De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill.

Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrande insjöar, jordbruk och betesmarker för allehanda betesdjur som spelats in som en film genom mina barndomsår. Passerade gränsen mellan Småland och Östergötland, körde genom byar som Broddebo. Hus, gårdar, ladugårdar och sommarstugor pittoreskt tjusigt belägna alldeles intill inbjudande insjöars glitter möter oss under färden.

Känner direkt en välkommen och samhörig kärlek bortom skylten Åtvidaberg. Svänger av väg 35 till vänster uppför backen där en av kyrkans viloplatser vilar till höger , lite längre fram passerades ålderdomshemmet där gammelmorfar Gunnar alltid bjöd på guldnougat när vi hälsade på honom medan han levde. Fortsatte förbi radhus, lägenheter och hus mot kroppen där Konsum och Ica delade affärslokaler och hjärta, därefter raka spåret genom rondellen där en smarrig blandning av naturliga smultronställen dukar upp sig om man fortsätter raka vägen fram efter rondellen. Men vi följer den svaga lutningen åt vänster in på Sockenvägens ålderdomligt charmiga och lugna atmosfär som råder och klubbas fram som en enhälligt beslutsam gemenskap över idyllen som råder så är vi framme.

Framme hos mormor och morfar.
Vid det gula tegelhuset på Sockenvägen i Åtvidaberg, 32 mil hemifrån Blekinge, Sölvesborg och mitt föräldrahem i Falkvik.

Golvet i hallen innanför ytterdörren knarrade alltid välbekant och välkomnande vid varje ankomst. Direkt till vänster låg trappan till källaren där det fanns toalett med dusch, tvättstuga med matkällare, ett rum med extra kyl och frys och garderober. I källaren rymdes även två små rum med extra sängar, något som ofta kom till användning hos dessa genomsnälla och öppenhjärtliga människor.
Innanför ytterdörrens högra sida låg köket. Fortsatte man förbi köket hamnade man i "stora " rummet där husets matplats med bord och stolar fanns. Här fanns även ett par soffor med bord och några fåtöljer framför en tv. Mot baksidan radade flera fönster upp sig, det fanns ifrån det här rummet en utgång med en liten trappa ut till trädgården och en terrass med stolar, bord och solstolar. Alldeles intill terrassen anslöt sig en gräsmatta som löpte runt huset och även var med och bildade en större gemensam gräsmatta som kunde användas av alla de närmast kringliggande hushållen. Perfekt för oss när vi hade släktträffar eller andra sammankomster och lekte kurragömma, spelade fotboll, bollen i burken eller badminton. Skötseln delades rättvist sinsemellan ägarna.
Tvärs över köket löpte några meter hallgolv fram till en toalett med dusch, fortsatte man sedan runt en hörna nådde man en dubbelsäng där mormor och morfar sov och innanför där låg rummet där jag stuvade in min packning och skulle bo under kommande veckan. Där fanns en säng med skrivbord och från fönstret hade man koll på både grannarna och Sockenvägens förbifart.

Åtvidaberg var för mig en riktig charmör när man den här sommaren 1981 uppklädd och redo att möta framtiden tog hand om mig under en av alla mina tio sommarlovsveckor. Mormor hade semester från sitt jobb på Föreningsbanken och morfar från sitt jobb ute på Facit.
Några hundra meter från mormor och morfars hus låg Kopparvallen och mitt älskade favoritlag Åtvidabergs FF träningsplan samlade bredvid varandra. Dit halvsprang jag flera gånger varenda dag för att hoppas få se dem i aktion. Tyvärr hände det mer än vanligt att jag missade deras träningar, men när de väl var på plats var det ljuvligt underbart att följa dem som bollkalle. Förutom fotbollen med ÅFF tyckte jag också om att hänga in till de två grustennis planerna och titta på dem som lirade. Jag älskade tennis och det kliade verkligen i hela min kropp av längtan att kunna spela på det inbjudande röda gruset, men jag fick nöja mig med att glo och frestas tomhänt bredvid planerna. Att vara alldeles solo avslöjade ibland handikappet som lätt kan blomma upp genom asfalt och betong när man just är utan en tennispartner som toppar varenda önskelista att ha till förfogande för att bara få lira lite Björn Borg influerad tennis.

