En vecka tillbaka i tiden.

Söndagen 4 oktober.

Steg upp lite över åtta denna söndagsmorgon. Hade legat vaken en bra stund i sängen och vänt och vridit på mig utan att kunna somna om.

 Kände redan i de första nyvakna stegen den här oktobersöndagen att det var en speciell och annorlunda dag. I mina tankar var jag redan nere i Lund och utanför de stängda dörrarna in till Central operation vid Lunds lasarett.

 Vandrade barfota ut i köket och satte på kaffet, bredde ett gäng leverpastejsmörgåsar och kokade en tallrik fullkornsvälling. Släppte därefter ut hundarna på framsidan av huset så de fick rasta av sig den mest akuta morgonurinen.

Förflyttade mig lite senare med en väldukad frukostbricka in i "stora rummet", tryckte på tv 4 söndagsmorgon, tände några ljus som genast höjde mysfaktorn och satte mig tillrätta vid barbordet och smuttade på Löfbergs kaffet som smakade utmärkt. Slog en blick genom ett av rummets stora fönster ut mot en trädgårdsbaksida som vittnade om höst. Resliga och ståtliga perenner som i somras blommade i en praktfull och elegant skönhet och spred dofter med hjälp av en vind som var ljummen, står nu hukade i ålderdomlig trötthet utan vare sig charm eller blomstrande fägring. Vattenspelets lustfyllda och glittrande dans och rogivande droppande har stannat upp och är över för säsongen.

 Jag kan ännu minns glädjen från i våras när jag rengjorde pumpen och skurade stenen och satte igång vattenspelet i sällskapet av en nyanländ grönska och den så livliga och kvittrande glada fågelsången som firade att vintern var borta.

Då var flyttfåglarna nyanlända och vi var i begynnelsen av den bästa tiden på året och hade allting det härliga framför oss.

Efter en stund så kommer Camilla och gör mig sällskap vid frukosten. Vi småpratar, halvtittar på teven och njuter av en lång frukost med många muggar kaffe. Nånstans inom mig undrar jag när jag nästa gång kommer att kunna äta smörgåsar till frukost med sällskap av tända ljus och mysig stämning.

Men lika snabbt tänker jag huvudsaken är att operationen går bra, då kan jag leva på flytande föda i all evighet framöver, så tassar mina tankar försiktigt omkring på morgonkvisten när det sista dygnet innan operationen anlänt och en ofrivillig nedräkning mot morgondagen satt igång.

Med frukosten avklarad och när en dusch fräschat till mig så går jag en lång promenad med hundarna genom ett Mjällby som den här förmiddagen andas söndag rakt igenom. Gråmulet väder och jag är som vanligt tacksam om jag inte möter någon som avbryter min djupt avslappnade tankeverksamhet som jag ofta går in i och stänger dörrarna för omvärlden ,under mina promenader med hundarna.

Jag tycker om att i lugn och ro gå omkring och dagdrömma i den friska luften i sällskap med vovvarna.

När jag torkade tassarna på Molle och Messi efter den rofyllda och sköna promenaden, så talade jag om för dem att nu tar det några dagar innan husse kommer att gå ut med er igen eftersom husse ska resa bort några dagar.

Hunden är ju inte människans bästa vän för ingenting.

Serverar mig själv en mugg Löfbergs kaffe med en skvätt arla mjölk och några pepparkakor och sätter mig bekvämt tillrätta med en bok i soffan. Mons Kallentofts " Vindsjälar".  Men fast kaffet och pepparkakorna smakar precis som lika utsökt som vanligt och jag sitter i perfekt läsställning, så får jag efter bara nån sida slå igen boken. Hittar inte in i handlingen, finner ingen tråd, tankarna fladdrar helt enkelt kring någonting helt annat den här första oktobersöndagen.

För den obehagliga vetskap som jag vetat förr eller senare skulle krypa fram ur dunklet och träda fram i livs levande i dagsljuset, den har jag burit på i många, många år. Men denna vetskap har jag lyckats förtränga och hållit sövande genom  att helt enkelt slå den ifrån mig varje gång den ploppat upp och jag har tänkt på det "mardrömsscenario" som förr eller senare ska rulla in i mitt liv.

Att försöka leva och njuta i nuet har varit vaggvisan som förträngt bort den obehagliga sanningen.

 Jag har i flera år blundat för den bittra sanning som min sjukhustandläkare Pontus Larsson förkunnade för mig när vi tillsammans studerade ett gäng röntgenbilder och samtalade kring min tandstatus vid ett av mina besök hos honom för många år sedan.

" Så länge det går ska du och jag gemensamt underhålla och sköta om dina tänder så gott det går, men i och med att dina tänder bryts ner i en process vi inte kan påverka eftersom den sker genom en försämrad blodgenomströmning i dina strålskadade käkar, så kommer det en dag då dina tänder måste dras ut", berättade Pontus Larsson för mig den dagen.

Och han fortsatte, " När dessa kindtänder skall dras ut så måste du sövas i narkos och det får vara en käkkirurg som genomför det ingreppet, det kan jag inte göra här i Karlshamn", sade han.

"Men det är många år dit, det är ingenting vi behöver oroa oss för idag", sa Pontus och släppte på sitt ovanliga allvarliga jag och blev sitt vanliga varma och leende ansikte igen.

 Och åren har gått. Många oförglömligt härliga somrar har passerat, massviss med nya, spännande och glada upplevelser har jag fått uppleva med familjen, vänner och bekanta. Visst har det bitvis blåst en snål och bitter motvind, men med lite tålamod så har vindarna med tiden vänt på rätt håll igen.

Men som alltid så springer sanningen förr eller senare ifatt verkligheten, så också den här gången och det är därför jag klockan 16.57 senare idag den 4 oktober vid tågstationen i Sölvesborg, ska tvingas slita mig från den vackra utsikten ut över Sölvesborgsviken med den vita golfrestaurangen och golfbanan på andra sidan viken och den så fantastiskt tjusiga bron som numera förbinder Sölvesborg och Listerlandet och inbjuder till befriande cykelturer eller rofyllda promenader över det glittrande havsvattnet.

 Klockan 16.57 ska jag ta plats på det Öresundståg som ska ta mig till Lund och lämna en familj och hemkommun som jag älskar för att möta en morgondag som jag fruktar.

Men där här söndagen så kände jag mig ändå lugn, samlad och fokuserad och tyckte nånstans att det efter den långa väntetiden, att det skulle bli skönt att ändå få det ofrånkomliga gjort.

Försökte hitta ett lugn i den rastlöshet som bodde inuti mig, drack mycket kaffe och packade ner de grejor jag skulle ha med mig i en liten väska och en ryggsäck. Mamma och pappa ringde och önskade lycka till, via sms och Facebook så hörde massor med vänner av sig och sände styrkekramar och lycka till önskningar som värmde och gladde mig ända in i själen, samtidigt som dessa hälsningar faktiskt också stärkte mig inombords.

Camilla serverade mig och övriga familjen en utsökt middag senare under eftermiddagen. Härligt goda mjöliga potatisar, med köttfärsbiffar, kokta morötter, broccoli och en välsmakande brunsås.

Sen var det dags.

Jag kramade länge om våra båda dvärgschnauzers Molle och Messi och innan jag stängde ytterdörren så lät jag mina ögon vila en lång stund in genom husets innandöme och jag kände redan en enorm hemlängtan och fick svälja bort en anstormande gråt.

Innan jag slängde in väskan och ryggsäcken i bilens baksäte så önskade grannen Kjell Boking, som höll på att förlänga livet på sommarblommorna med en vattenkanna i handen, mig lycka till och jag svarade tack samtidigt som vi båda gjorde tummen upp mot varandra.

Camilla och Rasmus skulle köra bort mig till busshållsplatsen. Jag hade blivit erbjuden att bli skjutsad in till tågstationen, men ett sådant typ av farväl var det värsta jag visste. Det fixade jag inte.

Vid korsningen in till Österbo klev jag ur bilen och tog min packning och skulle bara krama farväl också innan våra vägar skulle skilja åt.

Då brast det.

Allt det konstgjort starka inom mig kapitulerade för den känsliga, gråtmilda och oroliga personlighet som egentligen identifierar mig. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna eller gråten när jag kom till ögonblicket då det var dags för farväl och jag visste att jag under resten av timmarna fram till operationen skulle vara ensam och känna mig övergiven i min kamp mot ångesten, rädslan och ovissheten.  

Medan jag vinkade farväl till Camilla och Rasmus som styrde mot kyrkogården för att där vattna blommorna åt Camillas pappa, så rann tårarna i en rännil nerför mina kinder tills de i vår svarta Volkswagen Touran försvann bort från mig.

Jag vände mig om och gick med tunga steg bort mot busshällsplatsen, drog upp mitt resekort ur framfickan, torkade bort tårarna med armen på jackan och tvingade mig själv att bita ihop igen. Ombord på bussen tog jag fram telefonen, satte på hörlurarna och kopplade in på Sveriges radios livesändning i fotboll mellan Halmstads BK och mitt Åtvidabergs FF.

Och medan bussen rullade fram genom det soldränkta och vidsträckta Listerlandet, som sedan arton år tillbaka i tiden varit min hemadress, så satt jag på bussen som på nålar och följde livesändningen som förtäljde att mitt älskade Åtvidabergs FF ledde med 3-1 på bortaplan i Halmstad och skulle man hålla denna ledningen under de tjugo minuter som återstod av matchen, så skulle det allsvenska kontraktet för 2015 vara klart.

Några minuter innan tåget kom, så stod jag på perrongen i Sölvesborg och sträckte mina nävar mot luften i en tyst segergest då jag via radion hört slutsignalen ifrån Halmstad som förkunnande att mitt Åtvidabergs FF vunnit matchen med 3-1 och hade fixat det allsvenska kontraktet.

Resan mot Lund och operationsdagen kunde inte fått en bättre början.

####

Strax innan halv sju på söndagskvällen steg jag av tåget på stationen i Lund. Kvällssolen sjöng på sista versen medan jag strosade över det välbefolkade Clemenstorget. Luften var småkylig och de nedfallna löven var många på trottoarerna jag vandrade längs med.

Patienthotellet där jag skulle bo låg alldeles vid huvudinfarten in till sjukhusområdet. Efter att ha legitimerat mig och anmält min ankomst i receptionen, fick jag några nycklar och ett spärrkort och gick sedan uppför trappan till den tredje våningen och hittade rum 335.

Öppnade dörren och steg in i rummet. Till vänster om mig en garderob med låsbart värdeskåp, därefter ett litet skrivbord med en stol och till höger fanns en toalett med duschkabin. Och bortanför denna smala korridor låg själva rummet som var möblerat med ett litet runt bord, en tygfåtölj, på vänstra väggen hängde en platt tv i modell lagom. På rummes högra sida stod en enkel säng och rakt fram så fanns två stora fönster som var fördragna av nåt gråslitet skynke, som jag drog åt sidan och släppte in det lilla ljus som återstod av dagen.

Utsikten från hotellrummet bjöd till höger på huvudinfarten till sjukhusområdet, till vänster så bredde den väldiga skyskrapans huvudbyggnad ut sig och mitt framför mig i havet av byggnader så låg käkkirurgens mottagning allra främst och längst ner bland alla sjukhuskroppar.

Jag hittade fjärrkontrollen och satte på teven. Packade sedan upp lite saker, hittade termosen och hällde upp kaffe i den orangea plastmuggen jag hade med mig och satte mig sedan i fåtöljen.

Tittade mig omkring i rummet, tittade ut genom fönstret där nu mörkret var på väg att ta över, öppnade plastburken och tog fram en smörgås som jag började tugga på. Gällde ju att äta och inte somna hungrig när jag nu skulle vara fastande efter klockan 24.00

Övervägde ett tag om jag skulle ta en promenad genom det väldiga sjukhusområdet, men lät bli och blev sittande i den enkla tygfåtöljen och fortsatte äta smörgås och dricka kaffe framför teven som dominerades av MFF: s säkrade SM guld i Solna. Tog min dagliga spruta med tillväxthormon och tog sedan den med mig i en liten väska ner till receptionen och bad dem förvara den i sitt kylskåp. Frågade också efter ett frysfack där jag kunde stoppa in min kylklamp, blev hänvisad till ett pentry på andra våningen dit jag gick och stoppade in denna kylklimp. 

