon tejpat nålen på plats och sköljt igenom den med koksalt, så kopplade hon på droppet som skulle ge mig både vätska och lite energi.

Sen stack hon mig i fingret för att kolla upp mitt blodvärde som visade sig ligga på det finfina värdet 148.


En kvart senare kom det två käcka, spralliga och vänliga tjejer in till mig för att ta ett EKG på mig. Sladdar kopplades fast nere vid mina anklar, uppe på mina handleder och en massa andra kopplades fast på bröstkorgen runt hjärtat. Undersökningen tog bara några minuter och det sved ordentligt när de fasttejpade sladdarna drogs bort tillsammans med håren på bröstkorgen.


Klockan blev åtta och varje gång de automatiska dörrarna ute i korridoren slogs upp och öppnades, så trodde jag att det var personal från operationsavdelningen som kom för att hämta mig.

Men det var det inte och när Gunvor kom in och tittade till mig så frågade jag om hon visste när det var dags för mig, så svarade hon "inte än på ett tag, narkosläkaren kommer om en stund för att träffa dig och få prata lite med dig", svarade hon mig.          

 Vid ungefär halv nio kom en narkosläkare vid namn Kerstin in till mig. Hon kunde kanske vara i 55-års åldern och jag fick genast ett intryck att den här kvinnan kunde sin sak, var rutinerad och har varit med om en hel del i sina dagar som narkosläkare.

Efter lite inledande artighetsfraser så kom hon med orden mitt samlade och tillfälligt lugna jag inte behövde. " Vi är lite bekymrade kring att söva dig Joakim", inledde hon allvarligt. " Du hade ju en tia attack i våras och med tanke på att blodtrycket sjunker när man utsätts för narkos, så innebär detta en förhöjd risk för dig Joakim", fortsatte hon med samma allvarliga underton. "Det vi kommit överrens om att göra för att genomföra sövningen så säker som möjligt för dig, är att vi sätter en nål direkt in i en artär på undersidan av din handled och därigenom kan kontrollera så att ditt blodtryck inte sjunker under operationen".


Jag visste inte vad jag skulle säga eller svara.


Jag blev stum samtidigt som frågetecknen inuti mig löpte amok.


 " Vi har sövt många andra patienter med riskbilder likt din och har då använt oss av denna metod", fortsatte narkosläkaren. " Och vi måste ju söva dig för att käkkirurgerna ska kunna göra det som är nödvändigt för dig", var några av de ord jag minns att denna Kerstin sade till mig denna morgon innan hon försvann ut från rummet och jag fortsatte att ligga och vänta.

Ju mer klockan blivit, ju mer hade trafiken i korridoren ökat med personal och rullande sängar. Skjutdörren var inte helt stängd och det var skönt att ta del av det som rörde sig därute genom att både se och höra lite lagom av flödet.

Emellanåt slumrade jag till. Ibland undrade jag om det var något lugnande blandat i dropp påsen vars innehåll slussades in i mig via nålen på vänsterhanden, för jag kände mig så oerhört lugn.

Strax efter halv tio kom Gunvor och en annan sköterska in på rummet och frågade om det var okej om jag förflyttades ut i salen istället, för det var en annan patient som var i större behov av rummet.

Självklart svarade jag och rullades in i ett öppet vårdlandskap där det var fullt av andra människor som också låg i sina sängar och väntade på att personal från operationsavdelningen skulle komma och hämta dem.

Runt omkring mig sattes det upp rullande skärmskydd. Borta var klockan och därmed också kollen på tiden för mig.

Sköterskan Gunvor kom med jämna mellanrum och frågade mig med varma ögon och vänlig röst hur jag mådde och om jag behövde något. Egentligen ville jag på skoj säga att en Jägermeister hade smakat utmärkt, men frågade istället om hon hade en aning om när det var dags för mig att rulla iväg. Och när hon svarade, "inte före elva i alla fall", så tänkte jag på Camilla och alla de andra där hemma som kanske trodde att jag snart var färdigopererad, så jag frågade om det fanns någon telefon att låna. Jag fick genast låna hennes telefon och så ringde jag hem till Camilla hemma på Ingemansvägen i vårt hus bland våra möbler, våra rum, våra hundar och där kaffedoften nästan sitter i väggarna.

När Camilla svarade och hörde att det var jag som ringde så sa hon med upprymd stämma, "Är du färdig". Då var det färdigt igen, då brast det för mig. Gråten kom som en blixt och bröt sönder lugnet jag vaggats in i. Det var knappt jag kunde tala om för henne att det kommer att dröja innan jag kommer in för att genomföra operationen och att de skulle inte vara oroliga om det dröjde innan jag kunde ringa och tala om att det var över.

Tårarna rann, jag grät som ett barn även efter att jag avslutat samtalet. Då kom det två främmande och helt grönklädda herrar fram till mig. Jag torkade bort tårarna, skärpte mig och sökte ögonkontakt  med de nyanlända. De presenterade sig för mig. Den ena var en ungdomlig figur med glimten i ögat och han presenterade sig som Peder. Förutom att han hade ett tydligt danskt påbrå så var hans titel narkosläkare. Den andra herren var en glasögonprydd herre i kanske 50-års åldern. Hans namn var Magnus Linde och han var öronläkaren som skulle leda slangen via min näsa ner genom svalget till luftstrupen. Den slang som skulle förse mig med luft till luftstrupen medan jag var sövd.

De frågade mig om diverse ting och förklarade också lite kring de uppgifter de hade i samband med min operation.  

Narkosläkaren Peder studerade och kände på mina handleders insida och berättade det den andra narkosläkaren Kerstin redan informerat mig om. Nämligen att man skulle sätta en nål i min artär och på så vis hålla koll på mitt blodtryck. Peder berättade att han innan skulle sätta in nålen skulle lokalbedöva området. Denna pigga och leende dansk avslutade varje mening med ett varmt leende i både kroppsspråk och med ansiktet.

Öronläkaren Magnus Linde berättade att han nu skulle börja med att bedöva min näsa och mitt svalg genom att spraya ner bedövningsmedel genom min näsa. Och sen skulle han stoppa in en sudd indränkt i bedövningsmedel i min vänstra näsborre, för det var genom den näsborren slangarna till luftstrupen skulle ledas. Han förklarade att man genom detta dels bedövade näsgångarna, men också vidgade dem något. Vilket ju var gynnsamt i mitt fall.

 Så denne öronläkare började med att spraya ganska rejält med bedövningsmedel i näsborren och en stund senare kom han med något som liknade en stor trasa som var fuktig och indränkt i bedövningsmedel. Han virade ihop trasan så den blev spetsig innan han förde in den i näsborren. Och han fortsatte och fortsatte trycka in den fuktiga trasan längre och längre in i näsan. Herregud tänkte jag, hur i all sin dar får allt det där plats i mina svårt strålskadade och trånga näsgångar.

Men Magnus Linde fortsatte med hjälp av en pinne att trycka och pressa in trasan, tills han slutligen stannade upp och då kände jag tydligt när jag svalde att trasan närmat sig mitt svalg. Det lilla som var kvar av trasan klippte han bort och förklarade att jag skulle ha den i näsan fram tills det var dags att operera.

Magnus Linde var en ytterst kompetent öronläkare som visste vad han gjorde, men det var inget Nalle Puh över hans personlighet.


Som alltid när man blir bedövad i näsan och halsen så är det som om dessa kroppsdelar förflyttats till Sahara. Varje gång jag ballongvidgar halsen så bedövar man ju likadant och en stund innan öronläkaren Peter Wahlberg påbörjar detta ingrepp, så brukar han stoppa in en bomullstuss indränkt med bedövningsmedel i näsborrarna. Och så ligger man där känslan att munnen är begravd i en öken.

Skillnaden var att det nu inte var frågan om några bomullstussar i näsan, nu var det en hel trasa uppstoppad och jag kom att tänka på trollkarlen Carl-Einars trick där han kör in trasor i sin näsa.

 Jag letade förgäves med min torra tunga i munnen efter minsta lilla fuktighet, men fick efter en stund ge upp och tvinga mig att försöka utstå detta tillstånd.


Kände inombords att det började dra ihop sig. Sanningens minut närmade sig.


####


Strax innan klockan 12 kom det en kvittrande positiv och underbart gladlynt narkossjuksköterska från operationsavdelningen för att hämta mig. Hon var en blond kvinna på kanske några år över femtio och hon hjälpte mig upp ur sängen, satte plasttossor på mina fötter och tog dropp påsen i sin ena hand. Hon ledde mig till en toalett där jag skulle få pinka och vägen dit var som en djungel full av sjuka människor som låg i sängar och hade fullt av slangar sammankopplade med sina kroppar som gick till blinkande och sifferstyrda apparater.

Med tömd blåsa så gick jag med sköterskan vid min sida tillbaka till min sängplats, där en annan jättego och tillmötesgående sköterska hade en rullstol redo för mig. Jag satte mig tillrätta och fick genast ett varmt täcke omsorgsfullt omlagt runt mig.

Sen bar det iväg.

Och så kom ögonblicket som jag i flera år vetat en dag skulle komma ifatt mig.

Den så goa narkossköterskan tryckte på ringklockan på väggen och berättade att det var mig hon hade med sig. Portarna öppnade sig och sen rullade jag in i en värld upplyst av neonljus och en värld klädd i grönt och blått.


På ytan en kall och hård värld där det känns som om varje andetag fryser till is.


Jag rullade in på Lund universitetssjukhus centraloperation.


Det är verkligen som att kliva in i en annan värld. Som science fiction. Allting är så stort, varje gång jag kommer hit blir jag så medveten om vilket enormt och nästan obegripligt stort ansvar som ligger på sjukhuspersonalen som jobbar här. Det är i denna världen som kirurgens snitt med skalpellen måste vara precis exakt och där hela läkarlaget och varje narkossköterska måste vara delaktiga och kunna agera invant och även blixtsnabbt om något plötsligt går fel.

Varje dag och vid varje arbetspass vilar människoliv i deras händer.


Det är här i denna världen som de riktigt äkta och sanna hjältarna håller till och räddar människoliv.


