De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill.

Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrande insjöar, jordbruk och betesmarker för allehanda betesdjur som spelats in som en film genom mina barndomsår. Passerade gränsen mellan Småland och Östergötland, körde genom byar som Broddebo. Hus, gårdar, ladugårdar och sommarstugor pittoreskt tjusigt belägna alldeles intill inbjudande insjöars glitter möter oss under färden.

Känner direkt en välkommen och samhörig kärlek bortom skylten Åtvidaberg. Svänger av väg 35 till vänster uppför backen där en av kyrkans viloplatser vilar till höger , lite längre fram passerades ålderdomshemmet där gammelmorfar Gunnar alltid bjöd på guldnougat när vi hälsade på honom medan han levde. Fortsatte förbi radhus, lägenheter och hus mot kroppen där Konsum och Ica delade affärslokaler och hjärta, därefter raka spåret genom rondellen där en smarrig blandning av naturliga smultronställen dukar upp sig om man fortsätter raka vägen fram efter rondellen. Men vi följer den svaga lutningen åt vänster in på Sockenvägens ålderdomligt charmiga och lugna atmosfär som råder och klubbas fram som en enhälligt beslutsam gemenskap över idyllen som råder så är vi framme.

Framme hos mormor och morfar.
Vid det gula tegelhuset på Sockenvägen i Åtvidaberg, 32 mil hemifrån Blekinge, Sölvesborg och mitt föräldrahem i Falkvik.

Golvet i hallen innanför ytterdörren knarrade alltid välbekant och välkomnande vid varje ankomst. Direkt till vänster låg trappan till källaren där det fanns toalett med dusch, tvättstuga med matkällare, ett rum med extra kyl och frys och garderober. I källaren rymdes även två små rum med extra sängar, något som ofta kom till användning hos dessa genomsnälla och öppenhjärtliga människor.
Innanför ytterdörrens högra sida låg köket. Fortsatte man förbi köket hamnade man i "stora " rummet där husets matplats med bord och stolar fanns. Här fanns även ett par soffor med bord och några fåtöljer framför en tv. Mot baksidan radade flera fönster upp sig, det fanns ifrån det här rummet en utgång med en liten trappa ut till trädgården och en terrass med stolar, bord och solstolar. Alldeles intill terrassen anslöt sig en gräsmatta som löpte runt huset och även var med och bildade en större gemensam gräsmatta som kunde användas av alla de närmast kringliggande hushållen. Perfekt för oss när vi hade släktträffar eller andra sammankomster och lekte kurragömma, spelade fotboll, bollen i burken eller badminton. Skötseln delades rättvist sinsemellan ägarna.
Tvärs över köket löpte några meter hallgolv fram till en toalett med dusch, fortsatte man sedan runt en hörna nådde man en dubbelsäng där mormor och morfar sov och innanför där låg rummet där jag stuvade in min packning och skulle bo under kommande veckan. Där fanns en säng med skrivbord och från fönstret hade man koll på både grannarna och Sockenvägens förbifart.

Åtvidaberg var för mig en riktig charmör när man den här sommaren 1981 uppklädd och redo att möta framtiden tog hand om mig under en av alla mina tio sommarlovsveckor. Mormor hade semester från sitt jobb på Föreningsbanken och morfar från sitt jobb ute på Facit.
Några hundra meter från mormor och morfars hus låg Kopparvallen och mitt älskade favoritlag Åtvidabergs FF träningsplan samlade bredvid varandra. Dit halvsprang jag flera gånger varenda dag för att hoppas få se dem i aktion. Tyvärr hände det mer än vanligt att jag missade deras träningar, men när de väl var på plats var det ljuvligt underbart att följa dem som bollkalle. Förutom fotbollen med ÅFF tyckte jag också om att hänga in till de två grustennis planerna och titta på dem som lirade. Jag älskade tennis och det kliade verkligen i hela min kropp av längtan att kunna spela på det inbjudande röda gruset, men jag fick nöja mig med att glo och frestas tomhänt bredvid planerna. Att vara alldeles solo avslöjade ibland handikappet som lätt kan blomma upp genom asfalt och betong när man just är utan en tennispartner som toppar varenda önskelista att ha till förfogande för att bara få lira lite Björn Borg influerad tennis.

Fanns det någonting mormor var extremt noggrann och mån om så var det att se till att vi barnbarn regelbundet erbjöds mat och aldrig gick med minsta tomrum i våra magar. Överhuvudtaget så fällde mormor ut sina skyddande änglavingar över oss barn vare sig vi vistades alldeles intill henne eller om man stod med telefonen hemma i hallen 32 mil bortifrån mormor, så var hon lika ängsligt orolig över vad man kunde tänkas hitta på som äventyrade vår existens.
Så denna första kväll som sommarbarn uppe i Åtvid hann jag bara öppna ytterdörren igen efter min rundtur kring fotboll och tennisplanerna, så hade mormor maten framdukad och redo att inta.
Myset som rådde innanför det gula teglet sjöng verkligen om samhörighet, trivsel och aktsam kärlek. När maten, disken och ordningen var återställd samlades vi av sedvanlig tradition framför tv:n, där ingenting smarrigt saknades för att hindra smaklökarna att le och trivas. Mormor och morfar var välkända för sin ständiga image att jämt ha godsaker framdukade i varenda
hörna. Chokladaskar, jordnötter, chips, salta pinnar, Twistpåsar, Mariannekolor, Engelska kolor, Dajm, japp och cocoschoklad från Marabou. Utbudet på godsaker var som sagt enormt generöst. Och mormor och morfar tog också för sig av godsakerna. Kärleken mellan dem lyste lika gyllenbrun och mjuk som kriststallglaset med whiskey som de varenda kväll skålade med varandra.