Strax innan klockan 22 klev jag in i duschen och skrubbade kroppen och tvättade håret med det bakteriedödande medlet Descutan, som jag inhandlat på apoteket för 169 spänn. Kröp sedan ner i sängen och bläddrade rastlöst mellan kanalerna. Sedan ringde Camilla och vi pratade med varandra en lång stund innan vi avslutade samtalet. Läste sedan alla upplyftande och stärkande meddelanden som kommit via sms eller Facebook. Tömde det sista i kaffetermosen, åt upp den sista smörgåsen och njöt av några chokladbitar. Klockan 23.30 drack jag ett stort glas vatten, borstade tänderna och smörjde in mitt vänsteröga med den dagliga dosen ögonsalva.

Nu var det färdigdrucket och slut på ätandet. Stängde av teven och lade mig i sängen med huvudet på kudden. Läste några sidor i boken innan jag lade ifrån mig den och släckte lampan.

Klockan hade passerat midnatt. Måndagen den 6 oktober var anländ. Det var tyst i rummet och tyst i natten utanför. Fullmånen lyste upp rummet. Jag låg och tänkte på min Camilla och mina barn. På mina föräldrar, min syster och hennes familj. På Camillas alla syskon med familjer och på hennes mamma. På mina släktingar och kusiner, vänner, bekanta, arbetskompisarna, grannarna. Jag låg och tänkte på min mormor och morfar och min farmor och farfar som inte längre finns någon annanstans än som oförglömligt varma och kärleksfulla minnen och i fotoböckerna. Tänkte på alla härliga människor som alldeles för unga och alldeles för tidigt fått lämna livet för den jävla cancern. Människor som jag mött och sett livs levande andas under samma himmel som jag, men som nu var saknade och borta för alltid. Jag tänkte på mina hjältar i Åtvidabergs FF som kanske var hemma i Östergötland igen efter den långa bussfärden till och ifrån Halmstad. Hemma med sina nära och kära igen, som sanna hjältar.

  

Jag var så förberedd jag kunde vara efter fyra veckors behandling i tryckkammaren. 20 vardagar i rad sedan den 8:e september hade jag med buss och tåg pendlat fram och tillbaka mellan Mjällby och det vackra och charmiga Helsingborg.  Munnen hade blivit bättre, andningen hade blivit bättre och jag kände mig allmänt ganska pigg.

Jag var i händerna på  ett av Sveriges förnämsta sjukhus. Läkare och sköterskor med specialist kompetens av allra högsta klass och experter på att dagligen operera och söva sjuka människor.

Det var med vetskapen att jag var i goda händer som jag slutligen somnade in i det månbelysta rummet på patienthotellet i Lund några timmar efter midnatt.

Blott några timmar återstod tills det var dags. 

#####

Min medhavda klockradio väckte mig på utsatt tid klockan 6.20 Jag hade sovit gott under natten. Bara varit uppe och pinkat vid 03 och då också tittat ut över ett sovande och stillsamt sjukhusområde, men sedan somnat om igen och sovit gott ända tills klockradion väckte mig.

Lite över halv sju steg jag upp och duschade än en gång min kropp och håret med det bakteriedödande medlet Descutan. Borstade tänderna och det var givetvis med en speciell känsla som jag sista gången någonsin i mitt liv borstade de fem kindtänder som idag alltså skulle avlägsnas.

Jag tog på mig rena underkläder och några minuter innan klockan sju lämnade jag patienthotellet.

Det var en blåsig och mulen morgon som mötte mig. Trafiken av bilar och cyklister var redan livlig medan jag promenerade den korta biten bort mot huvudbyggnadens skyskrapa. Innan jag steg in drog jag några djupa andetag, tittade upp mot en gråmulen himmel och mumlade orden "gode gud"  

Väl inne i universitetssjukhusets huvudbyggnag tog jag till höger längs det massiva stengolvet genom det entréplan jag som en 11-årig liten pojke vandrade över för första gången i mitt liv och sen har fortsatt att besöka med jämna mellanrum i över tre decennier.

Den här tidiga morgonen är det tyst och nedsläckt i restaurang och café avdelningen medan det däremot på den motsatta sidan redan är full kommers på finanserna och köplusten i pressbyrån kiosken.

Är strax därefter framme i den stora hisshallen som är tom på folk. Trycker på uppåtknappen och bara några sekunder senare piper det till där en hiss anlänt och öppnar upp dörrarna. Stiger in och trycker på våning sex.   

Känner genast igen mig när jag stiger ur hissen, sedan mötet med narkosläkaren som ägde rum på just den här våningen. Den narkosläkare som gav det klartecken som blev det avgörande startskottet på den här resan.

Tittar mig omkring, vet inte riktigt var jag ska gå in och anmäla min ankomst någonstans. Rakt fram ligger Intensivvårds avdelningen och jag ryser till när jag till vänster om mig ser de breda portarna som leder till LUNDS CENTRALOPERATION, som det med stora, allvarliga och svarta bokstäver står bokstaverat på väggen ovanför de vita portarna. Jag går bort mot intensiven och tar till vänster, där två grönklädda kvinnliga sköterskor står och samtalar. Jag går försiktigt fram och ursäktar mig och frågar om de kan hjälpa mig hitta rätt. Genast svarar en vänlig röst från en av kvinnorna att jag har kommit rätt och följer mig vidare längs korridoren innan dörrarna automatiskt öppnas upp och jag stiger in på avdelningen som benämns som post. op och pre.op

Jag är på plats i en värld och i ett landskap som andas, doftar och är sjukhus på riktigt allvar.

Egentligen vill jag bara fly, men vet samtidigt att den här världen finns här idag för min skull.

 Jag tackar för hjälpen och ser hur en kvinnlig korthårig glasögonprydd brunett i 45 års åldern kommer fram till mig. Den grönklädda sjuksköterskan frågar med sammetslen röst om jag är Joakim och skakar sedan hand med mig och presenterar sig som Gunvor.

Gunvor visar mig ett klädskåp där jag hänger in mina kläder och ställer in mina skor och därefter sätter jag på mig ett par mjuka bommullsbyxor och en tunn bomullströja med knappar och Region Skånes design. Jag får av sköterskan också ett par långa vita strumpor. Sen visar hon in mig i ett rum och berättar för mig att det här rummet ska jag få ha tillgång till idag.

Lägger mig i sjukhussängen som finns mitt i rummet. Gunvor lägger varligt ett mjukt täcke över mig och innan hon försvinner ut ur rummet så talar hon om för mig att hon snart ska komma tillbaka till mig igen.

Så var jag då på plats. Trots att mitt huvud snurrade kring frågor vad som skulle hända härnäst, så kände jag förvånansvärt lugn och samlad. Till vänster om sängen där jag låg fanns ett tvättställ med handfat och spegel och på väggen hängde en stor whiteboard tavla. På andra sidan av rummet stod en del medicinsk utrustning bland rullvagnar, skåp och hyllor. Rummet jag låg i var försett med en skjutdörr och ovanför skjutdörren hängde en klocka som visade att tiden var halv åtta.

Efter några minuter kom Gunvor och satte på mig ett identitets armband i plast runt min handled. Hon berättade att hon skulle sätta en nål i armen och att hon därefter skulle koppla på ett dropp till mig.

Lika lugn och varsam som sjuksköterskan Gunvor var i sin röst och sitt bemötande, lika lugnt och varsamt säkert satte hon nålen på plats i min blodådra. Efter att hon tejpat nålen på plats och sköljt igenom den med koksalt, så kopplade hon på droppet som skulle ge mig både vätska och lite energi.

Sen stack hon mig i fingret för att kolla upp mitt blodvärde som visade sig ligga på det finfina värdet 148.

En kvart senare kom det två käcka, spralliga och vänliga tjejer in till mig för att ta ett EKG på mig. Sladdar kopplades fast nere vid mina anklar, uppe på mina handleder och en massa andra kopplades fast på bröstkorgen runt hjärtat. Undersökningen tog bara några minuter och det sved ordentligt när de fasttejpade sladdarna drogs bort tillsammans med håren på bröstkorgen.

Klockan blev åtta och varje gång de automatiska dörrarna ute i korridoren slogs upp och öppnades, så trodde jag att det var personal från operationsavdelningen som kom för att hämta mig.

Men det var det inte och när Gunvor kom in och tittade till mig så frågade jag om hon visste när det var dags för mig, så svarade hon "inte än på ett tag, narkosläkaren kommer om en stund för att träffa dig och få prata lite med dig", svarade hon mig.          

 Vid ungefär halv nio kom en narkosläkare vid namn Kerstin in till mig. Hon kunde kanske vara i 55-års åldern och jag fick genast ett intryck att den här kvinnan kunde sin sak, var rutinerad och har varit med om en hel del i sina dagar som narkosläkare.

Efter lite inledande artighetsfraser så kom hon med orden mitt samlade och tillfälligt lugna jag inte behövde. " Vi är lite bekymrade kring att söva dig Joakim", inledde hon allvarligt. " Du hade ju en tia attack i våras och med tanke på att blodtrycket sjunker när man utsätts för narkos, så innebär detta en förhöjd risk för dig Joakim", fortsatte hon med samma allvarliga underton. "Det vi kommit överrens om att göra för att genomföra sövningen så säker som möjligt för dig, är att vi sätter en nål direkt in i en artär på undersidan av din handled och därigenom kan kontrollera så att ditt blodtryck inte sjunker under operationen".

Jag visste inte vad jag skulle säga eller svara.

Jag blev stum samtidigt som frågetecknen inuti mig löpte amok.

 " Vi har sövt många andra patienter med riskbilder likt din och har då använt oss av denna metod", fortsatte narkosläkaren. " Och vi måste ju söva dig för att käkkirurgerna ska kunna göra det som är nödvändigt för dig", var några av de ord jag minns att denna Kerstin sade till mig denna morgon innan hon försvann ut från rummet och jag fortsatte att ligga och vänta.

Ju mer klockan blivit, ju mer hade trafiken i korridoren ökat med personal och rullande sängar. Skjutdörren var inte helt stängd och det var skönt att ta del av det som rörde sig därute genom att både se och höra lite lagom av flödet.

Emellanåt slumrade jag till. Ibland undrade jag om det var något lugnande blandat i dropp påsen vars innehåll slussades in i mig via nålen på vänsterhanden, för jag kände mig så oerhört lugn.

Strax efter halv tio kom Gunvor och en annan sköterska in på rummet och frågade om det var okej om jag förflyttades ut i salen istället, för det var en annan patient som var i större behov av rummet.

Självklart svarade jag och rullades in i ett öppet vårdlandskap där det var fullt av andra människor som också låg i sina sängar och väntade på att personal från operationsavdelningen skulle komma och hämta dem.

Runt omkring mig sattes det upp rullande skärmskydd. Borta var klockan och därmed också kollen på tiden för mig.

Sköterskan Gunvor kom med jämna mellanrum och frågade mig med varma ögon och vänlig röst hur jag mådde och om jag behövde något. Egentligen ville jag på skoj säga att en Jägermeister hade smakat utmärkt, men frågade istället om hon hade en aning om när det var dags för mig att rulla iväg. Och när hon svarade, "inte före elva i alla fall", så tänkte jag på Camilla och alla de andra där hemma som kanske trodde att jag snart var färdigopererad, så jag frågade om det fanns någon telefon att låna. Jag fick genast låna hennes telefon och så ringde jag hem till Camilla hemma på Ingemansvägen i vårt hus bland våra möbler, våra rum, våra hundar och där kaffedoften nästan sitter i väggarna.

När Camilla svarade och hörde att det var jag som ringde så sa hon med upprymd stämma, "Är du färdig". Då var det färdigt igen, då brast det för mig. Gråten kom som en blixt och bröt sönder lugnet jag vaggats in i. Det var knappt jag kunde tala om för henne att det kommer att dröja innan jag kommer in för att genomföra operationen och att de skulle inte vara oroliga om det dröjde innan jag kunde ringa och tala om att det var över.