Efter en bits färd i en av alla korridorer, så tar vi till höger och kommer in operationsrummet. Jag reser mig upp ur rullstolen och kliver upp på operationsbritsen. Överallt omkring mig syns sjukvårdsutrustning i alla former. Den glada unga dansken, narkosläkaren Peder( jag vet inte varför men redan första gången jag såg honom så tänkte jag att han hade nog passat perfekt att leva med min genomtrevliga arbetskamrat och vän Ingela) kom genast fram till mig och frågade hur jag mådde. Sen började han känna mig på min vänstra handled igen och frågade sen om det var okej om han bedövade mig.

Varsågod svarade jag. Och samtidigt som narkosläkaren höll på med min vänstra handled så frågade den gulliga narkossköterskan om det var okej om hon satte en nål också på min högra hand. Det var alltid bra att ha en reserv som hon sa. Så där låg jag på operationsbritsen med en narkosläkare som hade det ytterst våghalsiga ansvaret att sätta en nål på plats i en artär och på andra sidan satte en kvinnlig narkossköterska en nål på min högra ovansida av handen, lika naturligt och enkelt som det är för mig att fylla på ett glas öl en lördagskväll.

Båda lyckades. Ännu en genomtrevlig sköterska kom in och presenterade sig med en inneboende värme som höjde min kroppstemperatur. Det kryllar av änglar i sjukvården. Denna sköterska satte fast några sugproppar med sladdar på min bröstkorg. Hon satte även på en blodtrycksmätare på min högerarm.

Sen dök öronläkaren upp. Han hade en kamera i form av en lång sladd med belysning i handen, som han skulle föra in genom näsan på mig och ner i halsen mot luftstrupen på mig. Först så avlägsnades den ändlösa  trasan som gjort min näsa sällskap ett bra tag. Sen började öronläkaren sin upptäcktsfärd.

I början gick det trögt. Han frågade efter en tunnare slang och fick som han ville. Sen gick det bättre. Även om man är aldrig så mycket bedövad, så känns det ändå alltid lite obehagligt när den där slangen är på upptäcktsfärd genom vissa områden.

I den här vevan så talade narkosläkaren om för mig att man börjat medicinera mig med lite lugnande medicin. Så jag kunde känna mig lite yr och vimmelkantig, förklarade han.

Öronläkaren höll på ett tag med olika slangar och sladdar tills han var färdig och redo för att köra det genomskinliga "gummirör" som skulle hela vägen ner till min luftstrupe och som sedan under tiden då jag var sövd skulle kopplas till en respirator som skulle förse min kropp och hjärna med syre.

Jag tyckte den genomskinliga slangen såg tjock ut. En mörkhårig och solbränd sköterska med vänligt leende tog mig i handen och smekte den ömt.

Sedan började färden. Och visst kändes det meddetsamma att den här slangen var tjockare. Det gjorde ont när öronläkaren pressade den genom min trånga näsa och ännu lite ondare när den kom ner i svalget. Men den här öronläkaren var hård, målinriktad och bestämd och visste vad han gjorde.

Nu kände jag också av den lugnande medicinen som jag fått. Jag blev både vimmelkantig och kände mig lite yr i bollen.


Sen kom ögonblicket som kommer att stanna kvar i mitt minne så länge jag lever.


Öronläkaren sa till mig, " Nu kommer jag att passera dina stämband och då kommer du inte att kunna prata Joakim", sade Magnus Linde till mig.

Den mörkhåriga sköterskan tog mig hårt i handen och sade "det kommer att gå bra Joakim" och den kvittrande blonda sköterskan uppmanade mig att ta det lugnt.

Och plötsligt så upphörde världen nästan att existera. Jag fick ingen luft. Det var totalstopp i alla ingångar. Jag kunde inte andas, jag kunde inte forma en stavelse mer än i hjärnans tanke.


Det var det värsta jag någonsin i hela mitt liv upplevt. Jag flaxade med armarna men var samtidigt helt avstängd och borta från världen eftersom andningen helt slutat att fungera. Men synen och hörseln fanns kvar och jag hörde narkosläkarens och sköterskornas lugnande röster och kände värmen från deras tröstande leenden.

Och nånstans mitt i all den panik som kvaddade mig under några sekunder, så visste jag att jag snart skulle somna av narkosen och då skulle min andning komma igång igen på konstgjord väg med hjälp av  en respirator.

Och snart försvann paniken med mig när jag till slut somnade bort på operationsbordet i Lund den här oktober måndagen.


Om jag inte skulle vaknat mer igen så hade mitt 44-åriga liv fått uppleva ett fasansfullt slut.     


 Ett slut som mitt lyckliga liv inte förtjänade...


####


Jag vaknade i en säng någonstans inne på central op. Det första min dimmiga blick mötte var någon av de snälla sköterskorna och det första jag hörde var rösten från den käcka narkosläkaren Peder som sa till mig att allt gått jättebra.

Även om jag inte kunna uttrycka någonting, så kändes dessa ord helt underbara och jag var glad att få möta livet igen med Jag kördes i min säng ut från central op. och färdades till den postoperativa avdelningen. Jag tackade narkosläkaren och narkossköterskorna så hjärtligt och mottogs av ännu en fantastiskt varm och trevlig blond kvinna som skulle övervaka och ta hand om några timmar efter operationen.

 Jag hade fortfarande dropp och alla nålar kvar. På mitt bröst satt sugpropparna kvar.

Jag såg suddigt, var fortfarande sömnig men hur jag än försökte somna så gick det inte. Jag undrade hur mycket klockan var, undrade hur jag såg ut i fejset, kände mig grymt bedövad från munnen upp till näsan. När den blonda och piffiga sköterskan kom förbi och frågade hur jag mådde samtidigt som hon studerade alla mina värden på skärmarna, så frågade jag om hon kunde ringa min fru och tala om att jag var vaken. " Javisst svarade hon käckt och letade upp telefonnumret i sina papper. När jag hörde henne börja prata med Camilla, så grät jag av glädje och jag lyckades mumla fram ett "hälsa" till sköterskan, som framförde min hälsning.

Operationen var över, jag hade överlevt narkosen och narkosläkaren hade sagt att det gått jättebra. Och nu visste Camilla att jag vaknat och jag kunde se henne framför mig ringa till barnen och mamma och pappa och berätta att jag vaknat upp igen.


För varje timme som gick så blev synen allt klarare. Sköterskan kom och gick. Det låg många patienter som behövde omsorg och tillsyn. Sen kom käkkirurgen också förbi och pratade lite. Den käkkirurg som jag haft kontakten med från allra första början, Martin Bengtsson, blev inte den som opererade mig. De som opererade mig var dels kvinnan Anne-Lie och sen hade också klinikchefen som också var käkkirurg deltagit under operationen. Käkkirurgen Anne-Lie sade kort att det gått bra och att vi skulle pratas vid mer under morgondagens möte hos henne.

Sen kom plötsligt Gunvor fram till mig. Gunvor som var den lugna och fina sköterskan som tagit emot mig när jag kom på morgonen och fanns bredvid mig ända tills jag åkte iväg till op. Hon kom för att säga hejdå till mig, hennes arbetsdag var till ända och hon skulle gå hem. Hon tog mig i handen och önskade mig lycka till och jag tackade henne så mycket. Hade jag kunnat så hade jag gett henne en bamsekram och ett fång rosor.

Lite senare kom den blonda sköterskan och undrade om vi inte kunde koppla bort sladdarna som var fästa på bröstkorgen och ta bort nålarna." Du vill väl snart återvända till patienthotellet", kvittrade hon självsäkert och med glimten i ögat.

Och allting drogs väck med fart och finess. Det enda hon var extra varlig med var nålen som satt i artären. " Vi vill ju inte vara med om en artärblödning" skojade hon med ett leende. Efter att den nålen också åkt ut så satt hon på sängkanten i flera minuter och tryckte hårt med en sudd ovanför artär sticket.

När klockan var 17 så kom det som jag förmodar var en läkare fram och kollade alla mina värden samtidigt som min sköterska förklarade läget för honom. Då hörde jag henne säga till läkaren om mig: " Den här gossen har fått bland annat fått noradrenalin". Så gulligt och sött av henne att kalla mig för gosse och samtidigt fick jag ju höra att de alltså gett mig noradrenalin via artären för att hålla uppe mitt blodtryck under tiden jag var sövd.

En stund senare följde hon med mig till toaletten så jag fick pinka. Det var vingligt och ostadigt. Sen hämtade hon mina kläder och jag bytte om bredvid sängen. När jag fick en mugg med vatten så hamnade det mesta utanför munnen, jag var fortfarande så bedövad och orörlig i mina läppar.

Vid 17.30 kom en ung grabb och hämtade mig i en rullstol. Jag tackade sköterskan så hjärtligt och fick sen åka rullstol tillbaka till mitt rum på patienthotellet. Det kändes ljuvligt att andas frisk luft igen.


Jag hade överlevt operationen.


####


Dagen efter på förmiddagen träffade jag käkkirurgen Anne-Lie igen. Hon berättade att de två tänder med rötter i höger överkäke som skulle tas bort, hade blivit tre. De hade växt samman i käkbenet. På vänster överkäke hade tanden och roten dragits ut som planerat. Däremot nere i vänster underkäke så hade de bara lyckats dra ut de två kindtänderna, men inte kommit åt att dra ut rötterna. Det hade varit för trångt. Men förhoppningsvis skulle jag klara mig utan bekymmer och var det så att man skulle tvingas dra bort dessa rötter i framtiden, så kunde man öppna upp kinden utifrån och dra ut dessa rötter.

Jag tackade henne så mycket och återvände till hotellet.

12.35 lämnade jag patienthotellet och Lund i en taxi som körde mig till Helsingborg och tryckkammaren.

Samma dag vid klockan 18 på kvällen så steg jag in genom ytterdörren och möttes av två jublande hundar, min älskade hjärter dam och av de av mina barn som var hemma.

Jag var hemma igen. Och det var sanslöst underbart skönt och jag kände mig överlycklig och så tacksam att det var över.


Och innan jag somnade på kvällen hemma i min säng, så sände jag en tanke av oändlig tacksamhet till alla de underbara människor som tagit hand om och vårdat mig under dessa dagar i Lund. Med en sådan ömhet, värme och omtänksamhet att man blir alldeles salig och tårögd som patient och människa.


Det finns inga ord som kan göra dessa människors godhet nog rättvisa.


