Ligger troget vaken ännu en nätt. Lyckas endast sova några timmar per dygn. Innefrån rummets fyra fönster ser jag centralbyggnadens skyskrapa omgiven av det tysta nattmörkret. Några timmar bakåt satt en igel och sög blod på min plastik kirurgerade lambos på vänster sida av ansiktet. Rikligt med blod rinner fortfarande, vilket följer målet med behandlingen. Så varje dygn förlorar jag gott om blod och behöver en eller ibland två påsar med blod som ersättning. Och då tänker jag på alla givmilda blodgivare, vad vore jag och alla andra i samma situation utan dessa gudomligt genomsnälla givare...
Min far gav i yngre år blod sammanlagt 100 gånger i Karlshamn. Vår dotter Ida har också varit några gånger i Karlshamn och lämnat av sitt blod. På helt eget initiativ och verkligen godhjärtade grunder.
Igår torsdag morgon vaknade jag med en tydligt överdriven trött och svaghet i kroppen. Blodvärdet som tagits med övriga blodprover kring 05.30 i gryningen visade 88, så kring klockan 10 kopplades en påse A- negativt blod till mig. Under eftermiddagen blev jag betydligt piggare och satt då uppe och promenerade med hjälp av en styrande droppställning många gånger genom korridorens slitna utrymmen.
Mamma och pappa var på hjärtligt välkommet besök igår. Och alla lyckoönskningar, styrkekramar, krya på dig och stöttningar jag och hjärter Camilla och våra fyra älskade barn och två barnbarn fick via Facebook, fick värme, tacksamhet och tårar att fylla mig med salig tacksamhet.

Plastikkirurgen och öronläkarna som besökte mig igår gav bedömningen att ansikts lambolen mådde godkänt bra igår och därmed fortsätter jakten på att den en gång ska fästa och vara självförsörjande. Tidskrävande behandling och arbete, men värt allt om det i slutändan skulle lyckas och få mig frisk igen.

Idag är det alltså fredag igen. Camilla ska med tåget komma och hålla mig sällskap idag. Om ingenting förstör den önskedrömmen förstås. Som det som inträffade häromdagen i tisdags. Då älskade dottern Sandra tillsammans med hennes älskade Anton och älskade barnbarnet Edvin aviserat att de skulle komma på välkommet besök. Samma morgon som öronläkaren med plötsliga beskedet om akut operation under eftermiddagen, väckte nya enorma farhågor om fortsatt överlevnad och skrotade besöket jag längtat och sett fram emot. Förtvivlad och gråtande ringde jag Sandra som lika ledsen svarade mig att de skulle komma en annan dag så fort som möjligt istället.
Fastande och fullproppad med ångest och rädsla i sjukhussängen och med det tårdrypande samtalet med en chockad och ledsen Camilla, som ändå också menade på att läkarna gjorde det här för min skull, för att förbättra situationen, roterande inuti mitt huvud, dök plötsligt något annat än läkare och sjukhuspersonal upp i rummet framför mig. Trots allt så hade de chansat och åkt som tidigare planerat, Sandra och Anton tillsammans med tio månader gamla Edvin. Nu stod de framför mig och genast anfölls jag av glädjetårar, som smittade av sig på Sandra och Anton. Och jag möttes av ett strålande leende av Edvin när de satte honom på min säng och han såg en morfar Jocke i förändring. Jesus vilken värme och kärlek jag överfölls utav och för ett kort ögonblick försvann det intensiva fokuset kring dagens kommande operation. Och de stannade och gjorde mig sällskap så länge jag orkade och Edvin höll sig charmigt sysselsatt. Vi skiljdes åt mellan tårar och önskan om nya kommande betydelsefulla möten i framtiden.
Herregud vilken glad och positiv överraskning.

Önskar och hoppas att resan fortsätter åt rätt håll , mot tillfrisknande och frihet. Och att Camilla dyker upp kring 12 och jag får njuta av hennes värme och goa fingrar och händer och berättelser kring pulsen och livet hemomkring. Imorgon vet jag att älskade dottern Linda och hennes goa sambo Joakim öppnar upp i Lörby för älskade barnbarnets Mio:s Ett årsdags firande.

Livet går vidare. Som dagarna, veckorna, månaderna, årstiderna och åren.
Oavsett vilket så är det så moder jord funkar....

/// Jocke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag. Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag. 5 november 1981. Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där....

De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill. Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrand...

        Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…    Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.   Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.   38 år senare kom sommaren 201...

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal. Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar. För när en...

Gryningen nalkas. Ömt och försiktig tassar den fram. Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet. Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret. För lördagen. 31 augusti. 2019. Nattens svar...