Tårarna rann, jag grät som ett barn även efter att jag avslutat samtalet. Då kom det två främmande och helt grönklädda herrar fram till mig. Jag torkade bort tårarna, skärpte mig och sökte ögonkontakt  med de nyanlända. De presenterade sig för mig. Den ena var en ungdomlig figur med glimten i ögat och han presenterade sig som Peder. Förutom att han hade ett tydligt danskt påbrå så var hans titel narkosläkare. Den andra herren var en glasögonprydd herre i kanske 50-års åldern. Hans namn var Magnus Linde och han var öronläkaren som skulle leda slangen via min näsa ner genom svalget till luftstrupen. Den slang som skulle förse mig med luft till luftstrupen medan jag var sövd.

De frågade mig om diverse ting och förklarade också lite kring de uppgifter de hade i samband med min operation.  

Narkosläkaren Peder studerade och kände på mina handleders insida och berättade det den andra narkosläkaren Kerstin redan informerat mig om. Nämligen att man skulle sätta en nål i min artär och på så vis hålla koll på mitt blodtryck. Peder berättade att han innan skulle sätta in nålen skulle lokalbedöva området. Denna pigga och leende dansk avslutade varje mening med ett varmt leende i både kroppsspråk och med ansiktet.

Öronläkaren Magnus Linde berättade att han nu skulle börja med att bedöva min näsa och mitt svalg genom att spraya ner bedövningsmedel genom min näsa. Och sen skulle han stoppa in en sudd indränkt i bedövningsmedel i min vänstra näsborre, för det var genom den näsborren slangarna till luftstrupen skulle ledas. Han förklarade att man genom detta dels bedövade näsgångarna, men också vidgade dem något. Vilket ju var gynnsamt i mitt fall.

 Så denne öronläkare började med att spraya ganska rejält med bedövningsmedel i näsborren och en stund senare kom han med något som liknade en stor trasa som var fuktig och indränkt i bedövningsmedel. Han virade ihop trasan så den blev spetsig innan han förde in den i näsborren. Och han fortsatte och fortsatte trycka in den fuktiga trasan längre och längre in i näsan. Herregud tänkte jag, hur i all sin dar får allt det där plats i mina svårt strålskadade och trånga näsgångar.

Men Magnus Linde fortsatte med hjälp av en pinne att trycka och pressa in trasan, tills han slutligen stannade upp och då kände jag tydligt när jag svalde att trasan närmat sig mitt svalg. Det lilla som var kvar av trasan klippte han bort och förklarade att jag skulle ha den i näsan fram tills det var dags att operera.

Magnus Linde var en ytterst kompetent öronläkare som visste vad han gjorde, men det var inget Nalle Puh över hans personlighet.

Som alltid när man blir bedövad i näsan och halsen så är det som om dessa kroppsdelar förflyttats till Sahara. Varje gång jag ballongvidgar halsen så bedövar man ju likadant och en stund innan öronläkaren Peter Wahlberg påbörjar detta ingrepp, så brukar han stoppa in en bomullstuss indränkt med bedövningsmedel i näsborrarna. Och så ligger man där känslan att munnen är begravd i en öken.

Skillnaden var att det nu inte var frågan om några bomullstussar i näsan, nu var det en hel trasa uppstoppad och jag kom att tänka på trollkarlen Carl-Einars trick där han kör in trasor i sin näsa.

 Jag letade förgäves med min torra tunga i munnen efter minsta lilla fuktighet, men fick efter en stund ge upp och tvinga mig att försöka utstå detta tillstånd.

Kände inombords att det började dra ihop sig. Sanningens minut närmade sig.

####

Strax innan klockan 12 kom det en kvittrande positiv och underbart gladlynt narkossjuksköterska från operationsavdelningen för att hämta mig. Hon var en blond kvinna på kanske några år över femtio och hon hjälpte mig upp ur sängen, satte plasttossor på mina fötter och tog dropp påsen i sin ena hand. Hon ledde mig till en toalett där jag skulle få pinka och vägen dit var som en djungel full av sjuka människor som låg i sängar och hade fullt av slangar sammankopplade med sina kroppar som gick till blinkande och sifferstyrda apparater.

Med tömd blåsa så gick jag med sköterskan vid min sida tillbaka till min sängplats, där en annan jättego och tillmötesgående sköterska hade en rullstol redo för mig. Jag satte mig tillrätta och fick genast ett varmt täcke omsorgsfullt omlagt runt mig.

Sen bar det iväg.

Och så kom ögonblicket som jag i flera år vetat en dag skulle komma ifatt mig.

Den så goa narkossköterskan tryckte på ringklockan på väggen och berättade att det var mig hon hade med sig. Portarna öppnade sig och sen rullade jag in i en värld upplyst av neonljus och en värld klädd i grönt och blått.

På ytan en kall och hård värld där det känns som om varje andetag fryser till is.

Jag rullade in på Lund universitetssjukhus centraloperation.

Det är verkligen som att kliva in i en annan värld. Som science fiction. Allting är så stort, varje gång jag kommer hit blir jag så medveten om vilket enormt och nästan obegripligt stort ansvar som ligger på sjukhuspersonalen som jobbar här. Det är i denna världen som kirurgens snitt med skalpellen måste vara precis exakt och där hela läkarlaget och varje narkossköterska måste vara delaktiga och kunna agera invant och även blixtsnabbt om något plötsligt går fel.

Varje dag och vid varje arbetspass vilar människoliv i deras händer.

Det är här i denna världen som de riktigt äkta och sanna hjältarna håller till och räddar människoliv.

Efter en bits färd i en av alla korridorer, så tar vi till höger och kommer in operationsrummet. Jag reser mig upp ur rullstolen och kliver upp på operationsbritsen. Överallt omkring mig syns sjukvårdsutrustning i alla former. Den glada unga dansken, narkosläkaren Peder( jag vet inte varför men redan första gången jag såg honom så tänkte jag att han hade nog passat perfekt att leva med min genomtrevliga arbetskamrat och vän Ingela) kom genast fram till mig och frågade hur jag mådde. Sen började han känna mig på min vänstra handled igen och frågade sen om det var okej om han bedövade mig.

Varsågod svarade jag. Och samtidigt som narkosläkaren höll på med min vänstra handled så frågade den gulliga narkossköterskan om det var okej om hon satte en nål också på min högra hand. Det var alltid bra att ha en reserv som hon sa. Så där låg jag på operationsbritsen med en narkosläkare som hade det ytterst våghalsiga ansvaret att sätta en nål på plats i en artär och på andra sidan satte en kvinnlig narkossköterska en nål på min högra ovansida av handen, lika naturligt och enkelt som det är för mig att fylla på ett glas öl en lördagskväll.

Båda lyckades. Ännu en genomtrevlig sköterska kom in och presenterade sig med en inneboende värme som höjde min kroppstemperatur. Det kryllar av änglar i sjukvården. Denna sköterska satte fast några sugproppar med sladdar på min bröstkorg. Hon satte även på en blodtrycksmätare på min högerarm.

Sen dök öronläkaren upp. Han hade en kamera i form av en lång sladd med belysning i handen, som han skulle föra in genom näsan på mig och ner i halsen mot luftstrupen på mig. Först så avlägsnades den ändlösa  trasan som gjort min näsa sällskap ett bra tag. Sen började öronläkaren sin upptäcktsfärd.

I början gick det trögt. Han frågade efter en tunnare slang och fick som han ville. Sen gick det bättre. Även om man är aldrig så mycket bedövad, så känns det ändå alltid lite obehagligt när den där slangen är på upptäcktsfärd genom vissa områden.

I den här vevan så talade narkosläkaren om för mig att man börjat medicinera mig med lite lugnande medicin. Så jag kunde känna mig lite yr och vimmelkantig, förklarade han.

Öronläkaren höll på ett tag med olika slangar och sladdar tills han var färdig och redo för att köra det genomskinliga "gummirör" som skulle hela vägen ner till min luftstrupe och som sedan under tiden då jag var sövd skulle kopplas till en respirator som skulle förse min kropp och hjärna med syre.

Jag tyckte den genomskinliga slangen såg tjock ut. En mörkhårig och solbränd sköterska med vänligt leende tog mig i handen och smekte den ömt.

Sedan började färden. Och visst kändes det meddetsamma att den här slangen var tjockare. Det gjorde ont när öronläkaren pressade den genom min trånga näsa och ännu lite ondare när den kom ner i svalget. Men den här öronläkaren var hård, målinriktad och bestämd och visste vad han gjorde.

Nu kände jag också av den lugnande medicinen som jag fått. Jag blev både vimmelkantig och kände mig lite yr i bollen.

Sen kom ögonblicket som kommer att stanna kvar i mitt minne så länge jag lever.

Öronläkaren sa till mig, " Nu kommer jag att passera dina stämband och då kommer du inte att kunna prata Joakim", sade Magnus Linde till mig.

Den mörkhåriga sköterskan tog mig hårt i handen och sade "det kommer att gå bra Joakim" och den kvittrande blonda sköterskan uppmanade mig att ta det lugnt.

Och plötsligt så upphörde världen nästan att existera. Jag fick ingen luft. Det var totalstopp i alla ingångar. Jag kunde inte andas, jag kunde inte forma en stavelse mer än i hjärnans tanke.

Det var det värsta jag någonsin i hela mitt liv upplevt. Jag flaxade med armarna men var samtidigt helt avstängd och borta från världen eftersom andningen helt slutat att fungera. Men synen och hörseln fanns kvar och jag hörde narkosläkarens och sköterskornas lugnande röster och kände värmen från deras tröstande leenden.

Och nånstans mitt i all den panik som kvaddade mig under några sekunder, så visste jag att jag snart skulle somna av narkosen och då skulle min andning komma igång igen på konstgjord väg med hjälp av  en respirator.

Och snart försvann paniken med mig när jag till slut somnade bort på operationsbordet i Lund den här oktober måndagen.

Om jag inte skulle vaknat mer igen så hade mitt 44-åriga liv fått uppleva ett fasansfullt slut.     

 Ett slut som mitt lyckliga liv inte förtjänade...

####

Jag vaknade i en säng någonstans inne på central op. Det första min dimmiga blick mötte var någon av de snälla sköterskorna och det första jag hörde var rösten från den käcka narkosläkaren Peder som sa till mig att allt gått jättebra.

Även om jag inte kunna uttrycka någonting, så kändes dessa ord helt underbara och jag var glad att få möta livet igen med Jag kördes i min säng ut från central op. och färdades till den postoperativa avdelningen. Jag tackade narkosläkaren och narkossköterskorna så hjärtligt och mottogs av ännu en fantastiskt varm och trevlig blond kvinna som skulle övervaka och ta hand om några timmar efter operationen.

 Jag hade fortfarande dropp och alla nålar kvar. På mitt bröst satt sugpropparna kvar.

Jag såg suddigt, var fortfarande sömnig men hur jag än försökte somna så gick det inte. Jag undrade hur mycket klockan var, undrade hur jag såg ut i fejset, kände mig grymt bedövad från munnen upp till näsan. När den blonda och piffiga sköterskan kom förbi och frågade hur jag mådde samtidigt som hon studerade alla mina värden på skärmarna, så frågade jag om hon kunde ringa min fru och tala om att jag var vaken. " Javisst svarade hon käckt och letade upp telefonnumret i sina papper. När jag hörde henne börja prata med Camilla, så grät jag av glädje och jag lyckades mumla fram ett "hälsa" till sköterskan, som framförde min hälsning.

Operationen var över, jag hade överlevt narkosen och narkosläkaren hade sagt att det gått jättebra. Och nu visste Camilla att jag vaknat och jag kunde se henne framför mig ringa till barnen och mamma och pappa och berätta att jag vaknat upp igen.

För varje timme som gick så blev synen allt klarare. Sköterskan kom och gick. Det låg många patienter som behövde omsorg och tillsyn. Sen kom käkkirurgen också förbi och pratade lite. Den käkkirurg som jag haft kontakten med från allra första början, Martin Bengtsson, blev inte den som opererade mig. De som opererade mig var dels kvinnan Anne-Lie och sen hade också klinikchefen som också var käkkirurg deltagit under operationen. Käkkirurgen Anne-Lie sade kort att det gått bra och att vi skulle pratas vid mer under morgondagens möte hos henne.

Sen kom plötsligt Gunvor fram till mig. Gunvor som var den lugna och fina sköterskan som tagit emot mig när jag kom på morgonen och fanns bredvid mig ända tills jag åkte iväg till op. Hon kom för att säga hejdå till mig, hennes arbetsdag var till ända och hon skulle gå hem. Hon tog mig i handen och önskade mig lycka till och jag tackade henne så mycket. Hade jag kunnat så hade jag gett henne en bamsekram och ett fång rosor.