De kommer för alltid att leva kvar inom mig som ett vackert minne...


####


Idag är det söndag. En vecka har gått sedan jag for iväg hemifrån mot Lund.


Jag har haft ont, men värken har med tiden lindrats. Jag har varit ruskigt svullen i stora delar av ansiktet, men svullnaden har successivt gått ner. Jag är fortfarande rejält svullen under läpparna och i mungiporna, men det sakta på rätt håll.

Tröttheten var enorm de första dagarna, men den har jag vilat och sovit bort.

I morgon bitti ska jag via buss och tåg på nytt ta mig till tryckkammaren i Helsingborg. Minst sju dagars behandling till väntar, sen avgör min undersökning hos käkkirurgen om jag behöver fler behandlingar.


Jag har tagit mig förbi det värsta hindret på resan. Det återstår ännu mycket. Men ni vet vad jag lovat mig själv att bjuda mig själv på när den sista behandlingen på tryckkammaren når verkligheten.


Jag har kommit en liten bit närmare det önskemålet....


Varmaste kramarna. //  Jocke    

Av Joakim Eriksson - 4 oktober 2014 17:07

Egentligen hade jag förtjänat en stor stark, men kände mig alldeles för ordentlig för det.


De första dagarna uppför den branta uppförsbacken till sjukhuset fick verkligen fart på andhämtningen. Flåsande fick jag stanna ett par gånger för att hämta en andning som för alldeles för länge sedan passerat sitt bäst före datum.


Men redan under andra veckan hände något.


Plötsligt så gick den dagliga morgonpromenaden betydligt lättare. Flåsandet nådde tveklöst en annan nivå. Och efter några dagar till så märkte jag att det inte bara var en simpel hägring. Det gick betydligt lättare varje dag uppför backen. Andhämtningen betydligt nättare och jag kunde inte låta bli att le och verkligen njuta av detta underverk.


Men det fanns det som gladde mig ännu mer.


Och det var det faktum att min munhälsa också hade förbättrats. Redan under andra veckan skedde detta magiska underverk och jag trodde knappt det var sant. Men jag har sedan dess inte haft det minsta ont i min mun. Jag har kunnat träna med gapet utan att ha fått sår eller ont. Min rörlighet i munnen har blivit en helt annan och känslan när jag äter är nu på en helt annan nivå och breddgrad.


För den skull så har gapförmågan inte ökat mer än kanske 2-3 mm, men herre gud vilken skillnad.


När man efter en behandling i tryckkammaren fullmatad med syre i kroppen, kommer ut i den friska luften så är det nästan som om man svävar ovanpå marken. Det är som uppåttjack, det är höghus rakt igenom, det är en svindlande känsla i bröstet och i andhämtningen.


Men det som glädjer mig mest och ger mitt hopp lite bredare vingar inför operationen som äger rum på måndag morgon nere i Lund, är att munnen känns så mycket bättre.


Det verkar som om tryckkammarbehandlingen inverkat positivt också på mig.


Vilket ju min käkkirurg spådde och hade som målsättning med den här behandlingen för mig.


Lund är fantastiska.


####


Det är snart 33 år sedan jag kom ner till Lund för första gången i mitt liv.


Som vuxen har mina föräldrar berättat sanningen som mötte dem där nere i Lund efter några dagar, när mina första röntgenbilder och provsvar kom läkarna tillhanda.

Läkarna fick det tunga uppdraget att förklara för min mamma och pappa att min sjukdom växt alldeles för länge och tagit alldeles för stor plats i min 11-åriga, kropp för att de skulle kunna bota min sjukdom och hjälpa mig att överleva.


Läkarna beklagade sig djupt och var ärligt ledsna att behöva komma med en sådan mardröms prognos . Man lovade mamma och pappa att sätta in alla behjälpliga resurser som fanns att tillgå i stöd och hjälphantering vid sådana här fall av krishanteringar, för min mamma, pappa och lillasyster Jessica.


Samtidigt så lovade läkarna att göra allt man hade i sin makt för att försöka rädda och bota mig.


Men sjukdomen hade gått för långt för att läkarna ens vågade sig på att ge mina föräldrar något hopp.


Jag visste ingenting av det här.


Detta berättade mina föräldrar för mig i vuxen ålder.


Och min tacksamhet att genom ett mirakel ha överlevt min svåra sjukdom, växte ytterligare i storlek och kraft.



I morgon kväll tar jag tåget ner till Lund igen. Ska boka in på patienthotellet och sova där över natten.


Fastande på tom mage ska jag på måndag morgon infinna mig på "skyskrapans" sjätte våning klockan 7.15 och förberedas inför narkos och borttagandet av fem kindtänder.


Om allt går som det ska, så ska jag på tisdag sätta mig i tryckkammaren igen, för att under minst två veckor genomgå en behandling som ska skynda på och underlätta läkningen efter dessa fem borttagna tänder.


Och jag har lovat mig själv en sak.


För om allt det här går vägen, om jag överlever och någon gång kommer att nå min stora dröm att få uppleva ögonblicket att få lämna tryckkammaren med vetskapen att alla sår är läkta och att jag inte behöver mer tryckkammarbehandling.


Då lovar jag att jag ska låta mina steg styras rakt in i centrumkärnan i Helsingborg och då ska jag inte hålla igen en enda känsla inom mig. Jag ska släppa loss alla känslorna på en och samma gång och bjuda mig själv på en stor stark och messa alla mina vänner med ett stort hjärta som hälsning.


Sen vill jag sätta mig på det tåg, där den här lilla berättelsen har kommit till under alla resor, och låta spåren leda mig ända hem igen.


För att möta en kärlek jag varit trogen ända sedan jag föddes.


Kärleken till livet....


    

///  Jocke



Av Joakim Eriksson - 4 oktober 2014 16:14

 

Det var en fullmogen, ljummen och len sensommardag.


Året var 1982, månaden augusti och jag var 12 år gammal.


Jag cyklade med min nya blåa treväxlade Crescent bredvid pappa. Vi var på väg till Svarta Leds idrottsplats för att den här lördagen se Sölvesborgs GIF spela fotboll i division tre.


Jag var tillbaka i min barndoms älskade falkvik. Mina trampor virvlade lätt, hela jag sprudlade av en gränslös lycka när jag och pappa kryssade fram mellan  välkända hemmakvarter och snart rullade in längs Valjeskogens knastrande grusväg där den majestätiskt mäktiga och sagolikt vackra bokskogen  vakade som en evighetslång tunnel överallt omkring oss.


Hela mitt ansikte log, jag drog in alla underbara dofter och njöt av dem, jag sög åt mig av alla välkända vyer som dukades fram, luftmotståndet som mötte mig var som en smekande och öm hand. Lyckan och tacksamheten inuti mig var så ändlöst gränslös att omfattningen måste upplevas för att riktigt förstå vidden av en så himlastormande känsla.


Nyligen hade jag nere i Lund fått min "sista" cellgiftsbehandling. Ordet sista inom citationstecken för jag kände till den sanning som vittnade om att ungefär varannan cancerpatient riskerade att drabbas av återfall under det första året. Detta mardrömsscenario visste jag existerade, det var någonting jag både hade hört och läst. Men denna visdom försökte jag  tränga bort varje gång den med stråk av rädsla och kårar av ångest gjorde sig påmind. Nu ville jag leva i det ljuvliga nuet som gjort entré och där allting gungade, svävade och virvlade av nyfödda känslor.


För jag var frisk igen. Min huvudvärk var borta. Den stora cancerfyllda knölen på halsen var väck och den förlamande och domnande tröttheten som höll mig inlåst, fångad och höll på att kväva mig under evighets långa månader var också äntligen borta.  En stentuff dos med strålbehandling, en operation som skar bort halva min hals som var obotligt ockuperad av cancerceller och månader av cellgiftsbehandling hade  dödat och tagit bort min cancer.


 Visst var jag mager och klen. Halva min hals var bortopererad, jag var flintskallig och mina tunna armar var märkta av gropar efter otaliga nålstick, men den ända  betydelse som betydde någonting den här dagen var att jag var frisk, att jag var tillbaka i mitt falkvik där havet, bokskogen och himlen alltid var ständigt nära och levande. Att få vakna upp varje morgon i sin egen säng och med pigga steg och en härligt nyvaken aptit på livet  stiga upp för att möta en ny dag ,ägde allt och suddade genast bort sådana petitesser som några synliga ärr och andra kroppsliga blessyrer som förändrat mitt utseende under tio tuffa månader i Lund.


Att ha blivit frisk igen var värt allt.


  Den ondska med namnet cancer som mitt i min soliga och blommande barndom smög sig in i min spralliga och alltid leende kropp och som tilläts växa och växa på grund av diagnoser som skoltrötthet och spänningshuvudvärk, denna cancer som bara var dagar från att döda mig, denna cancer var nu besegrad och förintad av ett underverk jag för alltid står i oändlig tacksamhetsskuld inför.


Nu åt jag frukost hemma i köket på vävaregatan igen. Med mamma, pappa och lillasyster Jessica. Alltid med radion på och doften av nybryggt kaffe i bakgrunden. Och jag kunde gå ut i hallen till telefonen och ringa till kompisarna för att bestämma om vi skulle spela fotboll eller landhockey. Eller bygga en koja i skogen, leka krig eller cykla ner till fiskabacken och ta ett dopp i havets saltvatten. Istället för att passa tider för behandlingar, undersökningar, provtagningar och finnas tillgänglig i sjukhussängen när läkarronden varje morgon kom på besök, så var den enda tid man nu skulle passa när mammas gudomligt välsmakande middag serverades och hela familjen satt samlad runt bordet där hemma. Och snart skulle jag börja träna fotboll igen med  p-70 laget. Och det var jättehärligt att på kvällen med familjen sitta samlad i soffan framför teven och äta glass eller mumsa på mammas hembakade bullar eller kakor. Borsta tänderna i lugn och ro barfota på det rena och varma golvet innan jag fick krypa ner i min egna säng i mitt egna rum på en madrass som var mjuk och inte var inplastad och hård. Kudden och täcket var så mjuka och doftade så gott från mammas tvätt och sköljmedel och jag släckte inte sänglampan förrän jag inte orkade läsa fler sidor ur den spännande boken och jag fått en godnatt kram av lilasyster och mamma och pappa.