Till slut var det dags att avrunda kvällens sällskap framför televisionens sändningar. Precis som annars hamnade jag i min pyjamas mitt i dubbelsängens rike mellan mina mors föräldrar.
Redan morgonen därefter nådde mysfaktorn högsta volym runt köksbordet. Ty medan jag åt så mycket jag förmådde av rostat bröd med ost, marmelad, varm choklad och kokt ägg, så gjorde jag detta sittande i knäet hos någon av dem. En tradition livs levande denna sommar också. Liksom den älskvärda tradition som därefter väntade när vi tog plats i den röda Saaben och körde ner till samhällets blinkande puls som aldrig slog mer exakt och värmande välkommen än under en bommulsmjuk lördagsförmiddag i Åtvid. Då tillströmningen av folk var som rikast i butikerna och kring caféerna och det väldoftande utbudet av torghandeln. Det var som om alla kände varann och leendena inte hade någon ände hos ortens boende som under dessa helgöppnande ögonblick som verkligen lyckades locka fram det senaste i kläd, smink och frisyrsmak.
Jag älskade rytmen och kommersen. Träffade alltid kändisar, släktingar och bekanta. Dialekten fascinerades jag som vanligt över. Njöt mitt i mellan mormor och morfar medan de samtalade, umgicks och utbytte skratt och annat matnyttigt med folket i samhällets kokande gryta.
Handlade lite gjordes nog mest för sakens skull, målet med dessa förmiddagar var att umgås och träffas. Kom sen ÅFF på agendan vecklades mina öron ut och jag blev fullständigt nöjd.

Uppe i Åtvid fanns det fullt med folk vi åkte hem till eller fick på besök. Gammelmormor bodde nere på Fallavägen allena i ett stort gammalt ståtligt hus. Gången upp mot huset låg fyllt av ett enormt täckande lager av småsten. Och såhär på sommaren så intog vi fikan uppe på baksidan av tomten. Hon var rejält till åren kommen gammelmormor men hade alltid nybakat och hembakat att bjuda på. Vilket så gott som alla man kom till under den här epoken bjöd på när man kom på besök. Sådana här besök uppskattade jag jättemycket att få vara med om. Den kalla, söta hemlagade saften man bjöds på smakade oftast ljuvlig till havet av bullar och torra kakor. Och melodierna som spelades upp av kaffekopparnas porslin ihop med dofterna och ångorna skapade livslånga minnen av goda stunder. Mitt i en bubbla av sommartid i skuggan av riktigt ålderdomliga träd och intill en husvägg av gammaldags fasad och hus vaggades denna fika lättsmält ner i våra magar. Nöjd och tacksam blev hon lilla tunna och duktigt kämpande gammelmormor Eva.
Väl hemma på Sockenvägen vankades det lite senare mat igen. Under tiden mormor och morfar förberedde och tillagade, lade jag benen på ryggen och tog sats på fotbollsplanerna för spaning om det rådde någon aktivitet. Vilket inte skedde denna lördags eftermiddag.
Så istället hjälpte jag morfar genom att ta mig till Konsum och köpa dagens exemplar av Expressen till honom. Varje dag köpte och läste han sin Expressen min gode morfar. Vissa dagar gick han själv, andra tog han bilen, ibland gjorde vi sällskap och nån gång fixade jag fram blaskan till honom. Jag läste också den varje dag, speciellt nu i Wimbledon tider när Björn Borg som sagt var i hetluften mot Mc Enroe. Ett intresse vi delade både morfar och jag och som kunde klistra oss i timmar framför de engelska utsändningarna.
Maten intog vi antingen under taket på altanens baksida eller vid bordet och stolarna in till ytterdörren där det var skugga i det varma vädret som rådde. Önskekost varje dag, men den riktiga aptiten hade lite tjurigt att hitta tillbaka efter febertoppen i Möckelhult. Vilket såklart fick mormor rejält orolig. Men trevligt och gemytligt hade vi det under våra måltider.

Livet som sommarbarn på adressen Sockenvägen i Åtvidaberg tedde sig totalt annorlunda jämfört med veckan som granne med urskogens dalar och nästen hos farmor.
Uppe i Åtvid tillbringade jag mycket av tiden med mormor och morfar. Tillsammans ägnade vi oss åt en mängd spännande, rofyllda och roliga aktiviteter. Många fikastunder och möten med nära släktingar och vänner blev det. Att få träffa lilla mig uppskattades stort hos många, vilket gjorde min plånbok tjockare och uppskattning stor.
Mormors arbetskamrat Gun Ahlsén bodde med sin man Åke granne till mormor och morfar och de umgicks och träffades ganska ofta privat. Gun älskade Jessica och mig. Varje gång vi kom uppåt så ombads vi knacka på och möttes av ögonblicket då dörren till skafferiet sakteliga gled upp och en välproppad elegant stor papperspåse fylld med godis och frukt tilldelades syrran och mig. Guns leende var lika äkta och stort som våra.
En av kvällarna begav vi oss till Gun och Åkes finfina sommarstuga. Låg jättevackert precis intill det söta, grunda vattnet. Det vilade något sagolikt över hela området. Träden, buskagen med vass, näckrosornas vackra täcke, småfiskarna som kryssade fram strax under den stilla vattenytan. Ekor, kanoter, fiskespön och badmintonnät låg som utspridda pusselbitar. För att inte prata om alla myggor som surrade omkring i skymningsvimlet. Senare på kvällen tog Gun beställning på hur många som ville bli bjudna på pannkakor. Sugen hann jag bli innan besvikelsen nådde fram att det var crepes med svampstuvning vi blev bjudna på . Inte några tunna, frasig a plättar med sylt och strösocker.
Men resten av kvällen var helmysig. Sakta somnade jag intill mormor och morfar till deras lågmälda samtal. Jag fick i skydd av nattdunklet assistans ut till bilen och sov hela vägen hem tills jag hamnade under det varma och gosiga täcket i dubbelsängen tills kommande dags förmiddag.