Lite senare kom den blonda sköterskan och undrade om vi inte kunde koppla bort sladdarna som var fästa på bröstkorgen och ta bort nålarna." Du vill väl snart återvända till patienthotellet", kvittrade hon självsäkert och med glimten i ögat.

Och allting drogs väck med fart och finess. Det enda hon var extra varlig med var nålen som satt i artären. " Vi vill ju inte vara med om en artärblödning" skojade hon med ett leende. Efter att den nålen också åkt ut så satt hon på sängkanten i flera minuter och tryckte hårt med en sudd ovanför artär sticket.

När klockan var 17 så kom det som jag förmodar var en läkare fram och kollade alla mina värden samtidigt som min sköterska förklarade läget för honom. Då hörde jag henne säga till läkaren om mig: " Den här gossen har fått bland annat fått noradrenalin". Så gulligt och sött av henne att kalla mig för gosse och samtidigt fick jag ju höra att de alltså gett mig noradrenalin via artären för att hålla uppe mitt blodtryck under tiden jag var sövd.

En stund senare följde hon med mig till toaletten så jag fick pinka. Det var vingligt och ostadigt. Sen hämtade hon mina kläder och jag bytte om bredvid sängen. När jag fick en mugg med vatten så hamnade det mesta utanför munnen, jag var fortfarande så bedövad och orörlig i mina läppar.

Vid 17.30 kom en ung grabb och hämtade mig i en rullstol. Jag tackade sköterskan så hjärtligt och fick sen åka rullstol tillbaka till mitt rum på patienthotellet. Det kändes ljuvligt att andas frisk luft igen.

Jag hade överlevt operationen.

####

Dagen efter på förmiddagen träffade jag käkkirurgen Anne-Lie igen. Hon berättade att de två tänder med rötter i höger överkäke som skulle tas bort, hade blivit tre. De hade växt samman i käkbenet. På vänster överkäke hade tanden och roten dragits ut som planerat. Däremot nere i vänster underkäke så hade de bara lyckats dra ut de två kindtänderna, men inte kommit åt att dra ut rötterna. Det hade varit för trångt. Men förhoppningsvis skulle jag klara mig utan bekymmer och var det så att man skulle tvingas dra bort dessa rötter i framtiden, så kunde man öppna upp kinden utifrån och dra ut dessa rötter.

Jag tackade henne så mycket och återvände till hotellet.

12.35 lämnade jag patienthotellet och Lund i en taxi som körde mig till Helsingborg och tryckkammaren.

Samma dag vid klockan 18 på kvällen så steg jag in genom ytterdörren och möttes av två jublande hundar, min älskade hjärter dam och av de av mina barn som var hemma.

Jag var hemma igen. Och det var sanslöst underbart skönt och jag kände mig överlycklig och så tacksam att det var över.

Och innan jag somnade på kvällen hemma i min säng, så sände jag en tanke av oändlig tacksamhet till alla de underbara människor som tagit hand om och vårdat mig under dessa dagar i Lund. Med en sådan ömhet, värme och omtänksamhet att man blir alldeles salig och tårögd som patient och människa.

Det finns inga ord som kan göra dessa människors godhet nog rättvisa.

De kommer för alltid att leva kvar inom mig som ett vackert minne...

####

Idag är det söndag. En vecka har gått sedan jag for iväg hemifrån mot Lund.

Jag har haft ont, men värken har med tiden lindrats. Jag har varit ruskigt svullen i stora delar av ansiktet, men svullnaden har successivt gått ner. Jag är fortfarande rejält svullen under läpparna och i mungiporna, men det sakta på rätt håll.

Tröttheten var enorm de första dagarna, men den har jag vilat och sovit bort.

I morgon bitti ska jag via buss och tåg på nytt ta mig till tryckkammaren i Helsingborg. Minst sju dagars behandling till väntar, sen avgör min undersökning hos käkkirurgen om jag behöver fler behandlingar.

Jag har tagit mig förbi det värsta hindret på resan. Det återstår ännu mycket. Men ni vet vad jag lovat mig själv att bjuda mig själv på när den sista behandlingen på tryckkammaren når verkligheten.

Jag har kommit en liten bit närmare det önskemålet....

Varmaste kramarna. //  Jocke    

Egentligen hade jag förtjänat en stor stark, men kände mig alldeles för ordentlig för det.

De första dagarna uppför den branta uppförsbacken till sjukhuset fick verkligen fart på andhämtningen. Flåsande fick jag stanna ett par gånger för att hämta en andning som för alldeles för länge sedan passerat sitt bäst före datum.

Men redan under andra veckan hände något.

Plötsligt så gick den dagliga morgonpromenaden betydligt lättare. Flåsandet nådde tveklöst en annan nivå. Och efter några dagar till så märkte jag att det inte bara var en simpel hägring. Det gick betydligt lättare varje dag uppför backen. Andhämtningen betydligt nättare och jag kunde inte låta bli att le och verkligen njuta av detta underverk.

Men det fanns det som gladde mig ännu mer.

Och det var det faktum att min munhälsa också hade förbättrats. Redan under andra veckan skedde detta magiska underverk och jag trodde knappt det var sant. Men jag har sedan dess inte haft det minsta ont i min mun. Jag har kunnat träna med gapet utan att ha fått sår eller ont. Min rörlighet i munnen har blivit en helt annan och känslan när jag äter är nu på en helt annan nivå och breddgrad.

För den skull så har gapförmågan inte ökat mer än kanske 2-3 mm, men herre gud vilken skillnad.

När man efter en behandling i tryckkammaren fullmatad med syre i kroppen, kommer ut i den friska luften så är det nästan som om man svävar ovanpå marken. Det är som uppåttjack, det är höghus rakt igenom, det är en svindlande känsla i bröstet och i andhämtningen.

Men det som glädjer mig mest och ger mitt hopp lite bredare vingar inför operationen som äger rum på måndag morgon nere i Lund, är att munnen känns så mycket bättre.

Det verkar som om tryckkammarbehandlingen inverkat positivt också på mig.

Vilket ju min käkkirurg spådde och hade som målsättning med den här behandlingen för mig.

Lund är fantastiska.

####

Det är snart 33 år sedan jag kom ner till Lund för första gången i mitt liv.

Som vuxen har mina föräldrar berättat sanningen som mötte dem där nere i Lund efter några dagar, när mina första röntgenbilder och provsvar kom läkarna tillhanda.

Läkarna fick det tunga uppdraget att förklara för min mamma och pappa att min sjukdom växt alldeles för länge och tagit alldeles för stor plats i min 11-åriga, kropp för att de skulle kunna bota min sjukdom och hjälpa mig att överleva.

Läkarna beklagade sig djupt och var ärligt ledsna att behöva komma med en sådan mardröms prognos . Man lovade mamma och pappa att sätta in alla behjälpliga resurser som fanns att tillgå i stöd och hjälphantering vid sådana här fall av krishanteringar, för min mamma, pappa och lillasyster Jessica.

Samtidigt så lovade läkarna att göra allt man hade i sin makt för att försöka rädda och bota mig.

Men sjukdomen hade gått för långt för att läkarna ens vågade sig på att ge mina föräldrar något hopp.

Jag visste ingenting av det här.

Detta berättade mina föräldrar för mig i vuxen ålder.

Och min tacksamhet att genom ett mirakel ha överlevt min svåra sjukdom, växte ytterligare i storlek och kraft.

I morgon kväll tar jag tåget ner till Lund igen. Ska boka in på patienthotellet och sova där över natten.

Fastande på tom mage ska jag på måndag morgon infinna mig på "skyskrapans" sjätte våning klockan 7.15 och förberedas inför narkos och borttagandet av fem kindtänder.

Om allt går som det ska, så ska jag på tisdag sätta mig i tryckkammaren igen, för att under minst två veckor genomgå en behandling som ska skynda på och underlätta läkningen efter dessa fem borttagna tänder.

Och jag har lovat mig själv en sak.

För om allt det här går vägen, om jag överlever och någon gång kommer att nå min stora dröm att få uppleva ögonblicket att få lämna tryckkammaren med vetskapen att alla sår är läkta och att jag inte behöver mer tryckkammarbehandling.

Då lovar jag att jag ska låta mina steg styras rakt in i centrumkärnan i Helsingborg och då ska jag inte hålla igen en enda känsla inom mig. Jag ska släppa loss alla känslorna på en och samma gång och bjuda mig själv på en stor stark och messa alla mina vänner med ett stort hjärta som hälsning.

Sen vill jag sätta mig på det tåg, där den här lilla berättelsen har kommit till under alla resor, och låta spåren leda mig ända hem igen.

För att möta en kärlek jag varit trogen ända sedan jag föddes.

Kärleken till livet....

    

///  Jocke

 

Det var en fullmogen, ljummen och len sensommardag.

Året var 1982, månaden augusti och jag var 12 år gammal.

Jag cyklade med min nya blåa treväxlade Crescent bredvid pappa. Vi var på väg till Svarta Leds idrottsplats för att den här lördagen se Sölvesborgs GIF spela fotboll i division tre.

Jag var tillbaka i min barndoms älskade falkvik. Mina trampor virvlade lätt, hela jag sprudlade av en gränslös lycka när jag och pappa kryssade fram mellan  välkända hemmakvarter och snart rullade in längs Valjeskogens knastrande grusväg där den majestätiskt mäktiga och sagolikt vackra bokskogen  vakade som en evighetslång tunnel överallt omkring oss.

Hela mitt ansikte log, jag drog in alla underbara dofter och njöt av dem, jag sög åt mig av alla välkända vyer som dukades fram, luftmotståndet som mötte mig var som en smekande och öm hand. Lyckan och tacksamheten inuti mig var så ändlöst gränslös att omfattningen måste upplevas för att riktigt förstå vidden av en så himlastormande känsla.

Nyligen hade jag nere i Lund fått min "sista" cellgiftsbehandling. Ordet sista inom citationstecken för jag kände till den sanning som vittnade om att ungefär varannan cancerpatient riskerade att drabbas av återfall under det första året. Detta mardrömsscenario visste jag existerade, det var någonting jag både hade hört och läst. Men denna visdom försökte jag  tränga bort varje gång den med stråk av rädsla och kårar av ångest gjorde sig påmind. Nu ville jag leva i det ljuvliga nuet som gjort entré och där allting gungade, svävade och virvlade av nyfödda känslor.

För jag var frisk igen. Min huvudvärk var borta. Den stora cancerfyllda knölen på halsen var väck och den förlamande och domnande tröttheten som höll mig inlåst, fångad och höll på att kväva mig under evighets långa månader var också äntligen borta.  En stentuff dos med strålbehandling, en operation som skar bort halva min hals som var obotligt ockuperad av cancerceller och månader av cellgiftsbehandling hade  dödat och tagit bort min cancer.

 Visst var jag mager och klen. Halva min hals var bortopererad, jag var flintskallig och mina tunna armar var märkta av gropar efter otaliga nålstick, men den ända  betydelse som betydde någonting den här dagen var att jag var frisk, att jag var tillbaka i mitt falkvik där havet, bokskogen och himlen alltid var ständigt nära och levande. Att få vakna upp varje morgon i sin egen säng och med pigga steg och en härligt nyvaken aptit på livet  stiga upp för att möta en ny dag ,ägde allt och suddade genast bort sådana petitesser som några synliga ärr och andra kroppsliga blessyrer som förändrat mitt utseende under tio tuffa månader i Lund.

Att ha blivit frisk igen var värt allt.

  Den ondska med namnet cancer som mitt i min soliga och blommande barndom smög sig in i min spralliga och alltid leende kropp och som tilläts växa och växa på grund av diagnoser som skoltrötthet och spänningshuvudvärk, denna cancer som bara var dagar från att döda mig, denna cancer var nu besegrad och förintad av ett underverk jag för alltid står i oändlig tacksamhetsskuld inför.