Och innan jag somnade så längtade jag redan till nästa dag skulle gry och bjuda på nya härliga utmaningar och fler spännande upptåg.


När jag nu ringde till mormor och morfar i Åtvidaberg så slapp jag nu göra det i en grön mynttelefon med en iskall svart stenhård telefonlur från en ekande och färglöst skrämmande korridor nere i Lund. Här hemma i hemmets trygga och lugna vrå behövde jag inte stoppa i en ändlös mängd enkronor för att få prata en stund med en mormor och morfar som jag älskade. Och den här sommaren hade jag med min familj äntligen fått åka upp till Åtvidaberg och dess omnejd där också farmor och Nore, farfar och massor av andra släktingar bodde.  Med samma sprudlande iver som alltid hade jag springande kunnat lämna mormor och morfars hus på sockenvägen och efter att ha korsat de evighetslånga gräsmattorna vid Edbergafältet, så slog mitt hjärta dubbla slag när jag fick se mitt älskade Kopparvallen igen och mina blåvita idoler träna nere på b-planen intill. Jag bubblade av kärlek och lycka och förstod ännu mer tydligt hur mycket jag saknat det här livet under min sjukdom.                                                    


   

 Och när jag denna gudomliga augusti lördag kom cyklande med Bokelundsskolan till höger om mig och från Svarta Led hörde tonerna av musik från idrottsplatsens högtalare närma sig, uppfattade "tjoffet" när  dubbaskorna mötte bollen på uppvärmningen kände jag mig ännu mera hemma. Ju närmare ingången vi kom desto mer så steg dofterna av nykokt korv och aromen av kaffe , då kände jag mig fullständigt överlycklig över att få vara tillbaka i det verkliga livet och insåg vilken enorm rikedom det här livet bär på.


För efter att ha varit fångad i en ändlös mardröm av en mörk ondska med namnet cancer i över ett år, en ondska som var på vippen att släcka mitt hjärta och slita mig bort från min enda stund här på jorden, så fick jag uppleva ett mirakel nere i Lund när läkarna mot alla odds och i sista minuten lyckades rädda mig.


Jag såg livet med andra ögon nu. Klarare ögon. Hade fått lära mig att livet inte bara rullade på längs en räls som var evig, att livet inte alltid skimrade i färgfilm, att det fanns en grym ondska som var sjuhelvetes värre än den ondska jag i min barndom lärde känna som Tengil i Bröderna Lejonhjärta och riddar Cato i Mio min Mio.


Jag hade med egna ögon och på nära håll fått se, uppleva och känna vad sjukdomen cancer gör med barn.


Nere på avdelning 91 i Lund så mötte jag en liten flicka som hette Malin.


En himlastormande söt flicka.


Malin var bara 4 år gammal. Hon hade en sjukdom med namnet leukemi och hennes cellgiftsbehandling hade gjort så att hon tappat allt sitt hår. Malin var flintskallig, hon hade inget hår som hennes mamma kunde binda flätor i eller sätta en rosett i, som så många andra mammor äger den naturliga möjligheten att kunna göra på sina fyraåriga flickor. Eller kanske klagar och gnäller över att behöva göra mitt i den panikartade stressen för att kunna hinna till dagis eller till kalaset i tid.


Malin var rasande söt. Hon bar på ett leende och en charmighet som inte undgick någon i hennes närhet. Hennes skånska dialekt var klockren och orden som flög ur hennes söta lilla mun sprudlade alltid av en positiv, glad och smittande glädje.


Malin var jättesjuk. Men mellan sina omänskligt tuffa behandlingar och efter att hon kräkts färdigt och hämtat nog med krafter, så kryssade hon med sitt charmiga leende omkring på det slitna sjukhusgolvet i de gråa sjukhuskorridorerna med barnvagnen i den ena handen och droppställningen i den andra. Hon pratade och skötte om sin docka i vagnen full av en äkta omsorgsfull värme och med en gränslös kärlek.


Hon var den tappraste kämpe jag någonsin mött i mitt liv.


Den 10 december 1981 på Malins namnsdag var jag i sjukhuskiosken och köpte en påse med kola snören. Cecilia på barnterapin hjälpte mig att slå in påsen med presentpapper och binda fina snören runt omkring. Sen gav jag  Malin den i namnsdagspresent. Hon blev själaglad och log sitt vackraste och charmigaste leende mot mig och kvittrade överlycklig fram ett tack och jag och Malin kramades hårt och länge kind mot kind.


Vi var två bleka och flintskalliga barn som omfamnade och tröstade varandra i ett försök att fly för ett kort ögonblick bort från all den ofattbara tragik som drabbat oss och alla andra oskyldiga barn och föräldrar som bodde överallt runt omkring oss på avdelning 91 den här vintern.


I det ögonblicket var det bara jag och Malin.


Malins mamma hette Agnetha och var både jättesnäll och söt. Hennes pappa hette Jerry och var jättehäftig och tuff. Han hade pipskägg och cowboy boots och var suverän på att spela pingis. Några gånger spelade jag pingis med honom i ett utrymme som låg utanför avdelning 92. Pappa stod alltid bredvid redo med en kräkskål som jag  emellanåt tvingades kräkas i, vilket var en daglig biverkan efter den dagliga behandlingen med strålbehandling.


Det var medan jag en dag fick göra ett avbrott i pingisspelandet för att kräkas och stod böjd över kräkskålen som jag hörde Malins pappa Jerry säga till min pappa orden som jag nog aldrig glömmer. Han sa: vad har våra barn gjort för ont för att behöva genomlida detta helvete, så sa han.


En dag låg en docka ensam och orörlig i en hög av andra leksaker på barnterapin. I ena hörnet stod en barnvagn stilla och övergiven. I korridoren låg dammet i hörnorna stilla, det glåmiga och slitna golvet låg kalt, öde och moloket.


Någonting fattades. Det var tyst, tomt och nedstämt. Och världen skulle aldrig mer bli sig lik.


Malin var död. Hennes glada röst och sprudlande skratt hade för alltid tystnat.


 Hennes kamp var över.


 Malins tappra kamp mot en ofattbart grym och onödig ondska slutade i en sorg som aldrig någonsin kommer att blekna eller sina.


Jag fick aldrig ta farväl av älskade lilla Malin. Fick aldrig ta farväl av hennes mamma Agnetha eller pappa Jerry , när de tre tommare än någonsin lämnade avdelning 91 i Lund mitt i en kall och mörk vinter.


I en vinter som blev ännu mörkare och kallare.


Jag kommer aldrig att glömma älskade lilla Malin.


Malin blev fyra år.


Och det var minnet av Malin, Thomas, Claes och Jonas som dog den där vintern på barnsjukhuset nere i Lund tillsammans med min vetskap att det var på samma sjukhus och i samma gråa korridorer som jag själv blev en del av, som min skolkamrat, bästa kompis och min dagmammas pojke Krister med sin familj hade färdats och plågats tills Kristers tappra livslåga slutligen brann ut, som gjorde att min "gamla" barndom aldrig skulle komma tillbaka igen.


Trots att jag genom ett mirakel fått äran att tillfriskna igen och den här sommaren 1982 var berusande lycklig, så blev mitt liv helt annorlunda den där dagen då jag för första gången i mitt liv steg in på barnsjukhuset i Lund den 5:e november 1981.


En taggtråd av upplevelser  som totalt förändrade mitt liv.


Även om jag lyckades fly därifrån med livet i behåll, så flyr du aldrig nånsin ifrån bilderna, ljuden och dofterna.


De sitter kvar som livslånga ärr.

 

 

Den här augustilördagen satt jag på Svarta Leds avlånga stenläktare och njöt i solskenet när Sölvesborgs GIF spelade division 3 fotboll tillsammans med pappa och många andra välkända ansikten. I halvtid hade jag gått upp till kiosken som stod bakom det ena målet och köpt en påse smågodis och några klubbor av den gudasnälla och alltid lika givmilda farbrodern som stod där i kiosken med en svart toppluva på sned. På vintern kunde man köpa godis av honom i kiosken vid hockeyrinken.


Efter matchen satte pappa och jag oss på cyklarna och styrde färden hemåt till mamma och lillasyster. Lördag kväll innebar att mamma alltid lagade någonting alldeles speciellt som vi åt samlade och tillsammans i köket vid det runda bordet.


Jag och pappa småpratade under färden hemåt genom den tidiga sensommarkvällen. Vi skojade och skrattade om att snart skulle mitt hår börja växa ut igen och då skulle jag behöva använda schampo igen och behöva kamma mig igen och gå till hårfrisören och klippa mig. Vi pratade om att vi inte på hela tre månader skulle behöva åka ner till sjukhuset. Jag skulle börja i skolan igen, sjätteklass och pappa och mamma var tillbaka på sina arbeten och bland sina arbetskamrater.


Jag log och skrattade och var lycklig.


Och det var  precis just då i det ögonblicket då gruset knastrade under cykeldäcken och en ljummen vind strök min kala hjässa som jag sa de där orden till pappa.


" Jag kan ändå vara lite glad att jag blev sjuk", sa jag.


  Naturligtvis var det dummaste jag någonsin yttrat och det dummaste som någonsin kommit ur min mun, men egentligen var det en början på en kärleksförklaring, till något helt annan än sjukdomen.


 För orden som kom hade egentligen en fortsättning där jag ville förklara att det mitt i allt kaos, all ångest och smärta under min sjukdomstid, i alla fall funnits det som var himmelskt tröstande och fantastiskt bra. Medan jag var attackerad av cancerns ondska fick jag stöd av en massa människors goda hjärtan och kärleksfulla välvilja.


Mitt 12-åriga jag formulerade det jag egentligen ville säga på fel sätt.


För det som jag menade var att jag under min tid som cancersjuk fick möta, träffa och lära känna en hel himmel full av livs levande änglar som jobbade  nere på sjukhuset i Lund. Alla redan snälla och älskade släktingar, kompisar, vänner och bekanta blev ännu snällare och ännu mer omtänksamma under tiden då jag var hjälplöst sjuk.


Mina idoler i Åtvidabergs FF och Ebba Grön fick sällskap av tre sanna och oförglömliga hjältar nere i Lund. Läkarna Albert Bekassy, Stanislav Garwich och Thomas Wiebe som stod i frontlinjen för det arbetslag som  räddade livet på mig.