Andra veckan som sommarbarn rullade tryggt och säkert vidare.

Sommaren 1981.

Balansen kring vädret dominerades av ett högtryck. Inga regniga dagar, men inte heller något överflöd av sol och hetta. Frukostarna avnjöt vi under en blå himmel, precis som vi gjorde med lunchen och middagarna. Vädret lockade till svalkande bad. Vilket mormor och morfar ordnade genom att vi dagtid höll till vid en insjö med namnet Örn. När vi flera timmar senare både hunnit dra hemåt, byta om och dämpa hungern med mat, så följde mormor mig till Bysjön för ett svalkande kvälls dopp i Bysjön. Till Bysjöns bryggor hade vi knappt en kilometer. Oavsett avstånd så fanns det inte en enda meter som var värd att kämpa sig förbi denna stilla och ljuvliga sommarkväll. Bysjöns söta brunaktiga vatten kändes närmast ljummet mot kroppen. Mormor log nöjd och belåten i skuggan av solnedgångens smäcka skimmer. Följde man med blicken sig så långt ut över Bysjön det gick att överhuvudtaget nå, möttes ögonen av golfbanans stolta och stiliga siluett. För trots att jag åldersmässigt endast nått perrongen för att ha fyllt 11 år, så var min dedsyn och mina betraktelser av livet väldigt observanta och skarpsinta och av stort personligt intresse för mig. Minnesbanken var ett viktigt konto för mig. Och där placerade sig Åtvidaberg högt för alla smultronställen man hade till förfogande.

Några kulor rullade inte över skolgårdarnas asfalt den här sommarlovsveckan, men tiden rullade på. Något som livade upp och gladde mig proppfull var kvällarna då mormor, morfar och jag drog iväg på olika byalags arrangemang som ägde rum kring dansbanor och idrottsplatser i byar som Forsaström, Vinäs, Stensnäs. Älskade att strosa omkring bland bodarna där man kunde köpa godis, hembakade varor, lotter, textiler med mera. Lanternor hängde mysigt och lyste upp skymningens sakta farväl. Levande musik fick dansbanan att bli fylld av fart och fläng, till och med mormor och morfar var uppe och svirade hej vilt över de välanvända dansgolven. Jag fick köpa så mycket Bullens varmkorv, popcorn, kolor och lemonad jag ville. Spelade på chokladhjul gjorde vi, vi köpte också lotter. Fullt av folk vi träffade kände mormor och morfar, vilket öppnade upp för att de drack kaffe till mazariner och andra godsaker i pauserna från minglet och dansen. Min frihet att allena skutta omkring inne på området tillsammans med den ansenligt generösa summa fickpengar jag fick att röra med mig med, gav mig möjligheter att spendera nästan vad jag ville bland allt utbud som fanns utspritt längs stånden.
Dessa kvällar var underbara.
En annan spännande upplevelse skänkte min mormor och morfar mig när man ute på en av landsbygdens gårdar bjöd med mig på en dag med livs levande auktioner. Såväl olika boskapsdjur, möbler, begagnade prylar inom hästbranchen, djurklädsel, arbetskläder och alla möjliga reservdelar som florerade inom lantbrukets breda måsten av redskap ropades, auktionerades och klubbades ut. Kring även detta arrangemang skedde det full kommers med försäljning av varm korv, godsaker, lotter, hembakade kakor, bullar och bröd. Jag tyckte verkligen det var häftigt och spännande att delta live runt de här arrangemangen.

Veckan gick. Varje dag hade jag kontakt med familjen därhemma via telefon.
Ytterligare en upplevelse bjussades mitt blonda lilla jag på när vi en av dagarna åkte ut till ett ganska närbeläget slott och mormor och morfar hade en fulladdad picknick korg med oss. Det bästa av allt i den välfyllda korgen var de kalla pannkakorna med jordgubbssylt och socker. Och medan mormor och morfar drack kaffe, löste korsord och kikade i nån veckotidning, strosade jag lugnt omkring med fjärilshåven redo ifall att. Runt halsen hade jag också morfars antika kikare på plats så jag kunde studera fågellivet runt slottets domäner och en hög bro som passerade .

Men inte precis allting i tillvaron seglade omkring bland himlens fluffiga och fredsfärgade moln under den här andra veckan som sommarbarn. Pausen och uppehållet från perrongen mellan fjärde och femte klass.
Trots att mormor inför varje ny måltid frågade vad som stod överst på min önskelista kring vilken maträtt jag helst ville ha, så hittade eller helt enkelt så fanns det ingen aptit på mat för mig. Hungern var borta. Försvunnen.
Ett annat bekymmer som så smått började belägra mig under andra veckan var en morrande vind av svaga tendenser till en tilltagande värk i mitt bakhuvud. Precis varje eftermiddag anlände värken. På samma plats över bakhuvudet. Dag efter dag. Svag och dov. Men tung och plågsam.
Det allra värsta var att den med tidens hjälp bara skulle komma att bli värre. Huvudvärken överlevde och följde med hem från mina veckor som sommarbarn uppe i Överums djupa skogar och från Åtvidabergs charmiga skuggor från tidsepoken som gammal bruksort och gruvsamhälle.