Nu åt jag frukost hemma i köket på vävaregatan igen. Med mamma, pappa och lillasyster Jessica. Alltid med radion på och doften av nybryggt kaffe i bakgrunden. Och jag kunde gå ut i hallen till telefonen och ringa till kompisarna för att bestämma om vi skulle spela fotboll eller landhockey. Eller bygga en koja i skogen, leka krig eller cykla ner till fiskabacken och ta ett dopp i havets saltvatten. Istället för att passa tider för behandlingar, undersökningar, provtagningar och finnas tillgänglig i sjukhussängen när läkarronden varje morgon kom på besök, så var den enda tid man nu skulle passa när mammas gudomligt välsmakande middag serverades och hela familjen satt samlad runt bordet där hemma. Och snart skulle jag börja träna fotboll igen med  p-70 laget. Och det var jättehärligt att på kvällen med familjen sitta samlad i soffan framför teven och äta glass eller mumsa på mammas hembakade bullar eller kakor. Borsta tänderna i lugn och ro barfota på det rena och varma golvet innan jag fick krypa ner i min egna säng i mitt egna rum på en madrass som var mjuk och inte var inplastad och hård. Kudden och täcket var så mjuka och doftade så gott från mammas tvätt och sköljmedel och jag släckte inte sänglampan förrän jag inte orkade läsa fler sidor ur den spännande boken och jag fått en godnatt kram av lilasyster och mamma och pappa.

Och innan jag somnade så längtade jag redan till nästa dag skulle gry och bjuda på nya härliga utmaningar och fler spännande upptåg.

När jag nu ringde till mormor och morfar i Åtvidaberg så slapp jag nu göra det i en grön mynttelefon med en iskall svart stenhård telefonlur från en ekande och färglöst skrämmande korridor nere i Lund. Här hemma i hemmets trygga och lugna vrå behövde jag inte stoppa i en ändlös mängd enkronor för att få prata en stund med en mormor och morfar som jag älskade. Och den här sommaren hade jag med min familj äntligen fått åka upp till Åtvidaberg och dess omnejd där också farmor och Nore, farfar och massor av andra släktingar bodde.  Med samma sprudlande iver som alltid hade jag springande kunnat lämna mormor och morfars hus på sockenvägen och efter att ha korsat de evighetslånga gräsmattorna vid Edbergafältet, så slog mitt hjärta dubbla slag när jag fick se mitt älskade Kopparvallen igen och mina blåvita idoler träna nere på b-planen intill. Jag bubblade av kärlek och lycka och förstod ännu mer tydligt hur mycket jag saknat det här livet under min sjukdom.                                                    


   

 Och när jag denna gudomliga augusti lördag kom cyklande med Bokelundsskolan till höger om mig och från Svarta Led hörde tonerna av musik från idrottsplatsens högtalare närma sig, uppfattade "tjoffet" när  dubbaskorna mötte bollen på uppvärmningen kände jag mig ännu mera hemma. Ju närmare ingången vi kom desto mer så steg dofterna av nykokt korv och aromen av kaffe , då kände jag mig fullständigt överlycklig över att få vara tillbaka i det verkliga livet och insåg vilken enorm rikedom det här livet bär på.

För efter att ha varit fångad i en ändlös mardröm av en mörk ondska med namnet cancer i över ett år, en ondska som var på vippen att släcka mitt hjärta och slita mig bort från min enda stund här på jorden, så fick jag uppleva ett mirakel nere i Lund när läkarna mot alla odds och i sista minuten lyckades rädda mig.

Jag såg livet med andra ögon nu. Klarare ögon. Hade fått lära mig att livet inte bara rullade på längs en räls som var evig, att livet inte alltid skimrade i färgfilm, att det fanns en grym ondska som var sjuhelvetes värre än den ondska jag i min barndom lärde känna som Tengil i Bröderna Lejonhjärta och riddar Cato i Mio min Mio.

Jag hade med egna ögon och på nära håll fått se, uppleva och känna vad sjukdomen cancer gör med barn.

Nere på avdelning 91 i Lund så mötte jag en liten flicka som hette Malin.

En himlastormande söt flicka.

Malin var bara 4 år gammal. Hon hade en sjukdom med namnet leukemi och hennes cellgiftsbehandling hade gjort så att hon tappat allt sitt hår. Malin var flintskallig, hon hade inget hår som hennes mamma kunde binda flätor i eller sätta en rosett i, som så många andra mammor äger den naturliga möjligheten att kunna göra på sina fyraåriga flickor. Eller kanske klagar och gnäller över att behöva göra mitt i den panikartade stressen för att kunna hinna till dagis eller till kalaset i tid.

Malin var rasande söt. Hon bar på ett leende och en charmighet som inte undgick någon i hennes närhet. Hennes skånska dialekt var klockren och orden som flög ur hennes söta lilla mun sprudlade alltid av en positiv, glad och smittande glädje.

Malin var jättesjuk. Men mellan sina omänskligt tuffa behandlingar och efter att hon kräkts färdigt och hämtat nog med krafter, så kryssade hon med sitt charmiga leende omkring på det slitna sjukhusgolvet i de gråa sjukhuskorridorerna med barnvagnen i den ena handen och droppställningen i den andra. Hon pratade och skötte om sin docka i vagnen full av en äkta omsorgsfull värme och med en gränslös kärlek.

Hon var den tappraste kämpe jag någonsin mött i mitt liv.

Den 10 december 1981 på Malins namnsdag var jag i sjukhuskiosken och köpte en påse med kola snören. Cecilia på barnterapin hjälpte mig att slå in påsen med presentpapper och binda fina snören runt omkring. Sen gav jag  Malin den i namnsdagspresent. Hon blev själaglad och log sitt vackraste och charmigaste leende mot mig och kvittrade överlycklig fram ett tack och jag och Malin kramades hårt och länge kind mot kind.

Vi var två bleka och flintskalliga barn som omfamnade och tröstade varandra i ett försök att fly för ett kort ögonblick bort från all den ofattbara tragik som drabbat oss och alla andra oskyldiga barn och föräldrar som bodde överallt runt omkring oss på avdelning 91 den här vintern.

I det ögonblicket var det bara jag och Malin.

Malins mamma hette Agnetha och var både jättesnäll och söt. Hennes pappa hette Jerry och var jättehäftig och tuff. Han hade pipskägg och cowboy boots och var suverän på att spela pingis. Några gånger spelade jag pingis med honom i ett utrymme som låg utanför avdelning 92. Pappa stod alltid bredvid redo med en kräkskål som jag  emellanåt tvingades kräkas i, vilket var en daglig biverkan efter den dagliga behandlingen med strålbehandling.

Det var medan jag en dag fick göra ett avbrott i pingisspelandet för att kräkas och stod böjd över kräkskålen som jag hörde Malins pappa Jerry säga till min pappa orden som jag nog aldrig glömmer. Han sa: vad har våra barn gjort för ont för att behöva genomlida detta helvete, så sa han.

En dag låg en docka ensam och orörlig i en hög av andra leksaker på barnterapin. I ena hörnet stod en barnvagn stilla och övergiven. I korridoren låg dammet i hörnorna stilla, det glåmiga och slitna golvet låg kalt, öde och moloket.

Någonting fattades. Det var tyst, tomt och nedstämt. Och världen skulle aldrig mer bli sig lik.

Malin var död. Hennes glada röst och sprudlande skratt hade för alltid tystnat.

 Hennes kamp var över.

 Malins tappra kamp mot en ofattbart grym och onödig ondska slutade i en sorg som aldrig någonsin kommer att blekna eller sina.

Jag fick aldrig ta farväl av älskade lilla Malin. Fick aldrig ta farväl av hennes mamma Agnetha eller pappa Jerry , när de tre tommare än någonsin lämnade avdelning 91 i Lund mitt i en kall och mörk vinter.

I en vinter som blev ännu mörkare och kallare.

Jag kommer aldrig att glömma älskade lilla Malin.

Malin blev fyra år.

Och det var minnet av Malin, Thomas, Claes och Jonas som dog den där vintern på barnsjukhuset nere i Lund tillsammans med min vetskap att det var på samma sjukhus och i samma gråa korridorer som jag själv blev en del av, som min skolkamrat, bästa kompis och min dagmammas pojke Krister med sin familj hade färdats och plågats tills Kristers tappra livslåga slutligen brann ut, som gjorde att min "gamla" barndom aldrig skulle komma tillbaka igen.

Trots att jag genom ett mirakel fått äran att tillfriskna igen och den här sommaren 1982 var berusande lycklig, så blev mitt liv helt annorlunda den där dagen då jag för första gången i mitt liv steg in på barnsjukhuset i Lund den 5:e november 1981.

En taggtråd av upplevelser  som totalt förändrade mitt liv.

Även om jag lyckades fly därifrån med livet i behåll, så flyr du aldrig nånsin ifrån bilderna, ljuden och dofterna.

De sitter kvar som livslånga ärr.

 

 

Den här augustilördagen satt jag på Svarta Leds avlånga stenläktare och njöt i solskenet när Sölvesborgs GIF spelade division 3 fotboll tillsammans med pappa och många andra välkända ansikten. I halvtid hade jag gått upp till kiosken som stod bakom det ena målet och köpt en påse smågodis och några klubbor av den gudasnälla och alltid lika givmilda farbrodern som stod där i kiosken med en svart toppluva på sned. På vintern kunde man köpa godis av honom i kiosken vid hockeyrinken.

Efter matchen satte pappa och jag oss på cyklarna och styrde färden hemåt till mamma och lillasyster. Lördag kväll innebar att mamma alltid lagade någonting alldeles speciellt som vi åt samlade och tillsammans i köket vid det runda bordet.

Jag och pappa småpratade under färden hemåt genom den tidiga sensommarkvällen. Vi skojade och skrattade om att snart skulle mitt hår börja växa ut igen och då skulle jag behöva använda schampo igen och behöva kamma mig igen och gå till hårfrisören och klippa mig. Vi pratade om att vi inte på hela tre månader skulle behöva åka ner till sjukhuset. Jag skulle börja i skolan igen, sjätteklass och pappa och mamma var tillbaka på sina arbeten och bland sina arbetskamrater.

Jag log och skrattade och var lycklig.

Och det var  precis just då i det ögonblicket då gruset knastrade under cykeldäcken och en ljummen vind strök min kala hjässa som jag sa de där orden till pappa.

" Jag kan ändå vara lite glad att jag blev sjuk", sa jag.

  Naturligtvis var det dummaste jag någonsin yttrat och det dummaste som någonsin kommit ur min mun, men egentligen var det en början på en kärleksförklaring, till något helt annan än sjukdomen.

 För orden som kom hade egentligen en fortsättning där jag ville förklara att det mitt i allt kaos, all ångest och smärta under min sjukdomstid, i alla fall funnits det som var himmelskt tröstande och fantastiskt bra. Medan jag var attackerad av cancerns ondska fick jag stöd av en massa människors goda hjärtan och kärleksfulla välvilja.

Mitt 12-åriga jag formulerade det jag egentligen ville säga på fel sätt.

För det som jag menade var att jag under min tid som cancersjuk fick möta, träffa och lära känna en hel himmel full av livs levande änglar som jobbade  nere på sjukhuset i Lund. Alla redan snälla och älskade släktingar, kompisar, vänner och bekanta blev ännu snällare och ännu mer omtänksamma under tiden då jag var hjälplöst sjuk.

Mina idoler i Åtvidabergs FF och Ebba Grön fick sällskap av tre sanna och oförglömliga hjältar nere i Lund. Läkarna Albert Bekassy, Stanislav Garwich och Thomas Wiebe som stod i frontlinjen för det arbetslag som  räddade livet på mig.

Jag tänkte på alla underbara sköterskor som skött om mig och min familj. Med en sån värme, sån förståelse och en sådan mjukhet man i söndagsskolan fick lära sig bara bodde hos Jesus.

 Den fantastiska Cecilia i terapin. Snacka om rätt kvinna på rätt plats. Cecilia på terapin var som en glädjesprutande vulkan mitt i den värld som gud hade glömt. Cecilia var som sänd från himlen och sprudlade av förståelse, av glädje, humor, energi och en fantasi som smittade av sig på alla.

Den snälla ständiga sekreteraren, den snälla kuratorn, de snälla städerskorna. Den underbara personalen nere på strålningen, alla vänliga människor på röntgenavdelningarna, alla ömma och förstående människor som var med på ronderna, behandlingarna och olika undersökningar för att lära sig och få en inblick i en främmande värld  .