Jag tänkte på alla underbara sköterskor som skött om mig och min familj. Med en sån värme, sån förståelse och en sådan mjukhet man i söndagsskolan fick lära sig bara bodde hos Jesus.


 Den fantastiska Cecilia i terapin. Snacka om rätt kvinna på rätt plats. Cecilia på terapin var som en glädjesprutande vulkan mitt i den värld som gud hade glömt. Cecilia var som sänd från himlen och sprudlade av förståelse, av glädje, humor, energi och en fantasi som smittade av sig på alla.


Den snälla ständiga sekreteraren, den snälla kuratorn, de snälla städerskorna. Den underbara personalen nere på strålningen, alla vänliga människor på röntgenavdelningarna, alla ömma och förstående människor som var med på ronderna, behandlingarna och olika undersökningar för att lära sig och få en inblick i en främmande värld  .


Öronläkaren Åke Ellner som opererade mig och alla underbart varma människor runt omkring på kirurgen och öronavdelningen där jag låg ett tag efter min operation.


 Sen tänkte jag på det fantastiska stödet jag fått från fröken Inga Wallnäs och klasskamraterna, som skickade brev och teckningar varje vecka. Medan jag var sjuk så stöttade fotbollslaget och tränarna där mig helhjärtat. Likaså hockeygrabbarna och vår tränare som kom hem till mig med varma hälsningar och en slant.


Min mormor och farmor som åkte ner till huset och bodde hos lillasyster Jessica, medan mamma, pappa och jag var nere på sjukhuset. Mina andra släktingar som skickade presenter och krya på dig hälsningar via vykort eller telefonsamtal och erbjöd sig att ställa upp om det behövdes.


Alla grannar var tillmötesgående och snälla kom med presenter och hälsade på,  vänner och bekanta hörde av sig och brydde sig. 


Sen inte minst min familj med min tappra och starka lillasyster.


De där orden som flög ur min mun till pappa den där förtrollade sensommardagen om att jag kunde vara lite glad för att fått cancer, stämde inte i en enda bokstav. Cancern som drabbade mig var det mest skrämmande och ondsinta och grymmaste jag någonsin stött på.


Men jag var så oändligt tacksam för hur hela världen stöttat och hjälpt mig under min sjukdomstid.


Tänk så fel det kan bli.  


Efter ett tag så svarade pappa mig.


Nej Joakim, du kan och kommer aldrig att kunna vara glad att du fick den sjukdomen.


Jag svarade aldrig.


Och jag har aldrig upprepat orden som kom ur min mun den där sensommardagen år 1982....


####

 

Nutid.

År 2014.


Det här hände för inte så länge sedan. Det skedde på en måndag, i förra månaden, närmare bestämt måndagen den åttonde september.


Klockan hade ganska precis passerat nio på morgonen när tåget jag åkte med rullade in på stationen. Via en trappa lämnade jag den svagt neonupplysta underjorden för att strax därefter kliva rakt ut i ett livs levande och gnistrande soligt Helsingborg.


Älskar den staden. Så vacker, så charmig och så full av härliga minnen som plötsligt får vingar och som landar framför mig under ett kort ögonblick.


Till vänster om mig hotellet Marina Plaza där jag tillsammans med Camilla bott så många gånger och upplevt tvättäkta livsglädje, frihet och gränslös lycka. En bit längre bort The Tivoli där jag och Camilla som nygifta år 1999 såg en elektrisk Thåström leverera Staten o kapitalet igen med en glöd och energi som saknar motstycke i svensk musikhistoria . Ett himmelskt ögonblick i en himmelsk tid. Fotbollsarenan Olympia. Där jag på nittonhundratalet njöt av Jesper Blomqvist oförglömliga fotbollskonster när han skojade med Sven Andersson och HIF  inför storpublik. Nu på tjugohundratalet har jag med sorg två gånger bevittnat när mitt älskade Åtvidabergs FF fått kapitulera med 3-0 gånger två. Men en förtrollad försommardag för bara några månader sedan drog jag ensam ner till detta Helsingborg, njöt av god mat med sällskap av några pilsner . Det var en afton i maj månad som doftade, smakade och verkligen var som en sommarkväll och det blev en kväll då jag  äntligen fick bevittna när Åtvidabergs FF lyckades ta en poäng på Olympia. Det var en magisk kväll när sommaren och semestern låg inom räckhåll och mitt Åtvidabergs FF vände upp och ner på historien på Olympia.


Och nu några andetag senare är sommaren förbi och hösten här.


Fjärran från alla glada minnen ifrån denna stad så påbörjar jag denna september månad en vandring mot någonting främmande och ett helt nytt avsnitt i mitt liv. Det pirrar i magen, kan inte påstå att jag mår speciellt bra. Jag förbannar tyst för mig själv den sjukdom som jag för över tre decennier sedan lyckades besegra och överleva, men som ändå aldrig släppt taget eller slutar förfölja mig.

Den här dagen när jag lämnar Knutpunkten bakom mig så tar mina steg inte sats mot den pulserande centrumkärnan eller vackra Kärnan. Idag väntar ingen spännande shopping i alla lockande butiker med det alltid så välkomna pausandet på en pub eller matställe då man för ett kort, men ljuvligt ögonblick är kung i baren eller väljer att njuta av en smarrig bakelse med en kopp kaffe på det klassiska och trendiga Fahlmans café, innan shoppandet i det breda utbudet går vidare.


Det är tre timmar sedan jag kramade om och kände kroppsvärmen från Camilla, barnen och hundarna, innan jag lämnade det tysta huset och vandrade genom ett gäspande Mjällby bort mot busshållsplatsen och hoppade på bussen klockan 6.26


Jag saknar dem mer än nånsin när jag styr mina steg till höger om Knutpunkten längs Järnvägsgatan och fortsätter rakt fram tills jag kommer till det övergångsställe jag ska gå över för att komma in på den väg som heter Trädgårdsgatan.


Som leder till det sjukhus jag ska till.


 Passerar en stor park där solens magiska solstrålar den här morgonen trollar fram  ett fyrverkeri  av gnistrande stjärnor i morgondaggen, som lagt sig över gräs och buskage. Bakom parken och några resliga träd ser jag delar av Stadsbiblioteket.

 Det är uppförsbacke. Trafiken tät. Cyklisterna är många, bussarna ännu fler och jag är inte ensam på trottoaren där jag flämtande tar mig framåt. Trampar på enstaka vissnade löv som redan gett upp och släppt taget.


 Möter Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund som ler igenkännande mot mig.


 Jag ler inte tillbaka. Mot reklamskyltarna de stoltserar på.


 Efter ännu ett övergångsställe fortsätter jag rakt fram. Till höger om mig skymtar jag en stor fontän bakom ett enormt kastanjeträd. Fontänens sprutande vattendroppar blir i solskenet som ett stämningsfullt och jättelikt, gnistrande tomtebloss. Uppförsbacken blir nu betydligt brantare, jag passerar ett konstgjort vattenfall och får i mitten av den riktigt branta uppförsbacken stanna till och vila ryggsäcken på en tom yta befriad från fågelskit. Jag flämtar för fullt, delvis av dålig kondis och delvis av den nervositet som gnisslar inuti mig. Tittar på klockan. 9.15 Halv tio ska jag vara ombytt och klar för att stiga ombord.

Fortsätter efter nån minut uppför backen som bara blir brantare. När jag är ända uppe så tar jag till höger och är inne på sjukhusområdet. Andfådd stannar jag till, försöker hämta andan och tittar mig omkring. När jag tittar åt det håll jag kom ifrån så skymtar jag längre bort Öresunds blåa vatten. Det är vackert, men allt det vackra runt omkring mig når inte ända fram den här morgonen.


Jag fortsätter att gå en liten bit. Går förbi en ingång till sjukhuset där det på en skylt står att missbrukare kan komma och byta ut sina sprutor och kanyler.


Strax därefter är jag framme vid den gula dörr där jag ska gå in.


Det är dags.


Finns ingen genväg förbi detta.


Den fege dör tusentals gånger. Den modiga bara en gång.


Då så.


Jag biter ihop och går in genom den gula dörren.


In till Tryckkammarenheten i Helsingborg.


####


Men den här resan till tryckkammarenheten i Helsingborg börjar egentligen inte den här september måndagen. Den här resan har sitt egentliga ursprung i en fuktig, disig och gråkall vinterdag i februari  tidigare under det här året som nån döpt till 2014...


####


Almanackan talade om att vi den här dagen nått fram till slutet av februari månad. När jag steg av Öresundståget hade vi nått fram till Lunds station. Det var ett tungt och gråmulet Lund som tog emot mig och höll mig sällskap under hela promenaden upp till sjukhusets öronmottagning.

I parkerna och över gräsklädda partier bredde den gulblommande vintergäcken ut sig, utan att för den skull väcka några djupare vårkänslor till liv inuti mig den här dagen.


I flera år har jag egentligen väntat på att den här dagen förr eller senare skulle dyka upp och möta mig.


 Vetskapen om den har legat djupt begraven nere i mitt undermedvetna under många år, för jag vet att röntgenbilder aldrig ljuger och att man aldrig kan fly sanningen . Men jag har njutit och försökt ta vara på livets alla underbara möjligheter så länge det bara gått.


Men nu är stunden kommen. Väntetiden över.


Den stenhårda dosen strålbehandling jag fick för snart 33 år sedan har gått hårt åt min mun, käke och mina tänder. För några år sedan fick folktandvården lämna över till sjukhustandvården i Karlshamn och nu har sjukhustandvården fått vända sig vidare till Lund för att försöka hjälpa mig.

 En tand i vänster käke har bitvis börjat gå sönder och behöver plockas bort och då behöver Lund komma in i bilden och ta över föreställningen.


Jag har i många år behandlats på sjukhustandvården på sjukhuset i Karlshamn. Den genomtrevliga tandläkaren Pontus Larsson besitter precis alla sådana egenskaper som gör mig lugn och trygg, samtidigt som han besitter den absolut högsta kompetensen. Hans två sköterskor, Camilla och Carina äger också en unik förmåga att bringa lugn och ro och trygghet med ett alltid lika ömt, varmt och kunnigt bemötande.