Fanns det någonting mormor var extremt noggrann och mån om så var det att se till att vi barnbarn regelbundet erbjöds mat och aldrig gick med minsta tomrum i våra magar. Överhuvudtaget så fällde mormor ut sina skyddande änglavingar över oss barn vare sig vi vistades alldeles intill henne eller om man stod med telefonen hemma i hallen 32 mil bortifrån mormor, så var hon lika ängsligt orolig över vad man kunde tänkas hitta på som äventyrade vår existens.
Så denna första kväll som sommarbarn uppe i Åtvid hann jag bara öppna ytterdörren igen efter min rundtur kring fotboll och tennisplanerna, så hade mormor maten framdukad och redo att inta.
Myset som rådde innanför det gula teglet sjöng verkligen om samhörighet, trivsel och aktsam kärlek. När maten, disken och ordningen var återställd samlades vi av sedvanlig tradition framför tv:n, där ingenting smarrigt saknades för att hindra smaklökarna att le och trivas. Mormor och morfar var välkända för sin ständiga image att jämt ha godsaker framdukade i varenda
hörna. Chokladaskar, jordnötter, chips, salta pinnar, Twistpåsar, Mariannekolor, Engelska kolor, Dajm, japp och cocoschoklad från Marabou. Utbudet på godsaker var som sagt enormt generöst. Och mormor och morfar tog också för sig av godsakerna. Kärleken mellan dem lyste lika gyllenbrun och mjuk som kriststallglaset med whiskey som de varenda kväll skålade med varandra.

Till slut var det dags att avrunda kvällens sällskap framför televisionens sändningar. Precis som annars hamnade jag i min pyjamas mitt i dubbelsängens rike mellan mina mors föräldrar.
Redan morgonen därefter nådde mysfaktorn högsta volym runt köksbordet. Ty medan jag åt så mycket jag förmådde av rostat bröd med ost, marmelad, varm choklad och kokt ägg, så gjorde jag detta sittande i knäet hos någon av dem. En tradition livs levande denna sommar också. Liksom den älskvärda tradition som därefter väntade när vi tog plats i den röda Saaben och körde ner till samhällets blinkande puls som aldrig slog mer exakt och värmande välkommen än under en bommulsmjuk lördagsförmiddag i Åtvid. Då tillströmningen av folk var som rikast i butikerna och kring caféerna och det väldoftande utbudet av torghandeln. Det var som om alla kände varann och leendena inte hade någon ände hos ortens boende som under dessa helgöppnande ögonblick som verkligen lyckades locka fram det senaste i kläd, smink och frisyrsmak.
Jag älskade rytmen och kommersen. Träffade alltid kändisar, släktingar och bekanta. Dialekten fascinerades jag som vanligt över. Njöt mitt i mellan mormor och morfar medan de samtalade, umgicks och utbytte skratt och annat matnyttigt med folket i samhällets kokande gryta.
Handlade lite gjordes nog mest för sakens skull, målet med dessa förmiddagar var att umgås och träffas. Kom sen ÅFF på agendan vecklades mina öron ut och jag blev fullständigt nöjd.

Uppe i Åtvid fanns det fullt med folk vi åkte hem till eller fick på besök. Gammelmormor bodde nere på Fallavägen allena i ett stort gammalt ståtligt hus. Gången upp mot huset låg fyllt av ett enormt täckande lager av småsten. Och såhär på sommaren så intog vi fikan uppe på baksidan av tomten. Hon var rejält till åren kommen gammelmormor men hade alltid nybakat och hembakat att bjuda på. Vilket så gott som alla man kom till under den här epoken bjöd på när man kom på besök. Sådana här besök uppskattade jag jättemycket att få vara med om. Den kalla, söta hemlagade saften man bjöds på smakade oftast ljuvlig till havet av bullar och torra kakor. Och melodierna som spelades upp av kaffekopparnas porslin ihop med dofterna och ångorna skapade livslånga minnen av goda stunder. Mitt i en bubbla av sommartid i skuggan av riktigt ålderdomliga träd och intill en husvägg av gammaldags fasad och hus vaggades denna fika lättsmält ner i våra magar. Nöjd och tacksam blev hon lilla tunna och duktigt kämpande gammelmormor Eva.
Väl hemma på Sockenvägen vankades det lite senare mat igen. Under tiden mormor och morfar förberedde och tillagade, lade jag benen på ryggen och tog sats på fotbollsplanerna för spaning om det rådde någon aktivitet. Vilket inte skedde denna lördags eftermiddag.
Så istället hjälpte jag morfar genom att ta mig till Konsum och köpa dagens exemplar av Expressen till honom. Varje dag köpte och läste han sin Expressen min gode morfar. Vissa dagar gick han själv, andra tog han bilen, ibland gjorde vi sällskap och nån gång fixade jag fram blaskan till honom. Jag läste också den varje dag, speciellt nu i Wimbledon tider när Björn Borg som sagt var i hetluften mot Mc Enroe. Ett intresse vi delade både morfar och jag och som kunde klistra oss i timmar framför de engelska utsändningarna.
Maten intog vi antingen under taket på altanens baksida eller vid bordet och stolarna in till ytterdörren där det var skugga i det varma vädret som rådde. Önskekost varje dag, men den riktiga aptiten hade lite tjurigt att hitta tillbaka efter febertoppen i Möckelhult. Vilket såklart fick mormor rejält orolig. Men trevligt och gemytligt hade vi det under våra måltider.