Öronläkaren Åke Ellner som opererade mig och alla underbart varma människor runt omkring på kirurgen och öronavdelningen där jag låg ett tag efter min operation.

 Sen tänkte jag på det fantastiska stödet jag fått från fröken Inga Wallnäs och klasskamraterna, som skickade brev och teckningar varje vecka. Medan jag var sjuk så stöttade fotbollslaget och tränarna där mig helhjärtat. Likaså hockeygrabbarna och vår tränare som kom hem till mig med varma hälsningar och en slant.

Min mormor och farmor som åkte ner till huset och bodde hos lillasyster Jessica, medan mamma, pappa och jag var nere på sjukhuset. Mina andra släktingar som skickade presenter och krya på dig hälsningar via vykort eller telefonsamtal och erbjöd sig att ställa upp om det behövdes.

Alla grannar var tillmötesgående och snälla kom med presenter och hälsade på,  vänner och bekanta hörde av sig och brydde sig. 

Sen inte minst min familj med min tappra och starka lillasyster.

De där orden som flög ur min mun till pappa den där förtrollade sensommardagen om att jag kunde vara lite glad för att fått cancer, stämde inte i en enda bokstav. Cancern som drabbade mig var det mest skrämmande och ondsinta och grymmaste jag någonsin stött på.

Men jag var så oändligt tacksam för hur hela världen stöttat och hjälpt mig under min sjukdomstid.

Tänk så fel det kan bli.  

Efter ett tag så svarade pappa mig.

Nej Joakim, du kan och kommer aldrig att kunna vara glad att du fick den sjukdomen.

Jag svarade aldrig.

Och jag har aldrig upprepat orden som kom ur min mun den där sensommardagen år 1982....

####

 

Nutid.

År 2014.

Det här hände för inte så länge sedan. Det skedde på en måndag, i förra månaden, närmare bestämt måndagen den åttonde september.

Klockan hade ganska precis passerat nio på morgonen när tåget jag åkte med rullade in på stationen. Via en trappa lämnade jag den svagt neonupplysta underjorden för att strax därefter kliva rakt ut i ett livs levande och gnistrande soligt Helsingborg.

Älskar den staden. Så vacker, så charmig och så full av härliga minnen som plötsligt får vingar och som landar framför mig under ett kort ögonblick.

Till vänster om mig hotellet Marina Plaza där jag tillsammans med Camilla bott så många gånger och upplevt tvättäkta livsglädje, frihet och gränslös lycka. En bit längre bort The Tivoli där jag och Camilla som nygifta år 1999 såg en elektrisk Thåström leverera Staten o kapitalet igen med en glöd och energi som saknar motstycke i svensk musikhistoria . Ett himmelskt ögonblick i en himmelsk tid. Fotbollsarenan Olympia. Där jag på nittonhundratalet njöt av Jesper Blomqvist oförglömliga fotbollskonster när han skojade med Sven Andersson och HIF  inför storpublik. Nu på tjugohundratalet har jag med sorg två gånger bevittnat när mitt älskade Åtvidabergs FF fått kapitulera med 3-0 gånger två. Men en förtrollad försommardag för bara några månader sedan drog jag ensam ner till detta Helsingborg, njöt av god mat med sällskap av några pilsner . Det var en afton i maj månad som doftade, smakade och verkligen var som en sommarkväll och det blev en kväll då jag  äntligen fick bevittna när Åtvidabergs FF lyckades ta en poäng på Olympia. Det var en magisk kväll när sommaren och semestern låg inom räckhåll och mitt Åtvidabergs FF vände upp och ner på historien på Olympia.

Och nu några andetag senare är sommaren förbi och hösten här.

Fjärran från alla glada minnen ifrån denna stad så påbörjar jag denna september månad en vandring mot någonting främmande och ett helt nytt avsnitt i mitt liv. Det pirrar i magen, kan inte påstå att jag mår speciellt bra. Jag förbannar tyst för mig själv den sjukdom som jag för över tre decennier sedan lyckades besegra och överleva, men som ändå aldrig släppt taget eller slutar förfölja mig.

Den här dagen när jag lämnar Knutpunkten bakom mig så tar mina steg inte sats mot den pulserande centrumkärnan eller vackra Kärnan. Idag väntar ingen spännande shopping i alla lockande butiker med det alltid så välkomna pausandet på en pub eller matställe då man för ett kort, men ljuvligt ögonblick är kung i baren eller väljer att njuta av en smarrig bakelse med en kopp kaffe på det klassiska och trendiga Fahlmans café, innan shoppandet i det breda utbudet går vidare.

Det är tre timmar sedan jag kramade om och kände kroppsvärmen från Camilla, barnen och hundarna, innan jag lämnade det tysta huset och vandrade genom ett gäspande Mjällby bort mot busshållsplatsen och hoppade på bussen klockan 6.26

Jag saknar dem mer än nånsin när jag styr mina steg till höger om Knutpunkten längs Järnvägsgatan och fortsätter rakt fram tills jag kommer till det övergångsställe jag ska gå över för att komma in på den väg som heter Trädgårdsgatan.

Som leder till det sjukhus jag ska till.

 Passerar en stor park där solens magiska solstrålar den här morgonen trollar fram  ett fyrverkeri  av gnistrande stjärnor i morgondaggen, som lagt sig över gräs och buskage. Bakom parken och några resliga träd ser jag delar av Stadsbiblioteket.

 Det är uppförsbacke. Trafiken tät. Cyklisterna är många, bussarna ännu fler och jag är inte ensam på trottoaren där jag flämtande tar mig framåt. Trampar på enstaka vissnade löv som redan gett upp och släppt taget.

 Möter Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund som ler igenkännande mot mig.

 Jag ler inte tillbaka. Mot reklamskyltarna de stoltserar på.

 Efter ännu ett övergångsställe fortsätter jag rakt fram. Till höger om mig skymtar jag en stor fontän bakom ett enormt kastanjeträd. Fontänens sprutande vattendroppar blir i solskenet som ett stämningsfullt och jättelikt, gnistrande tomtebloss. Uppförsbacken blir nu betydligt brantare, jag passerar ett konstgjort vattenfall och får i mitten av den riktigt branta uppförsbacken stanna till och vila ryggsäcken på en tom yta befriad från fågelskit. Jag flämtar för fullt, delvis av dålig kondis och delvis av den nervositet som gnisslar inuti mig. Tittar på klockan. 9.15 Halv tio ska jag vara ombytt och klar för att stiga ombord.

Fortsätter efter nån minut uppför backen som bara blir brantare. När jag är ända uppe så tar jag till höger och är inne på sjukhusområdet. Andfådd stannar jag till, försöker hämta andan och tittar mig omkring. När jag tittar åt det håll jag kom ifrån så skymtar jag längre bort Öresunds blåa vatten. Det är vackert, men allt det vackra runt omkring mig når inte ända fram den här morgonen.

Jag fortsätter att gå en liten bit. Går förbi en ingång till sjukhuset där det på en skylt står att missbrukare kan komma och byta ut sina sprutor och kanyler.

Strax därefter är jag framme vid den gula dörr där jag ska gå in.

Det är dags.

Finns ingen genväg förbi detta.

Den fege dör tusentals gånger. Den modiga bara en gång.

Då så.

Jag biter ihop och går in genom den gula dörren.

In till Tryckkammarenheten i Helsingborg.

####

Men den här resan till tryckkammarenheten i Helsingborg börjar egentligen inte den här september måndagen. Den här resan har sitt egentliga ursprung i en fuktig, disig och gråkall vinterdag i februari  tidigare under det här året som nån döpt till 2014...

####

Almanackan talade om att vi den här dagen nått fram till slutet av februari månad. När jag steg av Öresundståget hade vi nått fram till Lunds station. Det var ett tungt och gråmulet Lund som tog emot mig och höll mig sällskap under hela promenaden upp till sjukhusets öronmottagning.

I parkerna och över gräsklädda partier bredde den gulblommande vintergäcken ut sig, utan att för den skull väcka några djupare vårkänslor till liv inuti mig den här dagen.

I flera år har jag egentligen väntat på att den här dagen förr eller senare skulle dyka upp och möta mig.

 Vetskapen om den har legat djupt begraven nere i mitt undermedvetna under många år, för jag vet att röntgenbilder aldrig ljuger och att man aldrig kan fly sanningen . Men jag har njutit och försökt ta vara på livets alla underbara möjligheter så länge det bara gått.

Men nu är stunden kommen. Väntetiden över.

Den stenhårda dosen strålbehandling jag fick för snart 33 år sedan har gått hårt åt min mun, käke och mina tänder. För några år sedan fick folktandvården lämna över till sjukhustandvården i Karlshamn och nu har sjukhustandvården fått vända sig vidare till Lund för att försöka hjälpa mig.

 En tand i vänster käke har bitvis börjat gå sönder och behöver plockas bort och då behöver Lund komma in i bilden och ta över föreställningen.

Jag har i många år behandlats på sjukhustandvården på sjukhuset i Karlshamn. Den genomtrevliga tandläkaren Pontus Larsson besitter precis alla sådana egenskaper som gör mig lugn och trygg, samtidigt som han besitter den absolut högsta kompetensen. Hans två sköterskor, Camilla och Carina äger också en unik förmåga att bringa lugn och ro och trygghet med ett alltid lika ömt, varmt och kunnigt bemötande.

Min salivproduktion är nedlagd och begraven. Vilket lett till att mina slemhinnor och mitt tandkött är kroniskt inflammerade och lämnar ifrån sig en bitvis djävulskt plågsam värk i munnen. Det har inte gått många dagar under de senaste åren som jag inte har haft ont eller besvär från min mun.

Sen har jag en gapförmåga som nära nog är obefintlig. Har varit dålig och successivt långsamt försämrats i många år, men mitt gap har under de sista åren rasat ihop fullständigt med den uteblivna salivproduktionen och smärtorna.

Idag kan jag knappt gapa någonting alls.

Att knappt kunna gapa är ett riktigt helvete ibland. När man ska äta, fika, käka glass på sommaren, borsta tänderna och inte minst när man ska till den stackars tandläkaren som ska försöka komma in i munnen och göra det han måste.

 Det är också ett stort socialt handikapp när man fikar på jobbet, äter ute på en restaurang eller i goda vänners sällskap. Ännu värre blir det förstås om man är på exempelvis bröllop, dop, fackföreningsutbildningar eller liknade arrangemang. Och inte nog att min gapförmåga är obefintlig, sen är jag trång i svalget och har svårt att svälja också.

Jobbiga handikapp som många gånger tyvärr lockar fram en ruskigt pinsam känsla hos mig. Kan känna mig besvärlig och otillräcklig, men vägrar samtidigt att kapitulera eller stänga in mig i nån slags utanförskap genom att sluta leva, sluta umgås med folk, vänner och bekanta.

 Man får aldrig sänka garden och ge upp, aldrig låta handikappet ta över eller tillåta att det hånflinar dig rakt in i ansiktet.

Aldrig. Någonsin.

####

Den här disiga och småkalla februari torsdagen är det min trevliga "ballongvidgande" öronläkare Peter Wahlberg som hämtar mig i väntrummet och leder mig till rummet där en käkkirurg väntar.

 Ett handslag, ögonkontakt, nån sekunds läsande av kroppsspråk och en blixtsnabb avläsning av tonläget i hans röst, denna blixtsnabba analys räckte för mig att direkt och omedelbart känna förtroende och en sorts trygghet till denna käkkirurg  med namnet Martin Bengtsson.

Efter en snabb undersökning av mig och diverse rådfrågningar och upplysningar sinsemellan de båda läkarna, så berättade käkkirurgen för mig att det inte skulle bli lätt att dra ut min tand, men inte heller helt omöjligt.

 Därefter berättade han vilket tillvägagångssätt han tänkte sig.

Innan tanden skulle avlägsnas skulle jag under fyra veckors tid, dagligen från måndag till fredag  genomgå tryckkammarbehandling i en tryckkammare nere i Helsingborg. Han förklarade att denna behandling gjorde så att det kom in syre också in i de svårt strålskadade partierna i käken och därmed så skulle blodgenomströmningen öka och förbättra utgångsläget inför borttagandet av tandroten.  Dessutom så skulle jag redan dagen efter operationen återigen ner till Helsingborg för minst två veckors ytterligare tryckkammarbehandling, som ett led i att underlätta läkningsprocessen.

