allasbroder

Senaste inläggen

Av Joakim Eriksson - 2 oktober 2019 14:53



Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag.

Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag.

5 november 1981.

Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där.

Dagen då jag tog mina första steg någonsin längs asfalten runt en av alla gigantiska sjukhuskroppar på sjukhusområdet.

Det blev också dagen då jag klev in innanför portarna till det som ledde mig och mamma och pappa till avdelning 91, där jag skulle komma att vårdas mot det alldeles färska cancerbesked som nått mig.

Och bakom porten jag steg in genom stannade min ursprungliga barndom kvar för att aldrig mer komma tillbaka.

För den värld som mötte mig och mina föräldrar på avdelningarna 91, 92 och 93 ska ingen behöva möta eller få uppleva.

Men så blev det. Och det var där inne i detta skumma och nerslitna komplex jag mötte och lärde känna Malin 4 år.

Och jag kan än idag minnas den starka aura av kämpaglöd och livsglädje som lyste kring denna glatt kvittrande skånetös. Fantastiskt.

Medan jag gemensamt med mina föräldrar tog plats och skrevs in på avdelning 91 så hade mormor tagit sig ner till Jessica för att bo och ta hand om hennes såklart vilsna och förvirrade situation. Som så hastigt och plötsligt uppstått. Kärleken till vår mormor var som tur oändligt trygg, vilket underlättade min älskade lillasysters situation mycket. Jessica var ju bara 8 år och gick på lågstadiet. Och fick ju absolut inte gömmas för långt in i skuggorna på grund av att jag drabbats av något så pass tragiskt och sällsynt som barncancer. Men mormor och Jessica lyckades tillsammans bygga samman en trygg tillvaro så lillasyster klarade sköta skolan och fortsätta leka med sina bästisar.

Och till helgerna kom morfar nedresande från Åtvidaberg för att stötta till. Så att vi kunde träffas allihopa. Antingen hemma i falkvik om jag lyckats få permission eller nere i Lund på avdelningen, där personalen var som änglar allihop. Deras bemötande ihop med värmen de besatt kunde ju inte hamnat bättre och lämpligare än i den gråtunga värld som härskade bland dödssjuka små barn med lika hjälplösa, hålögda föräldrar och anhöriga.
Så många andra som precis som jag själv förvandlats till smala och flintskalliga individer. Och det hemska var att en dag var en del av dessa barns platser plötsligt tomma. De fanns inte längre där intill föräldrar som handarbetat, läst, kramat och hållt om sina små underverk så hårt och så trofast det bara gick.

Döden hade dragit isär dem . För alltid. Grymheten var så total att det dessa dagar drog fram osynliga bittra vindar som ingen förstod var de kom ifrån.

Förrän.

Att dödens iskalla vindar svept med i bortförandet av ännu ett avlidet barn.
Så blev det för lilla Malin också. Och hennes mamma och pappa. Malin var fyra år och rasande charmig och söt. Hon hade inga flätor, för hon var flintskallig. Hennes händer och armar var bleka och alldeles sönderstuckna . Men så gott som varje dag mötte du henne tappert traskande längs korridorernas nedslitna, dammiga kulisser med en droppställning kopplad till ena armen. Med sin andra hand styrde hon med maximal ömhet sin högst älskade docka med hjälp av en barnvagn. Varv efter varv längs korridorer du aldrig glömde dofterna och konturerna de efterlämnade. Liksom jag aldrig glömde Malins kamp och kärlek till sitt liv, sin mamma och pappa och inte minst sin enorma kärlek till sin docka och barnvagn. Hennes skånska dialekt var underbar att lystra till. Fast Malin bara var fyra år så bar hon på massvis av härlig humor, hade trots allt det sjuka som bodde inuti henne alltid nära till skratt.
Hennes mamma och pappa led något enormt. Minns en gång när jag, Malins pappa och min pappa spelade bordtennis på avdelningen och jag fick rusa därifrån för att kräkas. Hur Malins pappa då utbrast, fy fan vilket helvete våra barn drabbats utav. Med tårar i ögonen.
Till Malins namnsdag i december köpte jag en påse kolasnören som slogs in bakom lite presentpapper. Och gode Gud så glad hon blev världens sötaste lilla Malin för denna lilla namnsdags gåva. Jag fick en bamsekram och tillsammans ovanpå hennes sjukhussäng nere på avdelning 91 låg vi och mumsade kolasnören framför våra föräldrar. Vi skrattade och lyckades för en stund fly våra sjukdomars tyvärr äkta stamtavlor och existens.
Tiden gick. En dag stod Malins barnvagn tom och övergiven i en ensam hörna av barnterapi. Dammet låg öde och stilla. Högen av dockor låg stumma och sorgsna inne på terapins lekrum. Malin syntes inte till. Inte hennes mamma Agnetha eller pappa Tommy heller.
Malin var död. 4 år gammal. Döden fångade in henne utan att jag fick ta farväl av henne. Hennes gudomliga skratt var bara borta. Liksom den lilla flintskalliga flickan som så tappert och kärleksfullt dragit på en droppställning med ena handen och sin barnvagn med den andra . Plötsligt kom döden och hämtade Malin. Och vi fick aldrig säga farväl eller Hej då till varann. Grymt.
Jag har och kommer aldrig att glömma bort denna älskade lilla flicka. Många sömnlösa nätter med floder av tårar av saknad har jag som genom en tät dimma tvingats ta mig igenom periodvis under olika tidsepoker som flugit förbi dagböckernas från början blanka sidor.

Vintern mellan år 1981-82 var sträng med bitvis mycket kyla och snö. Jag hade lyckan att få fira jul och nyår hemma med familjen.
Efter jul kom farmor ner och passade Jessica, medan mormor åkte hem till Åtvidaberg för att jobba.
Strålbehandlingen fortsatte in i februari. Den 15 februari 1982 opererades jag nere på öron i Lund. Operationen gick bra. Halva min hals rykte, jag levde väl mer eller mindre under flera veckor på GB glassen Skate. Alldeles nedanför avdelningsrummet låg en kiosk dit pappa sprang i skytteltrafik till för att förse mig med just denna sorts glass. Varför det blev just denna sort har jag ingen förklaring till, men det måste ju varit en kombination av passande smak och lenande känsla för innandömet av min då nyopererade hals.
Efter att läkningen kommit igång fick jag komma hem. Till Falkvik. Huset. Till min älskade lillasyster Jessica. Kompisarna. Hemkvarteren . Mitt egna rum. Middagarna hemma i köket. Mammas hemlagade mat. Egna sängen.Tv soffan. Äntligen .

Februari 1982 erhöll jag min sista strålbehandling. Senare påbörjades cellgiftsbehandling som skedde nån dag i veckan. Och fortgick till augusti. Skolan började jag i också under denna vår.

37 år har hunnit rinna under broarna sedan dessa handlingar ägde verkligheten omkring mig. Biverkningarna efter strålbehandlingen gör att jag ligger inför den ofrånkomliga död som nu sakta vinkar in mig mot sitt ovissa, taggtrådsbeklädda universum.
Men jag har haft den unika förmånen att jag ärades att överleva det som så många av de andra barnen aldrig gjorde.

Som 4- åriga lilla Malin....

All kärlek till er.

Mitt slut närmar sig allt fortare det definitiva.

/// Jocke.

Av Joakim Eriksson - 26 september 2019 23:58

De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill.

Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrande insjöar, jordbruk och betesmarker för allehanda betesdjur som spelats in som en film genom mina barndomsår. Passerade gränsen mellan Småland och Östergötland, körde genom byar som Broddebo. Hus, gårdar, ladugårdar och sommarstugor pittoreskt tjusigt belägna alldeles intill inbjudande insjöars glitter möter oss under färden.

Känner direkt en välkommen och samhörig kärlek bortom skylten Åtvidaberg. Svänger av väg 35 till vänster uppför backen där en av kyrkans viloplatser vilar till höger , lite längre fram passerades ålderdomshemmet där gammelmorfar Gunnar alltid bjöd på guldnougat när vi hälsade på honom medan han levde. Fortsatte förbi radhus, lägenheter och hus mot kroppen där Konsum och Ica delade affärslokaler och hjärta, därefter raka spåret genom rondellen där en smarrig blandning av naturliga smultronställen dukar upp sig om man fortsätter raka vägen fram efter rondellen. Men vi följer den svaga lutningen åt vänster in på Sockenvägens ålderdomligt charmiga och lugna atmosfär som råder och klubbas fram som en enhälligt beslutsam gemenskap över idyllen som råder så är vi framme.

Framme hos mormor och morfar.
Vid det gula tegelhuset på Sockenvägen i Åtvidaberg, 32 mil hemifrån Blekinge, Sölvesborg och mitt föräldrahem i Falkvik.

Golvet i hallen innanför ytterdörren knarrade alltid välbekant och välkomnande vid varje ankomst. Direkt till vänster låg trappan till källaren där det fanns toalett med dusch, tvättstuga med matkällare, ett rum med extra kyl och frys och garderober. I källaren rymdes även två små rum med extra sängar, något som ofta kom till användning hos dessa genomsnälla och öppenhjärtliga människor.
Innanför ytterdörrens högra sida låg köket. Fortsatte man förbi köket hamnade man i "stora " rummet där husets matplats med bord och stolar fanns. Här fanns även ett par soffor med bord och några fåtöljer framför en tv. Mot baksidan radade flera fönster upp sig, det fanns ifrån det här rummet en utgång med en liten trappa ut till trädgården och en terrass med stolar, bord och solstolar. Alldeles intill terrassen anslöt sig en gräsmatta som löpte runt huset och även var med och bildade en större gemensam gräsmatta som kunde användas av alla de närmast kringliggande hushållen. Perfekt för oss när vi hade släktträffar eller andra sammankomster och lekte kurragömma, spelade fotboll, bollen i burken eller badminton. Skötseln delades rättvist sinsemellan ägarna.
Tvärs över köket löpte några meter hallgolv fram till en toalett med dusch, fortsatte man sedan runt en hörna nådde man en dubbelsäng där mormor och morfar sov och innanför där låg rummet där jag stuvade in min packning och skulle bo under kommande veckan. Där fanns en säng med skrivbord och från fönstret hade man koll på både grannarna och Sockenvägens förbifart.

Åtvidaberg var för mig en riktig charmör när man den här sommaren 1981 uppklädd och redo att möta framtiden tog hand om mig under en av alla mina tio sommarlovsveckor. Mormor hade semester från sitt jobb på Föreningsbanken och morfar från sitt jobb ute på Facit.
Några hundra meter från mormor och morfars hus låg Kopparvallen och mitt älskade favoritlag Åtvidabergs FF träningsplan samlade bredvid varandra. Dit halvsprang jag flera gånger varenda dag för att hoppas få se dem i aktion. Tyvärr hände det mer än vanligt att jag missade deras träningar, men när de väl var på plats var det ljuvligt underbart att följa dem som bollkalle. Förutom fotbollen med ÅFF tyckte jag också om att hänga in till de två grustennis planerna och titta på dem som lirade. Jag älskade tennis och det kliade verkligen i hela min kropp av längtan att kunna spela på det inbjudande röda gruset, men jag fick nöja mig med att glo och frestas tomhänt bredvid planerna. Att vara alldeles solo avslöjade ibland handikappet som lätt kan blomma upp genom asfalt och betong när man just är utan en tennispartner som toppar varenda önskelista att ha till förfogande för att bara få lira lite Björn Borg influerad tennis.

Fanns det någonting mormor var extremt noggrann och mån om så var det att se till att vi barnbarn regelbundet erbjöds mat och aldrig gick med minsta tomrum i våra magar. Överhuvudtaget så fällde mormor ut sina skyddande änglavingar över oss barn vare sig vi vistades alldeles intill henne eller om man stod med telefonen hemma i hallen 32 mil bortifrån mormor, så var hon lika ängsligt orolig över vad man kunde tänkas hitta på som äventyrade vår existens.
Så denna första kväll som sommarbarn uppe i Åtvid hann jag bara öppna ytterdörren igen efter min rundtur kring fotboll och tennisplanerna, så hade mormor maten framdukad och redo att inta.
Myset som rådde innanför det gula teglet sjöng verkligen om samhörighet, trivsel och aktsam kärlek. När maten, disken och ordningen var återställd samlades vi av sedvanlig tradition framför tv:n, där ingenting smarrigt saknades för att hindra smaklökarna att le och trivas. Mormor och morfar var välkända för sin ständiga image att jämt ha godsaker framdukade i varenda
hörna. Chokladaskar, jordnötter, chips, salta pinnar, Twistpåsar, Mariannekolor, Engelska kolor, Dajm, japp och cocoschoklad från Marabou. Utbudet på godsaker var som sagt enormt generöst. Och mormor och morfar tog också för sig av godsakerna. Kärleken mellan dem lyste lika gyllenbrun och mjuk som kriststallglaset med whiskey som de varenda kväll skålade med varandra.

Till slut var det dags att avrunda kvällens sällskap framför televisionens sändningar. Precis som annars hamnade jag i min pyjamas mitt i dubbelsängens rike mellan mina mors föräldrar.
Redan morgonen därefter nådde mysfaktorn högsta volym runt köksbordet. Ty medan jag åt så mycket jag förmådde av rostat bröd med ost, marmelad, varm choklad och kokt ägg, så gjorde jag detta sittande i knäet hos någon av dem. En tradition livs levande denna sommar också. Liksom den älskvärda tradition som därefter väntade när vi tog plats i den röda Saaben och körde ner till samhällets blinkande puls som aldrig slog mer exakt och värmande välkommen än under en bommulsmjuk lördagsförmiddag i Åtvid. Då tillströmningen av folk var som rikast i butikerna och kring caféerna och det väldoftande utbudet av torghandeln. Det var som om alla kände varann och leendena inte hade någon ände hos ortens boende som under dessa helgöppnande ögonblick som verkligen lyckades locka fram det senaste i kläd, smink och frisyrsmak.
Jag älskade rytmen och kommersen. Träffade alltid kändisar, släktingar och bekanta. Dialekten fascinerades jag som vanligt över. Njöt mitt i mellan mormor och morfar medan de samtalade, umgicks och utbytte skratt och annat matnyttigt med folket i samhällets kokande gryta.
Handlade lite gjordes nog mest för sakens skull, målet med dessa förmiddagar var att umgås och träffas. Kom sen ÅFF på agendan vecklades mina öron ut och jag blev fullständigt nöjd.