Det allra, allra mest värsta var att dessa båda negativa symtom kom från en visselblåsare som tagit plats inuti mig. En kaos passagerare som upptäckt hur de första cellerna fyllda med ett främmande, elakt DNA börjat sprida sig inuti min 11- åriga kropp.

Resan hade tagit fart. Åt fel håll.

Sommaren som var döpt till 1981.

Sommaren 2019 här lämnat in. Liksom mitt liv snart också kommer att göra.

Känner att det är så.

All kärlek till er.

Kramar. Från Allas Broder.

Jocke.

Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…

 Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.

Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.

38 år senare kom sommaren 2019.

Som drastiskt, definitivt och totalt kom att förändra min framtid.

Sommaren 2019 nåddes jag utav beskedet att mitt liv förmodligen inte kommer att nå så långt fram som till när de sista färggranna löven som tjusade oss under våra varma månader, gjort sitt för i år.

Och kommer att lämna sina nyss välklädda mästerverk nakna och övergivna inför dunklets långa och ovissa resa som tyvärr identifierar en stor del av vintern.

Vi har nu passerat halva september. Träden kommer succesivt förändras och tändas som facklor av vissnade löv på promenad mot något oundvikligt enligt naturens almanacka och tidtabell.

Någonstans under denna ofrånkomliga promenad genom tid och rum kommer också de mest exklusivt lysande inslagen från sommarens grönska att falla mot marken, liksom min livslåga kommer att sluta plågas och istället långsamt ska kvävas, slockna och få sova med evigheten som kudde.

 Kanske hinner jag komma till ro under min sista viloplats och smyckas av tjusigt, vackra, färgsprakande nedfallna löv redan denna höst, innan gnistor av frost och flingor av snö får årstiderna att rotera vidare.

Konstigt att det blev just under sommartid som dessa gråtunga element av livshändelser stegade in och fick min tillvaro att gå på grund.

Man kan inte få allt.

Men jag fick vara med om att få uppleva ett fantastiskt rikt och lyckligt liv.

Vilket jag tar med mig mot den okända evighet jag färdas mot.

####

 Sommaren 1981 lämnade jag kompisarna och sommarlovet för att under två veckor vara sommarbarn uppe hos farmor och Nore mitt ute i vildmarksskogen under en vecka. Och därefter vidare till mormor och morfar i Åtvidaberg för en vecka hos dem.   

Känslan att se mamma, pappa och lillasyster försvinna utom synhåll i vår röda Jetta bil, och plötsligt sitta ensam kvar på stenmuren nedanför farmors och Nores hus, kändes konstig i mitt 11- åriga jag.                                              
                                                  
                                                  
                                                                                                   
                                                  
                                               

Men satt där det gjorde jag ensam det här sommarlovet mellan fjärde och femte klass år 1981. Satt där i solen och visste vartåt pappa, mamma och Jessica styrde de 33 milen och 4.5 timmarna dem hade framför sig mot hjärtats barndoms verkliga oas Falkvik i Sölvesborg.

 Medan jag själv hade tusentals olika äventyr som med spänning väntade på att jag skulle vända blad och som ett äkta sommarbarn utmana den här veckans oskrivna program.

 Omringad av djupa skogar fulla med allehanda insjöar och ett imponerande djurrike skulle jag alltså bo hos farmor och Nore under en vecka. Farmor var hemmafru och skötte om alla hushållssysslor medan Nore bedrev ett eget lastbilsföretag genom att frakta timmer och massaved över främst de småländska och östgötska nejderna. Nore hade blivit farmors man under femtiotalet när farmor och farfar gick åt motsatta håll. Lite kuriosa var att min farfar fortfarande levde i en mysig röd liten stuga bara några hundratals meter ifrån farmor och Nores hus. Hela farfar var förresten mysig. Och under våra besök här uppe så var vi alltid och bjöds på gul Loranga läsk och Konsumbagarens vetebröd hos honom. En slant under köksbordet väntade också alltid på mig och Jessica när vi var hos honom.

För att nå till farmors och Nores hus fick man svänga av väg 35 mellan Västervik och Linköping, in på en liten grusväg som man följde och hade plats för Nores stora timmerbil och stora dieseltank. Direkt därpå låg uppfarten till deras hus. För att nå ytterdörren gick man upp för en trappa mot baksidan och följde en gång som ledde fram till dörren. Stod man vid denna ytterdörr och tittade åt sidorna så möttes ögonen på ena sidan av en gräsmatta med fruktträd och åt andra hållet fanns ett väldigt syrénträd med trädgårds möbler nedanför. Fortsatte man några meter kom man fram till en mindre  gräsmatta som lutade svagt uppåt mot en bur där farmor födde upp kalkoner. Snett bakom denna kalkonbur fanns ett litet sumpigt kärr där vi plockade maskar som vi använde när vi skulle fiska. Därpå väntade åt precis alla väderstreck en mäktig urskog med stigar, kalhyggen, gläntor, bäckar och blandskog.

 Den lilla grusvägen fortsatte vidare framför huset, till höger låg en stor äng som vissa år användes som potatisåker .På andra sidan direkt framför huset fanns en liten trädgård full med olika fruktträd. Lite längre fram, knappt hundra meter, nådde man närmaste granne och där svängde grusvägen på sig och man var ute på väg 35 igen.