Jag lyssnade och försökte förstå.

Medan tanden skulle tas bort skulle jag vara nedsövd i narkos.

Då steg ångesten in i mig. Utan att knacka på.

 Jag har inte blivit sövd på trettio år och har flera gånger under de senaste åren fått höra av olika läkare i olika situationer fått höra" hur skall man kunna söva dig".

Jag ställer denna fråga till käkkirurgen som svarar att den frågan kommer vi givetvis att överlämna till en narkosläkare, men det kommer säkert att gå på något vis.

När man sövs måste det finnas fria luftvägar att tillgå och det sker ju normalt genom att man intuberas med en slang genom munnen och ner i luftstrupen.

Detta går inte att genomföra på mig på grund av mitt minimala gap och trånga svalg. Med fasa tänker jag denna gråa och trista februaridag på det tillvägagångssätt som väntar mig. Nämligen "trakeotomi", som betyder att man gör ett en öppning genom halsen in i luftstrupen, strax under struphuvudet. Ångesten tar stryptag på mig.

Käkkirurgen lovar att ta kontakt med min sjukhustandläkare i Karlshamn och därefter kommer jag så småningom att kallas ner till Lund igen för att påbörja den procedur som väntar med att ta bort min tand.

Jag tackar för mig, säger till öronläkare Wahlberg vi ses på måndag, då det är dags för ballongvidgning igen.

På vägen ner till tåget släpper jag taget, slutar bita ihop och slutar låtsas vara modig.

Jag släpper fram tårarna och gråter tyst. Bryr mig inte dugg om någon ser mig. För jag känner mig både ledsen och rädd och är precis så ensam som jag är där jag olycklig strosar med nedböjt huvud genom ett disigt Lund mot tågstationen.

Jag har blivit känsligare med åren. Vet väl någonstans inom mig att slutet närmar sig.

Och det är väl just därför jag blir så ledsen och så rädd.

Jag ska inte bara opereras i ett svårt strålskadat område, jag ska också sövas. Med alla de risker som följer med.

I barndomen när jag blev frisk från min cancer, så var jag nere i Lund på återbesök var tredje månad i flera år. Vid alla dessa återbesök så sövde man mig varje gång för att gå ner i halsen och bakom näsan och kolla så att inget återfall påbörjats.

Då bekom det mig inte det minsta.

Då var jag modig och tapper.

Innan jag stiger ombord på tåget hem mot Sölvesborg så har mina tårar torkat. Det jag har fått berättat och informerat för mig av en käkkirurg för en stund sedan, åker i takt med att tåget lämnar Lund, ner i mitt undermedvetna. Jag försöker släppa och sluta tänka på detta ofrånkomliga scenario som gömmer sig någonstans i en dimmig och osynlig morgondag.

Det kommer en dag då jag inte kan fly undan längre. Men fram till dess vill jag leva livet. Så jag smuttar på det halvljumma kaffet och öppnar  upp boken jag har med mig och svävar bort i en helt annan verklighet än den jag nyss fick en första inblick i på det sjukhus som blivit en del av mitt liv.

Ett sjukhus som räddade livet på mig.

Och som hjälpt mig att överleva. 

Vidare i det liv som jag älskar.

#####

Den milda vintern fortsatte och redan i mars månad dukades en del underbart härliga vårtecken fram. Veckorna gick och jag hörde ingenting från käkkirurgen i Lund, samtidigt som jag fokuserade på nuet och längtade efter att kunna börja snygga upp i trädgården, visste att den första muggen kaffe ute i solskenet kom närmare för varje dag och jag längtade efter en fotbollssäsong som jag drömde skulle bli mitt älskade Åtvidabergs FF främsta sedan 1970-talet, då de tillhörde den absoluta toppen i Svensk fotboll.

I slutet av mars månad hände någonting som i begynnelsen kändes som ett befriande mirakel och om det skulle lyckas att genomföra skulle få ett helt stenrös att lossna från mitt bröst.

Vid ett av mina programenliga och återkommande besök hos min sjukhustandläkare Pontus Larsson i Karlshamn, så var vid det tillfället min mun och mitt gap så pass bra att Pontus sprudlande optimistisk och lika förväntansfullt glad, sa till mig att han faktiskt skulle kunna prova att rotfylla min skadade tand. Pontus berättade också vidare att han i ett samtal med käkkirurgen Martin Bengtsson nere i Lund, hade blivit uppmanad att i första hand försöka rotfylla min tand om det var möjligt, eftersom att operera bort tanden inte skulle bli det lättaste att genomföra.

Jag blev sprudlande glad över detta positiva besked. För mitt förtroende till den rakt igenom genomtrevliga, ytterst kompetenta och behagligt lugna Pontus Larsson och hans lika rakt igenom  underbart trevliga sköterskor Camilla och Carina, kunde inte bli större än vad det var.

Tänk om jag kunde slippa sövas i narkos och slippa behöva dra ut tanden nere i Lund.

Torsdagen den 3 april satte jag mig i bilen och styrde mot Karlshamn. Jag bedövades med flera sprutor i munnen. Pontus skar väck det tandkött som växt upp där delarna av tanden ramlat bort. Sen borrade han hål i tanden och påbörjade arbetet med att hitta ner till roten.

Han kämpade länge Pontus, men till slut fick han ge upp och kapitulera. Han beklagade sig med en äkta ledsamhet att det han verkligen trodde skulle gå att genomföra, ändå tyvärr inte gick.

På vägen hem från Karlshamn så grät jag för mig själv i bilen. Jag som hade hoppats så mycket på det här med att rotfylla och slippa tänka mer på narkos, operation och tryckkammarbehandling. Jag hade hoppats på att få en lugn och skön vår och sommar, men den drömmen slogs i spillror den här soliga torsdagen en vecka innan jag skulle fylla 44 år.

Men det skulle bli värre.

####

Dagen efter det misslyckade försöket att rotfylla min tand, så vaknade jag strax efter halv åtta på morgonen av att sonen Rasmus kom in för att säga hej då innan han skulle cykla till skolan. Jag reste huvudet från kudden för att sömnig säga hej då till honom denna fredagsmorgon. Allt jag fick fram var ett lustigt sluddrande. Rasmus märkte dock ingenting och cyklade så småningom iväg.

Livrädd och mer hjärtslagen dunkande i öronen tog jag mig in på toaletten. Ingen svullnad eller några synliga skador syntes kring munnen eller kinden efter gårdagens behandling hos tandläkaren. Tungan var inte heller svullen eller ovanligt öm. Genomsvett och skakig lade jag mig i sängen bredvid Camilla och väckte henne. Hon märkte meddetsamma att det var något konstigt med mitt tal. Jag fick inte fram några hela meningar, de första orden gick bra, sen sluddrade orden fram.

Både jag själv och Camilla trodde att det var gårdagens misslyckade rotfyllning som var boven i dramat, att jag helt enkelt var knäckt i psyket och gått in i väggen. Camilla ringde till tandläkare Pontus Larsson och förklarade att jag skakade som ett asplöv av nervositet och frågade honom om han kunde skriva ut ett milt lugnande preparat vid namn Atarax till mig. Pontus svarade Camilla att han länge varit förvånad över att jag överhuvudtaget orkade stå på benen och skrev ut tabletterna.

Jag var lite sned i munnen den dagen också. Till det drog jag i min egen analys att det kanske var en nerv som kommit i kläm vid gårdagens försök att rotfylla.

Redan nästa dag var munnen som vanligt igen, medan talet fortfarande var lika sluddrigt och jag mådde skit. Några dagar senare blev pratat det lite bättre när jag konverserade med Camilla, men det gick inte att snacka med någon annan och jag gjorde allt för att slippa komma i konversation med andra människor. Gick  undvikande rundor med hundarna, gick omvägar om jag mötte någon och svarade inte i telefon.

Tyckte det var så pinsamt.

Jag var sjukskriven tre veckor från jobbet och det tog lång tid innan jag återfick mina krafter och pratet blev någorlunda bättre.

Av en ren slump råkade jag nämna detta som jag råkat ut för när jag mejlade i ett annat ärende med min fullständigt underbart varma  och betydelsefulla kurator Christina Rebsdorf nere i Lund.

Bara någon dag senare så kontaktade min läkare nere på onkologen i Lund, Thomas Relander mig och berättade att han sprungit på min kurator Christina i korridoren  (de har sina kontor i samma byggnad) och berättat för honom om mina besvär.

Då berättade denna doktor Thomas Relander för mig att det som drabbat mig när jag tappade talet, förmodligen var en så kallad Tia attack(en liten propp i hjärnan) och han frågade mig varför jag inte uppsökt läkarvård när detta hände.

Doktor Relander skulle kontakta sjukhuset i Karlshamn och be dem så fort som möjligt att göra en ultraljudsundersökning av mina halskärl.

Den 29 april genomförde jag en sådan undersökning i Karlshamn.  Han som genomförde den hette Mikael, en väldigt lång och ganska trevlig snubbe. När han med undersökningsmanicken kört fram och tillbaka över min högra halssida en bra stund, så avbröt han och sa att han var tvungen att hämta lite experthjälp.

"Jag har aldrig under alla mina år varit med om något liknande", sa han innan han kutade iväg.

Och kvar på britsen i det svagt upplysta rummet låg jag och tänkte, "jaha, tack för upplysningen."

Efter ett tag kom överläkare Sten Jensen in och tog över föreställningen. Deras prat sinsemellan över mitt huvud satte väl inte fart på vårkänslorna hos mig direkt. När de var färdiga berättade de vänligt för mig att för att undersöka mina halskärl behövde jag göra en kontraströntgen av dessa. Anledningen till det låg i att jag var så svårt strålskadad, upplyste de mig om innan vi drog åt varsitt håll.

####

Måndagen den 2 juni var jag på nytt i Karlshamn och den här gången för att genomföra en kontraströntgen av mina halskärl. En bildad, lugn och supertrevlig sköterska satte en nål på mig. Denna användes under röntgen undersökningen till att spruta in kontrastvätska några gånger. Jag blev alldeles varm i kroppen när det kom in i min blodbana.

Och en stund senare kunde jag och Camilla lämna sjukhuset. Svaret skulle skickas hem till mig.

Samma vecka blev det en härlig cykeltur i strålande försommarväder till Sweden rock. Jag och Camilla stannade till hos syrrans familj i Lörby och njöt av sällskap och en välsmakande färdknäpp. Det blev ett stopp till innan vi var framme. I en härligt solig dunge slog vi oss ner på det bara gräset och njöt av varsin pilsner medan en jämn ström av förväntansfulla cyklister for förbi ute på vägen. Idyllen fick pricken över i:et när vi sänkte en varsin Jägermeister innan vi drog vidare. På hemvägen hamnade vi på en efterfest och cyklade inte hemåt förrän sensommarnatten vakade över oss.

Midsommar kom, semestern checkade in med underbart härliga och fria dagar. Jag njöt av fotbolls VM i Brasilien, tre kvällar i följd drog vi in till Killebom. Härligt roliga förfester med glada skratt, musik och hög stämning. Det blev några dagar på stranden, några hemmavid poolen på gräsmattan och dottern Ida nådde en historisk tidpunkt i livet då hon tog körkort.

Inget svar kom från kontraströntgen.

I mitten av juli stämplade kneget in igen. Försökte några gånger ringa till Karlshamn och få röntgensvaret, men fastnade varje gång i en kö som aldrig tog slut eller gav mig några svar.

Den 24 juli ringde min mobiltelefon. Det var en kvinnlig läkare från Karlshamn som ringde för att ge mig mitt röntgensvar. Hörde hur hon bläddrade bland papper  innan hon läste upp svaret för mig.

Det var högsommar, solen sken, livet lekte.

Den kvinnliga läkaren läste innantill medan jag lyssnade. "Flödet i din vänstra halspulsåder är 0%", läste hon för mig. Jag andades och lyssnade. Efter ett tag fortsatte den kvinnliga läkaren. "Flödet i din högra halspulsåder är 50 %". Sen fortsatte hon. " Jag har pratat med kardiologen och vi bestämde att sätta in Trombyl 70 mg, en gång dagligen till dig. Jag har skickat in ett recept till apoteket till dig Joakim", avslutade hon samtalet medan solen fortfarande sken utanför och jag fortsatte att andas.

