Hemifrån vårt hus hemma på vävaregatan i Sölvesborg upp till det gula tegelhuset på Sockenvägen 6 i Åtvidaberg där min älskade mormor och morfar bodde var det 33 mil. Det var ofta mörkt och mitt i natten när vi anlände till våra så älskade morföräldrar, men efter frukosten dagen efter att vi kommit lade jag alltid benen på ryggen och försvann bort mot fotbollsplanerna. Mitt 8-10 åriga jag sprang virvlande över ängar av gräs och blommor. Jag sprang förbi huset där Thomas Ravelli en gång i tiden bott, upp mot en kulle. Åt vänster vilade den vackra lilla insjön Bysjön, som antingen glittrade eller poserade spegelblank.
Väl uppe på kullen ökade mina hjärtslag ytterligare i frekvens och iver om det skulle vara någon fotbollsträning eller inte. Besvikelsen som uppstod inom mig när planerna låg stumma, ensliga och öde fick genast tårar att brinna inte bara nerför kinderna utan de brände rakt in i hjärtat av ledsamhet och sorg.
Däremot de gånger jag kom kutande och möttes av planen full av spelare antingen i rödvita träningsoveraller eller blåvita tröjor med vita shorts och de obligatoriska röda strumporna , slog mitt hjärta dubbelslag av längtansfull glädje. Jag rusade ner och ställde mig bakom Thomas Wernerssons mål eller längs långsidorna och agerade bollkalle och fascinerades över vad hårt spelarna sköt och hur rejäla de var när de spelade ute på planen. Då och då fick man tack och beröm för att man hämtade bollar och ens lilla pojkhjärta växte rejält i volym kändes det som.

Det var min mormor som berättade för mig att detta Åtvidabergs FF spelade i högsta serien allsvenskan och att detta ÅFF för några år sedan varit allra bäst i Sverige och vunnit två guldpokaler på rad. Svårt när man var så liten att ta in sån information.
Mormor jobbade på Föreningsbanken i Åtvid
Och hade där en arbetskamrat vid namn Ulf Källum som spelade i ÅFF kring den här tidsepoken. En het varm sommardag tog mormor med mig till träningsplanerna och när spelarna pausade i värmen, tog hon mig i handen och ledde mig över den lena gräsmattan mot spelarna. Jag höll mormor krampaktigt hårt i handen och jag var så nervös och blyg. Men mormor hon presenterade sig själv och mig. Berättade var jag kom ifrån och spelarna hälsade på mig och sade några ord till mig och på en ljusblå t- shirt jag hade med mig fick jag hela lagets autografer. Gissa om jag var stolt, lycklig och mallig över autograferna och att jag fått prata lite med mina idoler. Samma dag eller dagen efter åkte mormor, morfar jag till ÅFF: s kansli så jag dessutom fick en t-shirt, keps och halsduk med ÅFF:s klubbmärke och färger.
Min kärlek till fotbollslaget Åtvidabergs FF var inte bara född utan också döpt i en livslång kärlek som varar ännu idag.

En vardag år 1997 åkte jag ner till Hässleholm när Åtvidaberg var där på besök. Och då såg jag av en slump att Sveriges television stora tv sport stjärna Jane Björk satt på läktaren. Jane hade i flera år varit programledare och en stor välkänd profil och var alltid i hetluften när det vankades mästerskap o h större engagemang. Nu hör det till saken att när Janes karriär började i lilla sportspegeln visade det sig att hennes favorit lag var Åt idaberg av alla lag. Det fick jag reda på då.
Nu satt hon där på läktaren och av någon märklig anledning hade jag lånat med mig Camillas fina lilla kamera denna kväll. Efter ett evinnerligt osäkert velande hit och dit gick jag till sist fram och frågade Jane om det var okej om någon kunde ta ett kort på henne och mig. Javisst svarade hon med ett vänligt och öppet leende och kortet skulle visa sig bli jättebra på oss. Jag tackade vänligt och kände mig så glad och nöjd att jag hade svårt att sitta still för alla upptaggade känslor.