 Jag var inte ensam som sommarbarn här uppe i byn Möckelhult som låg på ungefär 1 mils avstånd från det lilla samhället Överum. Strax över 2 mil åt andra hållet bodde mormor och morfar i Åtvidaberg. Min två år äldre kusin Tobias från Vagnhärad bodde också här, vilket han gjorde större delen av sitt sommarlov. Tobias var mycket tuffare och mer framåt än mig och kände många av de andra barnen som bodde i husen och gårdarna runt omkring. Jag uppskattade att han också var här och vi umgicks en hel del med varandra under vår sommarlovsvistelse här uppe.

Sen bodde min farbror Mikael fortfarande hemma på vinden vid den här tiden. Han var en 19- årig stentuff kis som jag verkligen var blyg för och såg upp till. Mikael såg riktigt bra ut. Han var stor och hade tjockt långt hår. Spelade fotboll, jobbade på Överums bruk, körde en stentuff röd Amazon med sitt smeknamn STOCKEN ditklistrat i stora glittrande bokstäver över bakrutan. Flera gånger i veckan stod Mikael i hallen och fönade sitt tjocka, burriga mörka nyduschade hår, innan han i vit skjorta bakom ratten till Amazonen försvann i hög fart längs grusvägen med framrutan nervevad och Gyllene Tider spelades på högsta volym. Runt omkring i flera av de små byarna anordnades under somrarna danskvällar med lotterier och allehanda försäljning av hembakat, hemlagat och olika hantverk som folk tillverkat under resten av året. Där runt dansbanorna hängde Mikael med kompisarna i sin jakt på brudar.

Jag sov och bodde i ett litet kontorsrum som vette ut mot baksidan, grusvägen, den här sommarens äng, en liten bäck, väg 35 och sen väntade skogar och insjöar i en trollbindande evighet bortom väg 35 andra sida. Varje morgon dukade farmor fram frukost till mig och Tobias. Varm choklad med smörgås och någon yoghurt eller filmjölk. Tobias tyckte om när farmor bjöd honom på nån sorts varm välling i tallrik. Och nästan varenda morgon fanns det nyplockade smultron eller blåbär som farmor plockat längs alla kringliggande vägdiken hon promenerade längs med under dagarna.

En av min stora passion under barndomen var fjärilar, liksom den var för min bästa kompis Steken. Och fanns det ett paradis för en fjärils entusiast så bodde jag där nu. Så fort tiden fanns och möjligheten gavs så tog jag håven, glasburken med eter i fjärilsväskan och strosade iväg på jakt. Utbudet var enormt, det vimlade av fjärilar och det allra mest pirriga var att man visste att här uppe fanns det riktigt sällsynta och exklusiva fjärilsarter att tillgå. Något jag fruktade var högt gräs, jag hade alltid mina höga gröna gummistövlar på mig för att skydda mig mot det rika utbud av huggormar som ringlade omkring i dessa marker. Min kusin Tobias hade blivit huggorm biten tre gånger, men var aldrig rädd för det. Han sprang alltid totalt orädd i det höga gräset utan gummistövlar och oftast bara i shorts.

 I flera timmar kunde jag jaga fjärilar. Man kunde inte jämföra fjärilsbeståndet på hemmaplan jämfört med det som fanns här i urskogens marker. Och visst fångade jag fjärilar som inte fanns därhemma med en passion som ofta fick mig att darra. Några arter jag visste var både sällsynta och vackert exklusiva hade jag under åren nån gång synat här uppe, denna vetskap bar jag alltid med mig.

En solig dag hade Tobias samlat ett gäng kompisar på gräsmattan nedanför kalkonburen.  Jag satt också med i detta gäng som mest småpratade och skojade medan vi satt där. Plötsligt som från ingenstans kom en otroligt läcker och maffig Aspfjäril seglandes från skogsmarkerna och svävade fram några meter upp i luften förbi där vi satt. På ett ögonblick var jag uppe och letade upp min fjärilshåv som stod lutad mot huset. Ivern fick mig att darra och Tobias och hans polare undrade vad som stod på. Medan jag letade efter håven försökte jag samtidigt hålla koll på åt vilket håll den magnifikt mäktiga och färggranna Aspfjärilen tog sikte på. Efter ett tag såg jag den flyga fram över uppfarten nedanför mig på väg mot ängen som därefter bredde ut sig. Strax därefter befann jag mig på jakt bara några meter bakom den. Men den flög högt och var jobbig att ha koll på. När jag förstod att den via ängen var på väg mot bäcken som ringlade fram nere i ett jättedjupt dike direkt intill den ganska hårt trafikerade väg 35 och sen säkert skulle fortsätta sin färd mot urskogen på andra sidan vägen fick jag totalt ändra kurs. Pulsen dånade när jag sprang mot den lilla grusvägen som löpte förbi farmors hus. Följde sedan den till 35:an och tog in på grusvägen som gick mot Viggdalen och det motsatta hållet till insjöar, skogsmarker och några hus och gårdar som väntade längre fram.

