allasbroder

Alla inlägg under mars 2019

Av Joakim Eriksson - 31 mars 2019 12:30

Söndagens gryningsljus anlände senare och mindre gnistrande än lördagens. Av två anledningar. Ljusets en timme försenade presentation av dagen beror ju på att vi idag gått in i sommartid genom att flytta fram klockan en timme, som innebar ljusets fördröjning pch vilket kommer att göra kvällarna längre upplysta och levande.
Och lördagens ankomst som verkligen log, gnistrade och lockade av strålande solsken, är mera mulen, tillbakadragen och sömnig denna sista mars söndag.
Oavsett vilket så befinner jag mig på samma rum i samma utsatta situation som jag gjort i snart tre veckor. Aldrig ensam eller övergiven. Varje dag följer upprepade behandlingar, undersökningar,, provtagningar, medicineringar och mätningar. Personalen och läkarna är väldigt duktiga och trevliga, vilket som patient genererar positiv och viktig energi.

I fredags runt kl 11.40 stegade Camilla in på mitt rum och frälste mig med sin närvaro. I flera minuter satt vi och bara höll om varandra medan lyckan och tacksamheten fyllde mig av kärlek och en värme som är omöjlig att översätta för den som inte varit med om något liknande. Under hela eftermiddagen umgicks och samtalade vi sinsemellan. Planerade för en framtid vi hoppas och önskar ska presenteras bortom sjukdomens dagar.
För tid kommer det att ta för den här på mig nyopererade lambolen att fungera. Jag har fått information om att efter tisdagens operativa ingrepp då man klippte bort vissa kanter av lambolen, så börjar försiktigt delar av lambolen att stabiliseras och växa fast. Medan området kring näsan och ögat har svårast att tillfriskna och gå framåt. Så ytterligare flera operativa ingrepp under narkos är att vänta, liksom lång och tålmodig vårdtid för mig nere i Lund.
Står ut med allt, bara denna lamboi en dag mäktar med att helt tillfriskna och jag en dag får återvända hem igen.

Som Camilla tvingades göra när alla fredagens eftermiddagstimmar så småningom passerat och farväl, adjö, på återseende, tårar, jag älskar dig och sista blicken och vinkningen ägde rum och vi på nytt ofrivilligt försvann bort från varandra och ensamheten mötte mig vart jag än vände mig. Men sanningen är att besöken fyller mig med så mycket glädje, värme och kärlek att dessa överlever ändå tills nästa gång jag nås av hjärtligt välkomna besök.

Igår lördag tillbringade jag med engelsk och spansk Barca fotboll och hockey. Fick också en överraskade fantastisk åktur ut i vårsolen och njuta av frisk härlig luft under drygt en kvart. Se en omgivning med levande människor, uppklädda i moderiktiga klädkollektioner , förälskelse i handslagen och blickarna och kroppsspråket mellan fria människor på väg någonstans utanför sjukhusområdet. Taxibilar, personbilar, cyklister. Planterade och välskötta rabatter med hav av rikligt blommande skönheter i klara, levande färgnyanser. Tillbaka på avdelningen promenerade jag korridorerna fram och tillbaka i omgångar, gjorde gymnastik med armarna. Hela tiden med koncentrerad målbild att det ska göra nytta i kampen för att läkning, överlevnad och uppståndelse.

Runt klockan 22 ringde hjärter Camilla. Berättade om ettårsdagen och kalaset hos vårt älskade barnbarn Mio. Bilderna och rösterna rullade medan hennes ord sjöng för mig. Hade aldrig den här infektionen bland dött kött och döda benrester i spåren av min barndoms cancerbehandling uppkommit, skulle jag varit en del av den trygga och varma gemenskapen.
Vi utbytte orden vi alltid gav varann innan vi tillönskade varann godnatt, med underliggande vetskapen att idag söndag skulle vi under några timmar få ses och utbyta blickar och hålla om varandras kroppsvärme igen. Tillsammans med mina älskade föräldrar.
Strax är de här,snart hör jag deras steg och får möta dem under några ovärderliga timmar....
Sen när de åkt får jag trösta mig med allsvensk fotboll, hockey och minnen . Och fortsätta kampen ....
Kramar och TACK för alla styrkekramar och Lycka till.