Jag och tv sport stjärnan och ÅFF- aren Jane Björk sida vid sida på samma kort.
Kändes lika stort som overkligt på samma gång.
Matchen förresten slutade 1-1,

Några år senare sprang jag på Jane och hennes pappa Lennart nere i Ängelholm före matchen mellan Ängelholm och ÅFF. Jane kände igen mig direkt och det första hon gjorde var att ge mig en stor kram innan vi växlade några ord och tog farväl. Mina känslor svävade nån halvmeter ovan jord, tänk att hon känt igen mig. Lilla, obetydliga Jocke från Mjällby.

Om det var ödet, slumpen eller något annat väsen som styrde våra vägar står väl skrivet i stjärnorna, men helt ovetandes om varandras närvaro, så stötte vi på varandra i Växjö, Mjällby och även i Åtvidaberg. Helt otroligt. Och varje gång samma varma kram medan vi utbytte några ord och skiljdes åt. Jane boende i Stockholm, hennes pappa utanför Åtvidaberg och jag och min far i Mjällby och Sölvesborg.

En gång när vi träffades uppe på Kopparvallen i Åtvidaberg så frågade Jane om vi planerade att åka upp och se fler matcher, och det var en match som vi båda planerat att se, så då bestämde vi en plats i förväg att träffas på och se matchen tillsammans.
Och så blev det. Jane blev lite besviken att Camilla inte var med på matchen, men Camilla och fotboll har aldrig rimmat.
Jane, Lennart och jag såg matchen som ÅFF vann och vi drack kaffe tillsammans. Helmysigt. Och fortfarande en pirrande och lustig känsla att vi kom närmare och närmare varann. Jane var en fantastiskt varm och genomsnäll människa som alltid lyssnade och var så äkta och vänlig i allting. Hon var nyfiken på barnen och på Camilla, hur vi bodde och var vi jobbade.
Men lilla jag och Jane, det kändes overkligt och nästan för bra för att vara sant.

2009 möttes Mjällby och Åtvidaberg i en toppmatch av Superettan. Innan avspark fick jag på avstånd syn på Jane och pappa Lennart och gick dit för att hälsa på dem. Vi pratade en bra stund och innan vi skildes åt bytte vi mobilnummer med varandra. Oj vad det kändes spännande och jag lovade mig själv att inte utnyttja det i tid och otid bara för att få uppmärksamhet, utan för den vänskap som vi faktiskt byggt upp främst genom vår gemensamma kärlek för Åtvidabergs FF. Matchen slutade för övrigt 6-1 till Mjällby, vilket tog lång tid att komma över.

Vänskapen mellan Jane och mig fördjupades och vi lärde känna varandra genom att hålla kontakten via SMS. Hon i Stockholm och jag och min familj hemma i lilla Mjällby.
Till april 2010 bokade jag och Camilla en 4 - dagars hotellvisit i Stockholm i samband med att jag skulle fylls 40 år. Vi kontaktade Jane för å höra om vi kunde träffas ute på ett fik eller så när vi nu var i Sthlm. Men Jane hon ville bjuda hem oss till henne på middag och en hel kväll.
Gissa om det pirrade i mig och Camilla, men det släppte meddetsamma. Det var första gången de båda träffades och de klickade med varandra på en gång. Vi stannade kvar till över midnatt och då överraskade Jane mig med att gratulera mig på min 40- års dag med en stor flaska Tullamore i present. Det komiska är att Jane och jag fyller år samma dag. Så vi hade en stor blomsterbukett till henne och vi hade en gudomligt trevlig, rolig och känslosamt passionerad första träff till långt in på natten. Vi lärde känna varandra väldigt djupt och tände försiktigt en vänskap som andades med hjälp av en väldigt speciell låga.