Nu gällde det att försöka få syn på dyrgripen igen. Paniken sved i halsen på mig. Jag visste att denna mörka farkost gärna tog sig framåt högt upp i luften, för att emellanåt ta sig nedåt i jakten på att få i sig något sött eller surt. Och så plötsligt längs grusvägens första sega och utdragna uppförsbacke såg jag den sväva omkring längs en allé av likadana träd intill vägen. Hoppet återkom medan jag småsprang med håven i högernäven och inte utan lite smärta i min uppåtböjda nacke. Min iver minskade inte när Aspfjärilen sen längre fram på allvar närmade sig marken och släppte på farten. När den sedan sakta cirkulerade kring en liten hög med samlade timmerstockar med sin typiskt och  härliga lantliga doft omkring sig, gjorde jag håven och mig själv beredd att agera. Plötsligt satt den alldeles stilla ovanpå timmerstockshögen och dess skönhet fick mig att nästan darra av förtjusning. Så stor och mäktig med en svart grundfärg under tjusiga väluppfostrade mönster i färgerna rött, vitt,  blått och gult. Tystnaden var närmast total. En och annan viskning från några smått oroliga löv kanske hördes liksom ett avlägset ljud från en tung lastbil som svepte fram längs väg 35 några hundra meter bort. Dofterna av högsommar var härligt rikt blandade.

Under tiden jag så försiktigt jag kunde närmade mig med håven började aspfjärilens vingar oroligt att röra på sig och vips lyfte den uppåt till min gigantiska förtvivlan. Men bara ett tjugotal meter längre fram närmade den sig marken igen. Och efter en stund satte den sig längs grusvägen.

Jag smög fram. Den vägrade komma helt till ro och sätta sig helt stilla. Tills den plötsligt gjorde det. Satte sig stilla och sög i sig något från några träflisor. Då högg jag så koncentrerat och välriktat jag förmådde mot min drömfjäril med håven, men lyckades ändå missa den. Katastrofen var ett faktum. Jag som redan sett framför mig hur jag där hemma skulle få visa upp denna overkliga raritet för kompisen Steken. Och sen missade jag denna världens största chans till fångst. Aspfjärilen lyfte likt en havsörn i miniatyr och försvann för alltid bort från mig över trädtopparna. Hur länge jag satt och smågrät med knäna vilande mot grusvägens ojämnheter vet jag inte, men långt senare lufsade jag hemåt igen och fick förklara mitt nederlag för Tobias och bybornas grabbar.

Livet ute på landet hos farmor och Nore var härligt bekymmersfritt. Farmor bakade ofta bullar och många olika sorters hårda småkakor. Varje dag stod hon i köket och lagade god mat åt oss allihop. I källaren hade hon en stor väv där hon älskade att väva. En eller ett par kvällar i veckan åkte hon iväg och spelade bingo.

Nore jobbade långa dagar. Kom hem och åt middag med oss andra och tillbringade sin lediga tid genom att åka och titta på fotboll, spela bridge, hjälpa farmor att handla nere på Konsum i Överum och titta på tv, innan det var dags att krypa ner inför natten.

Jag minns när jag och Tobias följde med och handlade. Nore hade en svart Volvo med handväxel. Medan vi handlade viskade Tobias till mig att plocka till mig lite godisgrejor. Jag hade inga pengar till det och var alldeles för blyg för att be om godis mitt i veckan, men Tobias bad att jag skulle göra som han sagt till mig. Och medan vi stod bredvid kassörskan och rullbandet med varor, sa Tobias till mig att lägga till våra utvalda godissaker bland de övriga matvarorna. Och så fort de blivit inslagna och betalda smög vi fram och plockade till oss godsakerna. Jag skämdes lite, men jag vet inte om farmor märkte något eller kollade kvittot efteråt. Eller kände hon till alltihop och unnade oss dem.

 En annan spännande grej Tobias och jag ibland sysslade med, var att ensamma ta oss upp på Mikaels rum på vinden. Där spelade vi LP skivor på hans orangea skivspelare. Från allt mellan Magnus Uggla, Kizz och Ebba Grön.  Sen hade han olika träningsredskap som vi provade och som skulle stärka musklerna i handleder och armar. Men det mest spännande var att smygtitta i Lektyr och Fib- aktuellt magasinen. Där nakna tjejer poserade. Vackra, söta och leende nakna tjejer. Jag tyckte tjejernas nakna bröst var så väldigt speciella och snygga att studera. Liksom det välklippta håret runt deras könsorgan. Själv hade jag nästan alltid en tjej jag var ihop med vid den här tiden. Namnet på den tjejen hängde runt min hals på det halsband som var hennes och som jag med kärlek bytt med henne. Något jag var stolt, lycklig och riktigt kär för.

Livet var verkligen fritt. Vissa kvällar blev det sent när Tobias och jag var iväg tillsammans med de nyfunna vännerna runt omkring. Obekymrat cyklade vi genom skymningens lena mörker längs väg 35 som utgjorde trafikpulsen mellan Västervik och Linköping. Med kompisarna lekte vi kurragömma, snackade bus och brudar, spelade bollen i burken och kastade pil. När vi sedan sent anlände hem sade aldrig farmor eller Nore något, utan de blev några mackor med mjölk, innan vi kröp ner för att sova gott med den gigantiska urskogens växtlighet och rika utbud med djur som älg, räv, rådjur, grävlingar och hjortar alldeles intill husknuten.

 En morgon hade vi laddat våra väckarklockor. Tidigt. Innan solen ens gått upp.

Tillsammans grävde vi upp ett gäng daggmaskar uppe i det ständigt fuktiga kärret intill kalkonerna. Sen satte vi oss på cyklarna och tog sikte på huset med namnet Hyddan. Där bodde farmors mamma och pappa, Hilla och Hjalle. Cykelavståndet låg på någon knapp kilometer.

Medan vi cyklade fram genom det närmast knäpptysta landskapet höll dagsljuset sakta på att vakna. Enstaka försök till fågelkvitter kunde skönjas från skogens täta terräng. I ett skjul bakom Hilla och Hjalles Hyddan förvarades släktens fiskeredskap. Så tyst vi kunde plockade vi till oss metspö, kastspö och flytvästar och tog sikte på sjön Skiren, som till stor del ägdes av Hjalle.