Livet som sommarbarn på adressen Sockenvägen i Åtvidaberg tedde sig totalt annorlunda jämfört med veckan som granne med urskogens dalar och nästen hos farmor.
Uppe i Åtvid tillbringade jag mycket av tiden med mormor och morfar. Tillsammans ägnade vi oss åt en mängd spännande, rofyllda och roliga aktiviteter. Många fikastunder och möten med nära släktingar och vänner blev det. Att få träffa lilla mig uppskattades stort hos många, vilket gjorde min plånbok tjockare och uppskattning stor.
Mormors arbetskamrat Gun Ahlsén bodde med sin man Åke granne till mormor och morfar och de umgicks och träffades ganska ofta privat. Gun älskade Jessica och mig. Varje gång vi kom uppåt så ombads vi knacka på och möttes av ögonblicket då dörren till skafferiet sakteliga gled upp och en välproppad elegant stor papperspåse fylld med godis och frukt tilldelades syrran och mig. Guns leende var lika äkta och stort som våra.
En av kvällarna begav vi oss till Gun och Åkes finfina sommarstuga. Låg jättevackert precis intill det söta, grunda vattnet. Det vilade något sagolikt över hela området. Träden, buskagen med vass, näckrosornas vackra täcke, småfiskarna som kryssade fram strax under den stilla vattenytan. Ekor, kanoter, fiskespön och badmintonnät låg som utspridda pusselbitar. För att inte prata om alla myggor som surrade omkring i skymningsvimlet. Senare på kvällen tog Gun beställning på hur många som ville bli bjudna på pannkakor. Sugen hann jag bli innan besvikelsen nådde fram att det var crepes med svampstuvning vi blev bjudna på . Inte några tunna, frasig a plättar med sylt och strösocker.
Men resten av kvällen var helmysig. Sakta somnade jag intill mormor och morfar till deras lågmälda samtal. Jag fick i skydd av nattdunklet assistans ut till bilen och sov hela vägen hem tills jag hamnade under det varma och gosiga täcket i dubbelsängen tills kommande dags förmiddag.

Andra veckan som sommarbarn rullade tryggt och säkert vidare.

Sommaren 1981.

Balansen kring vädret dominerades av ett högtryck. Inga regniga dagar, men inte heller något överflöd av sol och hetta. Frukostarna avnjöt vi under en blå himmel, precis som vi gjorde med lunchen och middagarna. Vädret lockade till svalkande bad. Vilket mormor och morfar ordnade genom att vi dagtid höll till vid en insjö med namnet Örn. När vi flera timmar senare både hunnit dra hemåt, byta om och dämpa hungern med mat, så följde mormor mig till Bysjön för ett svalkande kvälls dopp i Bysjön. Till Bysjöns bryggor hade vi knappt en kilometer. Oavsett avstånd så fanns det inte en enda meter som var värd att kämpa sig förbi denna stilla och ljuvliga sommarkväll. Bysjöns söta brunaktiga vatten kändes närmast ljummet mot kroppen. Mormor log nöjd och belåten i skuggan av solnedgångens smäcka skimmer. Följde man med blicken sig så långt ut över Bysjön det gick att överhuvudtaget nå, möttes ögonen av golfbanans stolta och stiliga siluett. För trots att jag åldersmässigt endast nått perrongen för att ha fyllt 11 år, så var min dedsyn och mina betraktelser av livet väldigt observanta och skarpsinta och av stort personligt intresse för mig. Minnesbanken var ett viktigt konto för mig. Och där placerade sig Åtvidaberg högt för alla smultronställen man hade till förfogande.