/// Jocke

Av Joakim Eriksson - 29 mars 2019 06:46

Ligger troget vaken ännu en nätt. Lyckas endast sova några timmar per dygn. Innefrån rummets fyra fönster ser jag centralbyggnadens skyskrapa omgiven av det tysta nattmörkret. Några timmar bakåt satt en igel och sög blod på min plastik kirurgerade lambos på vänster sida av ansiktet. Rikligt med blod rinner fortfarande, vilket följer målet med behandlingen. Så varje dygn förlorar jag gott om blod och behöver en eller ibland två påsar med blod som ersättning. Och då tänker jag på alla givmilda blodgivare, vad vore jag och alla andra i samma situation utan dessa gudomligt genomsnälla givare...
Min far gav i yngre år blod sammanlagt 100 gånger i Karlshamn. Vår dotter Ida har också varit några gånger i Karlshamn och lämnat av sitt blod. På helt eget initiativ och verkligen godhjärtade grunder.
Igår torsdag morgon vaknade jag med en tydligt överdriven trött och svaghet i kroppen. Blodvärdet som tagits med övriga blodprover kring 05.30 i gryningen visade 88, så kring klockan 10 kopplades en påse A- negativt blod till mig. Under eftermiddagen blev jag betydligt piggare och satt då uppe och promenerade med hjälp av en styrande droppställning många gånger genom korridorens slitna utrymmen.
Mamma och pappa var på hjärtligt välkommet besök igår. Och alla lyckoönskningar, styrkekramar, krya på dig och stöttningar jag och hjärter Camilla och våra fyra älskade barn och två barnbarn fick via Facebook, fick värme, tacksamhet och tårar att fylla mig med salig tacksamhet.

Plastikkirurgen och öronläkarna som besökte mig igår gav bedömningen att ansikts lambolen mådde godkänt bra igår och därmed fortsätter jakten på att den en gång ska fästa och vara självförsörjande. Tidskrävande behandling och arbete, men värt allt om det i slutändan skulle lyckas och få mig frisk igen.

Idag är det alltså fredag igen. Camilla ska med tåget komma och hålla mig sällskap idag. Om ingenting förstör den önskedrömmen förstås. Som det som inträffade häromdagen i tisdags. Då älskade dottern Sandra tillsammans med hennes älskade Anton och älskade barnbarnet Edvin aviserat att de skulle komma på välkommet besök. Samma morgon som öronläkaren med plötsliga beskedet om akut operation under eftermiddagen, väckte nya enorma farhågor om fortsatt överlevnad och skrotade besöket jag längtat och sett fram emot. Förtvivlad och gråtande ringde jag Sandra som lika ledsen svarade mig att de skulle komma en annan dag så fort som möjligt istället.
Fastande och fullproppad med ångest och rädsla i sjukhussängen och med det tårdrypande samtalet med en chockad och ledsen Camilla, som ändå också menade på att läkarna gjorde det här för min skull, för att förbättra situationen, roterande inuti mitt huvud, dök plötsligt något annat än läkare och sjukhuspersonal upp i rummet framför mig. Trots allt så hade de chansat och åkt som tidigare planerat, Sandra och Anton tillsammans med tio månader gamla Edvin. Nu stod de framför mig och genast anfölls jag av glädjetårar, som smittade av sig på Sandra och Anton. Och jag möttes av ett strålande leende av Edvin när de satte honom på min säng och han såg en morfar Jocke i förändring. Jesus vilken värme och kärlek jag överfölls utav och för ett kort ögonblick försvann det intensiva fokuset kring dagens kommande operation. Och de stannade och gjorde mig sällskap så länge jag orkade och Edvin höll sig charmigt sysselsatt. Vi skiljdes åt mellan tårar och önskan om nya kommande betydelsefulla möten i framtiden.
Herregud vilken glad och positiv överraskning.