Från Hyddan ner till vattnet var det bara några hundra meters promenad nedför en liten bit anlagd grusväg och förbi en stor grönskande äng. Till höger om oss låg några hus och dessutom också en hundgård full med hundar som föddes upp och såldes därifrån. Och som alltid när man passerade så började det skällas för fullt från dessa burar. Så också denna arla morgon.

 Man fick alltid börja med att ösa vatten ur ekan som låg förtöjd nere i vattnet intill land. När det var gjort tog vi oss ut på vattnet. En härligt spännande och skön känsla när det bara var jag och Tobias. Inga vuxna.

Vattnet låg alldeles stilla. Tobias rodde och runt oss på vattenytan dansade dropparna taktfast till en härlig melodi när de landade på den spegelblanka ytan, som också gästades av blixtsnabba så kallade skräddare som gled omkring på vattnet. Lugnet som rådde längs Skirens söta insjövatten var harmoniskt. Utbudet av vass och näckrosor var rikligt intill land. Näckrosorna låg och sov stängda efter besöket av nattens mörker.

Så fort vi kunde började vi använda våra kastspö efter gädda. Vi var noga med att ha tagit på oss våra flytvästar.  Därefter tog vi sikte på vårt speciella ställe där vi slog ankar och metade efter abborre. Laddade metspöna med vilt sprallande maskar som hamnade under den spegelblanka bilden av vattnet. Sen satt vi där jag och min kusin Tobias i en tidig gryning av barndomens sommarlov. Ljuset hade anlänt, men solen doldes långt bort i horisonten av några moln som vägrade flytta på sig. Då och då kunde man trots kilometerna av avstånd svagt höra när en lastbil accelererade längs väg 35.

Jag satt där på släktens eka med metspöet framför mig och tänkte på familjen, kompisarna och livet därhemma. Trots att livet ute på landet lekte och bjöd mig på fantastiska och annorlunda möjligheter jämfört med kring kvarteren där hemma, så upplevde jag emellanåt utav lite hemlängtan. Och jag undrade om Tobias någon gång tänkte likadant. Han som skulle börja i sjunde klass och var 13 år. Och för mig väntade framför sommarlovets slut femte klass och andra året på Möllebackens mellanstadieskola. 11 år hade jag fyllt.

Timmarna gick. Några abborrar blev det. Solen kom den också. Och i spåren av denna värme vaknade dagen på allvar.  Den tidigare spegelblanka ytan drabbades av krusningar. Alla näckrosor som nyss gömde sin skönhet bakom lås och bom, släppte med solens ankomst på sin blyghet och modellerade snart fram alla sina exklusiva färger i ett fantastiskt vackert skådespel. Jag och Tobias var riktigt hungriga när vi rodde in mot land och avslutade den här morgonens magiska fiskestund tillsammans.

Till min sista hela dag hos farmor och Nore i byn Möckelhult hade jag ett önskemål kring lunchen mitt på dagen. Jag önskade mig till spagettin en burk färdiglagad köttfärssås. Det var något som farmor bjudit mig på vid något tidigare tillfälle och som verkligen fick mina smaklökar att trivas.

 Så farmor uppfyllde min önskan om spagetti med den färdiglagade köttfärssåsen till mig. Tyvärr så blev inte denna för mig formidabla maträtt någon fullträff denna gång. Jag kände mig inte okej under förmiddagen och när maten serverades till mig och Tobias fick jag tvinga mig i så mycket jag kunde, innan jag full av förtvivlan inte kunde få i mig mer av alla goda och efterlängtade smaker. Så mitt på dagen kröp jag full med huvudvärk och belägrad av total trötthet ner under en tjock filt på sängen och sov i stort sett kvar där ända tills nästa dag. Dagen då jag skulle hämtas av mormor och morfar för att tillbringa en hel vecka med dem uppe i Åvidaberg.

 Alla timmar jag sovit hjälpte mig. Huvudvärken och den våldsamma tröttheten var borta när jag vaknade upp igen efter närmare ett helt dygn till sängs. Denna sista dag på landet fick jag ägna mig åt att samla ihop alla mina utspridda saker och packa ner dem i min resväska. Även fjärilssakerna och min fotboll packades ner i god tid innan mormor och morfar kom senare fram på eftermiddagen.

Och när de kom så stannade de först och drack kaffe och fikade en stund i köket hos farmor. Farmor hon satt på sin vanliga plats med sin vanliga utsikt ut över ängen och väg 35. Framför sig hade hon sin askkopp, sitt cigarettpaket med gul eller om det var vit Blend och cigarett tändaren. Hon rökte mycket. Hann oftast inte tömma kaffekoppen förrän en ny cigarett hängde mellan hennes fingrar och mellan blossen gnuggade hon sina härligt bulliga kinder med samma händer som fött fram och fostrat sju barn.

Veckan hos min farmor och Nore bjöd på så mycket mer äventyr, kärlek och upplevelser än så här, men tiden och utrymmet räcker inte till mer än för det här. Oförglömliga minnen.

Vad jag inte anade och förstod var att min 11- åriga kropp redan börjat belägrats av det som komma skulle.

Cancern hade börjat växa. Under sommaren 1981 startade den sin grymma kamp för att sätta mitt liv ur spel och grund….

All kärlek till er från Allas Broder.

Kramar /// Jocke

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal.

Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar.

För när en gryning försiktigt vaknar och inleder frestelsen med att duka upp och servera fram allt det som nyss gömde sig i mörkrets osynliga rusk, det är för det mesta då som våra uppskattade leenden gör en repris på det som solen nyss påbörjat.

