Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag.

Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag.

5 november 1981.

Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där.

Dagen då jag tog mina första steg någonsin längs asfalten runt en av alla gigantiska sjukhuskroppar på sjukhusområdet.

Det blev också dagen då jag klev in innanför portarna till det som ledde mig och mamma och pappa till avdelning 91, där jag skulle komma att vårdas mot det alldeles färska cancerbesked som nått mig.

Och bakom porten jag steg in genom stannade min ursprungliga barndom kvar för att aldrig mer komma tillbaka.

För den värld som mötte mig och mina föräldrar på avdelningarna 91, 92 och 93 ska ingen behöva möta eller få uppleva.

Men så blev det. Och det var där inne i detta skumma och nerslitna komplex jag mötte och lärde känna Malin 4 år.

Och jag kan än idag minnas den starka aura av kämpaglöd och livsglädje som lyste kring denna glatt kvittrande skånetös. Fantastiskt.

Medan jag gemensamt med mina föräldrar tog plats och skrevs in på avdelning 91 så hade mormor tagit sig ner till Jessica för att bo och ta hand om hennes såklart vilsna och förvirrade situation. Som så hastigt och plötsligt uppstått. Kärleken till vår mormor var som tur oändligt trygg, vilket underlättade min älskade lillasysters situation mycket. Jessica var ju bara 8 år och gick på lågstadiet. Och fick ju absolut inte gömmas för långt in i skuggorna på grund av att jag drabbats av något så pass tragiskt och sällsynt som barncancer. Men mormor och Jessica lyckades tillsammans bygga samman en trygg tillvaro så lillasyster klarade sköta skolan och fortsätta leka med sina bästisar.

Och till helgerna kom morfar nedresande från Åtvidaberg för att stötta till. Så att vi kunde träffas allihopa. Antingen hemma i falkvik om jag lyckats få permission eller nere i Lund på avdelningen, där personalen var som änglar allihop. Deras bemötande ihop med värmen de besatt kunde ju inte hamnat bättre och lämpligare än i den gråtunga värld som härskade bland dödssjuka små barn med lika hjälplösa, hålögda föräldrar och anhöriga.
Så många andra som precis som jag själv förvandlats till smala och flintskalliga individer. Och det hemska var att en dag var en del av dessa barns platser plötsligt tomma. De fanns inte längre där intill föräldrar som handarbetat, läst, kramat och hållt om sina små underverk så hårt och så trofast det bara gick.

Döden hade dragit isär dem . För alltid. Grymheten var så total att det dessa dagar drog fram osynliga bittra vindar som ingen förstod var de kom ifrån.

Förrän.

Att dödens iskalla vindar svept med i bortförandet av ännu ett avlidet barn.
Så blev det för lilla Malin också. Och hennes mamma och pappa. Malin var fyra år och rasande charmig och söt. Hon hade inga flätor, för hon var flintskallig. Hennes händer och armar var bleka och alldeles sönderstuckna . Men så gott som varje dag mötte du henne tappert traskande längs korridorernas nedslitna, dammiga kulisser med en droppställning kopplad till ena armen. Med sin andra hand styrde hon med maximal ömhet sin högst älskade docka med hjälp av en barnvagn. Varv efter varv längs korridorer du aldrig glömde dofterna och konturerna de efterlämnade. Liksom jag aldrig glömde Malins kamp och kärlek till sitt liv, sin mamma och pappa och inte minst sin enorma kärlek till sin docka och barnvagn. Hennes skånska dialekt var underbar att lystra till. Fast Malin bara var fyra år så bar hon på massvis av härlig humor, hade trots allt det sjuka som bodde inuti henne alltid nära till skratt.
Hennes mamma och pappa led något enormt. Minns en gång när jag, Malins pappa och min pappa spelade bordtennis på avdelningen och jag fick rusa därifrån för att kräkas. Hur Malins pappa då utbrast, fy fan vilket helvete våra barn drabbats utav. Med tårar i ögonen.
Till Malins namnsdag i december köpte jag en påse kolasnören som slogs in bakom lite presentpapper. Och gode Gud så glad hon blev världens sötaste lilla Malin för denna lilla namnsdags gåva. Jag fick en bamsekram och tillsammans ovanpå hennes sjukhussäng nere på avdelning 91 låg vi och mumsade kolasnören framför våra föräldrar. Vi skrattade och lyckades för en stund fly våra sjukdomars tyvärr äkta stamtavlor och existens.
Tiden gick. En dag stod Malins barnvagn tom och övergiven i en ensam hörna av barnterapi. Dammet låg öde och stilla. Högen av dockor låg stumma och sorgsna inne på terapins lekrum. Malin syntes inte till. Inte hennes mamma Agnetha eller pappa Tommy heller.
Malin var död. 4 år gammal. Döden fångade in henne utan att jag fick ta farväl av henne. Hennes gudomliga skratt var bara borta. Liksom den lilla flintskalliga flickan som så tappert och kärleksfullt dragit på en droppställning med ena handen och sin barnvagn med den andra . Plötsligt kom döden och hämtade Malin. Och vi fick aldrig säga farväl eller Hej då till varann. Grymt.
Jag har och kommer aldrig att glömma bort denna älskade lilla flicka. Många sömnlösa nätter med floder av tårar av saknad har jag som genom en tät dimma tvingats ta mig igenom periodvis under olika tidsepoker som flugit förbi dagböckernas från början blanka sidor.

Vintern mellan år 1981-82 var sträng med bitvis mycket kyla och snö. Jag hade lyckan att få fira jul och nyår hemma med familjen.
Efter jul kom farmor ner och passade Jessica, medan mormor åkte hem till Åtvidaberg för att jobba.
Strålbehandlingen fortsatte in i februari. Den 15 februari 1982 opererades jag nere på öron i Lund. Operationen gick bra. Halva min hals rykte, jag levde väl mer eller mindre under flera veckor på GB glassen Skate. Alldeles nedanför avdelningsrummet låg en kiosk dit pappa sprang i skytteltrafik till för att förse mig med just denna sorts glass. Varför det blev just denna sort har jag ingen förklaring till, men det måste ju varit en kombination av passande smak och lenande känsla för innandömet av min då nyopererade hals.
Efter att läkningen kommit igång fick jag komma hem. Till Falkvik. Huset. Till min älskade lillasyster Jessica. Kompisarna. Hemkvarteren . Mitt egna rum. Middagarna hemma i köket. Mammas hemlagade mat. Egna sängen.Tv soffan. Äntligen .

Februari 1982 erhöll jag min sista strålbehandling. Senare påbörjades cellgiftsbehandling som skedde nån dag i veckan. Och fortgick till augusti. Skolan började jag i också under denna vår.

37 år har hunnit rinna under broarna sedan dessa handlingar ägde verkligheten omkring mig. Biverkningarna efter strålbehandlingen gör att jag ligger inför den ofrånkomliga död som nu sakta vinkar in mig mot sitt ovissa, taggtrådsbeklädda universum.
Men jag har haft den unika förmånen att jag ärades att överleva det som så många av de andra barnen aldrig gjorde.

Som 4- åriga lilla Malin....

All kärlek till er.

Mitt slut närmar sig allt fortare det definitiva.

/// Jocke.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill. Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrand...

        Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…    Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.   Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.   38 år senare kom sommaren 201...

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal. Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar. För när en...

Gryningen nalkas. Ömt och försiktig tassar den fram. Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet. Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret. För lördagen. 31 augusti. 2019. Nattens svar...

    Kapitel 1   Tramporna virvlade lätt, en ljummen vind smekte våra kinder och ruskade lätt igenom våra välkammade hår. Gruset knastrade under våra cyklar där vi for fram genom en alldeles nyutslagen och knallgrön Valjeskog. Det doftade av s...