Önskar och hoppas att resan fortsätter åt rätt håll , mot tillfrisknande och frihet. Och att Camilla dyker upp kring 12 och jag får njuta av hennes värme och goa fingrar och händer och berättelser kring pulsen och livet hemomkring. Imorgon vet jag att älskade dottern Linda och hennes goa sambo Joakim öppnar upp i Lörby för älskade barnbarnets Mio:s Ett årsdags firande.

Livet går vidare. Som dagarna, veckorna, månaderna, årstiderna och åren.
Oavsett vilket så är det så moder jord funkar....

/// Jocke

Av Joakim Eriksson - 28 mars 2019 09:20

Över ett år sedan sist jag skrev här.

Då inför det svåra kirurgiska ingreppet att få ut en massa infekterade kindtänder ur min mun som saknar gapförmåga. Infekterade tänder som fick hela min hälsa att vackla och min strålskadade vänstra ansiktshalva att smärta och under främst vänsterögat att också svullna till och ifrån.

Mirakulöst nog lyckades käkkirurgerna i Lund dra ut de sjuka tänderna och jag återvände dagen efter operationen hem till hjärter Camilla och hela min älskade familj då almanackan nådde den 7 mars 2018.

Men bekymren återkom snart. Med påtvingade resor med inläggning i Lund på grund av jättesvullnad med elak smärta i vänstra ansiktshalvan och trötthet. Efter några dagars behandling med intravenöst penicillin och Cortison kryade jag på mig och anlände hem.
Tills Cortison kuren hemma var avslutad och samma sjukdomliga repetition återkom och det blev Lund igen. Sista veckan i mars, påskveckan i bister kyla och snöstorm, veckan då jag blev morfar, yngsta dottern firade aprils ankomst med födelsedag, medan jag och läkarna kom överens om att de inte skulle släppa hem mig förrän orsaken till mitt svårt svullna och plågade del av ansiktet var löst.

Tre veckor tog det tills man till slut genom olika röntgen, prover och undersökningar fann orsaken och började behandla denna med ny form av penicillin och genom att med ett skalpell snitt skapa ett mindre dränage. Via detta dränage tryckte örinläkarna kraftfullt med sammanfogade fingrar mot den enorma ansiktssvullnaden för att få ut varbildningen. Behandlingen upprepades dagligen och smärtorna vid och närmast efteråt var bland det grymmaste eko jag upplevt.
Men den 18 april i 20 gradig ljuvlig försommar värme släppte sjukbilen av mig i hemmakvarteret och jag mottogs av hjärter Camilla och dottern Ida, vovvarna och glatt fågelkvitter på husets baksidas uteplats. Jag var befriad, men en enig läkarkår förklarade för mig att jag var tvungen att gå på penicillin under flera förmodade månader innan den svåra infektionen definitivt skulle ge med sig.