Att också stiga uppåt.

Hand i hand med varsin pensel kan natten och gryningen mötas halvvägs borta i horisonten i full färd att sminka liv i solens tillkomst, precis som i den arla morgonstunden i 2019 års första onsdagsmorgon. Men själv mådde jag inte alls bra. Min inopererade peg på magen strulade igen genom att läcka magsyra. Denna morgon hade det dessutom börjat blöda över området. Värst var ändå magsyrans läckage som fick denna att bubbla som lava över en aktiv vulkan med en direkt ohälsosam smärta som följd. Varje minsta rörelse, hostning eller när jag var tvungen att prata, gjorde att det rann ut sårvätska över det illröda området med enorma smärtor som påföljd. Vilket också fick täcken, lakan, kläder och golv att blötas ned och behöva tvättas och rengöras.
Sköterskorna kom. Tvättade, torkade och lade om såret. Upprepade proceduren. Tvätta, torka och lägga om. Ingenting hände. Mer än att det fortsatte rinna och smärta. Då bestämde sig sköterskorna för att kontakta det palliativa teamet som rekomenderade en ambulans till sjukhuset. Så blev det och strax efter lunch låg jag inlagd i Karlshamn på nionde våningen. Att jag hamnade i Karlshamn har ju att göra med gränserna och att vi tillhör Blekinge och just därför också Karlshamn.
Prover togs och man satte igång att undersöka mig omedelbart. Blodvärdet visade sig ligga på bara 86, därför ordinerades jag sent på kvällen en påse blod.

Utsikten från mitt rum på nionde våningen var hänförande vacker ut över Karlshamns läckert upptända kvällshimmel. Riktigt vackert motiv.
Redan 8.30 på morgonen därpå hade jag en tid på röntgen av magen. Snabba ryck. En trevlig röntgenassistent med murrig röst förklarade att jag hade en infektion med kraftig blödning i magen. Men infektionen verkade inte bära på någon allvarlig påföljd.
Medicin verkade vara det som gällde ihop med tålamod medan kirurgerna letade och tänkte på alternativ inför framtiden gällande pegens vara eller icke vara.
På torsdagen blev det en ny åktur med ambulans. Nu till Karlskrona för att klockan 13 sätta in en Så kallad Piccline som är ett annat ord för en perifert inlagd central kateter. Enklare förklarat en venös infart som går direkt in i blodvenen så att man enklare kan injencera läkemedel direkt och genom den 45 cm långa slangen i min högerarm, kan man också ta blodprov utan att behöva leta efter blodkärl i mina svårstuckna och ganska sönderstuckna armar.

Synd att min peg strulat och förstört som den gjort under min väntetid. För bra har jag verkligen haft det under min väntetid. En tid som visat hur många fina och betydelsefulla vänner man har omkring sig. Ovärderligt kära kompisar, släktingar, hjärtevänner, grannar, arbetskamrater, kusiner och fotbollsvänner från Sveriges charmigaste och kamratliga fotbollsförening Åtvidabergs FF. Havet av vackra blommor, gåvor, brev och vykort och den av Johanna Gadd egendesignade urtjusiga tavlan hon skapat till mig, får ju heller aldrig dallret i hjärtat att sluta snurra. Eller ÅFF flaggan jag fick som personlig gåva av Fimpen Gustavsson, vår legendariska stormålvakt. Idag klär den toppen av vår flagga hemma i Mjällby. När den andra dagen kommer är det meningen att just denna flagga ska svepa in min kropp när jag ska bäddas ner i kistan.

Alla besök har värmt hela mig med oförklarligt sköna vibrationer av sann och trogen vänskap. Fantastiskt att få uppleva. Och alla sköna utflykter och överraskningar som jag bjudits på. Alla upplevelser som förlängt min enda stund på jorden. Är så tacksam att varenda ord jag försöker klä i denna tacksamhet bara blir fjuttiga och ynkliga i jämförelse. Det går inte.
Som ett axplock av dessa historiska minnen var ju kvällen nere vid Mörrumsån. Juli kväll. I sällskap med två av alla mina underbara jobbarkompisar. En ljummen kväll ända nere vid bruset från ån som aldrig saknar skönhet eller puls. På bekväma platser satt vi och drack kaffe och fikade hembakat några meter från det så berömda fiskevattnet där laxarna leker i en trollskt behaglig sagovärld som på sina ställen likt en evig tunnel löper fram. En järnsexa från vår fikaplats breder golfbanan med restaurangen ut sig.
Så visst var det en speciell plats jag denna kväll bjöds till som överraskning.

Nu är det måndag kväll. Jag vet många omkring mig som lider. Min familj och mina barn. Och många fler. Nu önskar jag att bli så frisk att jag släpps ut och kan komma hem till min hemkommun igen. Min högsta önskan. Att i alla fall under en stund få krama barnbarnen Mio och Edvin. Som nu blivit så stora att man börjat på dagis. Och där den ena av dem redan under första veckan blev kär i en annan liten tjej på dagis.
Vad säger man. Man smälter ju av kärlek.

Jag älskar livet . Vill fortfarande få njuta av några tuggor till allt det vackra som omger oss. Men visst går det åt fel håll för mig. Krafterna sinar och kilona som en gång klätt och bärt mig framåt har beväpnats med vingar som flyr sin väg.
Kämpa vidare är det enda som gäller.

All kärlek till er.

Hälsningar Allas Broder Jocke.

( Med världens bästa syster Jessica)