I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal.

Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar.

För när en gryning försiktigt vaknar och inleder frestelsen med att duka upp och servera fram allt det som nyss gömde sig i mörkrets osynliga rusk, det är för det mesta då som våra uppskattade leenden gör en repris på det som solen nyss påbörjat.

Att också stiga uppåt.

Hand i hand med varsin pensel kan natten och gryningen mötas halvvägs borta i horisonten i full färd att sminka liv i solens tillkomst, precis som i den arla morgonstunden i 2019 års första onsdagsmorgon. Men själv mådde jag inte alls bra. Min inopererade peg på magen strulade igen genom att läcka magsyra. Denna morgon hade det dessutom börjat blöda över området. Värst var ändå magsyrans läckage som fick denna att bubbla som lava över en aktiv vulkan med en direkt ohälsosam smärta som följd. Varje minsta rörelse, hostning eller när jag var tvungen att prata, gjorde att det rann ut sårvätska över det illröda området med enorma smärtor som påföljd. Vilket också fick täcken, lakan, kläder och golv att blötas ned och behöva tvättas och rengöras.
Sköterskorna kom. Tvättade, torkade och lade om såret. Upprepade proceduren. Tvätta, torka och lägga om. Ingenting hände. Mer än att det fortsatte rinna och smärta. Då bestämde sig sköterskorna för att kontakta det palliativa teamet som rekomenderade en ambulans till sjukhuset. Så blev det och strax efter lunch låg jag inlagd i Karlshamn på nionde våningen. Att jag hamnade i Karlshamn har ju att göra med gränserna och att vi tillhör Blekinge och just därför också Karlshamn.
Prover togs och man satte igång att undersöka mig omedelbart. Blodvärdet visade sig ligga på bara 86, därför ordinerades jag sent på kvällen en påse blod.

Utsikten från mitt rum på nionde våningen var hänförande vacker ut över Karlshamns läckert upptända kvällshimmel. Riktigt vackert motiv.
Redan 8.30 på morgonen därpå hade jag en tid på röntgen av magen. Snabba ryck. En trevlig röntgenassistent med murrig röst förklarade att jag hade en infektion med kraftig blödning i magen. Men infektionen verkade inte bära på någon allvarlig påföljd.
Medicin verkade vara det som gällde ihop med tålamod medan kirurgerna letade och tänkte på alternativ inför framtiden gällande pegens vara eller icke vara.
På torsdagen blev det en ny åktur med ambulans. Nu till Karlskrona för att klockan 13 sätta in en Så kallad Piccline som är ett annat ord för en perifert inlagd central kateter. Enklare förklarat en venös infart som går direkt in i blodvenen så att man enklare kan injencera läkemedel direkt och genom den 45 cm långa slangen i min högerarm, kan man också ta blodprov utan att behöva leta efter blodkärl i mina svårstuckna och ganska sönderstuckna armar.

Synd att min peg strulat och förstört som den gjort under min väntetid. För bra har jag verkligen haft det under min väntetid. En tid som visat hur många fina och betydelsefulla vänner man har omkring sig. Ovärderligt kära kompisar, släktingar, hjärtevänner, grannar, arbetskamrater, kusiner och fotbollsvänner från Sveriges charmigaste och kamratliga fotbollsförening Åtvidabergs FF. Havet av vackra blommor, gåvor, brev och vykort och den av Johanna Gadd egendesignade urtjusiga tavlan hon skapat till mig, får ju heller aldrig dallret i hjärtat att sluta snurra. Eller ÅFF flaggan jag fick som personlig gåva av Fimpen Gustavsson, vår legendariska stormålvakt. Idag klär den toppen av vår flagga hemma i Mjällby. När den andra dagen kommer är det meningen att just denna flagga ska svepa in min kropp när jag ska bäddas ner i kistan.

Alla besök har värmt hela mig med oförklarligt sköna vibrationer av sann och trogen vänskap. Fantastiskt att få uppleva. Och alla sköna utflykter och överraskningar som jag bjudits på. Alla upplevelser som förlängt min enda stund på jorden. Är så tacksam att varenda ord jag försöker klä i denna tacksamhet bara blir fjuttiga och ynkliga i jämförelse. Det går inte.
Som ett axplock av dessa historiska minnen var ju kvällen nere vid Mörrumsån. Juli kväll. I sällskap med två av alla mina underbara jobbarkompisar. En ljummen kväll ända nere vid bruset från ån som aldrig saknar skönhet eller puls. På bekväma platser satt vi och drack kaffe och fikade hembakat några meter från det så berömda fiskevattnet där laxarna leker i en trollskt behaglig sagovärld som på sina ställen likt en evig tunnel löper fram. En järnsexa från vår fikaplats breder golfbanan med restaurangen ut sig.
Så visst var det en speciell plats jag denna kväll bjöds till som överraskning.

Nu är det måndag kväll. Jag vet många omkring mig som lider. Min familj och mina barn. Och många fler. Nu önskar jag att bli så frisk att jag släpps ut och kan komma hem till min hemkommun igen. Min högsta önskan. Att i alla fall under en stund få krama barnbarnen Mio och Edvin. Som nu blivit så stora att man börjat på dagis. Och där den ena av dem redan under första veckan blev kär i en annan liten tjej på dagis.
Vad säger man. Man smälter ju av kärlek.

Jag älskar livet . Vill fortfarande få njuta av några tuggor till allt det vackra som omger oss. Men visst går det åt fel håll för mig. Krafterna sinar och kilona som en gång klätt och bärt mig framåt har beväpnats med vingar som flyr sin väg.
Kämpa vidare är det enda som gäller.

All kärlek till er.

Hälsningar Allas Broder Jocke.

( Med världens bästa syster Jessica)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag. Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag. 5 november 1981. Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där....

De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill. Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrand...

        Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…    Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.   Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.   38 år senare kom sommaren 201...

Gryningen nalkas. Ömt och försiktig tassar den fram. Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet. Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret. För lördagen. 31 augusti. 2019. Nattens svar...

    Kapitel 1   Tramporna virvlade lätt, en ljummen vind smekte våra kinder och ruskade lätt igenom våra välkammade hår. Gruset knastrade under våra cyklar där vi for fram genom en alldeles nyutslagen och knallgrön Valjeskog. Det doftade av s...