Dagen efter på lördagen, båda våras födelsedagar, skulle Jane under förmiddagen börja jobba och hon bjöd in oss till tv huset om vi ville komma och hälsa på och göra en rundvandring. Såklart ville Camilla och jag det och vi bjöds på några oförglömliga timmars insyn, upplevelser och möten med alla slags urtrevliga kollegor till Jane. Medans vi gick där bland tv sportens kontorslandskap tänkte jag på alla profiler som tjänstgjort innanför dessa väggar under alla år, samtidigt som jag tänkte på alla de kändisar som jobbade där nu och dagligen kablades ut i etern och offentligheten med nyheter, reportage, intervjuer och direktsändningar.
Vi bjöds på en fantastisk upplevelse av Jane.
Rätt som det var ringde det i min telefon. När jag svarade så var det min stora barndomsidol Thomas Wernersson i luren. Stjärnmålvakten från Åtvidaberg som hamnade i IFK Göteborg och vann UEFA cupen två gånger och flera SM Guld och Svenska cupen guld med blåvitt. Thomas gjorde också några landskamper, blev kändis i tv programmet På spåret och även som expertkommentator för fotboll på tv sporten i många år. Nu ringde han mig och grattade mig på 40- års dagen. Herregud. Givetvis pratade vi också om dagens Åtvidabergs FF innan vårat samtal var över. Jisses vilken glad överraskning. Det var såklart den underbara Jane Björk som låg bakom denna fina, oförglömliga present.

Senare samma år 2010 kom Jane och hennes otroligt kärvänliga och godhjärtade mamma Daga och pappa Lennart, hem till oss på Ingemansvägen i Mjällby en varm sommardag. Gemenskapen och värmen emellan oss satt där genast. Härligt med sådan vänskap, betyder så mycket och man lever så länge av eftervärmens goda effekter. Hela vår familj och även mamma och pappa var med under denna oförglömliga sammankomst.

Året därpå, 2011 anordnade Jane en hjärtevänsträff för hennes kvinnliga just hjärtevänner. Och Camilla blev inbjuden. Träffen ägde rum på en charmig och vacker herrgård i trakterna av Katrineholm, dit Camilla tog sig med tåg och hämtad vid stationen av ett fordon med tydligt signalement av att det var avsett för hjärtevännernas färd mot herrgården.
Detta mästerligt sammansatta arrangemang med så många gäster gav Camilla varma minnen för resten av livet och födde samtidigt också en direkt och livslång kärlek till Janet Björk, Janes lillasyster som hon träffade och kände stor sympati med.
På kvällen var Marc Levengood inbjuden och bjöd på en enastående tänkvärd föreställning kring en massa olika teman.

År 2011 fick vi efter mycket pusslande ihop en ny kärvänlig och givande träff. Denna gången hemma hos genomsnälla mamman Daga och pappan Lennart några mil utanför Åtvidaberg. Så nära paradiset du bara kan komma geografiskt intill en vacker insjö och varierande storslagen natur med charmigt lantliga hus och välgenomtänkta trädgårdar och odlingar. Fria betande djur över rikliga betesmarker. Sen fick jag för första gången träffa lillasyster Janet och hennes då drygt ett år gamla dotter Linnea. Kärleksfull vänskap från första stund. Tänk att livet ibland kan vara så okomplicerat och fint mellan människor redan innan det första andetaget hunnit lämna kroppen vidare ut i det fria. Fantastiskt fint.

Så blev det mellan Janes och vår familj.

Vi har träffats nästan varje år. Håller ständigt tät kontakt. Ringer varandra vid högtider och när någon behöver tröst och stöd. Finns alltid närvarande varandra via våra tankar. Så tryggt och skönt med hjärtevänner. Janet och hennes charmtroll Linnea har varit på väg ner till oss så många gånger, alltid har något kommit i vägen. Nu senast sjukdomen. Men flera gånger har vi lyckats träffas utanför kärnan till vår vänskap, Åtvidaberg. Vi har även fått träffa deras broder Jan. Även han beväpnad med ett riktigt äkta och stort ÅFF hjärta.