Min salivproduktion är nedlagd och begraven. Vilket lett till att mina slemhinnor och mitt tandkött är kroniskt inflammerade och lämnar ifrån sig en bitvis djävulskt plågsam värk i munnen. Det har inte gått många dagar under de senaste åren som jag inte har haft ont eller besvär från min mun.


Sen har jag en gapförmåga som nära nog är obefintlig. Har varit dålig och successivt långsamt försämrats i många år, men mitt gap har under de sista åren rasat ihop fullständigt med den uteblivna salivproduktionen och smärtorna.


Idag kan jag knappt gapa någonting alls.


Att knappt kunna gapa är ett riktigt helvete ibland. När man ska äta, fika, käka glass på sommaren, borsta tänderna och inte minst när man ska till den stackars tandläkaren som ska försöka komma in i munnen och göra det han måste.

 Det är också ett stort socialt handikapp när man fikar på jobbet, äter ute på en restaurang eller i goda vänners sällskap. Ännu värre blir det förstås om man är på exempelvis bröllop, dop, fackföreningsutbildningar eller liknade arrangemang. Och inte nog att min gapförmåga är obefintlig, sen är jag trång i svalget och har svårt att svälja också.

Jobbiga handikapp som många gånger tyvärr lockar fram en ruskigt pinsam känsla hos mig. Kan känna mig besvärlig och otillräcklig, men vägrar samtidigt att kapitulera eller stänga in mig i nån slags utanförskap genom att sluta leva, sluta umgås med folk, vänner och bekanta.


 Man får aldrig sänka garden och ge upp, aldrig låta handikappet ta över eller tillåta att det hånflinar dig rakt in i ansiktet.


Aldrig. Någonsin.


####


Den här disiga och småkalla februari torsdagen är det min trevliga "ballongvidgande" öronläkare Peter Wahlberg som hämtar mig i väntrummet och leder mig till rummet där en käkkirurg väntar.


 Ett handslag, ögonkontakt, nån sekunds läsande av kroppsspråk och en blixtsnabb avläsning av tonläget i hans röst, denna blixtsnabba analys räckte för mig att direkt och omedelbart känna förtroende och en sorts trygghet till denna käkkirurg  med namnet Martin Bengtsson.


Efter en snabb undersökning av mig och diverse rådfrågningar och upplysningar sinsemellan de båda läkarna, så berättade käkkirurgen för mig att det inte skulle bli lätt att dra ut min tand, men inte heller helt omöjligt.


 Därefter berättade han vilket tillvägagångssätt han tänkte sig.


Innan tanden skulle avlägsnas skulle jag under fyra veckors tid, dagligen från måndag till fredag  genomgå tryckkammarbehandling i en tryckkammare nere i Helsingborg. Han förklarade att denna behandling gjorde så att det kom in syre också in i de svårt strålskadade partierna i käken och därmed så skulle blodgenomströmningen öka och förbättra utgångsläget inför borttagandet av tandroten.  Dessutom så skulle jag redan dagen efter operationen återigen ner till Helsingborg för minst två veckors ytterligare tryckkammarbehandling, som ett led i att underlätta läkningsprocessen.


Jag lyssnade och försökte förstå.


Medan tanden skulle tas bort skulle jag vara nedsövd i narkos.


Då steg ångesten in i mig. Utan att knacka på.


 Jag har inte blivit sövd på trettio år och har flera gånger under de senaste åren fått höra av olika läkare i olika situationer fått höra" hur skall man kunna söva dig".

Jag ställer denna fråga till käkkirurgen som svarar att den frågan kommer vi givetvis att överlämna till en narkosläkare, men det kommer säkert att gå på något vis.


När man sövs måste det finnas fria luftvägar att tillgå och det sker ju normalt genom att man intuberas med en slang genom munnen och ner i luftstrupen.

Detta går inte att genomföra på mig på grund av mitt minimala gap och trånga svalg. Med fasa tänker jag denna gråa och trista februaridag på det tillvägagångssätt som väntar mig. Nämligen "trakeotomi", som betyder att man gör ett en öppning genom halsen in i luftstrupen, strax under struphuvudet. Ångesten tar stryptag på mig.


Käkkirurgen lovar att ta kontakt med min sjukhustandläkare i Karlshamn och därefter kommer jag så småningom att kallas ner till Lund igen för att påbörja den procedur som väntar med att ta bort min tand.


Jag tackar för mig, säger till öronläkare Wahlberg vi ses på måndag, då det är dags för ballongvidgning igen.


På vägen ner till tåget släpper jag taget, slutar bita ihop och slutar låtsas vara modig.


Jag släpper fram tårarna och gråter tyst. Bryr mig inte dugg om någon ser mig. För jag känner mig både ledsen och rädd och är precis så ensam som jag är där jag olycklig strosar med nedböjt huvud genom ett disigt Lund mot tågstationen.


Jag har blivit känsligare med åren. Vet väl någonstans inom mig att slutet närmar sig.


Och det är väl just därför jag blir så ledsen och så rädd.


Jag ska inte bara opereras i ett svårt strålskadat område, jag ska också sövas. Med alla de risker som följer med.


I barndomen när jag blev frisk från min cancer, så var jag nere i Lund på återbesök var tredje månad i flera år. Vid alla dessa återbesök så sövde man mig varje gång för att gå ner i halsen och bakom näsan och kolla så att inget återfall påbörjats.


Då bekom det mig inte det minsta.


Då var jag modig och tapper.


Innan jag stiger ombord på tåget hem mot Sölvesborg så har mina tårar torkat. Det jag har fått berättat och informerat för mig av en käkkirurg för en stund sedan, åker i takt med att tåget lämnar Lund, ner i mitt undermedvetna. Jag försöker släppa och sluta tänka på detta ofrånkomliga scenario som gömmer sig någonstans i en dimmig och osynlig morgondag.


Det kommer en dag då jag inte kan fly undan längre. Men fram till dess vill jag leva livet. Så jag smuttar på det halvljumma kaffet och öppnar  upp boken jag har med mig och svävar bort i en helt annan verklighet än den jag nyss fick en första inblick i på det sjukhus som blivit en del av mitt liv.


Ett sjukhus som räddade livet på mig.


Och som hjälpt mig att överleva. 


Vidare i det liv som jag älskar.


#####


Den milda vintern fortsatte och redan i mars månad dukades en del underbart härliga vårtecken fram. Veckorna gick och jag hörde ingenting från käkkirurgen i Lund, samtidigt som jag fokuserade på nuet och längtade efter att kunna börja snygga upp i trädgården, visste att den första muggen kaffe ute i solskenet kom närmare för varje dag och jag längtade efter en fotbollssäsong som jag drömde skulle bli mitt älskade Åtvidabergs FF främsta sedan 1970-talet, då de tillhörde den absoluta toppen i Svensk fotboll.


I slutet av mars månad hände någonting som i begynnelsen kändes som ett befriande mirakel och om det skulle lyckas att genomföra skulle få ett helt stenrös att lossna från mitt bröst.


Vid ett av mina programenliga och återkommande besök hos min sjukhustandläkare Pontus Larsson i Karlshamn, så var vid det tillfället min mun och mitt gap så pass bra att Pontus sprudlande optimistisk och lika förväntansfullt glad, sa till mig att han faktiskt skulle kunna prova att rotfylla min skadade tand. Pontus berättade också vidare att han i ett samtal med käkkirurgen Martin Bengtsson nere i Lund, hade blivit uppmanad att i första hand försöka rotfylla min tand om det var möjligt, eftersom att operera bort tanden inte skulle bli det lättaste att genomföra.


Jag blev sprudlande glad över detta positiva besked. För mitt förtroende till den rakt igenom genomtrevliga, ytterst kompetenta och behagligt lugna Pontus Larsson och hans lika rakt igenom  underbart trevliga sköterskor Camilla och Carina, kunde inte bli större än vad det var.


Tänk om jag kunde slippa sövas i narkos och slippa behöva dra ut tanden nere i Lund.


Torsdagen den 3 april satte jag mig i bilen och styrde mot Karlshamn. Jag bedövades med flera sprutor i munnen. Pontus skar väck det tandkött som växt upp där delarna av tanden ramlat bort. Sen borrade han hål i tanden och påbörjade arbetet med att hitta ner till roten.

Han kämpade länge Pontus, men till slut fick han ge upp och kapitulera. Han beklagade sig med en äkta ledsamhet att det han verkligen trodde skulle gå att genomföra, ändå tyvärr inte gick.


På vägen hem från Karlshamn så grät jag för mig själv i bilen. Jag som hade hoppats så mycket på det här med att rotfylla och slippa tänka mer på narkos, operation och tryckkammarbehandling. Jag hade hoppats på att få en lugn och skön vår och sommar, men den drömmen slogs i spillror den här soliga torsdagen en vecka innan jag skulle fylla 44 år.


Men det skulle bli värre.


####


Dagen efter det misslyckade försöket att rotfylla min tand, så vaknade jag strax efter halv åtta på morgonen av att sonen Rasmus kom in för att säga hej då innan han skulle cykla till skolan. Jag reste huvudet från kudden för att sömnig säga hej då till honom denna fredagsmorgon. Allt jag fick fram var ett lustigt sluddrande. Rasmus märkte dock ingenting och cyklade så småningom iväg.

Livrädd och mer hjärtslagen dunkande i öronen tog jag mig in på toaletten. Ingen svullnad eller några synliga skador syntes kring munnen eller kinden efter gårdagens behandling hos tandläkaren. Tungan var inte heller svullen eller ovanligt öm. Genomsvett och skakig lade jag mig i sängen bredvid Camilla och väckte henne. Hon märkte meddetsamma att det var något konstigt med mitt tal. Jag fick inte fram några hela meningar, de första orden gick bra, sen sluddrade orden fram.


Både jag själv och Camilla trodde att det var gårdagens misslyckade rotfyllning som var boven i dramat, att jag helt enkelt var knäckt i psyket och gått in i väggen. Camilla ringde till tandläkare Pontus Larsson och förklarade att jag skakade som ett asplöv av nervositet och frågade honom om han kunde skriva ut ett milt lugnande preparat vid namn Atarax till mig. Pontus svarade Camilla att han länge varit förvånad över att jag överhuvudtaget orkade stå på benen och skrev ut tabletterna.


Jag var lite sned i munnen den dagen också. Till det drog jag i min egen analys att det kanske var en nerv som kommit i kläm vid gårdagens försök att rotfylla.


Redan nästa dag var munnen som vanligt igen, medan talet fortfarande var lika sluddrigt och jag mådde skit. Några dagar senare blev pratat det lite bättre när jag konverserade med Camilla, men det gick inte att snacka med någon annan och jag gjorde allt för att slippa komma i konversation med andra människor. Gick  undvikande rundor med hundarna, gick omvägar om jag mötte någon och svarade inte i telefon.


Tyckte det var så pinsamt.


Jag var sjukskriven tre veckor från jobbet och det tog lång tid innan jag återfick mina krafter och pratet blev någorlunda bättre.


Av en ren slump råkade jag nämna detta som jag råkat ut för när jag mejlade i ett annat ärende med min fullständigt underbart varma  och betydelsefulla kurator Christina Rebsdorf nere i Lund.

Bara någon dag senare så kontaktade min läkare nere på onkologen i Lund, Thomas Relander mig och berättade att han sprungit på min kurator Christina i korridoren  (de har sina kontor i samma byggnad) och berättat för honom om mina besvär.


Då berättade denna doktor Thomas Relander för mig att det som drabbat mig när jag tappade talet, förmodligen var en så kallad Tia attack(en liten propp i hjärnan) och han frågade mig varför jag inte uppsökt läkarvård när detta hände.


Doktor Relander skulle kontakta sjukhuset i Karlshamn och be dem så fort som möjligt att göra en ultraljudsundersökning av mina halskärl.


Den 29 april genomförde jag en sådan undersökning i Karlshamn.  Han som genomförde den hette Mikael, en väldigt lång och ganska trevlig snubbe. När han med undersökningsmanicken kört fram och tillbaka över min högra halssida en bra stund, så avbröt han och sa att han var tvungen att hämta lite experthjälp.

"Jag har aldrig under alla mina år varit med om något liknande", sa han innan han kutade iväg.

Och kvar på britsen i det svagt upplysta rummet låg jag och tänkte, "jaha, tack för upplysningen."


Efter ett tag kom överläkare Sten Jensen in och tog över föreställningen. Deras prat sinsemellan över mitt huvud satte väl inte fart på vårkänslorna hos mig direkt. När de var färdiga berättade de vänligt för mig att för att undersöka mina halskärl behövde jag göra en kontraströntgen av dessa. Anledningen till det låg i att jag var så svårt strålskadad, upplyste de mig om innan vi drog åt varsitt håll.


####


Måndagen den 2 juni var jag på nytt i Karlshamn och den här gången för att genomföra en kontraströntgen av mina halskärl. En bildad, lugn och supertrevlig sköterska satte en nål på mig. Denna användes under röntgen undersökningen till att spruta in kontrastvätska några gånger. Jag blev alldeles varm i kroppen när det kom in i min blodbana.

Och en stund senare kunde jag och Camilla lämna sjukhuset. Svaret skulle skickas hem till mig.


Samma vecka blev det en härlig cykeltur i strålande försommarväder till Sweden rock. Jag och Camilla stannade till hos syrrans familj i Lörby och njöt av sällskap och en välsmakande färdknäpp. Det blev ett stopp till innan vi var framme. I en härligt solig dunge slog vi oss ner på det bara gräset och njöt av varsin pilsner medan en jämn ström av förväntansfulla cyklister for förbi ute på vägen. Idyllen fick pricken över i:et när vi sänkte en varsin Jägermeister innan vi drog vidare. På hemvägen hamnade vi på en efterfest och cyklade inte hemåt förrän sensommarnatten vakade över oss.


Midsommar kom, semestern checkade in med underbart härliga och fria dagar. Jag njöt av fotbolls VM i Brasilien, tre kvällar i följd drog vi in till Killebom. Härligt roliga förfester med glada skratt, musik och hög stämning. Det blev några dagar på stranden, några hemmavid poolen på gräsmattan och dottern Ida nådde en historisk tidpunkt i livet då hon tog körkort.


Inget svar kom från kontraströntgen.


I mitten av juli stämplade kneget in igen. Försökte några gånger ringa till Karlshamn och få röntgensvaret, men fastnade varje gång i en kö som aldrig tog slut eller gav mig några svar.


Den 24 juli ringde min mobiltelefon. Det var en kvinnlig läkare från Karlshamn som ringde för att ge mig mitt röntgensvar. Hörde hur hon bläddrade bland papper  innan hon läste upp svaret för mig.


Det var högsommar, solen sken, livet lekte.


Den kvinnliga läkaren läste innantill medan jag lyssnade. "Flödet i din vänstra halspulsåder är 0%", läste hon för mig. Jag andades och lyssnade. Efter ett tag fortsatte den kvinnliga läkaren. "Flödet i din högra halspulsåder är 50 %". Sen fortsatte hon. " Jag har pratat med kardiologen och vi bestämde att sätta in Trombyl 70 mg, en gång dagligen till dig. Jag har skickat in ett recept till apoteket till dig Joakim", avslutade hon samtalet medan solen fortfarande sken utanför och jag fortsatte att andas.


Jag  blev inte rädd, blev inte ledsen. Bara full med en massa frågetecken.


Samma eftermiddag mejlade jag min läkare Thomas Relander på onkologen i Lund och formulerade svaret jag fått från Karlshamn och ställde samtidigt en massa frågor till honom.


Svaret kom ganska snart från honom. Han var ärlig och svarade att det inte var något roligt svar jag fått. Läget var allvarligt, men att sätta in Trombyl var nog tyvärr det enda man kunde göra. I vissa fall opererade man sådana här tillstånd, men riskerna för bestående hjärnskador var tämligen höga. Det man skulle göra var att hålla koll på blodtrycket, blodfetterna och leva som vanligt.


Det var alltså ebb i min vänstra halspulsåder och bara 50% flöde i den högra halspulsådern.


Men jag drabbades inte av någon rädsla eller ångest över detta besked.


Jag tror inte jag förstod vidden av det hela. Eller kanske bara inte ville förstå.


Livet måste ju gå vidare.


#### 


Den 18 augusti var jag tillbaka på den plats där den här resan har sitt ursprung och sin början.


Då var det februari och vinter. Nu var det augusti och smällhet sensommar.


Sjukhuset i Lund. På käkkirurgen och hos överläkaren och käkkirurgen Martin Bengtsson. Han kommer till det stora behandlingsrummet iklädd operationskläder. Och han inleder vårt samtal med att tala om att det finns två olika alternativ att välja mellan och att det denna eftermiddag ska avgöras vilken inriktning som gäller framöver. 


 Alternativ 1: Jag ska denna dag träffa en narkosläkare som ska avgöra om det är möjligt att söva mig i narkos. Om narkosläkaren bedömer att detta inte är möjligt, så ska jag försöka dra ut hela tanden under vanlig lokalbedövning, talar Martin Bengtsson om för mig.


Varvid jag säger att det vore väl det bästa och enklaste för mig, att slippa narkosen och känner samtidigt en glimma av hopp tändas någonstans inuti mig.


Då svarar käkkirurgen att det bästa för honom är att söva mig i narkos, eftersom han då under "milt" våld kan vidga upp mitt trånga gap en liten bit. Dessutom tillägger han, att är det så att man kan söva mig i narkos så vill min sjukhustandläkare Pontus Larsson att vi drar ut fem kindtänder, när vi ändå har dig sövd.


Jag är tvungen att titta på Martin Bengtsson. Tänker att nu har han blandat ihop havet av patienter och att det måste vara en annan patient han är ute och fiskar efter.


Fem kindtänder.


Men icke. Paradoxalt nog så skrattar jag till och utbrister till Martin framför mig: "Det har Pontus inte nämnt någonting om till mig, att han vill att du ska dra ut fem kindtänder."


Bara om narkosläkaren ger klartecken att kunna söva dig, svarar käkkirurgen lugnt och sakligt.


Därefter ringer han en narkosläkare och ordnar fram ett möte mellan denne narkosläkare och mig. Och berättar vidare att så fort han fått grönt ljus för sövning, så kontaktar han Tryckkammarenheten i Helsingborg och ber dem att kontakta mig och planera för behandlingen där.


Jag och Martin Bengtsson tar adjö av varann och jag får av honom en vägbeskrivning till vart jag ska träffa narkosläkaren. Skyskrapan, eller blockets huvudbyggnad. Hisshall A, våning sex.


Tar hissen upp till sjätte våningen och sätter mig på den röda bänk jag blivit tillsagd att göra. Framför mig ligger Lunds intensivvårdsavdelning. Framkallar olust inom mig. Min puls ökar, likaså andningen.  Hela tiden folk i rörelse. Tät trafik. Sjukhuspersonal i vita rockar eller bussaronger kommer rusande antingen från trappan eller hissarna. Sjukhussängar kommer rullande med sjuka, hjälplösa människor liggande i dem. En städare kommer glidande med en städvagn. Stannar till vid en papperskorg, byter påsen. Drar sedan upp mobiltelefonen ur fickan och ägnar sig några minuter åt den istället för det jobb han verkar vantrivas med.


Eller vad vet jag.


Sen kommer narkosläkaren och skakar hand och presenterar sig. Leder mig till ett litet kyffe som han låser upp och vi går in. Han ber om mitt personnummer och loggar in sig på datorn. Ställer sen en massa frågor till mig. Sen berättar han att det man kan göra för att ordna fram fria luftvägar till mig under sövning är att dra slangar genom näsan och via svalget ner till luftstrupen och på det viset förse mig med syre.


Jag upplyser honom om mina ballongvidgningar som genomförs av Peter Wahlberg på öron, varvid han letar upp hans direktnummer på datorn och ringer upp honom.


Peter Wahlberg ger honom klartecken att det går att använda en viss storlek på slangen till mig och därmed så är tärningen kastad. Spelet igång. Nu finns ingen återvändo.


Snaran dras åt.

    

####


Måndagen 8 september 2014.


En solig morgon utanför tryckkammaren i Helsingborg.


Går in genom dörren där det ovanför med stora bokstäver står DAGKIRURGI. Passerar anmälnings receptionen som är tom och där en handskriven skylt visar att de är på frukost.


Går rakt fram genom korridoren som andas, luktar och är sjukhus. Vet vart jag ska gå. Var här för första gången i mitt liv för tre dagar sedan och skrevs in och blev då visad vart jag skulle ta vägen.


 Innan ett väntrum där fastande människor som ska opereras sitter, går jag in genom dörren till ett omklädningsrum som är avsett för patienter till tryckkammaren. Hänger av mina kläder i ett skåp. Lägger klockan och mina smycken på en hylla, trycker in min ryggsäck med kaffetermosen och min laptop i det smala skåpet. Går bort till en hylla och plockar till mig en grön bussarong och ett par matchande gröna byxor och ett par ljusgröna gummitofflor. Låser klädskåpet, stoppar nyckeln i bussarong fickan och trär på mig en steril hätta på huvudet och lämnar rummet med en bok under armen.

Går några meter rakt fram till en dörr som jag öppnar och hamnar därefter i en steril och grönklädd operationskorridor. Alla jag möter är grönklädda från topp till tå, med munskydd och hättor på huvudet. Passerar en del medicinska maskiner, några lustigt och skrämmande utrustade sjukhusbårar med en massa specialgrejor och finesser.. Efter en kurva är jag framme vid en skjutdörr i betong där det står TRYCKKAMMARE.


Stiger in.


Hälsar på den ansvariga läkaren och en sköterska. Jag har fått en skrivbordslåda där min utprovade syrgasmask med två långa och tjocka plastslangar ligger. Tar upp min utrustning och lägger min hätta i lådan.  


Mitt i det stora rummet står den gulfärgade tryckkammaren. Påminner i form och utseende delvis om en ubåt. Längs ena långsidan av tryckkammaren syns tv apparater och en stor instrumentbräda dä r ansvarig personal sköter hela proceduren och följer olika värden från tryckkammaren och kollar så att patienterna mår bra under "dykningen".  


Går upp på en ramp och stiger sen in i tryckkammaren genom en  öppning in till den smått ubåtsliknande farkosten i miniatyr. Hälsar och presenterar mig för de fyra resenärer som redan tagit plats i det lilla utrymmet. Fyller en liten plastmugg med vatten. Märker att jag skakar. Tar plats längst in i hörnan. Sittplatsen påminner om ett tågsäte. Har samma form och samma raka utseende. Det ligger ett grönt operationsskynke över  varje stol. Finns två  små  runda fönster i farkosten. Likadana som på en ubåt, med typiska bultar runt om.  

Man får inte ha några smycken eller nån klocka ombord, Ingen bläckpenna, ingen parfym eller feta hudkrämer på sig. Tack och lov finns en klocka rakt framför mig utanför det runda fönstret.


Gisela, sköterskan hjälper mig på med syrgasmasken. Först tar hon på mig en hätta försedd med fyra spännband på mitt huvud. När jag sedan sätter masken framför munnen och näsan så använder hon hättans fyra gummiband och spänner  fast masken i fyra hakar. När det är gjort får jag dra ner masken mot hakan eftersom vi ännu inte startat färden. De långa plastslangarna som är sammankopplade med syrgasmasken fäster sköterskan i två uttag som sitter i taket bakom mig.


Sen frågar den trevliga läkaren och ansvariga "kaptenen" om någon vill se på tv. Alla avböjer. Han berättar  sedan att det finns två radiokanaler att välja mellan. P1 eller P4. Alla utom jag väljer P1.

Jag tar ner ett par hörlurar som hänger i taket.

Sköterskan frågar om vi är redo för avfärd. Jag ljuger genom att samstämmigt nicka med. Därefter  drar hon igen den runda och tunga dörren och vrider runt handtaget.


Vi är inlåsta. Framför mig sitter en kvinna och en man. Till höger och mig sitter två män.


Får kämpa mot paniken som kedjar sig fast i varenda andetag. Jag är skraj och vet inte vad som väntar.


Sen drar det igång. Högljutt börjar det pysa och väsnas medan en riktigt varm luft drar in i trångbodda kabinen. Genast slår det lock i öronen och var femte sekund får jag tryckutjämna bort locket genom att hålla för näsan och blåsa ut samtidigt.

Oväsendet och locket i öronen påminner starkt om när ett flygplan lyfter från marken.

I ungefär fem minuter pågår detta scenario med oväsen, varmluft och lock för öronen. Sen upphör oväsendet och varmluften.  Vi är "nere" på vad som motsvarar femton meters djup.


 Det är dags att dra på sig syrgasmasken.


Luften som kommer känns först syrlig och nästan lite stickande frän. Ett högljutt väsande och sprakande tar fart i utrymmet när alla börjar andas i syrgasmaskerna. Jag andas in djupt och blåser ut luften . Det enda som existerar i min värld är mina höga andningsljud som tagit över allt. Paniken knackar på. När ett andetag hamnar fel börjar jag genast nästan hyperventilera och nu stiger paniken också in i mig.

Ändrar kroppsläge, flyttar fötterna fram och tillbaka, det känns som om jag inte får luft. Radion mumlar på utan att nå mig, klockan står still, det här fixar jag aldrig tänker jag och kan se framför mig hur de får avbryta alltihop på grund av en jävla lipsill som mig.


Tittar på kvinnan och mannen framför mig. Kvinnan sitter med armarna i kors och blundar. Det verkar som hon drömt sig bort till en Västindien ö och sitter vid strandkanten och väntar på en drink. Hon ser så lugn och beskedlig ut där hon sitter i gröna kläder och bara blundar.


Mannen sitter och läser Helsingborgs Dagblad med brillor på sig. Bredvid honom ligger den självbiografi Zlatan skrivit.


Skärp dig, tänker jag medan min blick flackar omkring i farkosten. Jag vet om att det finns en kamera ombord som bevakar oss. Jag vet om att jag prata med doktorn och sköterskan som under hela färden följer oss och kollar så att allting funkar som det ska gå. Precis till vänster om mig finns en mindre rund dörr försedd med ett vridbart handtag. Bredvid den står en avlång rund grej som ser ut som en oljepanna eller vattentank. Annars är det mest en massa avancerade mekanismer lite överallt ombord, mekanismer som ska göra den här färden möjlig.


Mellan varven lugnar jag ner mig och lyckas bakom mina stängda ögonlock med tankarna hitta ut utanför den här tryckkammaren. Ut till solen, ut till verkligheten. Jag vet ju att den här behandlingen markant  ökar syret i kroppen och till och med kan väcka liv i blodflödet i mina svårt strålskadade områden i munnen. Och att det är därför jag fått denna unika möjlighet att kunna komma så bra förberedd som möjligt till dagen då mina fem kindtänder har tuggat och lidit färdigt och ska ut.    


Periodvis griper paniken tag i mig när det känns som om luften tagit slut, men luften tar inte slut och trots att visaren på klockan verkar bära på en tegelsten, så närmar den sig 11. Och plötsligt så bryter sig kaptenens röst in och förtäljer att "nu backar vi".


Ett intensivt oväsen tar vid samtidigt som en iskall luft drar in över oss. Det bildas ånga som dansar  genom farkosten. I öronen sprakar det oavbrutet medan den varma färden nu verkligen är över när kylan ryter fram. Vill man så kan man ovanför ingången följa hur trycket sjunker och hur vi snart är  uppe på "ytan" igen.


När allt oväsen slutligen drar sin sista suck och den kalla luften stryps, så gör jag som de andra resenärerna och hänger av mig hörlurarna och börjar lossa på syrgasmasken och drar själv väck plastslangen ur munstycket i taket.


Det är över. Min livs första en och en halv timmes behandling i tryckkammaren.


Läkaren öppnar dörren och hälsar oss välkomna ut. Det känns ljuvligt att resa på sig. Men lite vingliga är de första stegen ut ur farkosten.  Rengör syrgasmasken innan jag stoppar ner den i lådan igen, drar på mig min hätta, tar min bok under armen och tackar för mig.


Återvänder genom operationskorridoren bort till omklädningsrummet och öppnar upp mitt skåp. Slänger hättan i en soppåse, stoppar ner bussarong och byxor i en tvättsäck och ställer tillbaka gummitofflorna i skohyllan. Klär snabbt på mig kläderna, morsar hejdå till mina medresenärer och skyndar bort till en toalett i korridoren. Urinerar, sköljer munnen och tvättar av näbben lite snabbt.


Några minuter senare är jag på väg ner för backen som för två timmar sedan var en grym uppförsbacke. Solen är underbar, trafiken lika tät som innan, Helsingborg lika högklackat som vackert som stadens alla damer som stoltserar omkring och jag känner mig förälskad i livet. Jag ler och känner mig lättad att premiärturen är avklarad och över.


Snart är jag nere i underjorden igen. Pågatåget jag ska ta går 11.33 Får byta tåg i Lund och ska vara hemma med bussen i Mjällby lite efter 14.30


Det är så här mina tjugo närmsta måndag till fredag ska profilera sig under fyra veckor.


Helsingborg tur och retur.


Det är inte alla förunnat att ha det så.


#####


 Idag har dessa fyra veckor gått. Almanackan har vänt några blad, idag är vi framme vid fredagen den 3 oktober.


Några minuter över elva i förmiddags drog jag av mig syrgasmasken för sista gången innan operationen.


 Det tog några dagar att vänja sig och lära sig slappna av där inne i tryckkammaren. Paniken vände och försvann under fredagen den första veckan. Sen har jag lärt mig att komma rätt in i andningen redan från början och sen har jag under den en och en halv timmes långa restiden, blundat och rest iväg med fantasin till adresser, hjärtevänner och platser där jag trivs och vill leva resten av mitt liv.


Jag har våldgästat och hastigt rusat genom Helsingborg från tåget som tog mig dit och sedan till tåget som tog mig därifrån.  Jag har träffat och lärt känna människor jag aldrig mött innan.

 Två underbart soliga fredagar har jag istället för att rusa iväg från den avslutade tryckkammarbehandlingen direkt till tåget, istället beväpnad med solbrillorna promenerat in i stadens underbart vackra nav och hjärta och bjudit mig själv på en kopp välsmakande kaffe på Fahlmans café.

 Suttit där mitt i stadens mest gångtrafikerade stråk mitt i centrumkärnan, mellan trappan upp till Kärnan och med en sagolik utsikt ut över Öresund och vårt rödvita grannl

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se