Maj månad och framåt bjöd på underbart högtrycksbetonat sommarväder under klarblå himmel. Jag var fortsatt sjukskriven . Infektionen gjorde sig påmind genom en permanent viss svullnad kring vänsterögat och även om min ork och mina krafter bitvis stärktes så lyckades de högst nå kring 65 % av totalnivån. Dränage snittet skötte Camilla om dagligen genom att pressa ut små mängder var som påminde exakt om salladsdressing och lägga om med en nätt liten sår omläggning.
Juni bjöd bland annat på älskade barnbarn nummer 2 ankomst och älskade nummer 1 dop till namnet Mio och sista midsommarfirandet någonsin i mor och fars sommarstuga mellan Överum och Åtvidaberg. Hela sommaren kunde man njuta av frukost utomhus, närmast varenda solnedgång mötte vi på baksidans uteplats. Ofta kom barnen och barnbarnen med respektive hem och umgicks. Jag och Camilla njöt bland annat av besök i Kristianstad, Häljarp och Kalmar där vi av hjärtevännen Jane blev bjudna på sommarteater och fick träffa hennes Pelle, en kväll och natt lärde vi känna nya vänner i deras mysiga boende vid Monsunen Norje.
I inledningen av augusti ramlade idyllen fullständigt ihop. Igen. Ansiktssvullnaden hade börjat växa lite igen vilket krävde resor till öron i Kristianstad. När en manlig öronläkare i begynnelsen av augusti hjälpte mig, pillade, krafsade och sög han intensivt och länge under ögat innan han lade om det med bandage och jag återvände hem. När Camilla dagen efter skulle lägga om det och byta förband, hojtade hon till och lutade sig mot väggen med ena handen framför munnen. När jag mötte bilden av vad hon sett under omläggningen från Kristianstad i spegeln, rasade delar av mitt liv samman. Läkaren hade rensat fram ett djupt och brett öppet stort hål i min strålskadade kind. Ett hål som aldrig skulle kunna få att läka där. För en stund anfölls jag av ångest och panik. En del av mitt liv hade nått en ståndpunkt som för evigt skulle plåga mig. Jag skulle för alltid tvingas bära ett djupt hål i ansiktet.