Uppe i Åtvid fanns det fullt med folk vi åkte hem till eller fick på besök. Gammelmormor bodde nere på Fallavägen allena i ett stort gammalt ståtligt hus. Gången upp mot huset låg fyllt av ett enormt täckande lager av småsten. Och såhär på sommaren så intog vi fikan uppe på baksidan av tomten. Hon var rejält till åren kommen gammelmormor men hade alltid nybakat och hembakat att bjuda på. Vilket så gott som alla man kom till under den här epoken bjöd på när man kom på besök. Sådana här besök uppskattade jag jättemycket att få vara med om. Den kalla, söta hemlagade saften man bjöds på smakade oftast ljuvlig till havet av bullar och torra kakor. Och melodierna som spelades upp av kaffekopparnas porslin ihop med dofterna och ångorna skapade livslånga minnen av goda stunder. Mitt i en bubbla av sommartid i skuggan av riktigt ålderdomliga träd och intill en husvägg av gammaldags fasad och hus vaggades denna fika lättsmält ner i våra magar. Nöjd och tacksam blev hon lilla tunna och duktigt kämpande gammelmormor Eva.
Väl hemma på Sockenvägen vankades det lite senare mat igen. Under tiden mormor och morfar förberedde och tillagade, lade jag benen på ryggen och tog sats på fotbollsplanerna för spaning om det rådde någon aktivitet. Vilket inte skedde denna lördags eftermiddag.
Så istället hjälpte jag morfar genom att ta mig till Konsum och köpa dagens exemplar av Expressen till honom. Varje dag köpte och läste han sin Expressen min gode morfar. Vissa dagar gick han själv, andra tog han bilen, ibland gjorde vi sällskap och nån gång fixade jag fram blaskan till honom. Jag läste också den varje dag, speciellt nu i Wimbledon tider när Björn Borg som sagt var i hetluften mot Mc Enroe. Ett intresse vi delade både morfar och jag och som kunde klistra oss i timmar framför de engelska utsändningarna.
Maten intog vi antingen under taket på altanens baksida eller vid bordet och stolarna in till ytterdörren där det var skugga i det varma vädret som rådde. Önskekost varje dag, men den riktiga aptiten hade lite tjurigt att hitta tillbaka efter febertoppen i Möckelhult. Vilket såklart fick mormor rejält orolig. Men trevligt och gemytligt hade vi det under våra måltider.

Livet som sommarbarn på adressen Sockenvägen i Åtvidaberg tedde sig totalt annorlunda jämfört med veckan som granne med urskogens dalar och nästen hos farmor.
Uppe i Åtvid tillbringade jag mycket av tiden med mormor och morfar. Tillsammans ägnade vi oss åt en mängd spännande, rofyllda och roliga aktiviteter. Många fikastunder och möten med nära släktingar och vänner blev det. Att få träffa lilla mig uppskattades stort hos många, vilket gjorde min plånbok tjockare och uppskattning stor.
Mormors arbetskamrat Gun Ahlsén bodde med sin man Åke granne till mormor och morfar och de umgicks och träffades ganska ofta privat. Gun älskade Jessica och mig. Varje gång vi kom uppåt så ombads vi knacka på och möttes av ögonblicket då dörren till skafferiet sakteliga gled upp och en välproppad elegant stor papperspåse fylld med godis och frukt tilldelades syrran och mig. Guns leende var lika äkta och stort som våra.
En av kvällarna begav vi oss till Gun och Åkes finfina sommarstuga. Låg jättevackert precis intill det söta, grunda vattnet. Det vilade något sagolikt över hela området. Träden, buskagen med vass, näckrosornas vackra täcke, småfiskarna som kryssade fram strax under den stilla vattenytan. Ekor, kanoter, fiskespön och badmintonnät låg som utspridda pusselbitar. För att inte prata om alla myggor som surrade omkring i skymningsvimlet. Senare på kvällen tog Gun beställning på hur många som ville bli bjudna på pannkakor. Sugen hann jag bli innan besvikelsen nådde fram att det var crepes med svampstuvning vi blev bjudna på . Inte några tunna, frasig a plättar med sylt och strösocker.
Men resten av kvällen var helmysig. Sakta somnade jag intill mormor och morfar till deras lågmälda samtal. Jag fick i skydd av nattdunklet assistans ut till bilen och sov hela vägen hem tills jag hamnade under det varma och gosiga täcket i dubbelsängen tills kommande dags förmiddag.

Andra veckan som sommarbarn rullade tryggt och säkert vidare.

Sommaren 1981.

Balansen kring vädret dominerades av ett högtryck. Inga regniga dagar, men inte heller något överflöd av sol och hetta. Frukostarna avnjöt vi under en blå himmel, precis som vi gjorde med lunchen och middagarna. Vädret lockade till svalkande bad. Vilket mormor och morfar ordnade genom att vi dagtid höll till vid en insjö med namnet Örn. När vi flera timmar senare både hunnit dra hemåt, byta om och dämpa hungern med mat, så följde mormor mig till Bysjön för ett svalkande kvälls dopp i Bysjön. Till Bysjöns bryggor hade vi knappt en kilometer. Oavsett avstånd så fanns det inte en enda meter som var värd att kämpa sig förbi denna stilla och ljuvliga sommarkväll. Bysjöns söta brunaktiga vatten kändes närmast ljummet mot kroppen. Mormor log nöjd och belåten i skuggan av solnedgångens smäcka skimmer. Följde man med blicken sig så långt ut över Bysjön det gick att överhuvudtaget nå, möttes ögonen av golfbanans stolta och stiliga siluett. För trots att jag åldersmässigt endast nått perrongen för att ha fyllt 11 år, så var min dedsyn och mina betraktelser av livet väldigt observanta och skarpsinta och av stort personligt intresse för mig. Minnesbanken var ett viktigt konto för mig. Och där placerade sig Åtvidaberg högt för alla smultronställen man hade till förfogande.

Några kulor rullade inte över skolgårdarnas asfalt den här sommarlovsveckan, men tiden rullade på. Något som livade upp och gladde mig proppfull var kvällarna då mormor, morfar och jag drog iväg på olika byalags arrangemang som ägde rum kring dansbanor och idrottsplatser i byar som Forsaström, Vinäs, Stensnäs. Älskade att strosa omkring bland bodarna där man kunde köpa godis, hembakade varor, lotter, textiler med mera. Lanternor hängde mysigt och lyste upp skymningens sakta farväl. Levande musik fick dansbanan att bli fylld av fart och fläng, till och med mormor och morfar var uppe och svirade hej vilt över de välanvända dansgolven. Jag fick köpa så mycket Bullens varmkorv, popcorn, kolor och lemonad jag ville. Spelade på chokladhjul gjorde vi, vi köpte också lotter. Fullt av folk vi träffade kände mormor och morfar, vilket öppnade upp för att de drack kaffe till mazariner och andra godsaker i pauserna från minglet och dansen. Min frihet att allena skutta omkring inne på området tillsammans med den ansenligt generösa summa fickpengar jag fick att röra med mig med, gav mig möjligheter att spendera nästan vad jag ville bland allt utbud som fanns utspritt längs stånden.
Dessa kvällar var underbara.
En annan spännande upplevelse skänkte min mormor och morfar mig när man ute på en av landsbygdens gårdar bjöd med mig på en dag med livs levande auktioner. Såväl olika boskapsdjur, möbler, begagnade prylar inom hästbranchen, djurklädsel, arbetskläder och alla möjliga reservdelar som florerade inom lantbrukets breda måsten av redskap ropades, auktionerades och klubbades ut. Kring även detta arrangemang skedde det full kommers med försäljning av varm korv, godsaker, lotter, hembakade kakor, bullar och bröd. Jag tyckte verkligen det var häftigt och spännande att delta live runt de här arrangemangen.

Veckan gick. Varje dag hade jag kontakt med familjen därhemma via telefon.
Ytterligare en upplevelse bjussades mitt blonda lilla jag på när vi en av dagarna åkte ut till ett ganska närbeläget slott och mormor och morfar hade en fulladdad picknick korg med oss. Det bästa av allt i den välfyllda korgen var de kalla pannkakorna med jordgubbssylt och socker. Och medan mormor och morfar drack kaffe, löste korsord och kikade i nån veckotidning, strosade jag lugnt omkring med fjärilshåven redo ifall att. Runt halsen hade jag också morfars antika kikare på plats så jag kunde studera fågellivet runt slottets domäner och en hög bro som passerade .

Men inte precis allting i tillvaron seglade omkring bland himlens fluffiga och fredsfärgade moln under den här andra veckan som sommarbarn. Pausen och uppehållet från perrongen mellan fjärde och femte klass.
Trots att mormor inför varje ny måltid frågade vad som stod överst på min önskelista kring vilken maträtt jag helst ville ha, så hittade eller helt enkelt så fanns det ingen aptit på mat för mig. Hungern var borta. Försvunnen.
Ett annat bekymmer som så smått började belägra mig under andra veckan var en morrande vind av svaga tendenser till en tilltagande värk i mitt bakhuvud. Precis varje eftermiddag anlände värken. På samma plats över bakhuvudet. Dag efter dag. Svag och dov. Men tung och plågsam.
Det allra värsta var att den med tidens hjälp bara skulle komma att bli värre. Huvudvärken överlevde och följde med hem från mina veckor som sommarbarn uppe i Överums djupa skogar och från Åtvidabergs charmiga skuggor från tidsepoken som gammal bruksort och gruvsamhälle.

Det allra, allra mest värsta var att dessa båda negativa symtom kom från en visselblåsare som tagit plats inuti mig. En kaos passagerare som upptäckt hur de första cellerna fyllda med ett främmande, elakt DNA börjat sprida sig inuti min 11- åriga kropp.

Resan hade tagit fart. Åt fel håll.

Sommaren som var döpt till 1981.

Sommaren 2019 här lämnat in. Liksom mitt liv snart också kommer att göra.

Känner att det är så.

All kärlek till er.

Kramar. Från Allas Broder.

Jocke.

Av Joakim Eriksson - 20 september 2019 13:31


 

 

 

Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…


 Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.


Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.

 

38 år senare kom sommaren 2019.


Som drastiskt, definitivt och totalt kom att förändra min framtid.

 

Sommaren 2019 nåddes jag utav beskedet att mitt liv förmodligen inte kommer att nå så långt fram som till när de sista färggranna löven som tjusade oss under våra varma månader, gjort sitt för i år.


Och kommer att lämna sina nyss välklädda mästerverk nakna och övergivna inför dunklets långa och ovissa resa som tyvärr identifierar en stor del av vintern.

 

Vi har nu passerat halva september. Träden kommer succesivt förändras och tändas som facklor av vissnade löv på promenad mot något oundvikligt enligt naturens almanacka och tidtabell.


Någonstans under denna ofrånkomliga promenad genom tid och rum kommer också de mest exklusivt lysande inslagen från sommarens grönska att falla mot marken, liksom min livslåga kommer att sluta plågas och istället långsamt ska kvävas, slockna och få sova med evigheten som kudde.


 Kanske hinner jag komma till ro under min sista viloplats och smyckas av tjusigt, vackra, färgsprakande nedfallna löv redan denna höst, innan gnistor av frost och flingor av snö får årstiderna att rotera vidare.

 

Konstigt att det blev just under sommartid som dessa gråtunga element av livshändelser stegade in och fick min tillvaro att gå på grund.

 

Man kan inte få allt.

 

Men jag fick vara med om att få uppleva ett fantastiskt rikt och lyckligt liv.


Vilket jag tar med mig mot den okända evighet jag färdas mot.


####


 Sommaren 1981 lämnade jag kompisarna och sommarlovet för att under två veckor vara sommarbarn uppe hos farmor och Nore mitt ute i vildmarksskogen under en vecka. Och därefter vidare till mormor och morfar i Åtvidaberg för en vecka hos dem.   


Känslan att se mamma, pappa och lillasyster försvinna utom synhåll i vår röda Jetta bil, och plötsligt sitta ensam kvar på stenmuren nedanför farmors och Nores hus, kändes konstig i mitt 11- åriga jag.                                              
                                                  
                                                  
                                                                                                   
                                                  
                                               

Men satt där det gjorde jag ensam det här sommarlovet mellan fjärde och femte klass år 1981. Satt där i solen och visste vartåt pappa, mamma och Jessica styrde de 33 milen och 4.5 timmarna dem hade framför sig mot hjärtats barndoms verkliga oas Falkvik i Sölvesborg.


 Medan jag själv hade tusentals olika äventyr som med spänning väntade på att jag skulle vända blad och som ett äkta sommarbarn utmana den här veckans oskrivna program.

                                                  
     

 Omringad av djupa skogar fulla med allehanda insjöar och ett imponerande djurrike skulle jag alltså bo hos farmor och Nore under en vecka. Farmor var hemmafru och skötte om alla hushållssysslor medan Nore bedrev ett eget lastbilsföretag genom att frakta timmer och massaved över främst de småländska och östgötska nejderna. Nore hade blivit farmors man under femtiotalet när farmor och farfar gick åt motsatta håll. Lite kuriosa var att min farfar fortfarande levde i en mysig röd liten stuga bara några hundratals meter ifrån farmor och Nores hus. Hela farfar var förresten mysig. Och under våra besök här uppe så var vi alltid och bjöds på gul Loranga läsk och Konsumbagarens vetebröd hos honom. En slant under köksbordet väntade också alltid på mig och Jessica när vi var hos honom.


För att nå till farmors och Nores hus fick man svänga av väg 35 mellan Västervik och Linköping, in på en liten grusväg som man följde och hade plats för Nores stora timmerbil och stora dieseltank. Direkt därpå låg uppfarten till deras hus. För att nå ytterdörren gick man upp för en trappa mot baksidan och följde en gång som ledde fram till dörren. Stod man vid denna ytterdörr och tittade åt sidorna så möttes ögonen på ena sidan av en gräsmatta med fruktträd och åt andra hållet fanns ett väldigt syrénträd med trädgårds möbler nedanför. Fortsatte man några meter kom man fram till en mindre  gräsmatta som lutade svagt uppåt mot en bur där farmor födde upp kalkoner. Snett bakom denna kalkonbur fanns ett litet sumpigt kärr där vi plockade maskar som vi använde när vi skulle fiska. Därpå väntade åt precis alla väderstreck en mäktig urskog med stigar, kalhyggen, gläntor, bäckar och blandskog.

