allasbroder

Senaste inläggen

Av Joakim Eriksson - Fredag 26 april 07:04

Dagar kommer och går .

Sjunde veckan på sjukhuset i Lund.

Kampen fortsätter.

Igelbehandlingen och penicillinet är utsatt sedan två veckor. Blodprovstagningarna varje morgon slipper jag. Jag promenerar och sitter uppe mycket. Element som försiktigt pekar åt rätt håll.

Det fina vädret har bjudit ut mig i friska luften med sol och värme och en påminnelse om att modet, solbrillorna, GB glassen, förälskelser, nykläckta liv i barnvagnar, mobiltelefoner, taxiverksamheten, bilbranschen, sjukdomars grymheter och ihjältrampade cigarettfimpar bland skyltar om ett rökfritt sjukhusområde, visar och påminner mig om att livet utvecklas och går vidare även utan mig.

Tiden står aldrig still.

En tid som samtidigt också visar att läkarnas, sjukvårdspersonalens, mina anhörigas och min egen kamp försiktigt tassar åt rätt håll.

För andra året i rad fick jag fira min födelsedag på öronavdelningen här i Lund. Inte i samma rum, men längs samma gråa, nerslitna korridor.
Ingen frukost på sängen, men ändå en födelsedag med massor av varma gratulationer, fina presenter, blommor som verkligen lyste upp sjukhusrummet och genomsnälla besök. Jag fick en bukett rosor sända från hjärtevänner långt bortifrån och till hemmet på Ingemansvägen kom ett bud med en urtjusig plantering av vårblommor dekorerade av en i sin tur vacker ytterkruka. Denna överraskning bjöd några kära släktingar från Vaxholm och Västerås på. Så jag var verkligen nöjd och tacksam med min födelsedag, trots min högst ofrivilliga vistelse som svår patient på ett sjukhus.

Påskveckan, som också den för andra året i rad skulle firas nere på öronavdelningen i Lund, inleddes med en annorlunda
överraskning redan på söndagen innan.
Då bevakades vår avdelning nämligen av en väktare stationerad vid ingången. Väckte så klart både frågetecken och nyfikenhet, inget jag varit med om tidigare, men något som man via massmedia lärt sig blivit allt vanligare i vårt mer öppna Sverige. Liksom kameraövervakning och jag har också mött flertalet sjukvårdsanställda som på sina namnbrickor ristat bort sina efternamn, som en ren säkerhetsåtgärd för att inte bli förföljda eller råka illa ut i privatlivet .
Även på måndagsförmiddagen bevakades ingången till avdelningen av väktare och samma eftermiddag bildade jag mig en egen teori kring varför denna bevakning ägde rum. Då mötte jag nämligen i korridoren en synnerligen rakryggad, muskulös och välfriserad herre med ett öga så dunkelt mörkt och respektingivande att jag verkligen reagerade. Det andra ögat var totalt igenmurat och delar av ansiktet täckt av bandage. På kvällen fick han besök av ett gäng välklädda och lika rakryggade och välfriserade män och det var väl därför jag drog paralleller till om det rörde sig om en gängkonflikt som orsak till väktarens närvaro, men det behövde ju inte alls vara så. Fanns ju ingen att fråga, personalen har tystnadsplikt. Men närvaron av väktaren upphörde senare samma måndag och mannen jag misstänkte som orsak till närvaron försvann någon gång under onsdagen, utan att vare sig någon skottlossning eller något tumult uppstått på avdelningen.

Däremot möttes jag mot kvällningen denna påsklovs måndag av ett riktigt överraskningsbesked av öronläkare Johanna. Om jag ville och kände för det så fick jag gärna åka hem på permission under någon av påskdagarna. Jag blev så rörd och känslofyllt glad att jag inte kunde hålla tillbaka gråten och tårarna. Herregud vilken positiv chock som genast beväpnade mig med vingar och fick mig att längta till påskafton då drömmen skulle bli verklighet.
På långfredagen fick jag besök av mamma, pappa, syster Jessica och hennes störtsköna sambo Marco och deras yngsta son Noah. Blev några underhållande och trevliga timmar innan det blev dags för dem att dunsta hemåt, medan jag räknade ned och packade lite inför hemresan. Var ju tvungen att från sjukhuset ha med mig nödvändig medicinutrustning, mat och omläggningsmaterial. Fick bla en väska innehållande utrustning för att hålla tracken på halsen i schack. Den behöver ju sugas ren från slem som bildas där, vilket fick mig att träna själv på detta och det kändes obehagligt och läskigt att köra ner den där slangen i luftstrupen på sig själv.
9.30 på påskafton hämtade chauffören mig på avdelningen. Strax därefter satt jag i baksätet på en svart Volvo V 70 och följde det våruppklädda landskapet som för förbi.
Klockan 11 svängde vi in på gatan där Camilla bott som barn med sin familj och där hon och jag med våra barn bott sedan november 1996. Då Linda var sex år, Sandra 3 år och Ida hade kommit till världen i april samma år. Medan Rasmus ännu varken var tillverkad, planerad eller kommen till världen.
Efter nästan sju veckor hemifrån vandrade jag återigen längs gången mot ytterdörren. Camilla och Rasmus hade planterat vårblommor piffigt och snyggt i krukor bland ljuslyktor och lådor i trä. Gången var rensopad och i rabatterna hade gamla löv räfsats bort och buskar klippts ner. Några tårar eller någon gråt gick inte att hålla tillbaka mellan Rasmus och mig som inte träffats sedan vi dagen före operationen tagit ett tårdrypande farväl på samma plats i samma hall.
Hundarna Molle och Messi jublade de också, Messi till och med ylade av glädje och blicken i hans goda ögon berättade att han undrat över vart jag tagit vägen, att han saknat mig och att han ville att jag skulle krama honom länge och inte försvinna bort så igen. Problemet med att man från mitt högra lår tagit muskler under operationen till ansiktslambonen, är att det saknas krafter att som innan bara böja på benen och sätta sig ner stående på fötterna. Det går inte, jag har provat och föll meddetsamma handlöst ner med knäna i golvet.

Känslan av att vara hemma igen är svår att beskriva. Men solen sken och så fort jag och Camilla kunde gick vi ut och satte oss på vår helt insynsskyddade framsida. Herregud så befriande gott. Solen värmde och att i lugn sitta och prata med Camilla om allt mellan himmel och jord var gudomligt. Vi tog en runda genom trädgården som sjudade av knoppar och begynnande liv. Diskuterade och planerade. Timmarna flög iväg och under eftermiddagen anlände alla barnen, plus barnbarnen och Sandras goa Anton som inhandlat wienerbröd och kanelbullar till kaffet som serverades i värmen på baksidan. Barnbarnen fikade de också innan de började leka på nytt bland alla leksaker.
Efter att barnen begett sig hemåt blev det dags att packa ihop mina medhavda saker igen. De sex timmarna hemma var snart över och prick klockan 17 ringde chauffören på dörrklockan och meddelade sin ankomst. Jisses vad mycket känslor man samlar på sig när man ligger ensam, hjälplös och svårt sjuk på ett sjukhus. Med enorm glädje hade jag sett fram emot denna energibomb som permissionen gav mig, efter att på nytt tagit farväl av Rasmus, hundarna och huset och kramarna med Camilla var över och taxibussens fönsterruta skiljde våra kroppar och blickar åt, grät både hon och jag. Jag grät okontrollerat så jag skakade av förtvivlan att behöva återvända till ensamheten på sjukhuset och den sanna vetskapen att jag hade en enormt lång och farlig resväg kvar mot målet att bli återställd och frisk.
Snart rullade bilen, bilden av en vinkande Camilla försvann. Genom tårarna såg jag hur grannen Kjell Boking stod på kökstrappan och vinkade åt mig och jag hann tacksamt vinka tillbaka innan bilen lämnade hemkvarteren, Mjällby och Listerlandet bakom mig. Timmarna av ändlös kärlek, återförening och glädje var över. Strax innan klockan 19 var jag tillbaka i den gråa och slitna sjukhuskorridoren och mötte den pigga sjukhuspersonalen. Förmådde inte kontrollera känslorna när frågorna kom om jag haft det bra. Svarade att det varit underbart innan minnena av dagen satte igång den tårfyllda gråten på nytt.
Men jag somnade gott denna påskafton kväll och unnade mig en rejäl sovmorgon på morgonen efter. Inga tider att passa, inga väntade besök, bara ännu en dag i kampen för att överleva och komma tillbaka.

I tisdags var jag förberedd på en eventuell operation. Var fastande sedan midnatt. Plastikkirurgerna och öronläkarna som varit långlediga över påsk skulle komma inom tidigt på morgonen och avgöra om det skulle bli någon operation eller inte. De kom och de lyfte, klippte och grejade med det lilla som återstår av lambonen och konstaterade att läkningen i hålrummen efter det bortopererade ögat och de andra delarna i gommen och näshålan går på rätt håll. Och medan denna sakteliga process pågår så övervakas och kontrolleras jag av läkarteamet , tills det så småningom blir dags för operation igen. Då man ska försöka täcka över min bortopererade ansiktshalva på nytt och få detta att läka och fästa över det som en gång var mitt ansikte som jag skrattade, log, pratade och kysstes med.
Och som hade ett vänsteröga.

Så blir det aldrig mer igen. Huvudsaken är att jag blir frisk och i väntan på läkning och operation så beviljas jag nu flera permissioner tillsammans med en övernattning på prov.

Så i onsdags drog jag hem igen. Och såg böljande, evighetslånga rapsfält blomma lysande gula. Och mötte bilden av en exploderande bokskog som tar andan ur en av sin bedårande skönhet.
Och framförallt förenades jag för några timmar med mitt hem och all kärlek som bor och lever mellan väggarna där.

Fantastiskt.

Må gott. /// Jocke

ANNONS
Av Joakim Eriksson - Tisdag 9 april 14:31

Minns när jag låg inlagd tre veckor här i Lund för ett år sedan. När symtomen kring det vi nu vet var en infektion i en ansiktshalva, där skallben och andra ben tillsammans med vävnad ruttnat över större delen av denna ansiktshalva redan då.

Anledningen vet både jag och läkarna beror på den enorma mängd strålning jag utsattes för när jag 11 år gammal kom till Lund och man efter grundliga undersökningar konstaterade att cancern som angripit mig växt sig alldeles för stor för att mitt liv skulle gå att rädda.

Men man skulle ändå göra ett försök så efter en inledande dunderkur behandling med cellgift, påbörjade man en intensiv, hög dos strålbehandling.

Man hade ingenting att förlora, och tvärtom gav man mig en fortsättning på ett liv som varit fantastiskt och trots mitt skadade och väldigt annorlunda utseende , så blev fortsättningen på barndomen och ungdomsåren gudomliga, jobben som bagare och undersköterska har hållt mig från all arbetslöshet och störst av allt mötte jag kärleken, bildade familj, flyttade till hus, gifte mig och har fått två barnbarn.