Cecilia Björklund tog emot mig som läkare på öron nästa gång jag anlände. Och deklarerade att jag numera var ett Lunda ärende. Hon kontaktade dem och i början av september kallades jag dit. Träffade mina favoriter inom öron och käkkirurgi. Som förklarade att en operation av dem och plastikkirurger skulle avlägsna min infekterade ansiktshalva och ersätta med vävnad, blodkärl och hud från andra delar av min kropp. Operationen kunde förväntas pågå från tidig morgon till sen kväll eller in på natten. Ångestfyllda frågor rev som en taggtråd omkring inuti mig. Men vad hade jag för val . De skulle innan operationen göra visa undersökningar av mig och jag skulle behöva minst fyra veckors tryckkammar behandling också inför den här långa besvärliga och bekymmerrika resan.
Kring mitten av september började resorna ner till Helsingborg och tryckkammaren. Måndag- fredag. Hämtades hemma 9.45 och tillbaka hemma 16.30 En dag i veckan reste jag tidigare för besök och omläggning av ansiktssåret av Cecilia Björklund i Kristianstad. Sen fortsatte resan efter det besöket till Helsingborg. De röntgenundersökningar och prover Lund beställt fixades också , så under åtta veckor gjordes detta ihop med syrgasmasken och slangarna instängd i tryckkammaren.
Sen kallade Lund igen. En måndag i början av november. Camilla följde med mig. Giganten och öronkirurgen nummer ett, egentliga pensionären Peter Wahlberg hämtade oss i väntrummet och ledde oss till ett rum där runt tio olika läkare fanns samlade för min skull. Wahlberg inledde med att informera vad detta team kommit fram till tillsammans och vad mina undersökningar visat. Att operera mig innebar stora risker för betydande hjärnskador under narkosen. Mina halskärl är svårt skadade och riskerar mycket, hela operationen är komplicerad och vansklig. Mitt huvud jobbade, Camillas likaså. Tankarna snurrade, mardrömmen bestod lik förbannat. Trevliga plastikkirurger kände på mig och förklarade vissa detaljer. Jag fick inför allihop svara vad jag tyckte och till slut kom vi överens om ännu en undersökning av halskärlen innan vi träffades igen för den operation som jag godkände , någon annan utväg fanns inte för den här svåra infektionen som dessutom växte, trots penicillin och behandlingar. Läkarna tyckte att tryckkammar behandlingen jag fått som blivit sammanlagt trettio stycken, 45 timmar, räckte. Jag höll efter mötet hårt i Camillas händer, vi var båda överens om att beskeden vi fått om riskerna var grymt tuffa, men enda utvägen var ändå att försöka ge sig på en operation. Och de läkare vi träffat var ju kunniga proffs, som de flesta är som tillhör Lunds sjukhus. Skönt skulle det i alla fall bli att slippa fara till Helsingborg fem dagar i veckan. Kristianstad en gång i veckan räckte till, och öronläkaren där Cecilia Björklund och jag har känt varandra i över 20 år och hon är en både formidabel läkare som genomvarm människa. De gånger inte Cecilia närvarade skötte doktor Anders såret med sugning, tryckning och omläggning av ansiktssåret.
November och december gick. Allt tröttare blev jag och båda mina näsborrar var nu helt igentäppta, vilket var grymt obehagligt . Framförallt när jag skulle äta och dricka. Inte lätt med helt stopp för näsan. Kilona rasade och allt mer tid tillbringade jag i viloläge. Januari följde samma mönster och och i början av februari kallades jag på nytt till Lund. Camilla var med mig och vi hämtades av samma Dr Wahlberg och lika många väntade i samma rum som sist. Denna gången lät deras tongångar positivare, vilket smittade av sig på både mig och hjärtat Camilla. Operation bestämdes genomföras så fort de kunde. I bistert mörker och bitande vindar stegade vi hand i hand bort mot sjukhusets skyskrapa där vi skulle fika litegrann innan bilen skulle hämta oss. Och där i skyskrapan omkring kafeterian stod Camillas bror Mikael plötsligt. Han kände till vårt besök och tiden sjukbilen skulle anlända, så på hemvägen från jobbet i Malmö körde han inom Lund för att få träffa oss. Gissa hur bra det kändes, så vi njöt extra mycket av fikastunden.
Några dagar senare kom operationstiden. Vecka 8, tisdag 19 februari. Inläggning dagen innan på vår älskade son Rasmus 18- års dag. Sex dagar innan ringde Dr Wahlberg mig att operationen tyvärr var tvungen att ställas in och flyttas fram. Personal saknades. Beskedet mötte jag med blandade känslor. Två veckor senare kom en ny tid. Inläggning måndag 11 mars, verkställande operation 12 mars. Och sedan mitten av januari hade jag blivit än risigare och tröttare. Vilade allt mer. Skötte hundpromenaderna, delar av dammsugningen och en del andra smågrejer, resten av tiden vistades jag i sängen bakom datorns tv utbud, böcker och allmänt grubblande. Camilla bar sedan länge det tyngsta lasset där hemma. För min skull med hjälp av kärlek och ett gott hjärta.
Helgen innan avfärden tog jag farväl och inbringade lyckoönskningar av min syster Jessica, alla barnen och barnbarnen. Tårar med krampande gråt och ångest i massor följde med varenda avsked, liksom ögonblicket då jag och Camilla lämnade kissarna, huset och Mjällby på måndagsmorgonen och med vovvarna i bilen styrde mot mor och far i falkvik. Där nya skakande tårdrypande farväl tog vid när vi lämnade dem för färden mot Skåne.
Hållplatsen var Häljarp, där Camillas bror Micke och fru Annie bor. Där skulle Camilla bo under den här veckan så där ställde vi bilen och promenerade sedan mot tågstationen och tog Pågatåget till Lund och stegade mot sjukhuset och öronavdelning 56, där vi strax innan klockan 13 tog plats i enkelrum 14. Sen mös vi, hälsade på personalen och senare kom delar av operationsteamet och snackade inför morgondagen. Tätt hopslingrade satt jag och Camilla. Då och då grät jag, då grät och fällde även Camilla tårar. Timmarna gick, mörkret sänkte sig och vid klockan19 stegade vi ner mot skyskrapans entré, dit brodern med fru skulle hämta henne. Vilket skedde och min gråt saknade gränser, liksom Camillas och när sista ögonkontakten avbröts och de försvann in i deras bil höll jag på att dö av sorg, panik och ledsamhet och saknad. Ensam stegade jag tillbaka mot rummet och lät tankarna förena sig med alla ändlösa minnen från våra 25 år tillsammans med barnen, övriga släkten och alla vänner och händelser genom livet.