 Den lilla grusvägen fortsatte vidare framför huset, till höger låg en stor äng som vissa år användes som potatisåker .På andra sidan direkt framför huset fanns en liten trädgård full med olika fruktträd. Lite längre fram, knappt hundra meter, nådde man närmaste granne och där svängde grusvägen på sig och man var ute på väg 35 igen.

 Jag var inte ensam som sommarbarn här uppe i byn Möckelhult som låg på ungefär 1 mils avstånd från det lilla samhället Överum. Strax över 2 mil åt andra hållet bodde mormor och morfar i Åtvidaberg. Min två år äldre kusin Tobias från Vagnhärad bodde också här, vilket han gjorde större delen av sitt sommarlov. Tobias var mycket tuffare och mer framåt än mig och kände många av de andra barnen som bodde i husen och gårdarna runt omkring. Jag uppskattade att han också var här och vi umgicks en hel del med varandra under vår sommarlovsvistelse här uppe.

Sen bodde min farbror Mikael fortfarande hemma på vinden vid den här tiden. Han var en 19- årig stentuff kis som jag verkligen var blyg för och såg upp till. Mikael såg riktigt bra ut. Han var stor och hade tjockt långt hår. Spelade fotboll, jobbade på Överums bruk, körde en stentuff röd Amazon med sitt smeknamn STOCKEN ditklistrat i stora glittrande bokstäver över bakrutan. Flera gånger i veckan stod Mikael i hallen och fönade sitt tjocka, burriga mörka nyduschade hår, innan han i vit skjorta bakom ratten till Amazonen försvann i hög fart längs grusvägen med framrutan nervevad och Gyllene Tider spelades på högsta volym. Runt omkring i flera av de små byarna anordnades under somrarna danskvällar med lotterier och allehanda försäljning av hembakat, hemlagat och olika hantverk som folk tillverkat under resten av året. Där runt dansbanorna hängde Mikael med kompisarna i sin jakt på brudar.

Jag sov och bodde i ett litet kontorsrum som vette ut mot baksidan, grusvägen, den här sommarens äng, en liten bäck, väg 35 och sen väntade skogar och insjöar i en trollbindande evighet bortom väg 35 andra sida. Varje morgon dukade farmor fram frukost till mig och Tobias. Varm choklad med smörgås och någon yoghurt eller filmjölk. Tobias tyckte om när farmor bjöd honom på nån sorts varm välling i tallrik. Och nästan varenda morgon fanns det nyplockade smultron eller blåbär som farmor plockat längs alla kringliggande vägdiken hon promenerade längs med under dagarna.


En av min stora passion under barndomen var fjärilar, liksom den var för min bästa kompis Steken. Och fanns det ett paradis för en fjärils entusiast så bodde jag där nu. Så fort tiden fanns och möjligheten gavs så tog jag håven, glasburken med eter i fjärilsväskan och strosade iväg på jakt. Utbudet var enormt, det vimlade av fjärilar och det allra mest pirriga var att man visste att här uppe fanns det riktigt sällsynta och exklusiva fjärilsarter att tillgå. Något jag fruktade var högt gräs, jag hade alltid mina höga gröna gummistövlar på mig för att skydda mig mot det rika utbud av huggormar som ringlade omkring i dessa marker. Min kusin Tobias hade blivit huggorm biten tre gånger, men var aldrig rädd för det. Han sprang alltid totalt orädd i det höga gräset utan gummistövlar och oftast bara i shorts.

 I flera timmar kunde jag jaga fjärilar. Man kunde inte jämföra fjärilsbeståndet på hemmaplan jämfört med det som fanns här i urskogens marker. Och visst fångade jag fjärilar som inte fanns därhemma med en passion som ofta fick mig att darra. Några arter jag visste var både sällsynta och vackert exklusiva hade jag under åren nån gång synat här uppe, denna vetskap bar jag alltid med mig.

En solig dag hade Tobias samlat ett gäng kompisar på gräsmattan nedanför kalkonburen.  Jag satt också med i detta gäng som mest småpratade och skojade medan vi satt där. Plötsligt som från ingenstans kom en otroligt läcker och maffig Aspfjäril seglandes från skogsmarkerna och svävade fram några meter upp i luften förbi där vi satt. På ett ögonblick var jag uppe och letade upp min fjärilshåv som stod lutad mot huset. Ivern fick mig att darra och Tobias och hans polare undrade vad som stod på. Medan jag letade efter håven försökte jag samtidigt hålla koll på åt vilket håll den magnifikt mäktiga och färggranna Aspfjärilen tog sikte på. Efter ett tag såg jag den flyga fram över uppfarten nedanför mig på väg mot ängen som därefter bredde ut sig. Strax därefter befann jag mig på jakt bara några meter bakom den. Men den flög högt och var jobbig att ha koll på. När jag förstod att den via ängen var på väg mot bäcken som ringlade fram nere i ett jättedjupt dike direkt intill den ganska hårt trafikerade väg 35 och sen säkert skulle fortsätta sin färd mot urskogen på andra sidan vägen fick jag totalt ändra kurs. Pulsen dånade när jag sprang mot den lilla grusvägen som löpte förbi farmors hus. Följde sedan den till 35:an och tog in på grusvägen som gick mot Viggdalen och det motsatta hållet till insjöar, skogsmarker och några hus och gårdar som väntade längre fram.

Nu gällde det att försöka få syn på dyrgripen igen. Paniken sved i halsen på mig. Jag visste att denna mörka farkost gärna tog sig framåt högt upp i luften, för att emellanåt ta sig nedåt i jakten på att få i sig något sött eller surt. Och så plötsligt längs grusvägens första sega och utdragna uppförsbacke såg jag den sväva omkring längs en allé av likadana träd intill vägen. Hoppet återkom medan jag småsprang med håven i högernäven och inte utan lite smärta i min uppåtböjda nacke. Min iver minskade inte när Aspfjärilen sen längre fram på allvar närmade sig marken och släppte på farten. När den sedan sakta cirkulerade kring en liten hög med samlade timmerstockar med sin typiskt och  härliga lantliga doft omkring sig, gjorde jag håven och mig själv beredd att agera. Plötsligt satt den alldeles stilla ovanpå timmerstockshögen och dess skönhet fick mig att nästan darra av förtjusning. Så stor och mäktig med en svart grundfärg under tjusiga väluppfostrade mönster i färgerna rött, vitt,  blått och gult. Tystnaden var närmast total. En och annan viskning från några smått oroliga löv kanske hördes liksom ett avlägset ljud från en tung lastbil som svepte fram längs väg 35 några hundra meter bort. Dofterna av högsommar var härligt rikt blandade.

Under tiden jag så försiktigt jag kunde närmade mig med håven började aspfjärilens vingar oroligt att röra på sig och vips lyfte den uppåt till min gigantiska förtvivlan. Men bara ett tjugotal meter längre fram närmade den sig marken igen. Och efter en stund satte den sig längs grusvägen.

Jag smög fram. Den vägrade komma helt till ro och sätta sig helt stilla. Tills den plötsligt gjorde det. Satte sig stilla och sög i sig något från några träflisor. Då högg jag så koncentrerat och välriktat jag förmådde mot min drömfjäril med håven, men lyckades ändå missa den. Katastrofen var ett faktum. Jag som redan sett framför mig hur jag där hemma skulle få visa upp denna overkliga raritet för kompisen Steken. Och sen missade jag denna världens största chans till fångst. Aspfjärilen lyfte likt en havsörn i miniatyr och försvann för alltid bort från mig över trädtopparna. Hur länge jag satt och smågrät med knäna vilande mot grusvägens ojämnheter vet jag inte, men långt senare lufsade jag hemåt igen och fick förklara mitt nederlag för Tobias och bybornas grabbar.


Livet ute på landet hos farmor och Nore var härligt bekymmersfritt. Farmor bakade ofta bullar och många olika sorters hårda småkakor. Varje dag stod hon i köket och lagade god mat åt oss allihop. I källaren hade hon en stor väv där hon älskade att väva. En eller ett par kvällar i veckan åkte hon iväg och spelade bingo.

Nore jobbade långa dagar. Kom hem och åt middag med oss andra och tillbringade sin lediga tid genom att åka och titta på fotboll, spela bridge, hjälpa farmor att handla nere på Konsum i Överum och titta på tv, innan det var dags att krypa ner inför natten.

Jag minns när jag och Tobias följde med och handlade. Nore hade en svart Volvo med handväxel. Medan vi handlade viskade Tobias till mig att plocka till mig lite godisgrejor. Jag hade inga pengar till det och var alldeles för blyg för att be om godis mitt i veckan, men Tobias bad att jag skulle göra som han sagt till mig. Och medan vi stod bredvid kassörskan och rullbandet med varor, sa Tobias till mig att lägga till våra utvalda godissaker bland de övriga matvarorna. Och så fort de blivit inslagna och betalda smög vi fram och plockade till oss godsakerna. Jag skämdes lite, men jag vet inte om farmor märkte något eller kollade kvittot efteråt. Eller kände hon till alltihop och unnade oss dem.

 En annan spännande grej Tobias och jag ibland sysslade med, var att ensamma ta oss upp på Mikaels rum på vinden. Där spelade vi LP skivor på hans orangea skivspelare. Från allt mellan Magnus Uggla, Kizz och Ebba Grön.  Sen hade han olika träningsredskap som vi provade och som skulle stärka musklerna i handleder och armar. Men det mest spännande var att smygtitta i Lektyr och Fib- aktuellt magasinen. Där nakna tjejer poserade. Vackra, söta och leende nakna tjejer. Jag tyckte tjejernas nakna bröst var så väldigt speciella och snygga att studera. Liksom det välklippta håret runt deras könsorgan. Själv hade jag nästan alltid en tjej jag var ihop med vid den här tiden. Namnet på den tjejen hängde runt min hals på det halsband som var hennes och som jag med kärlek bytt med henne. Något jag var stolt, lycklig och riktigt kär för.


Livet var verkligen fritt. Vissa kvällar blev det sent när Tobias och jag var iväg tillsammans med de nyfunna vännerna runt omkring. Obekymrat cyklade vi genom skymningens lena mörker längs väg 35 som utgjorde trafikpulsen mellan Västervik och Linköping. Med kompisarna lekte vi kurragömma, snackade bus och brudar, spelade bollen i burken och kastade pil. När vi sedan sent anlände hem sade aldrig farmor eller Nore något, utan de blev några mackor med mjölk, innan vi kröp ner för att sova gott med den gigantiska urskogens växtlighet och rika utbud med djur som älg, räv, rådjur, grävlingar och hjortar alldeles intill husknuten.


 En morgon hade vi laddat våra väckarklockor. Tidigt. Innan solen ens gått upp.

Tillsammans grävde vi upp ett gäng daggmaskar uppe i det ständigt fuktiga kärret intill kalkonerna. Sen satte vi oss på cyklarna och tog sikte på huset med namnet Hyddan. Där bodde farmors mamma och pappa, Hilla och Hjalle. Cykelavståndet låg på någon knapp kilometer.

Medan vi cyklade fram genom det närmast knäpptysta landskapet höll dagsljuset sakta på att vakna. Enstaka försök till fågelkvitter kunde skönjas från skogens täta terräng. I ett skjul bakom Hilla och Hjalles Hyddan förvarades släktens fiskeredskap. Så tyst vi kunde plockade vi till oss metspö, kastspö och flytvästar och tog sikte på sjön Skiren, som till stor del ägdes av Hjalle.

Från Hyddan ner till vattnet var det bara några hundra meters promenad nedför en liten bit anlagd grusväg och förbi en stor grönskande äng. Till höger om oss låg några hus och dessutom också en hundgård full med hundar som föddes upp och såldes därifrån. Och som alltid när man passerade så började det skällas för fullt från dessa burar. Så också denna arla morgon.

 Man fick alltid börja med att ösa vatten ur ekan som låg förtöjd nere i vattnet intill land. När det var gjort tog vi oss ut på vattnet. En härligt spännande och skön känsla när det bara var jag och Tobias. Inga vuxna.

Vattnet låg alldeles stilla. Tobias rodde och runt oss på vattenytan dansade dropparna taktfast till en härlig melodi när de landade på den spegelblanka ytan, som också gästades av blixtsnabba så kallade skräddare som gled omkring på vattnet. Lugnet som rådde längs Skirens söta insjövatten var harmoniskt. Utbudet av vass och näckrosor var rikligt intill land. Näckrosorna låg och sov stängda efter besöket av nattens mörker.

 

Så fort vi kunde började vi använda våra kastspö efter gädda. Vi var noga med att ha tagit på oss våra flytvästar.  Därefter tog vi sikte på vårt speciella ställe där vi slog ankar och metade efter abborre. Laddade metspöna med vilt sprallande maskar som hamnade under den spegelblanka bilden av vattnet. Sen satt vi där jag och min kusin Tobias i en tidig gryning av barndomens sommarlov. Ljuset hade anlänt, men solen doldes långt bort i horisonten av några moln som vägrade flytta på sig. Då och då kunde man trots kilometerna av avstånd svagt höra när en lastbil accelererade längs väg 35.

Jag satt där på släktens eka med metspöet framför mig och tänkte på familjen, kompisarna och livet därhemma. Trots att livet ute på landet lekte och bjöd mig på fantastiska och annorlunda möjligheter jämfört med kring kvarteren där hemma, så upplevde jag emellanåt utav lite hemlängtan. Och jag undrade om Tobias någon gång tänkte likadant. Han som skulle börja i sjunde klass och var 13 år. Och för mig väntade framför sommarlovets slut femte klass och andra året på Möllebackens mellanstadieskola. 11 år hade jag fyllt.

Timmarna gick. Några abborrar blev det. Solen kom den också. Och i spåren av denna värme vaknade dagen på allvar.  Den tidigare spegelblanka ytan drabbades av krusningar. Alla näckrosor som nyss gömde sin skönhet bakom lås och bom, släppte med solens ankomst på sin blyghet och modellerade snart fram alla sina exklusiva färger i ett fantastiskt vackert skådespel. Jag och Tobias var riktigt hungriga när vi rodde in mot land och avslutade den här morgonens magiska fiskestund tillsammans.


Till min sista hela dag hos farmor och Nore i byn Möckelhult hade jag ett önskemål kring lunchen mitt på dagen. Jag önskade mig till spagettin en burk färdiglagad köttfärssås. Det var något som farmor bjudit mig på vid något tidigare tillfälle och som verkligen fick mina smaklökar att trivas.

 Så farmor uppfyllde min önskan om spagetti med den färdiglagade köttfärssåsen till mig. Tyvärr så blev inte denna för mig formidabla maträtt någon fullträff denna gång. Jag kände mig inte okej under förmiddagen och när maten serverades till mig och Tobias fick jag tvinga mig i så mycket jag kunde, innan jag full av förtvivlan inte kunde få i mig mer av alla goda och efterlängtade smaker. Så mitt på dagen kröp jag full med huvudvärk och belägrad av total trötthet ner under en tjock filt på sängen och sov i stort sett kvar där ända tills nästa dag. Dagen då jag skulle hämtas av mormor och morfar för att tillbringa en hel vecka med dem uppe i Åvidaberg.


 Alla timmar jag sovit hjälpte mig. Huvudvärken och den våldsamma tröttheten var borta när jag vaknade upp igen efter närmare ett helt dygn till sängs. Denna sista dag på landet fick jag ägna mig åt att samla ihop alla mina utspridda saker och packa ner dem i min resväska. Även fjärilssakerna och min fotboll packades ner i god tid innan mormor och morfar kom senare fram på eftermiddagen.

Och när de kom så stannade de först och drack kaffe och fikade en stund i köket hos farmor. Farmor hon satt på sin vanliga plats med sin vanliga utsikt ut över ängen och väg 35. Framför sig hade hon sin askkopp, sitt cigarettpaket med gul eller om det var vit Blend och cigarett tändaren. Hon rökte mycket. Hann oftast inte tömma kaffekoppen förrän en ny cigarett hängde mellan hennes fingrar och mellan blossen gnuggade hon sina härligt bulliga kinder med samma händer som fött fram och fostrat sju barn.


Veckan hos min farmor och Nore bjöd på så mycket mer äventyr, kärlek och upplevelser än så här, men tiden och utrymmet räcker inte till mer än för det här. Oförglömliga minnen.

 

Vad jag inte anade och förstod var att min 11- åriga kropp redan börjat belägrats av det som komma skulle.


Cancern hade börjat växa. Under sommaren 1981 startade den sin grymma kamp för att sätta mitt liv ur spel och grund….


All kärlek till er från Allas Broder.


Kramar /// Jocke


 



   





Av Joakim Eriksson - 9 september 2019 22:13

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal.

Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar.

För när en gryning försiktigt vaknar och inleder frestelsen med att duka upp och servera fram allt det som nyss gömde sig i mörkrets osynliga rusk, det är för det mesta då som våra uppskattade leenden gör en repris på det som solen nyss påbörjat.

Att också stiga uppåt.

Hand i hand med varsin pensel kan natten och gryningen mötas halvvägs borta i horisonten i full färd att sminka liv i solens tillkomst, precis som i den arla morgonstunden i 2019 års första onsdagsmorgon. Men själv mådde jag inte alls bra. Min inopererade peg på magen strulade igen genom att läcka magsyra. Denna morgon hade det dessutom börjat blöda över området. Värst var ändå magsyrans läckage som fick denna att bubbla som lava över en aktiv vulkan med en direkt ohälsosam smärta som följd. Varje minsta rörelse, hostning eller när jag var tvungen att prata, gjorde att det rann ut sårvätska över det illröda området med enorma smärtor som påföljd. Vilket också fick täcken, lakan, kläder och golv att blötas ned och behöva tvättas och rengöras.
Sköterskorna kom. Tvättade, torkade och lade om såret. Upprepade proceduren. Tvätta, torka och lägga om. Ingenting hände. Mer än att det fortsatte rinna och smärta. Då bestämde sig sköterskorna för att kontakta det palliativa teamet som rekomenderade en ambulans till sjukhuset. Så blev det och strax efter lunch låg jag inlagd i Karlshamn på nionde våningen. Att jag hamnade i Karlshamn har ju att göra med gränserna och att vi tillhör Blekinge och just därför också Karlshamn.
Prover togs och man satte igång att undersöka mig omedelbart. Blodvärdet visade sig ligga på bara 86, därför ordinerades jag sent på kvällen en påse blod.

Utsikten från mitt rum på nionde våningen var hänförande vacker ut över Karlshamns läckert upptända kvällshimmel. Riktigt vackert motiv.
Redan 8.30 på morgonen därpå hade jag en tid på röntgen av magen. Snabba ryck. En trevlig röntgenassistent med murrig röst förklarade att jag hade en infektion med kraftig blödning i magen. Men infektionen verkade inte bära på någon allvarlig påföljd.
Medicin verkade vara det som gällde ihop med tålamod medan kirurgerna letade och tänkte på alternativ inför framtiden gällande pegens vara eller icke vara.
På torsdagen blev det en ny åktur med ambulans. Nu till Karlskrona för att klockan 13 sätta in en Så kallad Piccline som är ett annat ord för en perifert inlagd central kateter. Enklare förklarat en venös infart som går direkt in i blodvenen så att man enklare kan injencera läkemedel direkt och genom den 45 cm långa slangen i min högerarm, kan man också ta blodprov utan att behöva leta efter blodkärl i mina svårstuckna och ganska sönderstuckna armar.

Synd att min peg strulat och förstört som den gjort under min väntetid. För bra har jag verkligen haft det under min väntetid. En tid som visat hur många fina och betydelsefulla vänner man har omkring sig. Ovärderligt kära kompisar, släktingar, hjärtevänner, grannar, arbetskamrater, kusiner och fotbollsvänner från Sveriges charmigaste och kamratliga fotbollsförening Åtvidabergs FF. Havet av vackra blommor, gåvor, brev och vykort och den av Johanna Gadd egendesignade urtjusiga tavlan hon skapat till mig, får ju heller aldrig dallret i hjärtat att sluta snurra. Eller ÅFF flaggan jag fick som personlig gåva av Fimpen Gustavsson, vår legendariska stormålvakt. Idag klär den toppen av vår flagga hemma i Mjällby. När den andra dagen kommer är det meningen att just denna flagga ska svepa in min kropp när jag ska bäddas ner i kistan.

Alla besök har värmt hela mig med oförklarligt sköna vibrationer av sann och trogen vänskap. Fantastiskt att få uppleva. Och alla sköna utflykter och överraskningar som jag bjudits på. Alla upplevelser som förlängt min enda stund på jorden. Är så tacksam att varenda ord jag försöker klä i denna tacksamhet bara blir fjuttiga och ynkliga i jämförelse. Det går inte.
Som ett axplock av dessa historiska minnen var ju kvällen nere vid Mörrumsån. Juli kväll. I sällskap med två av alla mina underbara jobbarkompisar. En ljummen kväll ända nere vid bruset från ån som aldrig saknar skönhet eller puls. På bekväma platser satt vi och drack kaffe och fikade hembakat några meter från det så berömda fiskevattnet där laxarna leker i en trollskt behaglig sagovärld som på sina ställen likt en evig tunnel löper fram. En järnsexa från vår fikaplats breder golfbanan med restaurangen ut sig.
Så visst var det en speciell plats jag denna kväll bjöds till som överraskning.

Nu är det måndag kväll. Jag vet många omkring mig som lider. Min familj och mina barn. Och många fler. Nu önskar jag att bli så frisk att jag släpps ut och kan komma hem till min hemkommun igen. Min högsta önskan. Att i alla fall under en stund få krama barnbarnen Mio och Edvin. Som nu blivit så stora att man börjat på dagis. Och där den ena av dem redan under första veckan blev kär i en annan liten tjej på dagis.
Vad säger man. Man smälter ju av kärlek.

Jag älskar livet . Vill fortfarande få njuta av några tuggor till allt det vackra som omger oss. Men visst går det åt fel håll för mig. Krafterna sinar och kilona som en gång klätt och bärt mig framåt har beväpnats med vingar som flyr sin väg.
Kämpa vidare är det enda som gäller.

All kärlek till er.

Hälsningar Allas Broder Jocke.

( Med världens bästa syster Jessica)


Av Joakim Eriksson - 31 augusti 2019 05:51

Gryningen nalkas.

Ömt och försiktig tassar den fram.

Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet.

Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret.

För lördagen. 31 augusti. 2019.

Nattens svarta himmel börjar så sakteliga jagas isär. Skuggorna frigöras från varandra. Sakta gäspar gryningen.

Jag älskar gryningar. Oavsett årstid och ankomst utefter fröken urs högst varierande utstyrsel och procentuell grad av naken hud.

Våra gryningar behöver aldrig byta batteri. De kör utefter sitt förutbestämda inarbetade schema. Har sin rullande tidtabell. Som styr över oss oavsett du häckar i Osby eller Partille, New York eller Paris.

Efter fyra månader på sjukhus älskar jag mina gryningar hemma i sjukhussängen på Ingemansvägen i Mjällby ännu mer. Hur många gryningar jag vaknade upp till nere i Lund har jag inte fingrar nog till. Minns alla sjukhuskropparnas öppna ögon som aldrig såg någonting. Kyrktornens klockor som slog för någon, men aldrig för mig.

Nere i Lund slogs jag för mitt liv och spårade enbart efter kännbara DNA med positiva inslag. Smärtorna, ångesten hölls tillbaka av viljan att bli frisk igen. Alla ändlösa promenader längs livlösa korridorer. Camillas dagliga telefonsamtal som höll mig vaken och vid gott mod. Alla besök som omöjliggjorde tårarnas trogna ankomst vid samma besök. Och ännu mer flödade tårarna ihop med saknaden och ångesten när sista blickarna skiljde oss åt mellan tjocka glas i dörrar och fönster.

Inför, efter och under operationen fanns bara en sak att fokusera och be till.

Gud.

Min stöttepelare och mitt underverk.

En annan mardröm var min hörsel som bit för bit försvann bort från mig. Först lomhörd och sedan som om det slagit lock för mina öron. Grymt jobbigt. Öronläkarna sög och försökte hitta felet. För att samtala med mig tvingades man hålla munnen direkt mot mitt öra , annars no kontakt med övriga världen. Tills specialist öron läkaren Martin Aldman hittade rätt med sugen i örat och rensade tillbaka hörseln. Ett gudomligt ögonblick.

Sen kom domen.

I Kristianstad. Dödsdomen.

Inget mer att göra, än att tillsammans inom familjen få lämna min enda rundtur genom jorden i vårt drömhus med vår
drömträdgård.

Jag lever ännu. Mina andetag går och kommer. Mitt hjärta slår. Kämpar. Sliter. Hur mycket det slåss för att försöka fortsätta slita och kämpa för vår bådas skull, har jag ingen aning om. Vad som händer när orken till slut sagt ifrån och sinat , vet vi båda två efter drygt 49- års tappert gemensamt kämpande.

Alltid sida vid sida.

När det slutligen är dags för mig att krypa ner under jord, har jag mina förväntningar rätt klara för mig. Vilkas droppar som alltid kommer att rinna nedför torra, bleka och spruckna kinder. Vilka som kommer att ta sig tid att berätta hur det står till i den värld jag en dag själv hade åsikter och tyckte och tänkte om. Hur det går för mitt älskade ÅFF, Barcelona och världens genom tidernas bästa fotbollsspelare Messi. Hur det går för barnen och barnbarnen. Livet i Mjällby, Sjöstugan, Möckelhult mm. Vilken sorts värme de tända ljusen florerar till. Min födelsedag, jul eller någon annan av familjens högtidsdagar. Kanske ett syskon till Edvin, Rasmus student, Ida och Eriks förstfödda, Rasmus förlovningsdag. Kanske Marco och farsan har lite hemligheter de behöver diskutera vid min gravsten och därför doften av whiskey når ändå ner.


Gryningar kommer fortsätta underhålla.

Fortsätta hålla tal.

Lögner fortsätta spela poker med sig själv .

Med sanningens GPS påkopplad så att de kan lära sig att förstå sina egna gyttjiga lögner.

Egon har alltid plats för sin egen spegelbild.


Jag är så oändligt tacksam för alla besök, hälsningar, vykort, blommor, sms och andra hyllningar och lyckoönskningar jag fått.
Inget större än det andra.

I lördags var jag med mor och far och hälsade och tog farväl av mitt älskade Åtvidaberg på samma dag. På Kopparvallen såg vi ÅFF spela 1-1 och efter matchen belönades jag av den unga ÅFF legendaren Henrik " Fimpen " Gustavsson med en fullvuxen ÅFF flagga. På söndagen strax efter klockan 8 på morgonen smyckade denna vackra klenod flaggstången på Ingemansvägen i Mjällby. Och ska väl göra så tills begravningen äger rum och jag ska svepas in i denna flagga inför min långa resa vidare ut i världen. Just unga ÅFF legendarer har skänkt mig enormt mycket stolthet och glädje så här på slutet. Från både Daniel Hallingström och Henrik " Fimpen" Gustavsson har jag via min mobil fått privata hälsningar med beklaganden, lyckoönskningar till mig och familjen och beröm för mig som älskvärd medmänniska och framgångsrik skribent inom ÅFF. Tack till Jane och Pelle för ert varma engagemang i detta.

Ett stort tack också till Mjällbys affärs man nummer ett Albin Håkansson. I höstas tog han hit Ralf Edström och hjälpte mig att fotografera oss ihop. Nu sedan döden väntar på att ropa upp mitt nummer i kön, har den godhjärtade Albin Håkansson tagit kontakt med Ralf Edsröm och berättat för honom om mig. Då skickade Ralf lyckohälsninar till mig och att vi ÅFF: are alltid håller ihop ända till slutet.

Fina ord från en stor fotbollsspelare.

Tack Albin.

Gryningen är på gång. Sakta kryper konturerna som natt mörkret hållit gömda, nu fram medan gryningen gäspande börjar väcka ännu en augusti lördag till liv.
Den sista för år 2019.

På söndag ska den väcka årets inledande september gryning.

Jag ska försöka sova nån timme till.

Timmen för min evighets sömn kommer ofrånkomligt närmare . Tröttheten ljuger inte. Och jag har ingenstans att fly.
All kärlek till Er alla . Ni kan min sista önskan. Att få sällskap på begravningen inför min fortsätta ensamma resa vidare någonstans dit jag inte har en aning om vart den leder mig.

Älskar er. Kramar Jocke ( Allas Broder).?

Av Joakim Eriksson - 30 juli 2019 06:48



Kapitel 1


Tramporna virvlade lätt, en ljummen vind smekte våra kinder och ruskade lätt igenom våra välkammade hår. Gruset knastrade under våra cyklar där vi for fram genom en alldeles nyutslagen och knallgrön Valjeskog. Det doftade av sommar, kaskader av fågelsång ljöd utifrån buskar, snår och gläntor. Fjärilar, humlor och bin svävade eller jagade fram över blommornas välfyllda skafferi av nektar.

Våra ansikten log och skrattade, den långa väntan tillsammans med en enorm förväntan var äntligen över, slutligen hade dagen kommit då det var dags för skolavslutning.

Den lummiga bokskogen var som en evighetslång tunnel. Bara enstaka strimmor av sol lyckades tränga sig igenom det enorma lövverkets massiva tak och dessa strimmor blev som gyllene, tindrande magiska bloss när de väl lyckades tränga sig igenom lövmassorna och mötte tunnelns dunkla ljus.

Tillsammans for vi fram igenom den lummiga skogen och fortsatte in under de två viadukterna där tågen rullade fram på spåren ovanför. Strax därefter passerade vi högstadieskolan Bokelund och Svarta Leds idrottsplats. Surret från vaktmästarnas gräsklippare som for fram över härligt gröna fotbollsplaner blandades med ljudet av vinandet från slagen på de två grustennisplanerna.

Några minuter senare var vi framme vid Möllebackskolan och parkerade cyklarna på samma plats som vi gjort under hela detta första år på mellanstadiet.

 I ur och skur genom årstidens snabba skiftningar hade våra cyklar stått parkerade där medans färgglada höstlöv virvlat omkring bland nedfallna kastanjer och redan vissnade löv. Första frosten som gnistrat kristallklar och gjort vinterns kommande antågande påmind. Snön som legat djup och kristall vit medan tankarna fokuserade på jullov, spännande julklappar och frihet. Sportlovet som kom med skridskoåkning och dagar vid pulkabacken där vi åkt skidor och pulka och njutit av den varma chokladen och mammas hembakade bullar. Sen hade påsklovet kommit med påskägg, fotbollspremiärer och det återuppfödda ljuset som fick skateboarden och gympaskorna att plockas fram ur garderoben.

Genom alla dessa olika årstider så hade våra cyklar stått parkerade just här på Möllebackens cykelparkering, vårt första år på vår nya skola och det allra första året på mellanstadiet var nu framme vid sin allra sista och återstående dag.


 Denna högtidliga morgon stod Svenska flaggan hissad och vajade sakta i toppen ute på skolgården.

 Inne i klassrummet rådde enorm förväntan och en sanslös glädje som fick fönster och tak att bågna.

Precis alla log och skrattade. Tjejerna fnittrade i sina fina klänningar. Flätor, rosetter och hårband satt eller dinglade i deras nytvättade hår, halsband, armband och ringar gnistrade precis som deras söta ansikten som log och skrattade hejdlöst och hjärtligt fyllda av förväntan.

Högtidsdagen till ära var också vi pojkar uppklädda i nystrukna byxor, skjortor och tenniströjor. Våra hår var nytvättade och stiligt vattenkammade och det var fasligt svårt att sitta stilla och hålla munnen tyst, när det fanns så ofantligt mycket som bubblade, kittlade och bara ville krypa ut ur huden som i all förväntan och glädje kändes alldeles för trång.

Framme vid lärarens kateder stod en vas full med handplockade vilda och väldoftande sommar- blommor. Den mörkgröna griffeltavlan bakom katedern var fylld med stora bokstäver i blandade färger med det underbara budskapet vackert textat, SOMMARLOV.

Skolbänkarna var nyputsade och tömda på böcker, papper och pennor. En del av alla de teckningar och planscher som tidigare under terminen klätt vårt klassrum var nedtagna och borta. Nu gapade flera ytor tomma på den nerslitna och delvis spruckna fasaden.  Sista veckan hade vi elever i klassen mellan utflykter och andra typiska sista skolveckan arrangemang, städat och rensat ut vårt klassrum inför sommaren som nu väntade på hela klass 4 A.


På ett långt led  hand i hand gick hela klass 4 A från Möllebacksskolan mot S:t Nicolai kyrka belägen mitt i de centrala delarna av Sölvesborgs stadskärna. För första gången skulle en del av skolavslutningen ske i kyrkan med orgelmusik och tända stearinljus. Detta fick det givetvis att pirra lite extra i magen när vi på kullerstensbelagda trottoarer närmade oss kyrkan under högludda tonarter och yviga kroppsrörelser av den spralliga förväntan som bodde inuti hos oss allihop i våra 11 åriga kroppar.

 Ljuslågor brann högtidligt och kyrkoorgelns toner spred en sorts sorgligt allvar i kyrkan. En bit upp i taket hängde Jesus och tittade moloken och ledsen och uppgivet ner mot oss andra som satt uppradade på de stumma och kalla träbänkarna med varsin bibel i våra händer som inte ville eller kunde vara stilla för en endaste sekund. Träbänkarna vi satt på var hårda och kalla.

Plötsligt svepte en vind av ledsamhet och vemod rakt igenom mig när orgelns sorgfyllda tonarter gjorde mig påmind om vår klasskompis Krister som inte fanns med här I kyrkan med alla oss andra I klassen och sjöng med I sångerna uppklädd och glad precis som vi andra.

Min klasskamrat och min en gång bästa kompis Krister Eklund, vars mamma jag var dagbarn hos och Krister och jag som jag under våra första år i lekis och i skolan hade sällskap tillsammans från Getingvägen bort mot Falkviksskolan under skratt, bus och sprallig förväntan inför varje ny skoldag som väntade.    

Krister hann bara gå några år på Falkviks skolan med oss andra I klassen, innan han blev svårt sjuk och hamnade nere på sjukhuset I Lund.  Krister hann aldrig börja på mellanstadiet och Möllebacksskolan, och en dag under höstterminen i fjärde klass så fick vi reda på att vår klasskompis Krister var död och aldrig någonsin skulle komma tillbaka igen till vår klass och få börja på mellanstadiet som alla vi andra.

 Krister var bara 10 år när cancern tog bort honom från världen.

Under några frusna ögonblick satt jag och tänkte på Kristers där I kyrkan medan orgeln spelade sorglig musik och Jesus tittade ner I golvet med uppgiven blick. Plötsligt var det någon som knuffade till mig och försökte viska någonting I mitt öra och vips så återgick mina sinnen på full volym till verkligheten och dagens skolavslutning.

Den plötsliga påminnelsen om min saknade klasskamrat Krister blåste bort lika fort som den uppkommit till de stämningsfulla orgeltonerna som omgärdade alla oss finklädda och så uppspelta mellanstadieelever, som nu var så nära ett evighetslångt och underbart sommarlov som man överhuvudtaget kan vara.


Rektorer, lärare och prästen babblade enträget efter sina inarbetade manus, medan vi pojkar fnittrade och hade mer än allmänt svårt att sitta still och hålla tyst och låta bli att knuffa på varann.

 Efter klassens allra första avslutningsdag i kyrkan återvände vi sedan marscherande i ett långt led tillbaks till skolan och klassrummet igen bara för att gå igenom det där sista.

 Det där allra sista innan det var dags.


Alla i vår klass var från Falkvik. Ett stilla naturskönt bostadsområde i Sölvesborg, bara några stenkast från badstränder med det vaggande blåa havet och den mäktiga bokskogen med sina skogsgläntor, pärlande bäckar och åar, öppna vida blomsterängar och hagar med betande hästar.

Ända sedan första klass hade vår klass varit i stort sett detsamma sett till elever. Vi hade börjat vårt första skolår på den nästan alldeles nybyggda lågstadieskolan Falkviks skolan, en liten skola med ganska få elever boende i det kärleksfulla och familjevänliga och hastigt växande bostadsområdet falkvik.

 Flytten från lågstadiet på hemmaplan till mellanstadiet och Möllebacksskolan föregicks inte helt utan en viss grad av nervositet och frågetecken. För föräldrarna innebar flytten en ängslan och rädsla för att vi nu var tvungna och ge oss ut bland mer trafikerade och större vägar än tidigare, på väg till och ifrån skolan. För oss elever skulle det bli pirrigt att börja på en ny och större skola med många nya främmande ansikten och betydligt fler elever ute på skolgården.  

 Flytten, de längre cykelturerna och mötet med vår nya fröken Inga Wallnäs gick alltihop kanonbra. Ryktet om vår nya fröken hade gjort gällande att hon skulle vara jättebra, påhittig och snäll visade sig stämma till fullo. Inga Wallnäs var alltid positiv och glad och ställde upp för alla oss barn i klassen till hundra procent. Hon älskade musik och spelade gitarr och sjöng visor med oss i klassrummet så det skallrade i fönstren. Ibland läste hon sagor om Sune och Gummitarzan så man höll på att vaggas till sömns där i vårt nya stora klassrum. Och från november fram till jul så fick vi alltid släcka ner klassrummet och tända ett varsitt stearinljus på våra skolbänkar, vilket höjde mysfaktorn under den här lästimmen till en maximal tia.


Möllebacksskolan var en gammal nersliten skola med trött fasad, gråa klassrum med enorma fönster som satt placerade högt upp på väggarna. Skolgården var platt och livlös och antalet elever var ju väsentligt fler än vad vi var vana från åren i lilla, lugna och fräscha Falkviks skolan. 

Men vår klass hade klarat av flytten till den nya skolan alldeles utmärkt. Efter hand lärde man sig gilla den nya miljön som rådde på skolgården om rasterna. Ville man spela fotboll här fick man lira på en ojämn gropig asfalterad fotbollsplan och nätmaskorna i målen var lika uttänjda och vidöppna som en konsum kasse.

Men man vande sig med tiden.


Vår fröken Inga Wallnäs var inte närvarande denna skolavslutningsdag. Hon hade varit sjukskriven en längre tid men hennes ersättare Olle Bergman var också en mycket bra, lugn och snäll lärare.

Under tjo och tjim bjöds hela klassen på saft och bulle. En dag som den här fanns ingen irritation eller några skarpa toner bara för att klassrummet gungade av livlig upprymdhet och fönstren vibrerade lite av barnsliga skratt och högljudd förväntan.

 Några föräldrar var nu också på plats i klassrummet. Som alltid var det samma gamla trogna föräldrar som stod uppradade där längs klassrummets ena långsida med ansikten klädda i välkända leenden och med blommor och små paket I händerna. Nyfriserade och välklädda smälte dessa föräldrar perfekt in I detta högtidliga ögonblick.

Efter saft och bullar var det dags att gå fram till katedern och motta det kuvert med intyget som förtydligade att man fullgjort årskurs fyra I grundskolan. 

Sen satt man där I bänken bredvid sin bänkkompis och kände hur temperaturen bara steg I väntan på det där magiska, trollbindande ögonblicket, då allting slutligen och när som helst äntligen skulle vara över.

 Oroliga fötter trummade otåligt mot golvet, dampiga fingrar klöste den tomma skolbänken. Flickorna satt och fnissade så söta i sina fina flätor och klänningar.

Så äntligen kom ögonblicket då de klassiska orden flög ut ur lärare Olles mun, “Ha ett skönt sommarlov allihop”, sekunden därefter slogs dörren till klassrummet upp med ett enda stort och hjärtligt vrål. Först ut som ett pärlband flög alla vi killar i klassen vilt springande med det vita kuvertet i handen och ut genom dörren, sedan vidare ut till den stenbelagda korridoren, nerför den hårda stentrappan och därefter flög den hårda och tröga trädörren upp på vid gavel. Vi tog sats och flög vidare ut och fyllde våra lungor med den ljumma sommarens så friska och väldoftande luft. Våra ben var så fulla av liv och av glädje att det inte gick att låta bli att skrika ut ett, “nu är det sommarlov skrik”, medan benen virvlade som trumpinnar och våra hårstrå blänkte under sommarsolen.

Den Svenska flaggan vajade försiktigt uppe i toppen av flaggstången, himlen var alldeles klarblå med enstaka inslag utav dekorativa små fluffiga moln som makligt tuffade omkring. Syrenerna blommade i rosa, vita och violetta toner och doften de spred var ljuvligt somrig. Över skolområdet ekade det av spridda skratt och glada toner bland elever och uppklädda föräldrar med syskon som firade sista skoldagen.


Jag sprang med mina klasskompisar över skolgården mot cykelparkeringen. Det svaga luftmotståndet lekte i våra hår och skjorttyget fladdrade medan våra gympadojor flög fram över skolgården en sista gång för den här allra första vårterminen på mellanstadiet och på Möllebacksskolan. Vi satte oss på cyklarna och satte fart och tog sikte mot vårt Falkvik och våra hem som tryggt och troget stod och väntade på oss allihop.

Medan vi cyklade planerade vi redan hur vi skulle tillbringa resten av dagen, vi skrattade och dunkade varandra i ryggen, slirade med däcken i det knastriga gruset och kvittrade och joddlade glatt om allt mellan himmel och jord.

 I alla de välkända hemmakvarterens hus stod dörrar och fönster öppna på vid gavel och släppte välkomnande in den ljumma friska luften utifrån. I rabatterna blommade perenner i ny lukad jord, de tjocka gröna gräsmattorna låg jämna och nyklippta, i blomlådor och jättelika krukor prunkade sommarblomster villigt och färgglatt. Människor satt utomhus och fikade och alla ansikten man mötte bara log och skrattade, hela Falkvik var som en blommande och levande idyll denna ljuvliga dag.

Så småningom skildes våra vägar åt och vi drog var och en hem till sitt med våra cyklar. Nu skulle det dröja länge, länge innan vi skulle cykla till skolan igen. En hel evighet till kändes det som.

Inte konstigt att hela kroppen darrade och pirrade bakom cykelstyret på vägen hem till vävaregatan. 


Kapitel 2


Hemma i huset på vävaregatan fikade jag en stund senare med mamma och lillasyster Jessica. Lillasyster som denna dag precis fått uppleva sin livs första skolavslutning när hon idag slutat första klass på Falkviks skolan. Jessicas mungipor pekade rakt uppåt, munnen kvittrade glatt och oavbrutet, hennes ljusa och tjocka hår var bundet i två stora flätor och dagen till ära bar hon på en tunn sommar- klänning i färgglada och levande toner.

Vi satt i köket och drack mammas hemlagade ljuvligt goda rabarbersaft till mammas hembakade  kanelbullar. Stunden var gemytlig och tryggheten satt som klistrad i väggarna med de välkända tavlorna och broderierna..

Direkt efter fikan sprang jag in på mitt rum och slängde av mig mina examenskläder och bytte hastigt om till kortbyxor, t-shirt och fotbollsskor. Med en sportflaska full med rabarbersaft och ett par målvaktshandskar och fotbollen på pakethållaren for jag åter iväg på min cykel och trampande ivrigt bort mot fotbollsplanen där vi skulle träffas alla vi kompisar.

Falkviks skolans gräsmatta låg grön och inbjudande och väntade. De vitmålade fotbollsmålen med de gröna nätmaskorna var hur sköna och läckra som helst där de stod ute på gräsplanen. Ute på den asfalterade tennisplanen stod några småglin och jabbade tennis för glatta livet.

En efter en så dök kompisarna upp klädda I sin egen privata fotbollsmundering och snart var hela gänget av kompisar samlade och redo ute på planen. Vi delade upp lag och spelade sedan fotboll så svetten lackade och det var glädjetjut, målgester och gliringar blandat med pinsamt begynnande gråt och tårar som till varje pris inte fick komma ända upp till ytan och visas för kamraterna efter en tröstlös förlust.

Men en härlig kamp var det och vi hade förbaskat roligt när vi spelade tillsammans oavbrutet i timme efter timme där ute på falkvik skolans härliga gräsmatta. Vi bytte regelbundet lag och det lag som först kom till tio mål utsågs till segrare. Emellanåt pausade vi och drack saft och klämde ner några kanelbullar för att fylla på med ännu mera energi. Motivation och adrenalin fanns det oändligt utav i dessa fajter oss kompisar emellan, glädje och entusiasm likaså.


Under veckans alla vardagar klockan kvart över fyra åt vi middag hemma i huset på vävaregatan. Pappa jobbade som arbetsledare på Samhällsföretagen  i Olofström. Han pendlade dit med några andra Sölvesborgare och kom hem ungefär just vid kvart över fyra och då åt hela familjen mat tillsammans i vårt kök. En given tradition som efterlevdes år efter år, vecka efter vecka I vår familj.

Så var det också denna skolavslutningsdag, vi satt där samlade på vår givna plats runt pappas egenhändigt tillverkade furubord och käkade mammas välkända och välsmakande husmanskost.

  

Mätt och belåten och fullt tillfreds med tillvaron begav jag mig återigen hemifrån framemot kvällningen. Klädd i ett par avklippta jeans byxor, en t-shirt och gympaskor rullade jag iväg på min skateboard bort mot falkviks skolan.

På en tvärgata på vägen dit stannade jag skateboarden mitt framför familjen Nordenhjelms hus. Först tittade jag mig omkring så ingen såg mig, innan jag letade fram en cigarettask som låg väl gömd och dold under några täta buskar inuti en rabatt. När jag väl fick tag i asken med cigaretter stoppade jag snabbt ner den i ena byxfickan och rullade sedan oskyldigt vidare på skateboarden bort mot falkviks skolan.

Solen hade sakta börjat gå ner. På framsidan av skolans tegelbruna fasad hoppade några fnittriga flickor hage ute på den jämna svartfärgade asfalten.  På lekplatsen framför lekskolan var det några som glatt och tjoande gungade upp och ner. Några barn spelade kula i den ljusa sanden medan en del mindre barn skrattande åkte rutschkana och som efter den korta färden fångades  upp av lyckligt skrattande föräldrar.

Jag fortsatte rullade på brädan förbi alla småglin. Vid tennisplanen hade det bildats en lång kö av villiga entusiaster som inget annat än längtade efter att få tillgång att kunna spela. Ute på planen var det givetvis några äldre som spelade, medan de allra yngsta och minsta satt längst bak i ledet och skulle förmodligen få sitta där förgäves resten av kvällen, utan att få komma ut på planen och spela någonting denna kvällen heller.

Hur många gånger hade man själv inte stått där på kö och väntat och väntat på att få spela tennis ute på den så läckert inbjudande asfalterade banan. Man satt där och stirrade på de målade linjerna som var skarpa och klara, det gröna nätet som nästan var splitter nytt och bara längtade så det värkte att få komma ut och slå några slag med racketen.

Tålmodigt tvingades man vänta medans man kramade och höll så hårt i racket att händerna värkte och handtaget blev glashalt av svetten som bildades av ren frustration.

När man sedan i timmar suttit där och väntat på sin tur och det äntligen var dags att inta planen, brukade det ofta vara så mörkt och skumt att man knappt såg motspelaren på andra sidan av nätet, eller så hade ett plötsligt ösregn dragit in och tvingat de äldre att söka skydd och lämnat den åtråvärda planen tom och ledig. Men då var det så dags, när regnet vräkte ner och det genast började samlas pölar ute på asfalten.

 Detta scenario var någonting man fick uppleva många gånger vid denna tennisplan, men man lärde och accepterade att stå ut med detta väntande tills de äldre och starkare skulle bli klara. Om man sen bara fick spela några minuter med i alla fall knappt ledsyn, så blev värsta hungern i alla fall stillad och kvällen därpå satt man där återigen på träbänken och väntade lika tålmodigt och spelsugen igen.


Fotbollsplanen hade nu intagits av ett nytt gäng som svettades och fajtades ute på gräset där jag och mina kompisar lirat för bara några timmar sedan.

Vid skateboardrampen var det gott om folk. Förutom jag och min kompis, Steken, så var alla de andra grabbarna som hängde vid skateboardrampen en del år äldre än oss. Att vi två fick vara med dessa äldre grabbar berodde nog mycket på att Steken hade en storebror, Biffen, som var en av grabbarna I det här sammansvetsade äldre gänget.

Att vara 11 år gammal och få hänga ihop med alla dessa tuffa och hårda så mycket äldre grabbarna var en riktigt skön merit. Vi satt där jag och Steken och hängde med i det hårda, grova snacket som tillhörde. Emellanåt tände man en cigg och drog några bloss. Medan röken slingrade sig sakta upp mot himlen, någon var uppe på u-rampen med sin bräda och åkte upp och ner, från en bergsprängare spelades det Ebba Grön låtar från plattan “were only in it for the drogs”.

 Fy fan vilken oslagbar hårding man var där och då.  Man kände sig så jävla hård och oslagbar i detta sköna gäng med grabbar man såg upp till för att dom var så tuffa, hårda och så mycket äldre och ägde så ofantligt mycket mer rättigheter, frihet och erfarenhet än en annan stackars 11-åring med 10 kronor I veckopeng och tider att ständigt passa, för att inte riskera bli nedskälld av farsan när man väl anlänt till huset några timmar för sent.


Skateboard var populärt i Sölvesborg. U-rampen var alldeles nybyggd och det fanns också en vanlig ramp uppställd på skolgården. Själv tyckte jag det var jätteroligt att åka bräda, allra mest föredrog jag att rulla fram längs gator och på trottoarer eller nere I stan där en viss känsla av ungdomligt uppror dunkade I bröstet när man rullade fram mellan affär stråkens trånga gator.  Precis likt det uppror som speglade punkens hjärta och själ och vars budskap och ideal jag så gärna ville åka med I och sprida vidare genom att försöka vara så delaktig som möjligt. 

 Jag åkte också i u-rampen men inte alls med samma djärvhet och framgång som de äldre grabbarna som körde skateboard som orädda gudar.

Det rådde en rå men samtidigt härlig stämning runt omkring denna samlingsplats som u-rampen utgjorde. Det fanns några nerklottrade träbänkar och träbord att sitta vid intill rampen. Här var det brudar, punkmusik, snus, cigaretter och skateboard som regerade. Skämten duggade tätt och bar ofta på elaka och tuffa kommentarer mellan allihop.   

Vid den här tiden var det punken som regerade bland alla oss runt rampen. Från en väldig bergsprängare som en av de äldre killarna hade med sig spelades det Sex pistols, The Clash, Sham 69, Ramones och givetvis Ebba Grön som var absolut nummer ett och bandet på allas läppar.

På slitna t-shirts, jeansjackor och avklippta jeans var det inne att bära “badges” eller knappar som man fäste med hjälp av en säkerhetsnål som satt på baksidan. På knapparna fanns det bilder eller namn på punkgrupper eller bara enkla budskap som klargjorde punkens mål och mening med anarki och frigörelse från maktens höga boningar.

Punkmusiken var något, som när den kom, genast vid första tonarten fångade hela mitt pojkiga hjärta med delaktighet och kärlek. Det var något med soundet, tempot, budskapet och den råa inramningen krig denna färska musikstil som totalt fängslade mig och fick mig att gå igång fullständigt spräng full av adrenalin varje gång jag hörde den spelas.

  

Fritidsgården på falkviksgården var vid denna tid en oerhört populär plats att hänga vid. Barn och ungdomar i alla åldrar samlades och träffades här för att roa sig med sådant som kändes kul och meningslöst. Personalen som jobbade där var trevliga och tillmötesgående när det gällde att ställa upp och hitta på aktiviteter som passade så många som det var möjligt.

Det fanns en liten cafeteria där man kunde köpa läsk, saft, glass, bullar, kakor, chips och godis. Vissa dagar hölls idrottshallen öppen för olika aktiviteter. Nere i källaren fanns ett biljardbord. Där i källaren anordnades det också en del kvällar diskotek, så vi kunde dansa till hög musik med tjejerna och käka popcorn och dricka läsk.

Fritidsgården hade också en massa olika spel, den som ville kunde få rita eller måla eller hitta på något annat kul.

Vid tiden då punken och skateboarden kom till falkvik, kom det också en snubbe vid namn Anders Lorentzon och började jobba på fritidsgården.

 Anders blev en frisk fläkt och var utan tvekan en starkt bidragande orsak till att det byggdes två skateboard ramper på skolområdet. Rena drömmen för oss ungdomar som verkligen uppskattade och utnyttjade dessa ramper till fullo.

Punkmusiken var glödhet och jag tror att just Anders var en av initiativtagarna till att det i källaren bjöds på olika konserter med punkband. Ett av banden som kom och spelade som vi tittade på hette Rude Kids.

Desto större, och inte minst historiskt, var det klassiska arrangemanget som anordnades i oktober 1980.

 Gudarnas gudar Ebba Grön skulle lira på Bellevue parken i Karlshamn och fritids här på Falkviks skolan hade fixat en buss som skulle åka till denna spelning.

Intresset blev glödhett med en gång.

Jag och Steken fick lov att följa med för våra föräldrar, men när vi anmälde vårt intresse och skulle betala för biljetterna, stötte vi på motstånd från fritidspersonalen.

Våra tio år ansågs som för ungt för att beträda en konsert med Ebba Grön, som i media inte alltid sågs som direkt renhåriga och vars budskap ibland gick över gränsen för vad som var tillåtet i den vuxna världen.

Världen rasade samman, vi blev förtvivlade jag och Steken.

Ebba Grön tre mil hemifrån. En chans som aldrig återkommer. Aldrig någonsin igen.

Skulle vi inte få se konserten för att vi ansågs vara för små!

 Våra föräldrar skrev ett skriftligt intyg, Steken och jag bönade och bad och lovade sköta oss till punkt och pricka. Bara vi fick följa med.

Till sist gav de hyggliga fritidsledarna oss lov att följa med till Bellevue parken och festen Ebba Grön skulle leverera och bjuda på.

En extra ledare skulle hänga på och se till att allting gick som det skulle efter konstens alla lagar och oskrivna regler.


Det var mörkt när bussens så välkomnade ljuskäglor hittat rätt och gled in på falkviksgårdens parkering. Kaos utbröt, alla vi ungdomar rusade så fort vi kunde mot bussen, ingen ville komma sist ombord på bussen. Jag och Steken tog plats bredvid varandra. Sen bar det iväg.

Ingen av oss båda hade varit på Bellevue parken tidigare. Tjockt med människor trängdes utanför parken när vi kom fram. Jag och Steken följde strömmen mot ingången. Alldeles utanför stod en snubbe och sålde Prince cigaretter på ett bord. Han sålde bara stora paket som kostade hela tio spänn stycket. Jag och Steken bestämde oss för att dela på ett paket röd Prince.

Trots att en ask här var några kostsamma kronor dyrare än hemma i kiosken.

 En sedelfemma per man. Sen var det klart.  

Herre gud man kunde väl inte gå på en Ebba konsert utan röka.

Plötsligt var vi inne i en stor lokal där ett gigantiskt sorl rådde i en enda stor dimma av cigarett rök. På scenen stod instrumenten och högtalarna uppsatta. Vi drog runt och kollade läget, mer eller mindre hela tiden med en cigg i mellan läpparna eller i handen. Vi hade både Steken och jag våra stenhårda "knuttepajer" på oss, där en ölöppnare dinglade fritt där den satts fast på en rund kromad silverfärgad detalj som satt på knuttepajens vänstra sida framför bröstet. I stort sett alla som hade en skinnpaj på sig, hade precis som jag och Steken, också en stor silverfärgad ölöppnare hängande framför hjärtat på dessa älskade och vrålhårda skinnpajer som det verkligen andades punk och revolution kring.

Någon fritidsledare sågs inte till sedan vi steg ombord på Bellevue parkens gungande oas.

Plötsligt drogs folk bort mot en avdelning med flipperspel. Och där, bara några meter bort stod Thåström, Fjodor och Gurra och lirade flipper.

 Livs levande stod dom där framför våra uppspärrade ögon, Ebba Grön.

 Thåström med ett ihåligt vitt singel på sig, Gurra med sina runda brillor och Fjodor med sin arga uppsyn.

Plötsligt rökte jag ännu mer än innan, jag menar tänk om Ebba Grön skulle få syn på en där i dimman, då ville man ju inte vara någon menlös, mesig liten pojke som hamnat vilse på fel perrong.

Man ville ju vara som en av dom. Arg, stenhård, en rebell, en anarkist, en punkare som älskade den råa punkmusiken, drogerna och alla punkens sanna ideal.

Thåström var arg och bankade och slog i det stackars flipperspelet, Gurra såg lika cool ut som alltid i sina runda brillor och Fjodor såg ganska samlad ut där han stod bredvid flipperspelet och såg Thåström jacka ur på spelet.

Sen drog musiken igång och så stod man där och hoppade och skrek med i alla låtarnas välkända texter. Vilket drag, vilken drog, vilket sanslöst ös, vilken sann atmosfär, att stå där nedanför scenen och se Ebba Grön lira skiten av hela Sveriges samlade media kår och alla övriga instanser i musikens Sverige.

Ett himmelskt ögonblick som ägde hela världen.

Steken och jag var nog tveklöst minst och yngst av alla i publiken denna magiska kväll, men vi mottogs fantastiskt väl av den övriga publiken. Vi satt på axlarna hos de äldre och några storväxta, några äldre tjejer flörtade på skoj med oss och frågade fnittrande om vi ville följa med dem hem senare.

Ebba Grön röjde, vi rökte röd Prince, golvet gungade, öronen skrek, livet lekte den där magiska oktober kvällen på Bellevue parken i Karlshamn.

Vi var 10 år gamla steken och jag.

Asken med cigaretter röktes upp, någon personal från fritidsgården sågs inte till på hela kvällen, konserten tog slut och bussen tog oss hem vårt Sölvesborg igen.

 Vårt livs största upplevelse ägde rum den där kvällen på Bellevueparken i Karlshamn. En kväll då jag för första gången i livet försiktigt snuddade vid gränsen mellan barndomens skimmer och ungdomens råa och befriade värld.

Det blev en kväll då jag på allvar funderade på hur skönt och fritt livet skulle bli den dagen då jag skulle vinka farväl och adjö till den barndom som jag älskat, för att istället ta steget in i ungdomens härliga revolt av frihet och med så oändligt mycket fler möjligheter att tillgå under det här livet som bjuder på så fantastiskt mycket under sin resa .

Sådana tankar virvlade runt inuti mig efter den här magiska kvällen då jag fick vara med och beträda unik musikhistoria med Ebba Grön på Bellevue parken i Karlshamn den 30 oktober 1980.

Med lätt ringade öron efter Ebba konserten tuggade jag med lätt ringande öron Jenka tuggummi under den korta promenaden hem för att skölja bort röklukten i min mun, kom jag hem till huset på Vävaregatan, hängde av mig knuttepajen, sa god natt till mamma och pappa kröp ner i min sköna säng i hemmets trygga och skyddade vrå.


Dagen efter skulle vi iväg och spela en fotbollsmatch mot Åhus på bortaplan. Samling tidigt på morgonen, jag hamnade i tränaren Otto Kopatsch bil och satt och led hela vägen till Skåne och Åhus. De tio cigaretterna i den tjocka dimman på Bellevue parken hade gjort att jag denna dag mådde pyton illa där i baksätet. Tung i huvudet och någonting illavarslande som for runt i magen och gjorde mig illamående.

Matchen spelades på en grusplan mot Åhus. Den slutade 2-2. Jag gjorde ett av våra mål. Det var en av Åhus försvarare som skulle spela hem bollen till sin målvakt. Jag läste det tidigt och chansade och sprang och lyckades fånga upp bollen som var på väg mot målvakten, tog bollen och rundade målvakten och lade in kulan i nätet.

Illamåendet var borta, livet lekte igen och vårt andra mål i matchen gjordes av Jens Svensson.   

    

Avslutningsdagen gick mot sitt slut. En mandarin färgad sol sjönk sakta borta i den avlägsna horisonten. Kön borta vid tennisplanen hade suddats ut, dagens sista par kämpade tillsammans ute på den svarta asfalten.

Fotbollsplanen vilade nu öde och tom. Borta var skratten och alla kämpande fötter som tidigare smekt den gröna mattan. Målen stod nu övergivna, näten hängde stilla och tysta.

På andra sidan tennisplanen vandrade “friserar Rune” sin kvällspromenad med hunden. Några minuter stod han still på trottoaren intill Nabbavägen och följde tennisspelarnas kamp. Genast släckte jag min cigarett i rädsla för att riskera bli ertappad av “friserar Rune”, vars salong både jag och pappa klippte oss på.

Jag tog farväl av mina kompisar vid u-rampen. Steken och jag bestämde att höras av kommande dag.


Sakta rullade jag hemåt på min skateboardbräda i det bleka skymningsljuset. Lekplatsen låg övergiven och gungorna stilla. De fnittriga flickorna vid skolgårdens framsida hade för länge sedan försvunnit hem till sina hem och familjer.

Myggor och knott surrade ihärdigt omkring mina bara armar, ben och ansikte. Trafiken var gles.

Utifrån några husbaksidor hördes spridda skratt och glada toner från en fest.

Den ljumma luften doftade av blommande kaprifol, nygrillad korv och nyklippt fuktigt gräs. Uppifrån en tv-antenn spelade en ensam koltrast på sin alltid lika vemodiga melodi. En bedårande vacker sång med ett språk som talade om oändlig sorg och evinnerlig saknad.

Jag rullade vidare på skateboarden medan koltrastens sorgfyllda toner sakta ebbade ut och försvann.

Mina återstående cigaretter gömde jag på samma ställe som tidigare där i rabatten i säkert skydd under några torra barrväxter.

När jag kom hem satt mamma, pappa och lillasyster på altanen på baksidan av huset.  Stearinljus stod och brann högtidligt lite varstans. Jag åt grillad korv med bröd och drack rabarbersaft.

Pappa satt avslappnad intill grillen och tittade då och då ut över trädgården som vilade dov och stum. Mamma satt och stickade med en kofta över sina axlar. Lillasyster Jessica satt uppkrupen alldeles tätt inpå mamma. Munnen gick precis som annars, konstant och utan några längre avbrott hos lillasyster.

Myggen surrade envist och ihärdigt. De osynliga syrsorna spelade oavbrutet och sommarkvällen doftade precis så ljuvligt som bara en sommarkväll kan göra.

Mörkret tog vid. Stearinljustes trötta låga och gatlampornas monotona sken suddades ut allt mer. Vi satt tillsammans jag och min familj försonade i försommarnattens dunkla skimmer gömda i en tillvaro invaggad av trygghet och kärlek.


Mitt tjocka blonda hår spred ut sig över min mjuka kudde i sängen i mitt eget lilla rum.

Hjärtat bultade vilt och glatt i mitt bröst. I mina ådror virvlade blodet fram som en virvelvind.

Jag var en 11-årig pojke mitt i en gyllene barndom.

Varenda dag var som en lycklig högtidsdag på tivoli. Bra att välja vilken attraktion man ville hoppa på när dagen grydde och första kontakten med kompisarna knutits via telefonen. Fantasin flödade, det fanns inga hinder.

Från tidig morgon till sen kväll var det fullt ös som gällde, alla dagar var fullproppade av fantastiska möjligheter.

Tillsammans med kompisarna var det ständigt nya strövtåg och äventyr på agendan. För ett gäng hurtiga och friska pojkar i 11-års ålder, vimlade det av oändliga möjligheter till upptåg och aktiviteter att fylla dygnets alla timmar med.

Och nu var sommarlovet här.

Under lång, lång tid hade drömmen och längtan till sommarlovet efter hand gradvis stegrat mer och mer. En enorm längtan efter frihet tillsammans med kompisar och min familj.

Nu var väntan äntligen över. Skolavslutningen var nu avklarad och nu låg sommarlovet mitt framför mig och bredde ut sig som en evighetslång ocean.

Hjärtat dunsade ivrigt i slag efter slag och I mellan varje taktfast slag dök det upp nya kittlande möjligheter och upptåg redo att upplevas och anta som ännu en ny utmaning.

Jag var en 11-årig pojke med tjockt ljust hår och brunbränd kropp. Energin i mig ville aldrig sina, aldrig kunde eller ville jag vara stilla eller ha tråkigt.

Jag älskade allt som livet gav mig.   

Varje andetag fyllde mig med glädje.

Jag var frisk som en nötkärna och min nakna kropp var befriad från ärr och stygn.

Nu väntade ett tio veckors långt sommarlov. Tio långa veckor fulla med frihet.

När mina ögon till slut sakta stängdes, gjorde de det med ett leende. Samma leende klädde också mina läppar.

Jag vaggades till sömn full av drömmar och förhoppningar om den där ständiga morgondagen som alltid var så given och självklar för en 11-åring. Bortom en avslutad dag väntade alltid en ny.

Bakom mina stängda ögon sveptes jag iväg in i barndomens lyckliga sagovärld full av vackra historier.

I rummet intill mig sov min lillasyster Jessica, i ett annat rum sov min mamma och pappa.

Hela huset på vävaregatan 12 i falkvik i Sölvesborg sov denna försommarnatt tryggt och skönt. Precis som det alltid varit och skulle vara under mörkrets mystik och dolda handlingar.

Livet gick som på räls genom lycka, glädje, skratt och bus. Ingenting hotade, ingenting skrämde.

Min barndom blomstrade och lockade med ett långt sommarlov som väntade bakom nästa hörn.

Bortom sömnen väntade sommarlovets allra första dag på mig.

Därefter ännu en ny dag.

Och ännu en.

Som ett tåg utefter den eviga evighetens räls.

Precis som det ska vara när man är en liten pojke.

Jag var ju bara 11 år.

Som älskade det liv som blommade och som alldeles nyss och precis slagit ut.

Imorgon började sommarlovet.

Och det underbara livet skulle fortsätta sjunga för mig.

För en ljushårig 11-årig pojke utan ett stygn på sin kropp, som aldrig någonsin mött någon ondska i livet.

Året var 1981.


Inte hade jag den blekaste aning om vad som redan börjat gro inom mig. Någonting ondskefullt och farligt som skulle komma att föröndra inte bara sommarlovet totalt. 

Utan också hela mitt kommande liv....



Fortsättning följer.  // Jocke

Av Joakim Eriksson - 25 juli 2019 19:17

Hemifrån vårt hus hemma på vävaregatan i Sölvesborg upp till det gula tegelhuset på Sockenvägen 6 i Åtvidaberg där min älskade mormor och morfar bodde var det 33 mil. Det var ofta mörkt och mitt i natten när vi anlände till våra så älskade morföräldrar, men efter frukosten dagen efter att vi kommit lade jag alltid benen på ryggen och försvann bort mot fotbollsplanerna. Mitt 8-10 åriga jag sprang virvlande över ängar av gräs och blommor. Jag sprang förbi huset där Thomas Ravelli en gång i tiden bott, upp mot en kulle. Åt vänster vilade den vackra lilla insjön Bysjön, som antingen glittrade eller poserade spegelblank.
Väl uppe på kullen ökade mina hjärtslag ytterligare i frekvens och iver om det skulle vara någon fotbollsträning eller inte. Besvikelsen som uppstod inom mig när planerna låg stumma, ensliga och öde fick genast tårar att brinna inte bara nerför kinderna utan de brände rakt in i hjärtat av ledsamhet och sorg.
Däremot de gånger jag kom kutande och möttes av planen full av spelare antingen i rödvita träningsoveraller eller blåvita tröjor med vita shorts och de obligatoriska röda strumporna , slog mitt hjärta dubbelslag av längtansfull glädje. Jag rusade ner och ställde mig bakom Thomas Wernerssons mål eller längs långsidorna och agerade bollkalle och fascinerades över vad hårt spelarna sköt och hur rejäla de var när de spelade ute på planen. Då och då fick man tack och beröm för att man hämtade bollar och ens lilla pojkhjärta växte rejält i volym kändes det som.

Det var min mormor som berättade för mig att detta Åtvidabergs FF spelade i högsta serien allsvenskan och att detta ÅFF för några år sedan varit allra bäst i Sverige och vunnit två guldpokaler på rad. Svårt när man var så liten att ta in sån information.
Mormor jobbade på Föreningsbanken i Åtvid
Och hade där en arbetskamrat vid namn Ulf Källum som spelade i ÅFF kring den här tidsepoken. En het varm sommardag tog mormor med mig till träningsplanerna och när spelarna pausade i värmen, tog hon mig i handen och ledde mig över den lena gräsmattan mot spelarna. Jag höll mormor krampaktigt hårt i handen och jag var så nervös och blyg. Men mormor hon presenterade sig själv och mig. Berättade var jag kom ifrån och spelarna hälsade på mig och sade några ord till mig och på en ljusblå t- shirt jag hade med mig fick jag hela lagets autografer. Gissa om jag var stolt, lycklig och mallig över autograferna och att jag fått prata lite med mina idoler. Samma dag eller dagen efter åkte mormor, morfar jag till ÅFF: s kansli så jag dessutom fick en t-shirt, keps och halsduk med ÅFF:s klubbmärke och färger.
Min kärlek till fotbollslaget Åtvidabergs FF var inte bara född utan också döpt i en livslång kärlek som varar ännu idag.

En vardag år 1997 åkte jag ner till Hässleholm när Åtvidaberg var där på besök. Och då såg jag av en slump att Sveriges television stora tv sport stjärna Jane Björk satt på läktaren. Jane hade i flera år varit programledare och en stor välkänd profil och var alltid i hetluften när det vankades mästerskap o h större engagemang. Nu hör det till saken att när Janes karriär började i lilla sportspegeln visade det sig att hennes favorit lag var Åt idaberg av alla lag. Det fick jag reda på då.
Nu satt hon där på läktaren och av någon märklig anledning hade jag lånat med mig Camillas fina lilla kamera denna kväll. Efter ett evinnerligt osäkert velande hit och dit gick jag till sist fram och frågade Jane om det var okej om någon kunde ta ett kort på henne och mig. Javisst svarade hon med ett vänligt och öppet leende och kortet skulle visa sig bli jättebra på oss. Jag tackade vänligt och kände mig så glad och nöjd att jag hade svårt att sitta still för alla upptaggade känslor.

Jag och tv sport stjärnan och ÅFF- aren Jane Björk sida vid sida på samma kort.
Kändes lika stort som overkligt på samma gång.
Matchen förresten slutade 1-1,

Några år senare sprang jag på Jane och hennes pappa Lennart nere i Ängelholm före matchen mellan Ängelholm och ÅFF. Jane kände igen mig direkt och det första hon gjorde var att ge mig en stor kram innan vi växlade några ord och tog farväl. Mina känslor svävade nån halvmeter ovan jord, tänk att hon känt igen mig. Lilla, obetydliga Jocke från Mjällby.

Om det var ödet, slumpen eller något annat väsen som styrde våra vägar står väl skrivet i stjärnorna, men helt ovetandes om varandras närvaro, så stötte vi på varandra i Växjö, Mjällby och även i Åtvidaberg. Helt otroligt. Och varje gång samma varma kram medan vi utbytte några ord och skiljdes åt. Jane boende i Stockholm, hennes pappa utanför Åtvidaberg och jag och min far i Mjällby och Sölvesborg.

En gång när vi träffades uppe på Kopparvallen i Åtvidaberg så frågade Jane om vi planerade att åka upp och se fler matcher, och det var en match som vi båda planerat att se, så då bestämde vi en plats i förväg att träffas på och se matchen tillsammans.
Och så blev det. Jane blev lite besviken att Camilla inte var med på matchen, men Camilla och fotboll har aldrig rimmat.
Jane, Lennart och jag såg matchen som ÅFF vann och vi drack kaffe tillsammans. Helmysigt. Och fortfarande en pirrande och lustig känsla att vi kom närmare och närmare varann. Jane var en fantastiskt varm och genomsnäll människa som alltid lyssnade och var så äkta och vänlig i allting. Hon var nyfiken på barnen och på Camilla, hur vi bodde och var vi jobbade.
Men lilla jag och Jane, det kändes overkligt och nästan för bra för att vara sant.

2009 möttes Mjällby och Åtvidaberg i en toppmatch av Superettan. Innan avspark fick jag på avstånd syn på Jane och pappa Lennart och gick dit för att hälsa på dem. Vi pratade en bra stund och innan vi skildes åt bytte vi mobilnummer med varandra. Oj vad det kändes spännande och jag lovade mig själv att inte utnyttja det i tid och otid bara för att få uppmärksamhet, utan för den vänskap som vi faktiskt byggt upp främst genom vår gemensamma kärlek för Åtvidabergs FF. Matchen slutade för övrigt 6-1 till Mjällby, vilket tog lång tid att komma över.

Vänskapen mellan Jane och mig fördjupades och vi lärde känna varandra genom att hålla kontakten via SMS. Hon i Stockholm och jag och min familj hemma i lilla Mjällby.
Till april 2010 bokade jag och Camilla en 4 - dagars hotellvisit i Stockholm i samband med att jag skulle fylls 40 år. Vi kontaktade Jane för å höra om vi kunde träffas ute på ett fik eller så när vi nu var i Sthlm. Men Jane hon ville bjuda hem oss till henne på middag och en hel kväll.
Gissa om det pirrade i mig och Camilla, men det släppte meddetsamma. Det var första gången de båda träffades och de klickade med varandra på en gång. Vi stannade kvar till över midnatt och då överraskade Jane mig med att gratulera mig på min 40- års dag med en stor flaska Tullamore i present. Det komiska är att Jane och jag fyller år samma dag. Så vi hade en stor blomsterbukett till henne och vi hade en gudomligt trevlig, rolig och känslosamt passionerad första träff till långt in på natten. Vi lärde känna varandra väldigt djupt och tände försiktigt en vänskap som andades med hjälp av en väldigt speciell låga.

Dagen efter på lördagen, båda våras födelsedagar, skulle Jane under förmiddagen börja jobba och hon bjöd in oss till tv huset om vi ville komma och hälsa på och göra en rundvandring. Såklart ville Camilla och jag det och vi bjöds på några oförglömliga timmars insyn, upplevelser och möten med alla slags urtrevliga kollegor till Jane. Medans vi gick där bland tv sportens kontorslandskap tänkte jag på alla profiler som tjänstgjort innanför dessa väggar under alla år, samtidigt som jag tänkte på alla de kändisar som jobbade där nu och dagligen kablades ut i etern och offentligheten med nyheter, reportage, intervjuer och direktsändningar.
Vi bjöds på en fantastisk upplevelse av Jane.
Rätt som det var ringde det i min telefon. När jag svarade så var det min stora barndomsidol Thomas Wernersson i luren. Stjärnmålvakten från Åtvidaberg som hamnade i IFK Göteborg och vann UEFA cupen två gånger och flera SM Guld och Svenska cupen guld med blåvitt. Thomas gjorde också några landskamper, blev kändis i tv programmet På spåret och även som expertkommentator för fotboll på tv sporten i många år. Nu ringde han mig och grattade mig på 40- års dagen. Herregud. Givetvis pratade vi också om dagens Åtvidabergs FF innan vårat samtal var över. Jisses vilken glad överraskning. Det var såklart den underbara Jane Björk som låg bakom denna fina, oförglömliga present.

Senare samma år 2010 kom Jane och hennes otroligt kärvänliga och godhjärtade mamma Daga och pappa Lennart, hem till oss på Ingemansvägen i Mjällby en varm sommardag. Gemenskapen och värmen emellan oss satt där genast. Härligt med sådan vänskap, betyder så mycket och man lever så länge av eftervärmens goda effekter. Hela vår familj och även mamma och pappa var med under denna oförglömliga sammankomst.

Året därpå, 2011 anordnade Jane en hjärtevänsträff för hennes kvinnliga just hjärtevänner. Och Camilla blev inbjuden. Träffen ägde rum på en charmig och vacker herrgård i trakterna av Katrineholm, dit Camilla tog sig med tåg och hämtad vid stationen av ett fordon med tydligt signalement av att det var avsett för hjärtevännernas färd mot herrgården.
Detta mästerligt sammansatta arrangemang med så många gäster gav Camilla varma minnen för resten av livet och födde samtidigt också en direkt och livslång kärlek till Janet Björk, Janes lillasyster som hon träffade och kände stor sympati med.
På kvällen var Marc Levengood inbjuden och bjöd på en enastående tänkvärd föreställning kring en massa olika teman.

År 2011 fick vi efter mycket pusslande ihop en ny kärvänlig och givande träff. Denna gången hemma hos genomsnälla mamman Daga och pappan Lennart några mil utanför Åtvidaberg. Så nära paradiset du bara kan komma geografiskt intill en vacker insjö och varierande storslagen natur med charmigt lantliga hus och välgenomtänkta trädgårdar och odlingar. Fria betande djur över rikliga betesmarker. Sen fick jag för första gången träffa lillasyster Janet och hennes då drygt ett år gamla dotter Linnea. Kärleksfull vänskap från första stund. Tänk att livet ibland kan vara så okomplicerat och fint mellan människor redan innan det första andetaget hunnit lämna kroppen vidare ut i det fria. Fantastiskt fint.

Så blev det mellan Janes och vår familj.

Vi har träffats nästan varje år. Håller ständigt tät kontakt. Ringer varandra vid högtider och när någon behöver tröst och stöd. Finns alltid närvarande varandra via våra tankar. Så tryggt och skönt med hjärtevänner. Janet och hennes charmtroll Linnea har varit på väg ner till oss så många gånger, alltid har något kommit i vägen. Nu senast sjukdomen. Men flera gånger har vi lyckats träffas utanför kärnan till vår vänskap, Åtvidaberg. Vi har även fått träffa deras broder Jan. Även han beväpnad med ett riktigt äkta och stort ÅFF hjärta.

Janet har både jag och Camilla täta kontakter med. En otroligt varmhjärtad människa.

Förra sommaren 2018 bjöd Jane och hennes kärlek Pelle mig och Camilla på sommarteater i Kalmar. Vi fick två fantastiska dagar tillsammans. Tyvärr fick Janet och Daga och Lennart förhinder att komma.

En dag i maj i år när jag efter tre månader som inlagd på sjukhuset i Lund satt på mitt rum, dyker plötsligt Jane upp mitt framför mig. Jag vet inte hur länge vi båda två grät framför varandra. Jane boende i Stockholm var på ett jobb i Malmö och lyckades hitta en lucka och kom under några oförglömliga timmar och hälsade på mig.

Hjärtevänner.

Nu när jag vet att livet är på väg att lämna mig, vem dök inte upp hemma hos mig och Camilla i lördags eftermiddag. Jane och hennes genomtrevliga kärlek Pelle. De stannade tills långt in på kvällen och kom tillbaka igen på söndagsförmiddagen. Tacksamheten man känner är oändlig.

Precis som jag gör för varenda besök jag får. I torsdags kom min farbror Mikael och faster Ellinor. Också efter en många långa timmars bilfärd. Kärlek som värmer. Liksom när grannarna eller arbetskamraterna eller kompisarna kommer på besök. Känner sådan tacksamhet och glädje. Och alla fina blommor, hälsningar, vykort, hjärtan på Facebook och telefonen. Allt fastnar i mitt hjärtas innersta rum.

Men tänk att jag den där kvällen nere i Hässleholm till slut tog mod till mig och vågade fråga om det där fotografiet på sport tv stjärnan Jane Björk och lilla mig Jocke Eriksson från Sölvesborg.

Resten av den sagan säger mycket om livet....

En riktig hjärtevänssaga.

All kärlek till er. / Jocke.

Av Joakim Eriksson - 17 juli 2019 22:21

Tiden.

Främst i ledet leder den obehindrat vår moder jord och oss alla vidare genom sekel, världshistorier och våra årstider.

Nu kämpar jag för att få lite mer av just denna tid. På jorden. I livet. Med egna andetag. Bland alla er andra och med dem jag älskar.

Hur mycket jag har kvar att leva, se, höra och känna, vet ingen säkert.

Men jag känner hur något främmande, otäckt och ovälkommet närmar sig mig.

Och det skrämmer mig. Och gör mig ibland obotligt ledsen.


Jag är hemma igen.

Så många tankar, frågor och funderingar som snurrar runt sig själva och ständigt någonstans under sin resväg hamnar vilse.

Av rädsla. Av ovisshet. Av ovilja.

För det sista svaret.

Allra, allra sista svaret kring min stund på jorden.

Hur det kommer att lyda.


Camilla och barnen har möblerat om stora rummet och anpassat det på bästa sätt inför resan mot slutstationen som någonstans står redo att möta mig när mitt nummer kommer upp.

I en bekväm sjukhussäng har jag nära till dörren mot vårt älskade soldäck och vackra baksida med trädgården och gräsmattan. Framför mig har jag Tv:n och våra generöst stora fönster som släpper min blick fri ut mot trädgården, gräsmattan, ängens resliga träd och himlens alla miner, budskap och humörsvängningar.

Kan inte få det bättre än så här i den situation som uppstått och hela mitt hjärta ler av tacksamhet och värme över närheten av Camillas varma blickar och känslorna som bedövar värsta smärtan och ångesten när vi håller om varann och tillsammans bläddrar i vår kärlekssagas alla minnen.

Ännu mer värme fylls på när våra älskade barn med respektive och våra älskade barnbarn Mio och Edvin kommer hem. Liksom när min älskade syster Jessica med familj kommer, mina älskade föräldrar och alla kära vänner och bekanta som varit och besökt mig. Möten som tankar mig full av sinnesfrid och fulloktanig kärlek.


Skönheten, mystiken och mångfalden som omgärdar livet har alltid fångat mig av omättbar förtjusning. Som alla vi människor får man kämpa och anta utmaningar ibland, som när de väl besegrats och övervunnits får ens liv att upplevas och kännas ännu mer fantastiskt njutbart och fullständigt fulltecknat av spänning och meningsfullhet.

Så här det alltid varit för mig.

Ändå tills för snart ett och ett halvt år sedan, då den här svåra biverkningen efter barndomens stränga strålbehandling, likt en vulkan började signalera att någonting var fel i vänstra ansiktshalvan.

Kampen med operationer och oändliga behandlingar har varit tuff och lång, men tyvärr också till slut förgäves.

Skelettet har ruttnat.

Därför ställs jag och familjen nu mot en ny ångestfylld och tuff utmaning i ett nytt kapitel av våra liv.

Mötet med döden.

Den svarta, stumma, ensamma färden längs en evig evighets lång vila.

Eller.

Möter man något annat.

Svåra och jobbiga tankar.

För att det är någonstans dit jag absolut inte vill färdas och tvingas stå redo oc?h givakt inför alla redan i mitt liv. Jag som hade så många önskemål, frestningar, målsättningar och drömmar kvar att vilja utforska, utmana, smaka och njuta av tillsammans med min stora livskamrat Camilla.

Planerna som var oändliga guppade skissade och klara uppe bland molnen vi färdades leende och lyckliga med.

Men någonting illavarslande, kusligt morrande gömde sig bakom drömmarnas molntussar och nu gäller det att ta till vara på de guldkorn jag kan nå och ta till mig.

Härliga sköna stunder i solen. Sällskapet av familj och vänner. Väntar både långväga och närboende vänner och släktingar på besök under de närmaste dagarna.

Klarar mig själv helt och hållet ännu. Sköter mitt matintag via den inopererade pegen på magen . Medicinerar mig på egen hand. Mycket smärtstillande och mer och mer lugnande när behovet att försöka styra bort funderingarna kring det ofrånkomliga som klämmer, biter och plågas , behöver övernaturlig hjälpinsatser.

Livet är fortfarande oändligt vackert . Som när gryningsljuset försiktigt smygande och gäspande anländer och suddar ut nattens vakande och återstående rester. Himlens oändligt olika nyanser förvandlas under några timmar i skiftande fyrverkerier av ljus och toner i nån sorts strävan att avslöja eller förvilla vilket humör vädret kommer att bjuda på när dagen väl är fullvaken.

Mitt friska jag älskade i detta magiska skådespel att njuta av en kopp kaffe i den sträva morgontimmen, numera försöker jag njuta en stund i utsikten från min sjukhussäng, innan jag söker några timmars fler sömn.

Häromkvällen gick jag och Camilla en promenad längs slottsparken. Väckte så många minnen. Som när vi de första åren bodde på S:t Ibbsgatan och närmast dagligen gick och matade ankorna med våra överförtjusta barn som då var så små att de åkte barnvagn. Alla trädgårdens dag och julmarknader vi besökt friska, lyckliga och totalt främmande för det tragiska avsked som väntar vår mångåriga kärlek och vår familj och vänner och bekanta.

Solen har klättrat ner för idag. Koltrastens vemodiga sång gör mitt hjärtas sorgsna slag sällskap. Smärtan i mitt söndertrasade ansikte ska jag försöka mota bort med morfin och Alvedon och sen hoppas jag få några välbehövliga timmars sömn.

I morgon är en annan dag. Som leds av en tid som aldrig står still.

För mig stannar snart tiden.

Jag hann aldrig få lägga mitt livs pussel klart med den jag älskat mest.

En av mina sista stora önskningar i livet är att ni kommer så många som möjligt på min begravning så vi kan säga farväl till varandra.

Skulle göra mig lycklig och tacksam.

Tror jag kommer att sova gott då....

All kärlek till er.

Kramar Jocke.

Skapa flashcards