Janet har både jag och Camilla täta kontakter med. En otroligt varmhjärtad människa.

Förra sommaren 2018 bjöd Jane och hennes kärlek Pelle mig och Camilla på sommarteater i Kalmar. Vi fick två fantastiska dagar tillsammans. Tyvärr fick Janet och Daga och Lennart förhinder att komma.

En dag i maj i år när jag efter tre månader som inlagd på sjukhuset i Lund satt på mitt rum, dyker plötsligt Jane upp mitt framför mig. Jag vet inte hur länge vi båda två grät framför varandra. Jane boende i Stockholm var på ett jobb i Malmö och lyckades hitta en lucka och kom under några oförglömliga timmar och hälsade på mig.

Hjärtevänner.

Nu när jag vet att livet är på väg att lämna mig, vem dök inte upp hemma hos mig och Camilla i lördags eftermiddag. Jane och hennes genomtrevliga kärlek Pelle. De stannade tills långt in på kvällen och kom tillbaka igen på söndagsförmiddagen. Tacksamheten man känner är oändlig.

Precis som jag gör för varenda besök jag får. I torsdags kom min farbror Mikael och faster Ellinor. Också efter en många långa timmars bilfärd. Kärlek som värmer. Liksom när grannarna eller arbetskamraterna eller kompisarna kommer på besök. Känner sådan tacksamhet och glädje. Och alla fina blommor, hälsningar, vykort, hjärtan på Facebook och telefonen. Allt fastnar i mitt hjärtas innersta rum.

Men tänk att jag den där kvällen nere i Hässleholm till slut tog mod till mig och vågade fråga om det där fotografiet på sport tv stjärnan Jane Björk och lilla mig Jocke Eriksson från Sölvesborg.

Resten av den sagan säger mycket om livet....

En riktig hjärtevänssaga.

All kärlek till er. / Jocke.

 

Yvonne Pålsson

25 juli 2019 19:44

Vilken fantastisk berättelse och vilken fantastisk vänskap. Tack vare som i ditt fall din kärlek till fotboll och Åtvidaberg. Ni i Mjällby och de i Stockholm. Hon är verkligen en kändis med hjärtat på rätta stället. Imponerad av den fina kontakt och träffar ni har under alla dessa år. Det är stort. Tack för berättelsen du delger oss. Kram❤

Joakim Eriksson

30 juli 2019 04:21

Tack snälla Yvonne. Jane har ett fantastiskt gott hjärta och vår vänskap har betytt oerhört mycket för oss. Annars kämpar vi på det är tufft för hela familjen.
Ha det så bra. Kramar Jocke.

 

Jeanette Björnestedt

26 juli 2019 19:52

Vilken fantastisk vänskapshistoria!Många kramar till dej o Camilla!Tänker så mycket på er!

Joakim Eriksson

30 juli 2019 04:21

Tack snälla goa Jeanette. Vår vänskap är fantastisk och betyder mycket. Jane och hennes familj är genomsnälla människor.
Ha det så bra i fortsättningen av livet, har alltid upplevt dig som en verkligt godhjärtad och omtänksam människa.
Skulle uppskatta om du kom till kyrkan och vill ta farväl av mig. Kan inte hjälpa att det skulle kännas bra inför min fortsätta resa genom evigheten. ??
Många kramar Jocke.

 

Jeanette Björnestedt

27 juli 2019 05:35

Tack fina Jocke!Det kan du lita på att jag gör! All kärlek o styrka i världen till dej o din underbara familj.❤❤

Joakim Eriksson

30 juli 2019 04:20

Tack snälla rara du. Blir så glad och tacksam.??? Kram Jocke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag. Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag. 5 november 1981. Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där....

De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill. Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrand...

        Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…    Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.   Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.   38 år senare kom sommaren 201...

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal. Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar. För när en...

Gryningen nalkas. Ömt och försiktig tassar den fram. Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet. Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret. För lördagen. 31 augusti. 2019. Nattens svar...