Strax efter 8 på måndagen rullade jag in på Central-op på sjätte våningen. I en grön/ blå värld preparerades jag genast med EKG knappar längs kroppen, syre och bkodtrycksmätare, i en av handledens artärer bedövades jag innan en nål sattes dit som kanal att supersnabbt spruta in adrenalin vid behov. Full kommers och då kom Peter Wahlberg för att prova dra en slang via näsan ner till luftstrupen, vilket stoppades av våldsamt näsblod och infektionens täppta svullnad. I stället stack han mig upprepade gånger kring luftstrupen med bedövning. Sen skar han upp huden och tryckte dit en track till luftstrupen, vilket kändes obehagligt. Kommersen fortsatte mellan personal med olika ansvarsområden tills man gav mig lugnande och jag andades allt mer svagt och ansträngt och somnade in i narkosens stängda värld.
Klockan 01.40 var operationen klar, då ringde Wahlberg Camilla och redogjorde för vad som gjorts. Man hade rensat bort hela infektionen, ruttna benrester, rutten vävnad och fördärvade områden i gommen. Genom bland annat höger benet uppifrån och ner hade man hämtat muskler , hud och blodkärl som ersättning för det man plockat. Kampen var igång för att få den här ansikts lambolen att överleva och fästa hos mig, som hamnade på intensiven där jag nånstans vaknade till liv under onsdagen och framåt sen eftermiddag kom tillbaka till öron avd.
Camilla dök upp, likaså Micke och Annie. Efter ett tag startade man igel behandling ovanpå den här nyopererade såkallade ansikts lambolen för att igeln ska suga ut blod och samtidigt avger den något positivt ämne från sig som är bra.
Första veckan helt sängliggande. Mat fick jag via en sond som satts in från näsan ner till magen, kisseriet sköttes av en insatt kateter. Andra veckan drogs den bort och på tisdagen gick jag med gåbord och levande stöd några steg och satt uppe några timmar när Camilla och mor och far kom på besök.
Högerbenet gick knappt att röra sig framåt och inte att lyfta en mm.
Behandlingen med iglar upphörde några dagar, men behövde sen sporadiskt sätta igång på nytt. Ena stunden levde mitt hopp, nästa suddades det närmast bort. Läkarna som inför mig är öppna och ärliga fastslog att resan efter operationen gick på rätt håll, men vände åt fel istället några dagar efter första veckan med ansiktslambolen, som i värsta fall riskerade att slockna och dö.

I tisdags under morgonen kom dr Wahlberg plötsligt och meddelade att under eftermiddagen skulle jag opereras. Vissa justeringar och detaljer skulle genomföras och återigen stod mitt liv på spel bakom narkosens ridå.
Risken att för evigt behöva skiljas från alla närmast kära och nära fick tårar att rulla och panik att närma sig. Men jag överlevde ännu en resa in i operationens värld. Man klippte bort kanter på min ansiktslambos och gjorde en del justeringar som med Guds hjälp och fortsätta kämpatag önskar ska lyckas.
Min svårt strålskadade undersida och närområde gör den här läkningsprocessen utmanande svår. Läkarna kan inte lova mig någonting, bara liksom jag, hoppas. Lång tid kommer behövas. Långt hemifrån livet där hemma som jag saknar. Och vill tillbaka till igen....
Ska via denna min blogg försöka skriva ner dagliga rapporter härifrån sjukhusets andra våning.
/// Jocke

Presentation


Allas Broder

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Mars 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards