Söndagens gryningsljus anlände senare och mindre gnistrande än lördagens. Av två anledningar. Ljusets en timme försenade presentation av dagen beror ju på att vi idag gått in i sommartid genom att flytta fram klockan en timme, som innebar ljusets fördröjning pch vilket kommer att göra kvällarna längre upplysta och levande.
Och lördagens ankomst som verkligen log, gnistrade och lockade av strålande solsken, är mera mulen, tillbakadragen och sömnig denna sista mars söndag.
Oavsett vilket så befinner jag mig på samma rum i samma utsatta situation som jag gjort i snart tre veckor. Aldrig ensam eller övergiven. Varje dag följer upprepade behandlingar, undersökningar,, provtagningar, medicineringar och mätningar. Personalen och läkarna är väldigt duktiga och trevliga, vilket som patient genererar positiv och viktig energi.

I fredags runt kl 11.40 stegade Camilla in på mitt rum och frälste mig med sin närvaro. I flera minuter satt vi och bara höll om varandra medan lyckan och tacksamheten fyllde mig av kärlek och en värme som är omöjlig att översätta för den som inte varit med om något liknande. Under hela eftermiddagen umgicks och samtalade vi sinsemellan. Planerade för en framtid vi hoppas och önskar ska presenteras bortom sjukdomens dagar.
För tid kommer det att ta för den här på mig nyopererade lambolen att fungera. Jag har fått information om att efter tisdagens operativa ingrepp då man klippte bort vissa kanter av lambolen, så börjar försiktigt delar av lambolen att stabiliseras och växa fast. Medan området kring näsan och ögat har svårast att tillfriskna och gå framåt. Så ytterligare flera operativa ingrepp under narkos är att vänta, liksom lång och tålmodig vårdtid för mig nere i Lund.
Står ut med allt, bara denna lamboi en dag mäktar med att helt tillfriskna och jag en dag får återvända hem igen.

Som Camilla tvingades göra när alla fredagens eftermiddagstimmar så småningom passerat och farväl, adjö, på återseende, tårar, jag älskar dig och sista blicken och vinkningen ägde rum och vi på nytt ofrivilligt försvann bort från varandra och ensamheten mötte mig vart jag än vände mig. Men sanningen är att besöken fyller mig med så mycket glädje, värme och kärlek att dessa överlever ändå tills nästa gång jag nås av hjärtligt välkomna besök.

Igår lördag tillbringade jag med engelsk och spansk Barca fotboll och hockey. Fick också en överraskade fantastisk åktur ut i vårsolen och njuta av frisk härlig luft under drygt en kvart. Se en omgivning med levande människor, uppklädda i moderiktiga klädkollektioner , förälskelse i handslagen och blickarna och kroppsspråket mellan fria människor på väg någonstans utanför sjukhusområdet. Taxibilar, personbilar, cyklister. Planterade och välskötta rabatter med hav av rikligt blommande skönheter i klara, levande färgnyanser. Tillbaka på avdelningen promenerade jag korridorerna fram och tillbaka i omgångar, gjorde gymnastik med armarna. Hela tiden med koncentrerad målbild att det ska göra nytta i kampen för att läkning, överlevnad och uppståndelse.

Runt klockan 22 ringde hjärter Camilla. Berättade om ettårsdagen och kalaset hos vårt älskade barnbarn Mio. Bilderna och rösterna rullade medan hennes ord sjöng för mig. Hade aldrig den här infektionen bland dött kött och döda benrester i spåren av min barndoms cancerbehandling uppkommit, skulle jag varit en del av den trygga och varma gemenskapen.
Vi utbytte orden vi alltid gav varann innan vi tillönskade varann godnatt, med underliggande vetskapen att idag söndag skulle vi under några timmar få ses och utbyta blickar och hålla om varandras kroppsvärme igen. Tillsammans med mina älskade föräldrar.
Strax är de här,snart hör jag deras steg och får möta dem under några ovärderliga timmar....
Sen när de åkt får jag trösta mig med allsvensk fotboll, hockey och minnen . Och fortsätta kampen ....
Kramar och TACK för alla styrkekramar och Lycka till.

/// Jocke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag. Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag. 5 november 1981. Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där....

De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill. Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrand...

        Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…    Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.   Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.   38 år senare kom sommaren 201...

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal. Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar. För när en...

Gryningen nalkas. Ömt och försiktig tassar den fram. Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet. Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret. För lördagen. 31 augusti. 2019. Nattens svar...