Några kulor rullade inte över skolgårdarnas asfalt den här sommarlovsveckan, men tiden rullade på. Något som livade upp och gladde mig proppfull var kvällarna då mormor, morfar och jag drog iväg på olika byalags arrangemang som ägde rum kring dansbanor och idrottsplatser i byar som Forsaström, Vinäs, Stensnäs. Älskade att strosa omkring bland bodarna där man kunde köpa godis, hembakade varor, lotter, textiler med mera. Lanternor hängde mysigt och lyste upp skymningens sakta farväl. Levande musik fick dansbanan att bli fylld av fart och fläng, till och med mormor och morfar var uppe och svirade hej vilt över de välanvända dansgolven. Jag fick köpa så mycket Bullens varmkorv, popcorn, kolor och lemonad jag ville. Spelade på chokladhjul gjorde vi, vi köpte också lotter. Fullt av folk vi träffade kände mormor och morfar, vilket öppnade upp för att de drack kaffe till mazariner och andra godsaker i pauserna från minglet och dansen. Min frihet att allena skutta omkring inne på området tillsammans med den ansenligt generösa summa fickpengar jag fick att röra med mig med, gav mig möjligheter att spendera nästan vad jag ville bland allt utbud som fanns utspritt längs stånden.
Dessa kvällar var underbara.
En annan spännande upplevelse skänkte min mormor och morfar mig när man ute på en av landsbygdens gårdar bjöd med mig på en dag med livs levande auktioner. Såväl olika boskapsdjur, möbler, begagnade prylar inom hästbranchen, djurklädsel, arbetskläder och alla möjliga reservdelar som florerade inom lantbrukets breda måsten av redskap ropades, auktionerades och klubbades ut. Kring även detta arrangemang skedde det full kommers med försäljning av varm korv, godsaker, lotter, hembakade kakor, bullar och bröd. Jag tyckte verkligen det var häftigt och spännande att delta live runt de här arrangemangen.

Veckan gick. Varje dag hade jag kontakt med familjen därhemma via telefon.
Ytterligare en upplevelse bjussades mitt blonda lilla jag på när vi en av dagarna åkte ut till ett ganska närbeläget slott och mormor och morfar hade en fulladdad picknick korg med oss. Det bästa av allt i den välfyllda korgen var de kalla pannkakorna med jordgubbssylt och socker. Och medan mormor och morfar drack kaffe, löste korsord och kikade i nån veckotidning, strosade jag lugnt omkring med fjärilshåven redo ifall att. Runt halsen hade jag också morfars antika kikare på plats så jag kunde studera fågellivet runt slottets domäner och en hög bro som passerade .

Men inte precis allting i tillvaron seglade omkring bland himlens fluffiga och fredsfärgade moln under den här andra veckan som sommarbarn. Pausen och uppehållet från perrongen mellan fjärde och femte klass.
Trots att mormor inför varje ny måltid frågade vad som stod överst på min önskelista kring vilken maträtt jag helst ville ha, så hittade eller helt enkelt så fanns det ingen aptit på mat för mig. Hungern var borta. Försvunnen.
Ett annat bekymmer som så smått började belägra mig under andra veckan var en morrande vind av svaga tendenser till en tilltagande värk i mitt bakhuvud. Precis varje eftermiddag anlände värken. På samma plats över bakhuvudet. Dag efter dag. Svag och dov. Men tung och plågsam.
Det allra värsta var att den med tidens hjälp bara skulle komma att bli värre. Huvudvärken överlevde och följde med hem från mina veckor som sommarbarn uppe i Överums djupa skogar och från Åtvidabergs charmiga skuggor från tidsepoken som gammal bruksort och gruvsamhälle.

Det allra, allra mest värsta var att dessa båda negativa symtom kom från en visselblåsare som tagit plats inuti mig. En kaos passagerare som upptäckt hur de första cellerna fyllda med ett främmande, elakt DNA börjat sprida sig inuti min 11- åriga kropp.

Resan hade tagit fart. Åt fel håll.

Sommaren som var döpt till 1981.

Sommaren 2019 här lämnat in. Liksom mitt liv snart också kommer att göra.

Känner att det är så.

All kärlek till er.

Kramar. Från Allas Broder.

Jocke.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag. Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag. 5 november 1981. Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där....

        Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…    Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.   Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.   38 år senare kom sommaren 201...

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal. Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar. För när en...

Gryningen nalkas. Ömt och försiktig tassar den fram. Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet. Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret. För lördagen. 31 augusti. 2019. Nattens svar...

    Kapitel 1   Tramporna virvlade lätt, en ljummen vind smekte våra kinder och ruskade lätt igenom våra välkammade hår. Gruset knastrade under våra cyklar där vi for fram genom en alldeles nyutslagen och knallgrön Valjeskog. Det doftade av s...