Strålbehandlingens biverkningar har successivt blivit värre under de senaste 10 åren, för att nu kulminera i denna ruttna ansiktshalva, som efter att ha opererats bort efterlämnat ett tomt hål som byggts upp och täckts av andra kroppsdelar som tyvärr har svårt att fästa och läka ihop.

Alltihop det här jag är med om i direktsändning just precis nu, satte alltså ordentlig fart för över ett år sedan och det var under tre veckors tuff behandling i Lund, dit jag ankom 28 mars under minusgrader och snöstorm, som läkarna och jag skaffade oss svaren kring vad som pågick under vänster ansiktshalva som ständigt blev infekterad och svårt svullen.
Under den behandlingen för ett år sedan så anlände april och påsken med fortsatt isande, bitter kyla och stormar med vassa, virvlande flingor av snö. Kylan höll i sig under drygt tio dagar in i rastlösa april, då plötsligt sommarvärme drog in över Södra Sverige och fick människor att byta ut hukandet mot snöstormarnas anfall, mot svalkande glass som smälte i munnarna lika fort som täcket av snö trollades vips väck. Uteserveringar öppnades upp för servering av drinkar, shottar, Carlsberg, Mariestad och annat galet gott under mingel, skratt och förälskelse gentemot väderlekens plötsliga charmoffensiva förändring.
Och jag kunde på egna, lite vingliga ben lämna avdelningen för att få njuta en stund av värmen, fågelkvittret, ett och annat surr av humlor och ljuvliga känslan att jag började tillfriskna på sjukhusets parkbänkar.

I lördags då almanackan nått till den 6 april 2019 , kunde jag hållande i en droppställning gående med en personal, lämna andra våningen och ta mig ner till skyskrapans entré och gå ut till en parkbänk intill ett blommande hav av vårblomster och njuta av en ljuvlig försommar värme med gassande sol och 18 gradig värme.

Jisses vad skönt, vilket avbräck av torr och instängd sjukhusluft jag fick och min längtan hem växte om möjligt sig ännu starkare. Denna kvart av frisk luft ute i det fria fick mig också att inse att den här våren går jag miste om den gudomliga synen av oceaner med blommande vitsippor och bokskogarnas kommande knallgröna explosion i skönhet hemomkring. Inga inköp och planteringar av det härliga utbud av galet tjusiga och färgrika variationer av sommarblomster som finns och som verkligen förmår sätta fart på känslorna. Nu sliter Camilla ensam, med viss hjälp av sonen Rasmus, med allt trädgårdsarbete samtidigt som jobb, matlagning, handling, våra djur och huset ska skötas om och rulla.
Tufft.

Tuff är också tillvaron för mig. Värst är det med saknaden av kärleken och livet där hemma. Och ännu värre den fasansfulla rädslan som infinner sig när tankar kring döden kommer och vanmakten att behöva lämna alla människor som man älskar mest, då gråter jag hejdlöst och tvingar mig själv att slå bort dessa mardrömmar och istället leta efter den horisont med drömmar som jag vet finns tillgänglig nånstans.
Att vakna stelfrusen om nätterna med totalt nedblodade lakan och nattskjorta sliter, liksom att vakna vimmelkantig av trötthet och yrsel på grund av allt blod som lämnat mig och behöver ersättas. Oron för blodtryck, tempen, om CVK intaget som både funkar att koppla dropp via och även ta blod till prover med, att denna cvk funkar är livsviktigt med tanke på att alla mina blodkärl är totalt sönderstuckna.

Kampen för att lambonen ska överleva och att alla öppningar efter operationen i munnen, bakom näsan och upp mot hjärnan ska läka ihop genom att bilda nya slemhinnor pågår och kräver tid. Som vi har mina närmsta och jag, huvudsaken är att jag får bli frisk och en dag komma hem igen.

I torsdags kom svågern Mikael inom till mig när han körde från jobbet i Malmö. Alltid trevligt och sin vana trogen hade han något läsvärt med sig. Denna gången Allers Trädgård. Micke och hans Annie är guld värda som ställt upp så mycket för mig och Camilla och fortsätter finnas till hands och hjälpa.
I lördags var det meningen att Mikael och Mervi hemifrån skulle komma på besök. Något som gladde mig väldigt för det var verkligen ett snällt och hjärtligt initiativ från deras sida att åka ner ändå till Lund för min skull. Sedan har ju Mikael egen erfarenhet av att vårdas för cancer nere i Lund. För att han skulle överleva har han fått bära med sig ett fruktansvärt handikapp genom hela sitt vuxna liv. Ändå är han alltid lika positiv och sprider liksom sin fru Mervi glädje omkring sig. Vilket i sanning är oerhört beundransvärt. Och få komma ner till Lund väcker såklart en oändligt massa minnen till liv för Mikael.
Men medan mamma och pappa var här under fredags eftermiddagen var jag hostig och hes, vilket blev ännu värre mot kvällen då jag inte kunde få fram mer än enstaka kraxningar. Så jag fick tyvärr meddela Mikael och Mervii detta och de skulle komma en annan gång istället. Så typiskt och tråkigt.
I söndags kom Camilla tillsammans med mamma och pappa. Rösten långt ifrån okej och värre blir det ju när man sliter på den. Och som vanligt när de kommer så kan jag inte stoppa gråten och tårarna. Och efter några uppskattade timmar så följer jag dem ut till dörren i korridoren, kramas och tar farväl och när sista vinkningen och blicken av dem försvinner bort, har den förtvivlade gråten redan fått mig att skaka. Lika fruktansvärt varenda gång. Hur länge ska det pågå, finns något lyckligt slut.

Läkarna i Lund är fantastiska. Inte minst mina öronläkare och två kvinnliga plastikkirurger, Stina och Karin så underbart kunniga och varma i bemötande. Liksom all vårdpersonal här på öron och andra jag stött på bland annat på operationen, intensiven, post- op och olika personal från narkos som kommit och stöttat och hjälpt till när det behövts.

Mina läkare är ärliga med att de tar en dag i taget. Liksom jag och mina anhöriga. Läkarna vet inte med säkerhet vad som kommer att hända, de har kontroll på läget och olika planer på vad som behöver att göras om någonting förändras.

Så är det med svårt strålskadade patienter, men genom mig så lär man sig och dokumenterar för framtida patienters behandlingar och välgång.

Ingenting av det som sker, sker förhoppningsvis inte förgäves.....

Må gott, tack för att ni finns. Kramar.

/// Jocke

Ska nästa gång försöka några bilder från vår trädgård som jag saknar....

ANNONS
Av Joakim Eriksson - Fredag 5 april 10:48

I måndags var det tre veckor sedan jag och Camilla anlände med plågande ovisshet och värkande oro till Universitetssjukhuset i Lund.

Tre veckor sedan vi efter måndagskvällens ankomst båda av förtvivlan grät medan vi kramades, utbytte blickar och kroppsvärme kontakt och utväxlade orden om evig kärlek och hoppet om allt skulle gå bra, innan mörkret skiljde oss åt.

Någonstans visste vi både Camilla och jag att detta ögonblick kunde vara det sista någonsin som vi sågs och andades med varandra. I värsta fall kanske vi aldrig skulle nå upplevelsen att mötas på nytt.

Denna risk visste vi båda två fanns bakom den ytterst komplicerade och riskfyllda operation som väntade under morgondagen.

Närmare 25 år av gränslös kärlek. Den 22 maj senare i vår var det 20 år sedan bröllopsklockorna ringde för oss i S:t Nicolai kyrka mitt i Sölvesborg.

Denna måndagskväll ringde en annan typ av klockor. Ödesdigra, bitterljuva varningsklockor....

Nu har tre veckor passerat denna måndagskväll hemskheter. Vi är inne på den fjärde veckan nere i Lund. Den ovissa resan fortsätter med hoppet som fortsatt medresenär. Plastikkirurgen var inom i morse och konstaterade att nedre halvan av den ditopererade ansiktslambonen är fin och börjar stabiliseras, medan tyvärr den övre delen under ögat och kring näsan har det kämpigare att överleva. Man fortsätter att behandla lambonen med blodsugande iglar,. Allt glesare mellan behandlingarna med förhoppningen att kroppen själv ska bilda små blodkärl i just lambonen, vilket om det sker ökar överlevnads hoppet i denna lambon.
En reservplan som diskuterats är annars att under narkos ta vävnad från pannan och flytta till området på lambonen och hoppas att detta ska få fart på läkning och tillfrisknandet här. Pannans borttagna hud får kompenseras med hud från mitt högerlår.

Så behandlingen rullar på, liksom all annan verksamhet kring mig som sker dygnet runt.
Promenaderna längs de trötta korridorerna genomför jag så ofta som möjligt, liksom lite gymnastik med armarna. Fördelen med promenaderna är ljuset som väntar i den lilla matsalen vid korridorens ände, där jag älskar att stanna till och blicka ut
över välkända boulevarder och kunna betrakta levande människor som rör sig fritt därute bland luftens friska vingslag.
Utsikten från mitt rum vetter sig dessutom mot framsidan och ingången till skyskrapan, där det under dagtid råder livlig kommers som ibland är skön att vila och förströ blicken mot.

I söndags när mamma, pappa och Camilla kom hade de förutom en jättefin Maja lykta också med sig en bukett blommande vitsippor härstammade från falkvik med sig. Redan 31 mars. Anmärkningsvärt tidigt.
Som vanligt gråt och tårar vid deras ankomst och samma scenario när vi tog farväl ute i korridoren och deras nyss så närvarande röster och gudomliga personligheter vips var borta och ensamheten ekade av saknad och ångest när jag återvände till rummets tomma skal.
Under måndagen visste jag att Ida på sin självaste födelsedag tillsammans med sambon Erik skulle komma och hälsa på. Vilket de gjorde kring lunch, men inte ensamma utan även Sandra och älskade lilla Edvin var med. Och trots morfar Jockes blodiga och trasiga ansiktshalva, så drogs han leende mot mig och satt i knäet tills nyfikenheten för alla sladdar kopplade till mig och det trasiga ansiktet blev för ivrig och stor.
Vid besök rusar tiden och lika plötsligt som de kom, lika plötsligt blev det dags för farväl och så fort deras andetag lämnat mig gick jag bort till rummets fönster för att följa dem så länge det gick via utsikten mot skyskrapans entré. Efter en stund dök älskade Ida, Erik, Sandra och Edvin upp i solgasset njutandes av varsin glass från Pressbyrån. Så länge det var möjligt följde jag dem innan de suddades bort bakom en byggnad på vägen mot parkeringshuset och deras framtida färd tillbaka mot hemstaden.

Dagar kommer och går även på ett sjukhus. Dygnet runt kräver mitt tillstånd vård och omsorg. Ansiktslambonen blöder ständigt och får extra hjälp av iglarna. Allt för att hålla blodflödet intakt och förse lambonen med livsavgörande blod. Sammantaget gör ju detta att jag behöver tvättas och läggas om otaliga gånger per dygn. Överallt där jag befinner mig droppar det blod, över kläder, sängen, fåtöljen, tvättstället, toaletten, filmjölken och golven. Vilket gör att blodvärdet sjunker i takt med sinade krafter och behovet av en påse blod från någon godhjärtad hjälte, infinner sig hos mig. Blodprover i massor tas varenda tidig gryning ihop med kontroller av temp, blodtryck och andningsfrekvens. Plus insprutning av dagens första mediciner via sonden, innan sondmaten börjar fylla min tomt ekande mage.
Under det här utdragna sjukdomsförloppet har jag rasat från stadiga 60 kilo till nuvarande 48.2 Katastrof. Men en verklighet det inte går att blunda bort.

Sömnen är ett annat bekymmer. Får hjälp av insomningsmedicin, vilket får några timmars sällskap med John blund, men så gott som alla nätter vaknar jag runt 03- 04.
Så även i tisdags denna veckan, då jag var rejält seg och gav mig själv chansen att efter läkarronden försöka sova lite.
I dvala hördes några manliga röster som jag trodde kom från korridoren, tills jag reste på mig för lägesändring och för en kort sekund slog upp blicken. Som möttes av en chock när Jens, Björn och Henke stod i rummet.
Herregud vilka volter av overklig överraskning som välte mig där jag låg som en fågelunge i sängen. Hade ingen aning om detta besök, men de hade varit i kontakt med Camilla och sökt nödvändig information kring var jag låg o.s.v
Och nu stod dessa tre resliga gamla polare hos mig och vi fick några riktigt trevliga timmar genom att damma av oförglömliga gamla minnen och ventilera kring färska händelser och nutidens vardagliga ting.
Henke hade med sig några gamla foto från vår ungdoms galna fester, som jag fick.
Under åren som passerat så har vi sedan flera år träffats med jämna mellanrum för att fika på olika ställen. Vi har också bland annat lattjat lite fotboll i Bromöllas inomhushall, flera gånger spelat nio hål golf och spelat paddel vid golfbanan som jag tyckte var skitkul, även om jag och Henke förlorade retfullt knappt mot Björne och Jens.
Besöket gav mig rejält med positiv energi och många goa skratt och en påminnelse om vilken fantastisk ungdom jag hade.

Ett sätt att försörja mig själv med hopp är att under gryningsljuset och medan solen försiktigt penslar liv och värme över den nyss födda dagen, är att tänka på alla älskade människor som finns därhemma. Vad de gör i just detta ögonblick, jag kan se dem framför mig röra sig i välkända miljöer bland vovvarna Molle och Messi och katterna Musse och Truls, som jag också saknar nåt enormt. Jag drömmer om trädgården, sonen Rasmus tillvaro, våra tre älskade utflugna flickors liv med sambo och barn i sina hus. Hjärter Camilla tänker jag alltid på, min livskamrat och stora vän. Tänker på min älskade syster Jessica med sambo Marco och tre härliga pojkar, mina älskade och alltid genomsnälla föräldrar, finns med mig gör också släktingar, kusiner, vänner, hjärtevänner, arbetskamrater, grannar, Cecilia Björklund med personal på öron i Kristianstad, Pontus Larsson och Carina, Camilla och Lottie i Karlshamn på sjukhustandvården, mina facebook vänner med flera. Tid finns att tänka.

En ny fredag är här med sol och vår. Vill önska er en trevlig helg.

Kramar /// Jocke.

Skickar en bild på de fina vitsipporna och de tre resliga polarna Jens, Björne o Henke.

Av Joakim Eriksson - Söndag 31 mars 12:30

Söndagens gryningsljus anlände senare och mindre gnistrande än lördagens. Av två anledningar. Ljusets en timme försenade presentation av dagen beror ju på att vi idag gått in i sommartid genom att flytta fram klockan en timme, som innebar ljusets fördröjning pch vilket kommer att göra kvällarna längre upplysta och levande.
Och lördagens ankomst som verkligen log, gnistrade och lockade av strålande solsken, är mera mulen, tillbakadragen och sömnig denna sista mars söndag.
Oavsett vilket så befinner jag mig på samma rum i samma utsatta situation som jag gjort i snart tre veckor. Aldrig ensam eller övergiven. Varje dag följer upprepade behandlingar, undersökningar,, provtagningar, medicineringar och mätningar. Personalen och läkarna är väldigt duktiga och trevliga, vilket som patient genererar positiv och viktig energi.

I fredags runt kl 11.40 stegade Camilla in på mitt rum och frälste mig med sin närvaro. I flera minuter satt vi och bara höll om varandra medan lyckan och tacksamheten fyllde mig av kärlek och en värme som är omöjlig att översätta för den som inte varit med om något liknande. Under hela eftermiddagen umgicks och samtalade vi sinsemellan. Planerade för en framtid vi hoppas och önskar ska presenteras bortom sjukdomens dagar.
För tid kommer det att ta för den här på mig nyopererade lambolen att fungera. Jag har fått information om att efter tisdagens operativa ingrepp då man klippte bort vissa kanter av lambolen, så börjar försiktigt delar av lambolen att stabiliseras och växa fast. Medan området kring näsan och ögat har svårast att tillfriskna och gå framåt. Så ytterligare flera operativa ingrepp under narkos är att vänta, liksom lång och tålmodig vårdtid för mig nere i Lund.
Står ut med allt, bara denna lamboi en dag mäktar med att helt tillfriskna och jag en dag får återvända hem igen.

Som Camilla tvingades göra när alla fredagens eftermiddagstimmar så småningom passerat och farväl, adjö, på återseende, tårar, jag älskar dig och sista blicken och vinkningen ägde rum och vi på nytt ofrivilligt försvann bort från varandra och ensamheten mötte mig vart jag än vände mig. Men sanningen är att besöken fyller mig med så mycket glädje, värme och kärlek att dessa överlever ändå tills nästa gång jag nås av hjärtligt välkomna besök.

Igår lördag tillbringade jag med engelsk och spansk Barca fotboll och hockey. Fick också en överraskade fantastisk åktur ut i vårsolen och njuta av frisk härlig luft under drygt en kvart. Se en omgivning med levande människor, uppklädda i moderiktiga klädkollektioner , förälskelse i handslagen och blickarna och kroppsspråket mellan fria människor på väg någonstans utanför sjukhusområdet. Taxibilar, personbilar, cyklister. Planterade och välskötta rabatter med hav av rikligt blommande skönheter i klara, levande färgnyanser. Tillbaka på avdelningen promenerade jag korridorerna fram och tillbaka i omgångar, gjorde gymnastik med armarna. Hela tiden med koncentrerad målbild att det ska göra nytta i kampen för att läkning, överlevnad och uppståndelse.

Runt klockan 22 ringde hjärter Camilla. Berättade om ettårsdagen och kalaset hos vårt älskade barnbarn Mio. Bilderna och rösterna rullade medan hennes ord sjöng för mig. Hade aldrig den här infektionen bland dött kött och döda benrester i spåren av min barndoms cancerbehandling uppkommit, skulle jag varit en del av den trygga och varma gemenskapen.
Vi utbytte orden vi alltid gav varann innan vi tillönskade varann godnatt, med underliggande vetskapen att idag söndag skulle vi under några timmar få ses och utbyta blickar och hålla om varandras kroppsvärme igen. Tillsammans med mina älskade föräldrar.
Strax är de här,snart hör jag deras steg och får möta dem under några ovärderliga timmar....
Sen när de åkt får jag trösta mig med allsvensk fotboll, hockey och minnen . Och fortsätta kampen ....
Kramar och TACK för alla styrkekramar och Lycka till.

/// Jocke

Av Joakim Eriksson - Fredag 29 mars 06:46

Ligger troget vaken ännu en nätt. Lyckas endast sova några timmar per dygn. Innefrån rummets fyra fönster ser jag centralbyggnadens skyskrapa omgiven av det tysta nattmörkret. Några timmar bakåt satt en igel och sög blod på min plastik kirurgerade lambos på vänster sida av ansiktet. Rikligt med blod rinner fortfarande, vilket följer målet med behandlingen. Så varje dygn förlorar jag gott om blod och behöver en eller ibland två påsar med blod som ersättning. Och då tänker jag på alla givmilda blodgivare, vad vore jag och alla andra i samma situation utan dessa gudomligt genomsnälla givare...
Min far gav i yngre år blod sammanlagt 100 gånger i Karlshamn. Vår dotter Ida har också varit några gånger i Karlshamn och lämnat av sitt blod. På helt eget initiativ och verkligen godhjärtade grunder.
Igår torsdag morgon vaknade jag med en tydligt överdriven trött och svaghet i kroppen. Blodvärdet som tagits med övriga blodprover kring 05.30 i gryningen visade 88, så kring klockan 10 kopplades en påse A- negativt blod till mig. Under eftermiddagen blev jag betydligt piggare och satt då uppe och promenerade med hjälp av en styrande droppställning många gånger genom korridorens slitna utrymmen.
Mamma och pappa var på hjärtligt välkommet besök igår. Och alla lyckoönskningar, styrkekramar, krya på dig och stöttningar jag och hjärter Camilla och våra fyra älskade barn och två barnbarn fick via Facebook, fick värme, tacksamhet och tårar att fylla mig med salig tacksamhet.

Plastikkirurgen och öronläkarna som besökte mig igår gav bedömningen att ansikts lambolen mådde godkänt bra igår och därmed fortsätter jakten på att den en gång ska fästa och vara självförsörjande. Tidskrävande behandling och arbete, men värt allt om det i slutändan skulle lyckas och få mig frisk igen.

Idag är det alltså fredag igen. Camilla ska med tåget komma och hålla mig sällskap idag. Om ingenting förstör den önskedrömmen förstås. Som det som inträffade häromdagen i tisdags. Då älskade dottern Sandra tillsammans med hennes älskade Anton och älskade barnbarnet Edvin aviserat att de skulle komma på välkommet besök. Samma morgon som öronläkaren med plötsliga beskedet om akut operation under eftermiddagen, väckte nya enorma farhågor om fortsatt överlevnad och skrotade besöket jag längtat och sett fram emot. Förtvivlad och gråtande ringde jag Sandra som lika ledsen svarade mig att de skulle komma en annan dag så fort som möjligt istället.
Fastande och fullproppad med ångest och rädsla i sjukhussängen och med det tårdrypande samtalet med en chockad och ledsen Camilla, som ändå också menade på att läkarna gjorde det här för min skull, för att förbättra situationen, roterande inuti mitt huvud, dök plötsligt något annat än läkare och sjukhuspersonal upp i rummet framför mig. Trots allt så hade de chansat och åkt som tidigare planerat, Sandra och Anton tillsammans med tio månader gamla Edvin. Nu stod de framför mig och genast anfölls jag av glädjetårar, som smittade av sig på Sandra och Anton. Och jag möttes av ett strålande leende av Edvin när de satte honom på min säng och han såg en morfar Jocke i förändring. Jesus vilken värme och kärlek jag överfölls utav och för ett kort ögonblick försvann det intensiva fokuset kring dagens kommande operation. Och de stannade och gjorde mig sällskap så länge jag orkade och Edvin höll sig charmigt sysselsatt. Vi skiljdes åt mellan tårar och önskan om nya kommande betydelsefulla möten i framtiden.
Herregud vilken glad och positiv överraskning.

Önskar och hoppas att resan fortsätter åt rätt håll , mot tillfrisknande och frihet. Och att Camilla dyker upp kring 12 och jag får njuta av hennes värme och goa fingrar och händer och berättelser kring pulsen och livet hemomkring. Imorgon vet jag att älskade dottern Linda och hennes goa sambo Joakim öppnar upp i Lörby för älskade barnbarnets Mio:s Ett årsdags firande.

Livet går vidare. Som dagarna, veckorna, månaderna, årstiderna och åren.
Oavsett vilket så är det så moder jord funkar....

/// Jocke

Av Joakim Eriksson - Torsdag 28 mars 09:20

Över ett år sedan sist jag skrev här.

Då inför det svåra kirurgiska ingreppet att få ut en massa infekterade kindtänder ur min mun som saknar gapförmåga. Infekterade tänder som fick hela min hälsa att vackla och min strålskadade vänstra ansiktshalva att smärta och under främst vänsterögat att också svullna till och ifrån.

Mirakulöst nog lyckades käkkirurgerna i Lund dra ut de sjuka tänderna och jag återvände dagen efter operationen hem till hjärter Camilla och hela min älskade familj då almanackan nådde den 7 mars 2018.

Men bekymren återkom snart. Med påtvingade resor med inläggning i Lund på grund av jättesvullnad med elak smärta i vänstra ansiktshalvan och trötthet. Efter några dagars behandling med intravenöst penicillin och Cortison kryade jag på mig och anlände hem.
Tills Cortison kuren hemma var avslutad och samma sjukdomliga repetition återkom och det blev Lund igen. Sista veckan i mars, påskveckan i bister kyla och snöstorm, veckan då jag blev morfar, yngsta dottern firade aprils ankomst med födelsedag, medan jag och läkarna kom överens om att de inte skulle släppa hem mig förrän orsaken till mitt svårt svullna och plågade del av ansiktet var löst.

Tre veckor tog det tills man till slut genom olika röntgen, prover och undersökningar fann orsaken och började behandla denna med ny form av penicillin och genom att med ett skalpell snitt skapa ett mindre dränage. Via detta dränage tryckte örinläkarna kraftfullt med sammanfogade fingrar mot den enorma ansiktssvullnaden för att få ut varbildningen. Behandlingen upprepades dagligen och smärtorna vid och närmast efteråt var bland det grymmaste eko jag upplevt.
Men den 18 april i 20 gradig ljuvlig försommar värme släppte sjukbilen av mig i hemmakvarteret och jag mottogs av hjärter Camilla och dottern Ida, vovvarna och glatt fågelkvitter på husets baksidas uteplats. Jag var befriad, men en enig läkarkår förklarade för mig att jag var tvungen att gå på penicillin under flera förmodade månader innan den svåra infektionen definitivt skulle ge med sig.

Maj månad och framåt bjöd på underbart högtrycksbetonat sommarväder under klarblå himmel. Jag var fortsatt sjukskriven . Infektionen gjorde sig påmind genom en permanent viss svullnad kring vänsterögat och även om min ork och mina krafter bitvis stärktes så lyckades de högst nå kring 65 % av totalnivån. Dränage snittet skötte Camilla om dagligen genom att pressa ut små mängder var som påminde exakt om salladsdressing och lägga om med en nätt liten sår omläggning.
Juni bjöd bland annat på älskade barnbarn nummer 2 ankomst och älskade nummer 1 dop till namnet Mio och sista midsommarfirandet någonsin i mor och fars sommarstuga mellan Överum och Åtvidaberg. Hela sommaren kunde man njuta av frukost utomhus, närmast varenda solnedgång mötte vi på baksidans uteplats. Ofta kom barnen och barnbarnen med respektive hem och umgicks. Jag och Camilla njöt bland annat av besök i Kristianstad, Häljarp och Kalmar där vi av hjärtevännen Jane blev bjudna på sommarteater och fick träffa hennes Pelle, en kväll och natt lärde vi känna nya vänner i deras mysiga boende vid Monsunen Norje.
I inledningen av augusti ramlade idyllen fullständigt ihop. Igen. Ansiktssvullnaden hade börjat växa lite igen vilket krävde resor till öron i Kristianstad. När en manlig öronläkare i begynnelsen av augusti hjälpte mig, pillade, krafsade och sög han intensivt och länge under ögat innan han lade om det med bandage och jag återvände hem. När Camilla dagen efter skulle lägga om det och byta förband, hojtade hon till och lutade sig mot väggen med ena handen framför munnen. När jag mötte bilden av vad hon sett under omläggningen från Kristianstad i spegeln, rasade delar av mitt liv samman. Läkaren hade rensat fram ett djupt och brett öppet stort hål i min strålskadade kind. Ett hål som aldrig skulle kunna få att läka där. För en stund anfölls jag av ångest och panik. En del av mitt liv hade nått en ståndpunkt som för evigt skulle plåga mig. Jag skulle för alltid tvingas bära ett djupt hål i ansiktet.

Cecilia Björklund tog emot mig som läkare på öron nästa gång jag anlände. Och deklarerade att jag numera var ett Lunda ärende. Hon kontaktade dem och i början av september kallades jag dit. Träffade mina favoriter inom öron och käkkirurgi. Som förklarade att en operation av dem och plastikkirurger skulle avlägsna min infekterade ansiktshalva och ersätta med vävnad, blodkärl och hud från andra delar av min kropp. Operationen kunde förväntas pågå från tidig morgon till sen kväll eller in på natten. Ångestfyllda frågor rev som en taggtråd omkring inuti mig. Men vad hade jag för val . De skulle innan operationen göra visa undersökningar av mig och jag skulle behöva minst fyra veckors tryckkammar behandling också inför den här långa besvärliga och bekymmerrika resan.
Kring mitten av september började resorna ner till Helsingborg och tryckkammaren. Måndag- fredag. Hämtades hemma 9.45 och tillbaka hemma 16.30 En dag i veckan reste jag tidigare för besök och omläggning av ansiktssåret av Cecilia Björklund i Kristianstad. Sen fortsatte resan efter det besöket till Helsingborg. De röntgenundersökningar och prover Lund beställt fixades också , så under åtta veckor gjordes detta ihop med syrgasmasken och slangarna instängd i tryckkammaren.
Sen kallade Lund igen. En måndag i början av november. Camilla följde med mig. Giganten och öronkirurgen nummer ett, egentliga pensionären Peter Wahlberg hämtade oss i väntrummet och ledde oss till ett rum där runt tio olika läkare fanns samlade för min skull. Wahlberg inledde med att informera vad detta team kommit fram till tillsammans och vad mina undersökningar visat. Att operera mig innebar stora risker för betydande hjärnskador under narkosen. Mina halskärl är svårt skadade och riskerar mycket, hela operationen är komplicerad och vansklig. Mitt huvud jobbade, Camillas likaså. Tankarna snurrade, mardrömmen bestod lik förbannat. Trevliga plastikkirurger kände på mig och förklarade vissa detaljer. Jag fick inför allihop svara vad jag tyckte och till slut kom vi överens om ännu en undersökning av halskärlen innan vi träffades igen för den operation som jag godkände , någon annan utväg fanns inte för den här svåra infektionen som dessutom växte, trots penicillin och behandlingar. Läkarna tyckte att tryckkammar behandlingen jag fått som blivit sammanlagt trettio stycken, 45 timmar, räckte. Jag höll efter mötet hårt i Camillas händer, vi var båda överens om att beskeden vi fått om riskerna var grymt tuffa, men enda utvägen var ändå att försöka ge sig på en operation. Och de läkare vi träffat var ju kunniga proffs, som de flesta är som tillhör Lunds sjukhus. Skönt skulle det i alla fall bli att slippa fara till Helsingborg fem dagar i veckan. Kristianstad en gång i veckan räckte till, och öronläkaren där Cecilia Björklund och jag har känt varandra i över 20 år och hon är en både formidabel läkare som genomvarm människa. De gånger inte Cecilia närvarade skötte doktor Anders såret med sugning, tryckning och omläggning av ansiktssåret.
November och december gick. Allt tröttare blev jag och båda mina näsborrar var nu helt igentäppta, vilket var grymt obehagligt . Framförallt när jag skulle äta och dricka. Inte lätt med helt stopp för näsan. Kilona rasade och allt mer tid tillbringade jag i viloläge. Januari följde samma mönster och och i början av februari kallades jag på nytt till Lund. Camilla var med mig och vi hämtades av samma Dr Wahlberg och lika många väntade i samma rum som sist. Denna gången lät deras tongångar positivare, vilket smittade av sig på både mig och hjärtat Camilla. Operation bestämdes genomföras så fort de kunde. I bistert mörker och bitande vindar stegade vi hand i hand bort mot sjukhusets skyskrapa där vi skulle fika litegrann innan bilen skulle hämta oss. Och där i skyskrapan omkring kafeterian stod Camillas bror Mikael plötsligt. Han kände till vårt besök och tiden sjukbilen skulle anlända, så på hemvägen från jobbet i Malmö körde han inom Lund för att få träffa oss. Gissa hur bra det kändes, så vi njöt extra mycket av fikastunden.
Några dagar senare kom operationstiden. Vecka 8, tisdag 19 februari. Inläggning dagen innan på vår älskade son Rasmus 18- års dag. Sex dagar innan ringde Dr Wahlberg mig att operationen tyvärr var tvungen att ställas in och flyttas fram. Personal saknades. Beskedet mötte jag med blandade känslor. Två veckor senare kom en ny tid. Inläggning måndag 11 mars, verkställande operation 12 mars. Och sedan mitten av januari hade jag blivit än risigare och tröttare. Vilade allt mer. Skötte hundpromenaderna, delar av dammsugningen och en del andra smågrejer, resten av tiden vistades jag i sängen bakom datorns tv utbud, böcker och allmänt grubblande. Camilla bar sedan länge det tyngsta lasset där hemma. För min skull med hjälp av kärlek och ett gott hjärta.
Helgen innan avfärden tog jag farväl och inbringade lyckoönskningar av min syster Jessica, alla barnen och barnbarnen. Tårar med krampande gråt och ångest i massor följde med varenda avsked, liksom ögonblicket då jag och Camilla lämnade kissarna, huset och Mjällby på måndagsmorgonen och med vovvarna i bilen styrde mot mor och far i falkvik. Där nya skakande tårdrypande farväl tog vid när vi lämnade dem för färden mot Skåne.
Hållplatsen var Häljarp, där Camillas bror Micke och fru Annie bor. Där skulle Camilla bo under den här veckan så där ställde vi bilen och promenerade sedan mot tågstationen och tog Pågatåget till Lund och stegade mot sjukhuset och öronavdelning 56, där vi strax innan klockan 13 tog plats i enkelrum 14. Sen mös vi, hälsade på personalen och senare kom delar av operationsteamet och snackade inför morgondagen. Tätt hopslingrade satt jag och Camilla. Då och då grät jag, då grät och fällde även Camilla tårar. Timmarna gick, mörkret sänkte sig och vid klockan19 stegade vi ner mot skyskrapans entré, dit brodern med fru skulle hämta henne. Vilket skedde och min gråt saknade gränser, liksom Camillas och när sista ögonkontakten avbröts och de försvann in i deras bil höll jag på att dö av sorg, panik och ledsamhet och saknad. Ensam stegade jag tillbaka mot rummet och lät tankarna förena sig med alla ändlösa minnen från våra 25 år tillsammans med barnen, övriga släkten och alla vänner och händelser genom livet.

Strax efter 8 på måndagen rullade jag in på Central-op på sjätte våningen. I en grön/ blå värld preparerades jag genast med EKG knappar längs kroppen, syre och bkodtrycksmätare, i en av handledens artärer bedövades jag innan en nål sattes dit som kanal att supersnabbt spruta in adrenalin vid behov. Full kommers och då kom Peter Wahlberg för att prova dra en slang via näsan ner till luftstrupen, vilket stoppades av våldsamt näsblod och infektionens täppta svullnad. I stället stack han mig upprepade gånger kring luftstrupen med bedövning. Sen skar han upp huden och tryckte dit en track till luftstrupen, vilket kändes obehagligt. Kommersen fortsatte mellan personal med olika ansvarsområden tills man gav mig lugnande och jag andades allt mer svagt och ansträngt och somnade in i narkosens stängda värld.
Klockan 01.40 var operationen klar, då ringde Wahlberg Camilla och redogjorde för vad som gjorts. Man hade rensat bort hela infektionen, ruttna benrester, rutten vävnad och fördärvade områden i gommen. Genom bland annat höger benet uppifrån och ner hade man hämtat muskler , hud och blodkärl som ersättning för det man plockat. Kampen var igång för att få den här ansikts lambolen att överleva och fästa hos mig, som hamnade på intensiven där jag nånstans vaknade till liv under onsdagen och framåt sen eftermiddag kom tillbaka till öron avd.
Camilla dök upp, likaså Micke och Annie. Efter ett tag startade man igel behandling ovanpå den här nyopererade såkallade ansikts lambolen för att igeln ska suga ut blod och samtidigt avger den något positivt ämne från sig som är bra.
Första veckan helt sängliggande. Mat fick jag via en sond som satts in från näsan ner till magen, kisseriet sköttes av en insatt kateter. Andra veckan drogs den bort och på tisdagen gick jag med gåbord och levande stöd några steg och satt uppe några timmar när Camilla och mor och far kom på besök.
Högerbenet gick knappt att röra sig framåt och inte att lyfta en mm.
Behandlingen med iglar upphörde några dagar, men behövde sen sporadiskt sätta igång på nytt. Ena stunden levde mitt hopp, nästa suddades det närmast bort. Läkarna som inför mig är öppna och ärliga fastslog att resan efter operationen gick på rätt håll, men vände åt fel istället några dagar efter första veckan med ansiktslambolen, som i värsta fall riskerade att slockna och dö.

I tisdags under morgonen kom dr Wahlberg plötsligt och meddelade att under eftermiddagen skulle jag opereras. Vissa justeringar och detaljer skulle genomföras och återigen stod mitt liv på spel bakom narkosens ridå.
Risken att för evigt behöva skiljas från alla närmast kära och nära fick tårar att rulla och panik att närma sig. Men jag överlevde ännu en resa in i operationens värld. Man klippte bort kanter på min ansiktslambos och gjorde en del justeringar som med Guds hjälp och fortsätta kämpatag önskar ska lyckas.
Min svårt strålskadade undersida och närområde gör den här läkningsprocessen utmanande svår. Läkarna kan inte lova mig någonting, bara liksom jag, hoppas. Lång tid kommer behövas. Långt hemifrån livet där hemma som jag saknar. Och vill tillbaka till igen....
Ska via denna min blogg försöka skriva ner dagliga rapporter härifrån sjukhusets andra våning.
/// Jocke

Av Joakim Eriksson - 5 mars 2018 09:39


 

Om bara en dryg månad är det meningen att jag ska få den höga äran att fylla 48 år.

 

I rastlösa april. Tiden då oceaner av vitsippor bedriver trolldomsmagi för trötta vinterögon och björkar och bokskogar väntar på att explodera i oslagbart mästerliga porträtt signerade moder natur.

 

Därefter bjussar almanackan oss på smekmånaderna maj, juni, juli och augusti och det är då man så innerligt hoppas att högtrycken väljer att kila stadigt och inte bara vänstra då och då med årstidernas skönhet nummer ett, sommaren.

 

Min 48:e sommar. Som jag kan minnas dem har allihop varit lika underbara.

 

Somrarna som liten. Alla sommarloven. Semestrarna i vuxenlivet. Sommaren som pappaledig.

 

Och till sommaren 2018 ska vår älskade familj berikas med två barnbarn. Camilla ska bli mormor, jag morfar Jocke, Ida moster och Rasmus morbror till Linda och Joakims och Sandra och Antons förstfödda barn.

 

Men före min 48:e födelsedag. Innan krokusen tittar fram, vitsipporna breder ut sig och långt innan näktergalen spelar för barnbarnens allra första möte med sommarens soliga meny, måste jag få den laddade pistolen som står riktad mot min stund på jorden, att vila ett tag till.

 

Det är i år 37 år sedan den laddades och gjorde sig redo att avfyras för att släcka mitt liv.

 

Domen cancern dömde mig till blev livstid.

 

####

 

Tisdag 6 mars 2018 på sjätte våningen i Lunds Universitetssjukhus skyskrapa, kommer världen och alla människor jag älskar att försvinna bort från mig.

 

Under narkosens medvetslöshet kommer jag än en gång att färdas mot det okända.

 

Ett läkarteam ska under narkos med en käkkirurg i fronten försöka ge sig på att operera bort några svårt infekterade kindtänder från min vänstra underkäke.

 

Jag har en gapförmåga som är noll och inte ens släpper in en tunn bit Noblesse längre. En kind och mun lika stram och böjbar som porslin. En svårt strålskadad ansiktshalva som belägrats av var, smärta, rodnad och svullnad på grund av den gradvis växande tandinfektion som tog fart under luciaveckan innan jul. Dessutom är mitt käkben lika bräckligt som ett delikatess knäckebröd.

 

Hur ska en käkkirurg lyckas operera bort mina infekterade kindtänder under såna omständigheter.

 

Alternativet har ju tidigare varit att skära upp kinden utifrån för att komma åt att plocka bort tänderna.

 

Risken är då att varken min ut- eller insida av kinden någonsin skulle läka.

 

Det man på tisdag ska prova på när man sövt mig är att plocka bort framtänderna på vänstra överkäken. Och via utrymmet som blir från dessa borttagna tänder försöka komma åt de infekterade kindtänderna nere i vänstra underkäken.

 

Hur tandlös jag än må bli och hur vanställd jag än kommer att bli, så är min högsta önskan att de kommer att lyckas med det här konceptet. Att jag kommer att vakna utan några bestående handikapp, att mitt käkben inte brister och går av och att läkningen efter de utdragna tänderna kommer att gå bra utan svåra infektioner och andra jobbiga bekymmer.

 

Penicillin och tryckkammarbehandling kommer att krävas. Möjligen också en lång sjukhusvistelse.

 

Allt det där kan jag köpa. Smärtor likaså.

 

Huvudsaken är att jag får bort de sjuka tänderna, infektionen, den sjuka tröttheten och få slippa sjukdomars svarta flagg för ett tag.

 

Och att pistolen mot min existens sänker garden och ger mig några år och somrar till.

 

Innan den laddar om på nytt.

 

####

 

Har full förståelse för om ni som orkar läsa det här tycker jag är världens gnällpelle som bara tycker synd om mig själv.

 

Jag är ingen pratglad figur. Tycker absolut inte om att prata sjukdomar och bekymmer med folk jag möter i kvarteret, i affären, på krogen eller på jobbet.

 

Därför skriver jag istället ner mina känslor, upplevelser, minnen och farhågor jag bär på inombords.

 

För jag minns fortfarande hur det var att växa upp i en lycklig och bekymmersfri barndom. Frisk som en nötkärna med en kropp som var fri från ärr och så full av energi och äventyrslust att den aldrig ville vara still.

 

Och jag minns förändringen som kom under det där sommarlovet. Huvudvärken som kom smygande, den lustiga knölen på halsen och hur orken och energin plötsligt bara försvann ut ur mig. Kommer ihåg hoppet som kom varenda gång jag och mamma besökte vårdcentralen och barnläkaren. Hopp och förtröstan om att han skulle hitta felet som låg bakom huvudvärken och all trötthet. Så att han kunde hitta rätt medicin och göra allting bra igen.

 

Glömmer aldrig den hösten 1981. Hur ofattbart sjuk jag var och hur sjukare jag blev. Hur otröstligt ledsen jag var när jag fick bo ensam på sjukhuset i Karlskrona. Hur tårarna rann när jag väntade på att mamma skulle komma och hälsa på en liten stund och vilken fruktansvärd saknad det blev när hon var tvungen att lämna mig och köra hem igen till pappa och lillasyster där hemma.

 

Jag grubblade. Funderade, önskade, bad till gud och slutade aldrig att hoppas att bli frisk. Minns första ögonblicket då jag skulle sövas i narkos och vad skalpellens snitt avslöjade. Resan ner till Lund och mötet med en värld i utanförskapets kaos. Dagen då jag kände andetagen från döden med över 42 graders feber och hur sköterskorna öppnade rummets fönster på vid gavel med -10 grader utanför.

 

Första cellgiftsbehandlingen, håret jag tappade några dagar därefter. Strålbehandlingens stora apparater, brummandet, doften av bränd metall, illamåendet efteråt. Operationen som skar bort halva min hals Hur lilla Malin, Thomas, Jonas, Klas och de andra barnen bara var borta en dag. Och aldrig kom tillbaka. Tillfrisknandet, allt som gick på rätt håll, sista cellgiftsbehandlingen. Hemkomsten, nystarten i skolan, livet med kompisarna som tog fart igen, återkomsten till fotbollen. Hur kärleken till livet växt sig ännu större. Tacksamheten. Glädjen att få möta varje ny dag som frisk och pigg.

 

Men också vilken oro som flyttat in i mig. Oron för återfall. Rädslan för nya knölar, skräcken för huvudvärk. Ville aldrig mer ha cancer. Inga fler jobbiga cellgiftsbehandlingar, ingen mer strålning.

 

Minns också hur fort efter tillfrisknandet biverkningarna kom. Torrheten i munnen. Hur förmågan att svälja snabbt försämrades. Grå starr och blind i vänsterögat när jag var 13 år. Infektionerna i ansiktet och munnen. Rosfeber och stel tunga. Sjukhusbesök och penicillin. Öroninflammationerna i vänster örat. Gapförmågan som så smått försämrades.  

 

Och ju fler år jag överlevt sedan cancerdebuten, så har biverkningarna blivit fler. Värre. Allvarligare.  Där cancern en gång satt och som strålningen dödade, dör idag successivt dessa kroppsdelar. Ansiktet, munnen, tänderna, svalget, näsan, bihålorna.

 

Men ändå har jag haft ett fantastiskt liv. Med kompisar, vänner, i yrkeslivet. Träffade 24 år gammal kärleken. Fick barn, blev pappa, flyttade in i hus, gifte mig, ännu fler vänner, resor, upplevelser, fester, konserter, fotbollsmatcher m.m.m.m 

 

Jag tycker att jag har någonting att berätta. Som jag öppet delar med mig utav via min blogg och Facebook. En bild av mig, mitt liv, min stund på jorden.

 

Vill absolut inte bli ihågkommen som en sjuklig gnällfis.

 

Rädslan att förlora livets alla härligheter är tyvärr ibland alltför stor.

 

För jag vet ju.

 

Att också miraklens livlinor har sin begränsning.

 

####

 

Under hösten 2017 reste jag via buss och tåg till Helsingborg och tryckkammaren mellan måndag och fredag i åtta veckor.

 

På remiss från käkkirurgen i Lund för att stärka syretillförseln och blodgenomströmningen till mina skadade tänder och bräckliga kindben. För att förebygga problem och samtidigt bygga upp försvaret kring min munhåla.

 

Givetvis lade sig Försäkringskassan i ärendet och ifrågasatte, undrade och tvivlade. Tvingade redan duktigt överbelastade läkare att förklara, utveckla och skriva nya ännu utförligare läkarintyg.

 

 Bara att vänja sig, men tycker synd om läkarna som ju redan kämpar i tidsmässig uppförsbacke med evighetslånga vårdköer, att de ska behöva överbevisa Försäkringskassan i solklara ärenden.

 

Åttonde och sista behandlingsveckan som var Luciaveckan insjuknade jag med en ilsket röd och smärtsam svullnad över vänstra ansiktshalvan. Hade dessutom förbannat ont i vänsterörat, huvudet och var öm i skallbenet.

 

Det blev Lund och undersökningar, prover och kontraströntgen av ansiktet. Man upptäckte en kraftig infektion i huden och även i bihålorna. Klockan var sent på kvällen på akuten i Lund och problemet öronläkaren brottades med var att det inte fanns en enda ledig plats någonstans på sjukhuset. Inte ens i någon korridor, på något kontor eller i någon städskrubb. Han försäkrade mig samtidigt att den totala platsbristen var ett bekymmer som funnits med under många år och var ett dagligt återkommande bekymmer.

 

Vilket jag vet. Jag har både i Karlshamn och i Lund övernattat i både korridorer och på kontor och då får vi gå tillbaka till slutet av åttiotalet och även till nittiotalet då detta ägde rum.

 

Så den platsbrist på sjukhusen det idag diskuteras hejvilt kring, den har funnits ända sedan Carl Bildt blev byxmyndig.

 

Ändå.

 

 Till sist fann doktorn ett ledigt rum på patienthotellet, dit jag anlände innan midnatt efter en första kur intravenöst penicillin på akuten.

På fredagen lades jag in på öronavdelningen med ett bombardemang av penicillin rakt in i blodet.

 

Jag undrade för mig själv vad det var för sorts infektion eller bakterier de funnit, men när läkarna på ronden inte sade något annat än att jag fick stanna för behandling över helgen, så frågade jag inte heller.

 

Eget rum med tv och fönster ut över landskapet med sjukhuskroppar. Massvis med kaffe som blandades med allt penicillin som rann in i mina kalla armars vener. Värst var ensamheten och saknaden efter familjen och dem där hemma. Tillsammans med ångesten kring vad jag drabbats utav.

 

Oro. Hjälplöshet. Sjukhus. Ännu ett kapitel i min sjukdomshistoria skrevs in.

 

På söndagen skulle Camilla, mina föräldrar och några av barnen komma. Och på söndagsmorgonen hade äntligen svullnaden i fejset börjat lägga sig. Värken i örat och huvudet försvann under lördagen.

De skulle köra tidigt hemifrån. Jag längtade. När droppet var färdigt duschade jag. Berättade innan jag försvann ner till centralblockets entrévåning för personalen vart jag skulle. Snart skulle jag få träffa dem och krama och prata med mina familjemedlemmar. Redan innan jag kom ut i hisshallens trappor kom gråten och tårarna. Hela vägen ner grät jag. Trots alla människorna nere i entrén och utanför Pressbyrå kiosken så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.

 

Satte mig vid ett av den stängda restaurangens bord och stolar och tittade ut över den soliga söndagen vid Lunds sjukhus. En vy jag för första gången såg när jag var en liten pojke på 11 år. Och som sedan följt med mig genom livets flydda decennier. Ett sjukhus jag är beroende av för att överleva, som hållit mig vid liv och som räddat mig många gånger.

 

Så också denna gång kanske.

 

Då kom de plötsligt runt hörnan och dök upp framför skyskrapan jag satt i. Genast satte gråten okontrollerat igång igen. Av kärlek, tacksamhet och tillhörighet. Rädslan och ångesten som jag tvingats bearbeta själv i min ensamhet vällde ur mig medan jag reste mig upp för att välkomna dem när de kom in i det väldiga sjukhuskomplexets imperium.

 

Försökte behärska mig. Ville stoppa gråten och säga halt till tårarna.

 

Men när de väl kom mot mig och jag hörde deras röster och kände kärleken och tacksamheten välla fram mot dessa familjemedlemmar, var det omöjligt att hålla tillbaka vare sig gråten eller tårarna. Och de grät de också när jag i mina sjukhusbyxor och sjukhusskjorta kom emot dem med tårfyllt ansikte.

 

Vi fikade. Pratade. Jag berättade, fick ur mig och dela med mig av alla instängda känslor och tankar.

Solen sken. Tiden gick. Alldeles för fort. Kaffet och fikat dukades ner i korgen igen. De klädde på sig. Gick mot utgången. Mot friheten därhemma. Vi kramades, tog farväl och de försvann ut i decemberkylan. En sista vinkning, sen gick de runt hörnan och var borta igen. Rösterna, värmen, tillhörigheten, kärleken.

 

Kvar stod jag. Ensam och övergiven. Med nål i armen och en okänd diagnos kring vilken typ av infektion som drabbat mig. Hur jag än tittade runt hörnan där de nyss stått och vinkat livs levande, så kom de inte tillbaka.

 

Jag traskade tillbaka upp för trapporna till öronavdelningen och ensamheten i rummet.

 

####

 

På måndagsförmiddagen 18 december skrevs jag ut. Överlycklig att få komma hem igen. Samma öronläkare som skrev in mig, skrev också ut mig. Men han sa ingenting om vilken typ av infektion som drabbat mig. Men att den var allvarlig förstod jag när jag inför hemresan beväpnades med en sex veckors monsterbehandling av penicillin med mig hem.

 

Den 1 januari började jag jobba igen. Trots penicillinkuren jag gick på var jag fortfarande svullen och röd under vänsterögat. Och jag var långtifrån till hundra återställd. Tröttheten plågade mig.

 

Fredagen 5 januari fick jag svaren på alla obesvarade frågor. Nere på käkkirurgen i Lund. Orsaken till svullnaden och smärtan i ansiktet berodde på en infektion som kom från några tänder i vänster underkäke.

 

Min värsta misstanke besannades. Operation. Ångest. Rädsla. Att blunda och tiga som många politiker är så skickliga på när det gäller att förvränga verklighetsbilder mitt framför dem, hjälpte inte mig.

 

Faktum kvarstod.

 

Och nedräkningen började.

 

Tick, tick, tick.

 

####

 

5 januari fick jag beskedet av käkkirurg Martin Bengtsson att jag hade en infektion i mina tänder.

 

Nu imorgon tisdag 6 mars är det meningen att operationen ska äga rum.

 

Det råder inte bara platsbrist på våra sjukhus. Vårdköer är en annan jäsande problematik.

 

Sedan 18 december intar jag penicillin. Tre gånger dagligen. Fortfarande. Fram till förra veckan har jag kunnat jobba. Sen gick det inte längre. Svullnaden i ansiktet från infektionen blev då för påtaglig. Känselbortfallet kring ögonen har spridit sig ner längs överläppen och näsan. Inget farligt, ett naturligt symptom eftersom infektionen breder ut sig, hittar nya vägar och täpper till vissa känselcentrum, enligt Martin Bengtsson.

 

Jag är långt ifrån ensam om att få kämpa i vårdköernas taggtrådsklädda grottsystem. Alldeles för många ännu sjukare patienter än mig lider betydligt värre.

 

Problemen kring vårdplatser och vårdköer är ingen nyhet. Bristen på sjukhuspersonal är heller inga purfärska nyheter.

 

Men i och med att det är valår detta 2018 så behöver vi inte bekymra oss för sådant i framtiden.

 

Med satsningar hit och dit så löser sig framtiden.

 

Vilket vore bra. Satsningar inom vård och omsorg behövs.

 

Men så var det ju det här med segregationen. Gängkriminaliteten. Fler poliser. Skolan. Miljön. Militärens utökade behov och kostnader.

 

Handen på hjärtat. Att då komma och mumla om skattesänkningar hit och dit. Med så stora utmaningar för Sverige och bevarandet av en välfärd vi ALLA drar nytta av och ibland behöver ännu mer utav.

 

Men satsningarna behöver vara långsiktigt hållbara och ses med perspektiv. Och inte utnyttjas felaktigt, vilket sedan flera år sker systematiskt vid sidan av brottslig verksamhet. Då blir utgifterna mångdubbelt större för vårt snälla och godtrogna Moder Svea.

 

Och uppvaknanden och satsningar kan inte bara lovas fram vart fjärde år.

 

För det är inte hållbart.

 

####

 

Om några timmar bär det av till Lund. Med hjärter Camilla med mig. Är i rätt knepigt skick. Infektionen från de sjuka tänderna trycker över hela min vänstra ansiktshalva. Med rejäl smärta, svullnad och rodnad och var som läcker från en inbuktning i kinden som det gått hål på. Trots att jag fortfarande käkar så mycket penicillin.

 

Har varit i kontakt med käkkirurg Martin Bengtsson kring detta. Enda sättet att få stopp på alltihop är att dra ut de sjuka tänderna, innan dess kommer varbildningen att fortsätta löpa amok.

 

Och snart är det ju dags.

 

Jag vet att jag på tisdag kommer att få vistas bland änglar. Änglalika hjältar som utför stordåd och underverk med gränslös omtanke och värme. Himmelska läkare och sjukhuspersonal som står maktlösa mot Landstingens ständiga åtdragningar.

 

Innan jag på morgonen stiger in i Centralblockets allvarliga skyskrapa, vet jag att jag kommer att dra ett djupt andetag av den friska luften och titta upp i himlen.

 

Och tillönska en bön om att jag hoppas vi ses snart igen.

 

Så fort som möjligt. Glatt leende mot varandra. Med eller utan en enda tand i munnen.

 

För det finns stunder då privilegiet att få leva, vida överstiger allt annat här på jorden.

 

Oavsett.

 

Kärlek till Er allihop.

 

Bamsekramar /// Jocke

 

 

 

Av Joakim Eriksson - 24 februari 2017 17:37

Ett trasigt ansiktes bekännelser...


Månaden var september.


Dagen som var döpt till en måndag var en gudomligt vacker dag.


 Och bar samtidigt som den var utsökt vacker också på ett tudelat budskap. Den var dels som en vemodig och fullmogen avskedskyss till en sensommar på flykt och dessutom som första andetaget och morsande påminnelsen om den kommande årstidens betydligt stramare och kyligare karaktär.


Löven hade försiktigt börjat gulna och en del redan tvingats ge upp och låg uppgivna längs marken efter sitt livs första och enda resa. Som en perfekt dekorerande detalj så låg det här och där också enstaka kastanjer och glänste bland de nedfallna löven.


Självporträtt av gränslandet mellan sensommar och höst.


Jag var på väg hem.


Från Lund och sjukhuset där.


Min mun och hals är ännu närmast totalbedövade när jag klädd i ett par ljusa jeans och pikétröja, promenerar igenom det stora sjukhusområdets alla utspridda byggnader.  Det har bara gått några minuter sedan jag inne på öronmottagningen låg på en brits med slangar som gick genom min näsa ner i svalget och matstrupen. Och någonstans där nere i mitt svårt strålskadade och extremt trånga svalg så blåstes en ballong upp och vidgade upp det trånga svalget till 15 mm.


Denna för mig livslånga och ständigt återkommande behandling är nu inne på sitt sjunde år. Från början var det var fjärde vecka som gällde. Numera räcker det med var åttonde vecka. Och den vånda och ångest jag kände inför dessa ballongvidgningar under de första åren, är idag borta. Visst är det obehagligt när munnen, näsan och halsen är totalbedövade och känslan när slangarna transporteras från näsan ner till matstrupen är ju inte precis som när en iskall Carlsberg glider ner en ledig fredagskväll.


Men rädslan och ångesten från de första åren är helt borta. Kokongen av trygghet är total med de superkompetenta och genomtrevliga läkarna och sköterskorna.


Älskar parkerna och de många ståtliga universitetskomplexen i Lund. Och när blandningen från en solig efterrätt av sommaren och ett lustfyllt förspel av hösten infinner sig i denna tjusiga studentstad, är det som om varenda ledig gräsplätt och uteservering spirar och kvittrar av ungdomlig fägring, gemenskap, entusiasm och glädje.  

 

Lika spirande lycklig känner jag mig på vägen mot tågstationen. Dagens behandlig överstökad utan minsta smärta och för varje steg längs de välkända trottoarerna så vet jag att jag någonstans närmar mig min hemstad och min älskade fru och älskade barn i hemmets trygga och lugna vrå.

 Att människor vänder sig om och stirrar eller smygtittar på mig precis som om det var Elvis Presley som plötsligt återuppstått eller går i sömnen,  är någonting som jag vant mig vid och till fullo också förstår anledningen till. Men att vara annorlunda och dra uppspärrade eller förskräckta ögon till sig varenda evig dag, är ju inget man jublar åt.


Men  det som väldigt få av mina betraktare känner till är att det bakom mitt trasiga ansikte bor en historia om ett gudasänt mirakel. Ett mirakel som räddade livet på mig och som givit mig hela trettiofem år av överlevnad efter en djävulskt svår cancersjukdom från min barndom.


Jag lever också bakom denna trasiga utsida ett fantastiskt privilegierat liv med en kvinna jag älskar, och som jag blir älskad utav för den jag är. Jag har fyra älskade barn, mina föräldrar, min syster med familj, alla släktingar och alla goda vänner,  hjärtevänner, polare, arbetskamrater, grannar, mitt Åtvidabergs FF, vad har jag att vara ledsen eller bitter för med alla dessa livsbejakande förmåner och ovärderliga tillgångar i livet.


####



Jag kommer alltid att bära med mig historian från en tid då jag som en liten pojke fick slåss och kämpa mot ett sändebud från döden i form av en elakartad, ondskefull och djävulsk cancer.


 Mitt trasiga ansikte, mina svåra biverkningar och livslånga handikapp efterlämnar signalement och bevisbördor från mitt livs tuffaste strid någonsin. Samtidigt som de också är symboler för mitt livs största seger, när den där ondskan med namnet cancer besegrades.    


Tacksamheten att jag överlevde min cancer överväger och slår allt. Utan den trasiga utsida som idag klär min levnadsglada insida, hade alternativet varit något helt annat.


Något fruktansvärt ensamt, tyst och ödsligt. Någonting mörkt, kallt och bortglömt, instängt i en ändlös evighet.

 

 Då hade min tid på jorden stannat vid 11 år. Och mitt namn på en gravsten det enda som levt kvar som minnesmärke, för de få som ännu skulle kommit ihåg mig.

 

Suddigt svaga minnesfragment från en kort men levnadsglad barndom för en pojke som aldrig hann bli stor och flyga ut i det stora livet.

 

Hade det inte varit för ett gudasänt mirakel så skulle klockorna ha stannat för mig redan den där hösten eller vintern när jag gick i femte klass på Möllebacksskolan hemma i Sölvesborg.

Det var nära att det blivit så.

Och vad är då ett litet trasigt ansikte och jagande blickar i jämförelse....

####

En av alla sjukhuskroppar inne på  det väldiga sjukhusområdet i Lund , är en avlång, dystert rödbrun tegelbyggnad med stora, avlånga fönster. I den byggnaden har min långa historia med Lunds sjukhus sin början.

Det var just utanför denna byggnad som en beigegul Mercedes taxi lämnade min mamma, pappa och mig, efter en lång färd från sjukhuset i Karlskrona, där vi precis fått mardrömsbeskedet att jag var sjuk i cancer.

Idag är det över 35 år sedan den dagen ägde rum.

Den 5:e november år 1981.

Då jag var en 11-årig blond, vettskrämd och dödssjuk liten pojke som med min mamma och pappa steg in genom den hotfulla tegelbyggnadens tunga och gnisslande port för allra första gången.

 

 Som förtvivlad och hjälplöst sjuk hade jag sökt hjälp hos barnläkare Reino Johansson och hans barnläkarkollegor i Karlskrona under ett halvårs tid, medan skuggan av min forna livsstarka och sprudlande personlighet, successivt tynade bort allt mer i fasansfull plåga och smärta.

Medan Reino Johanssons predikningar om att jag inte var något annat än skoltrött och led av spänningshuvudvärk, aldrig ville ta slut. Fastän huvudvärken och den där stenhårt växande knölen på min hals tillsammans med den minskade matlusten och plötsliga tröttheten, anföll och belägrade mig  mitt under det underbara sommarlovets högtid.


Då stolarna vilade uppstaplade på skolbänkarna i det öde och stumma klassrummet på Möllebackskolan.


När jag steg in i den där dystra byggnaden i tegel den där novemberdagen år 1981,möttes jag  av en värld jag i mina värsta mardrömmar inte kunde tro existerade. Så många svårt cancersjuka barn inhysta i korridorer utan liv och salar så dystert molokna att något ljus aldrig lyckades nå denna undangömda och främmande värld, trots salarnas stora, avlånga fönster.


Bland droppställningar, bleka bandageprydda, sönderstuckna kroppar och sjukhussängar i iskall metall, satt hålögda och hjälplösa föräldrar med bara en enda önskan kvar i livet.


En overkligt grym värld som jag också tvingades flytta in till och snart också blev en del utav. Jag blev  en i mängden av bleka, avmagrade, sönderstuckna och flintskalliga barn med droppslangar och kräkskålar, inne på avdelning 91 på barnsjukhuset i Lund.


####


Min första resa ner till Lund, skulle egentligen också blivit den sista och enda. För jag var så fruktansvärt svårt belägrad av en aggressiv form av cancer som växt sig alldeles för stor och det visade sig snart för barnläkarna i Lund, att denna form av cancer som drabbat mig, hade ingen läkare i hela världen hittat ett botemedel emot. Ingen människa hade någonsin överlevt denna sorts cancer.

 

Inget jag eller mina föräldrar visste då förstås. Mina föräldrar fick bakom stängda dörrar och av förtvivlade och beklagande läkare, veta att det inte fanns något hopp om att jag skulle överleva.

Man skulle göra allt man kunde för att försöka rädda mig, men man hade inga förhoppningar att dela med sig utav. Mitt liv höll på att slukas av dödens käftar.

Läkarna lovade sätta in alla befintliga resurser för att hjälpa mamma, pappa och lillasyster Jessica med samtalsterapi och professionell  psykologisk vägledning, som en tröstande förberedelse och hjälp under min sista tid i livet, innan döden för all evig framtid skulle skilja oss åt.


 Lund skulle blivit slutstationen i mitt 11-åriga liv.


Om det inte vore för det osannolika mirakel som rullade ut en röd matta tillbaka till livet för mig.


Läkarna i Lund satsade allt på ett kort och vann tillbaka mitt liv. Jag fick utstå en omänskligt tuff dos strålbehandling, en lika tuff dos med cellgifter och man tvingades operera bort halva min hals, men läkarna i Lund lyckades med vad ingen i hela världen lyckats med tidigare.


Om jag sedan varit den första eller sista människan i världen som lyckades överleva den sortens cancer som drabbade mig, spelar ingen som helst roll. Den vinstlott jag drog har inget nummer och kan inta köpas för pengar.


Det var en skänk från ovan.


####


Men jag har många gånger genom alla år tänkt på varför just jag blev utvald att överleva.


 På samma sjukhus i Lund dog min barnmammas pojke, min skolkamrat och en av mina bästa kompisar Krister år 1980.


Vi som under våra första skolår varje dag tillsammans skrattande och fulla av bus, hade sällskap bort till Falkviksskolans lågstadieskola, genom kvarter och skogspartier ombonade av trygghet och kärlek.


En hjärntumör tog livet ifrån Krister. Han blev 10 år.


Ett år efter Kristers död slog mitt livsöde följe med hans olyckssaliga resväg ner till Lund. Jag hamnade i samma mörka tegelbyggnad som där Krister kämpat och stridit mot ondskan cancer.


Men med ödets hjälp vek jag av i sista stund och tog en omväg förbi döden. Av någon oförstålig anledning hittade mitt liv en väg ut genom den nattsvarta ångest och taggtrådsklädda återvändsgränd cancern fångat in mig i.


Jag premierades med bonusen att få överleva.


Min önskan hade varit att Krister och alla de barn jag hann träffa på avdelning 91, innan de också tvingades ta farväl av förtvivlade och otröstliga mammor, pappor, syskon och släktingar, hade funnit samma omväg som jag. Den väg som lyckades slingra sig bort från cancerns elakartade värld och dödens sorgliga omfamning.


Jag vet och känner så många som gått bort i cancer. Varför dem och inte jag?


Och jag kan lova att alla dessa oskyldiga och tappra barn och vuxna, som slogs och kämpade mot sina cancersjukdomar ända tills det bittra slutet, hade sett det som en piss i Mississippi , om folk stirrade, glodde eller pekade mot dem för att de såg annorlunda ut och skiljde sig lite från mängden, om bara deras högsta önskan om att bli befriade och friska från sjukdomen hade besannats.


Så lyder mitt vittnesmål.


 ####


En dag kommer efterdyningarna från den cancer som drabbade mig för över 35 år sedan, att till slut besegra och ta mitt liv ifrån mig. Mitt liv på övertid varar inte i all evighet.

 

 Läkarna i Lund lyckades döda och förinta min cancer. Men den omänskligt hårda och tuffa behandlingen som krävdes med strålbehandling, operation och cellgifter, sviterna och biverkningarna som den behandlingen efterlämnade, kommer en dag att släcka min livslåga för gott.


Blodflödet i mina halsvener är idag 0 % på vänstra sidan. 50 % på högra sidan.  Jag kan bara gapa några millimeter, bara svälja flytande föda och specialkost, trots de kontinuerliga ballongvidgningarna. Min mun bildar inte något saliv längre. Jag har varit blind i mitt vänstra öga sedan jag var 13 år.  Merparten av mina kindtänder är bortopererade och de som är kvar ruttnar sakta bort i strålbehandlingens efterdyningar. Min nasala och tunna röst har samma tonläge som en tioårings. Min lungkapacitet är halverad. Ett femtontal hudcanceroperationer har jag genomgått, varav en av dem krävde att skalpera bort huden på halva min högerkind och ersätta med hyvlad hud från mitt vänstra lår. Vilket sedan 2007 inneburit att det ser ut som jag har ett jättestort plåster i en annan färg över min högra ansiktshalva. Mitt vänstra kindben blev aldrig äldre än 11 år. När mitt ansikte i tonåren började växa, hängde inte vänstersidan med, vilket gjort att jag varit snedkäftad i alla år. Strålbehandlingen dödade effektivt bort cancern i kindbenet, den dödade också kindbenets funktioner och förmågor. Mina näsgångar är som smala sugrör, när mitt hår efter den "sista" cellgiftsbehandlingen i augusti 1982, började växa ut igen, kom inte håret tillbaka i bakhuvudet och nacken. Strålbehandlingen hade för evigt dödat hårcellernas rötter där.

 Min kraftigt nedsatta motståndskraft mot infektioner i  det strålningsutsatta området i ansiktet och munnen, har utsatt mig för hundratals svåra infektioner som allihop botats med hundratals penicillinkurer. Sedan några år äter jag en penicillin tablett dagligen i förebyggande syfte, vilket gjort att jag hittills sluppit en enda infektion sedan dess. Jag har 25 % sjukbidrag, det som förr kallades sjukpension.


Arvet efter min cancersjukdom har inte passerat obemärkt.


Men jag vaknar varenda morgon med en enorm aptit på livet. Är aldrig ledsen eller bitter om jag inte har anledning till det och det gror hela tiden nya menyer med önskemål och drömmar inför varje ny orörd och obesökt morgondag.


London i augusti 2016 var en magisk höjdarupplevelse. Inte minst Premier League mötet LIVE på White Hart Lane mellan Tottenham vs Liverpool.


Snacka om att känslorna åkte limousin till himlen.


En tripp till Barcelona och få uppleva Messi, hade tagit samma limousin ända upp till månen.


Med retur tillbaka till det liv som jag älskar och är så tacksam för.


####


Närmar mig till slut tågstationen denna septembermåndag efter dagens ballongvidgning. Skulle gärna slå mig ner på en parkbänk i solgasset och bara njuta och fortsätta bearbeta den tjocka bibel av känslor, som alltid börjar bläddra fram inuti mig när jag besöker Lund.

 

 Längs Clemenstorget råder full ruljans kring det lilla utbudet av torghandel och bänkarna intill de resliga vattenfontänerna, är fullsatta. Överallt bussar, cyklister och stressade fotgängare.   


Perrongen på tågstationen är full av resenärer och tiggare. Står inkapslad med mina egna tankar och min egen längtan hem. Munnen, svalget och halsen är fortfarande fastkedjade av bedövning och med en pappersservett försöker jag i mungiporna och på näsvingarna, torka bort spåren av blodrester efter ballongvidgningen. Tittar då och då upp mot skylten som förmedlar att Öresundståget jag skall med avgår 14.41 Inga meddelanden om förseningar ännu.


 Plötsligt uppfattar jag en form av rörelse snett framför mig. När jag tittar upp möter jag en välväxt och välklädd yngling i 20-års åldern, som så diskret han förmår står riktad med en telefon mot mig.


Det tar ett tag innan jag hinner förstå vad det är som händer.


Ynglingen står och antingen fotograferar eller filmar mig en stund, innan han försvinner bak och in i folkmassan igen.


Kort därefter bryter några våldsamt överdrivna gapskratt ut från folkmassan bakom mig.

 Misstankarna att det är det mitt trasiga och fördärvade ansikte som ligger bakom dessa överdrivet gutturala läten, når mig redan innan dessa misstankar hinner bekräftas. För när jag diskret och försiktigt vänder mig om och ser tre välväxta, välklädda och resliga ynglingar hoppa och studsa av skratt, så är det mot den telefon som nyss stod riktad mot mig, som dessa tre förmodligen högskolestuderande grabbar gapflabbar.

 I mitten av de tre unga killarna står fotografen och upphovsmannen och sneglar då och då åt mitt håll.

Själv vänder jag mig tillbaka. Sänker huvudet och möter perrongens betong och gråa tystnad.


Med min egen tystnad. Och mina egna tankar.


 Tågen fortsatte komma och gå.


Terminalens klockor fortsatte följa den tid som aldrig står still.


Och solen fortsatte skina över Lund.


Medan de elaka skratten ekade inuti mig. 


Under några sekunder blir jag ledsen. Under några andra sekunder släpper jag på min Ferdinand image och blir riktigt jävla förbannad, och fantiserar ihop en historia med mig själv som Bruce Willis kopia och de tre välklädda ynglingarna plötsligt liggande med nerdragna byxor på perrongen, och på rälsen nedanför dem syns resterna av något som en gång var en mobiltelefon.


Nöden har ingen lag.


En del av priset jag fick betala mot min överlevnad, tillhör det jag nyss fick uppleva när tre grabbiga tjugoåringar, fick något att skratta åt och minnas i en mobiltelefon under en vanlig september måndagseftermiddag.


Liknande händelser har jag råkat ut för massvis med gånger. Och upphovsmännen bakom dessa är inte alltid av manligt påbrå.

 


Men det som allra bäst läker såren när jag ständigt och nästan dagligen blir påmind eller kränkt för mitt svårt förstörda utseende, är när jag tänker på allt det fantastiska jag har att dela mitt liv tillsammans med. Min underbart goa fru och livskamrat Camilla. Som jag delar allt här i livet med. Glädje, lycka, sorg, tårar, skratt och njutning. Hennes vackra utsida kläs av en lika varm och vacker insida.


Camilla är andetagen som får mitt hjärta att slå.


Och så våra fyra barn. Som får jorden att snurra och att finna kartan till meningen och grädden i vuxenlivet. Kompassen till det goda som man älskar och värnar om. Som man alltid oroar sig för och glädjes med. De levande bevisen på att tiden aldrig står still. Och att livet är ett åldrande väsen man skall njuta och kämpa för. Aldrig beklaga sig för att åren bli fler och att tiden gör oss äldre.


 Att få åldras och fylla födelsedagstårtan med levande ljus, är ett privilegium över allting annat.


Alternativet och motsatsen något helt annat.


####


 När jag den här septembermåndagen till slut hoppar på tåget och längs den eviga rälsen lämnar Lund och de elaka skratten bakom mig, så tänker jag på andra människor som ser annorlunda ut och som också dagligen utsätts för hån och övergrepp.

 Vad gör dessa oskyldiga stackare som kanske inte har några starka nätverk omkring sig. Ensamma, svaga människor som inte möts av någon som tröstar ,kramar och förstår. Som inte har någon att prata med, eller möts av oförstående ögon som inte orkar eller vill lyssna.


Tårar som fryser till is som aldrig tinar upp igen.


Tårar som med åren bara blir fler och fler och som kanske tvingar dessa utsatta och ensamma människor, att inte våga gå ut för alla glåpord och stirrande blickar.


Alla mobbade. Som dag efter dag pinas och trycks allt längre ned i en svart sörja av smärta, utanförskap och ångest. Och alla som står och lever bredvid och alldeles intill, som bara blundar,  tiger eller hänger på i slakten.


Hur gör dessa mobbade och utfrusna själar för att orka gå vidare.


Ekande pistolskott ska inte behöva vara det enda som tystar och får slut på denna pinande och ofta oförstående ondska.


Livet är värt så mycket mer än så....


Även bakom ett trasigt ansiktes bekännelser....


 

/// Jocke




Presentation


Allas Broder

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ allasbroder med Blogkeen
Följ allasbroder med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se