Jag  blev inte rädd, blev inte ledsen. Bara full med en massa frågetecken.

Samma eftermiddag mejlade jag min läkare Thomas Relander på onkologen i Lund och formulerade svaret jag fått från Karlshamn och ställde samtidigt en massa frågor till honom.

Svaret kom ganska snart från honom. Han var ärlig och svarade att det inte var något roligt svar jag fått. Läget var allvarligt, men att sätta in Trombyl var nog tyvärr det enda man kunde göra. I vissa fall opererade man sådana här tillstånd, men riskerna för bestående hjärnskador var tämligen höga. Det man skulle göra var att hålla koll på blodtrycket, blodfetterna och leva som vanligt.

Det var alltså ebb i min vänstra halspulsåder och bara 50% flöde i den högra halspulsådern.

Men jag drabbades inte av någon rädsla eller ångest över detta besked.

Jag tror inte jag förstod vidden av det hela. Eller kanske bara inte ville förstå.

Livet måste ju gå vidare.

#### 

Den 18 augusti var jag tillbaka på den plats där den här resan har sitt ursprung och sin början.

Då var det februari och vinter. Nu var det augusti och smällhet sensommar.

Sjukhuset i Lund. På käkkirurgen och hos överläkaren och käkkirurgen Martin Bengtsson. Han kommer till det stora behandlingsrummet iklädd operationskläder. Och han inleder vårt samtal med att tala om att det finns två olika alternativ att välja mellan och att det denna eftermiddag ska avgöras vilken inriktning som gäller framöver. 

 Alternativ 1: Jag ska denna dag träffa en narkosläkare som ska avgöra om det är möjligt att söva mig i narkos. Om narkosläkaren bedömer att detta inte är möjligt, så ska jag försöka dra ut hela tanden under vanlig lokalbedövning, talar Martin Bengtsson om för mig.

Varvid jag säger att det vore väl det bästa och enklaste för mig, att slippa narkosen och känner samtidigt en glimma av hopp tändas någonstans inuti mig.

Då svarar käkkirurgen att det bästa för honom är att söva mig i narkos, eftersom han då under "milt" våld kan vidga upp mitt trånga gap en liten bit. Dessutom tillägger han, att är det så att man kan söva mig i narkos så vill min sjukhustandläkare Pontus Larsson att vi drar ut fem kindtänder, när vi ändå har dig sövd.

Jag är tvungen att titta på Martin Bengtsson. Tänker att nu har han blandat ihop havet av patienter och att det måste vara en annan patient han är ute och fiskar efter.

Fem kindtänder.

Men icke. Paradoxalt nog så skrattar jag till och utbrister till Martin framför mig: "Det har Pontus inte nämnt någonting om till mig, att han vill att du ska dra ut fem kindtänder."

Bara om narkosläkaren ger klartecken att kunna söva dig, svarar käkkirurgen lugnt och sakligt.

Därefter ringer han en narkosläkare och ordnar fram ett möte mellan denne narkosläkare och mig. Och berättar vidare att så fort han fått grönt ljus för sövning, så kontaktar han Tryckkammarenheten i Helsingborg och ber dem att kontakta mig och planera för behandlingen där.

Jag och Martin Bengtsson tar adjö av varann och jag får av honom en vägbeskrivning till vart jag ska träffa narkosläkaren. Skyskrapan, eller blockets huvudbyggnad. Hisshall A, våning sex.

Tar hissen upp till sjätte våningen och sätter mig på den röda bänk jag blivit tillsagd att göra. Framför mig ligger Lunds intensivvårdsavdelning. Framkallar olust inom mig. Min puls ökar, likaså andningen.  Hela tiden folk i rörelse. Tät trafik. Sjukhuspersonal i vita rockar eller bussaronger kommer rusande antingen från trappan eller hissarna. Sjukhussängar kommer rullande med sjuka, hjälplösa människor liggande i dem. En städare kommer glidande med en städvagn. Stannar till vid en papperskorg, byter påsen. Drar sedan upp mobiltelefonen ur fickan och ägnar sig några minuter åt den istället för det jobb han verkar vantrivas med.

Eller vad vet jag.

Sen kommer narkosläkaren och skakar hand och presenterar sig. Leder mig till ett litet kyffe som han låser upp och vi går in. Han ber om mitt personnummer och loggar in sig på datorn. Ställer sen en massa frågor till mig. Sen berättar han att det man kan göra för att ordna fram fria luftvägar till mig under sövning är att dra slangar genom näsan och via svalget ner till luftstrupen och på det viset förse mig med syre.

Jag upplyser honom om mina ballongvidgningar som genomförs av Peter Wahlberg på öron, varvid han letar upp hans direktnummer på datorn och ringer upp honom.

Peter Wahlberg ger honom klartecken att det går att använda en viss storlek på slangen till mig och därmed så är tärningen kastad. Spelet igång. Nu finns ingen återvändo.

Snaran dras åt.

    

####

Måndagen 8 september 2014.

En solig morgon utanför tryckkammaren i Helsingborg.

Går in genom dörren där det ovanför med stora bokstäver står DAGKIRURGI. Passerar anmälnings receptionen som är tom och där en handskriven skylt visar att de är på frukost.

Går rakt fram genom korridoren som andas, luktar och är sjukhus. Vet vart jag ska gå. Var här för första gången i mitt liv för tre dagar sedan och skrevs in och blev då visad vart jag skulle ta vägen.

 Innan ett väntrum där fastande människor som ska opereras sitter, går jag in genom dörren till ett omklädningsrum som är avsett för patienter till tryckkammaren. Hänger av mina kläder i ett skåp. Lägger klockan och mina smycken på en hylla, trycker in min ryggsäck med kaffetermosen och min laptop i det smala skåpet. Går bort till en hylla och plockar till mig en grön bussarong och ett par matchande gröna byxor och ett par ljusgröna gummitofflor. Låser klädskåpet, stoppar nyckeln i bussarong fickan och trär på mig en steril hätta på huvudet och lämnar rummet med en bok under armen.

Går några meter rakt fram till en dörr som jag öppnar och hamnar därefter i en steril och grönklädd operationskorridor. Alla jag möter är grönklädda från topp till tå, med munskydd och hättor på huvudet. Passerar en del medicinska maskiner, några lustigt och skrämmande utrustade sjukhusbårar med en massa specialgrejor och finesser.. Efter en kurva är jag framme vid en skjutdörr i betong där det står TRYCKKAMMARE.

Stiger in.

Hälsar på den ansvariga läkaren och en sköterska. Jag har fått en skrivbordslåda där min utprovade syrgasmask med två långa och tjocka plastslangar ligger. Tar upp min utrustning och lägger min hätta i lådan.  

Mitt i det stora rummet står den gulfärgade tryckkammaren. Påminner i form och utseende delvis om en ubåt. Längs ena långsidan av tryckkammaren syns tv apparater och en stor instrumentbräda dä r ansvarig personal sköter hela proceduren och följer olika värden från tryckkammaren och kollar så att patienterna mår bra under "dykningen".  

Går upp på en ramp och stiger sen in i tryckkammaren genom en  öppning in till den smått ubåtsliknande farkosten i miniatyr. Hälsar och presenterar mig för de fyra resenärer som redan tagit plats i det lilla utrymmet. Fyller en liten plastmugg med vatten. Märker att jag skakar. Tar plats längst in i hörnan. Sittplatsen påminner om ett tågsäte. Har samma form och samma raka utseende. Det ligger ett grönt operationsskynke över  varje stol. Finns två  små  runda fönster i farkosten. Likadana som på en ubåt, med typiska bultar runt om.  

Man får inte ha några smycken eller nån klocka ombord, Ingen bläckpenna, ingen parfym eller feta hudkrämer på sig. Tack och lov finns en klocka rakt framför mig utanför det runda fönstret.

Gisela, sköterskan hjälper mig på med syrgasmasken. Först tar hon på mig en hätta försedd med fyra spännband på mitt huvud. När jag sedan sätter masken framför munnen och näsan så använder hon hättans fyra gummiband och spänner  fast masken i fyra hakar. När det är gjort får jag dra ner masken mot hakan eftersom vi ännu inte startat färden. De långa plastslangarna som är sammankopplade med syrgasmasken fäster sköterskan i två uttag som sitter i taket bakom mig.

Sen frågar den trevliga läkaren och ansvariga "kaptenen" om någon vill se på tv. Alla avböjer. Han berättar  sedan att det finns två radiokanaler att välja mellan. P1 eller P4. Alla utom jag väljer P1.

Jag tar ner ett par hörlurar som hänger i taket.

Sköterskan frågar om vi är redo för avfärd. Jag ljuger genom att samstämmigt nicka med. Därefter  drar hon igen den runda och tunga dörren och vrider runt handtaget.

Vi är inlåsta. Framför mig sitter en kvinna och en man. Till höger och mig sitter två män.

Får kämpa mot paniken som kedjar sig fast i varenda andetag. Jag är skraj och vet inte vad som väntar.

Sen drar det igång. Högljutt börjar det pysa och väsnas medan en riktigt varm luft drar in i trångbodda kabinen. Genast slår det lock i öronen och var femte sekund får jag tryckutjämna bort locket genom att hålla för näsan och blåsa ut samtidigt.

Oväsendet och locket i öronen påminner starkt om när ett flygplan lyfter från marken.

I ungefär fem minuter pågår detta scenario med oväsen, varmluft och lock för öronen. Sen upphör oväsendet och varmluften.  Vi är "nere" på vad som motsvarar femton meters djup.

 Det är dags att dra på sig syrgasmasken.

Luften som kommer känns först syrlig och nästan lite stickande frän. Ett högljutt väsande och sprakande tar fart i utrymmet när alla börjar andas i syrgasmaskerna. Jag andas in djupt och blåser ut luften . Det enda som existerar i min värld är mina höga andningsljud som tagit över allt. Paniken knackar på. När ett andetag hamnar fel börjar jag genast nästan hyperventilera och nu stiger paniken också in i mig.

Ändrar kroppsläge, flyttar fötterna fram och tillbaka, det känns som om jag inte får luft. Radion mumlar på utan att nå mig, klockan står still, det här fixar jag aldrig tänker jag och kan se framför mig hur de får avbryta alltihop på grund av en jävla lipsill som mig.

Tittar på kvinnan och mannen framför mig. Kvinnan sitter med armarna i kors och blundar. Det verkar som hon drömt sig bort till en Västindien ö och sitter vid strandkanten och väntar på en drink. Hon ser så lugn och beskedlig ut där hon sitter i gröna kläder och bara blundar.

Mannen sitter och läser Helsingborgs Dagblad med brillor på sig. Bredvid honom ligger den självbiografi Zlatan skrivit.

Skärp dig, tänker jag medan min blick flackar omkring i farkosten. Jag vet om att det finns en kamera ombord som bevakar oss. Jag vet om att jag prata med doktorn och sköterskan som under hela färden följer oss och kollar så att allting funkar som det ska gå. Precis till vänster om mig finns en mindre rund dörr försedd med ett vridbart handtag. Bredvid den står en avlång rund grej som ser ut som en oljepanna eller vattentank. Annars är det mest en massa avancerade mekanismer lite överallt ombord, mekanismer som ska göra den här färden möjlig.

Mellan varven lugnar jag ner mig och lyckas bakom mina stängda ögonlock med tankarna hitta ut utanför den här tryckkammaren. Ut till solen, ut till verkligheten. Jag vet ju att den här behandlingen markant  ökar syret i kroppen och till och med kan väcka liv i blodflödet i mina svårt strålskadade områden i munnen. Och att det är därför jag fått denna unika möjlighet att kunna komma så bra förberedd som möjligt till dagen då mina fem kindtänder har tuggat och lidit färdigt och ska ut.    

Periodvis griper paniken tag i mig när det känns som om luften tagit slut, men luften tar inte slut och trots att visaren på klockan verkar bära på en tegelsten, så närmar den sig 11. Och plötsligt så bryter sig kaptenens röst in och förtäljer att "nu backar vi".

Ett intensivt oväsen tar vid samtidigt som en iskall luft drar in över oss. Det bildas ånga som dansar  genom farkosten. I öronen sprakar det oavbrutet medan den varma färden nu verkligen är över när kylan ryter fram. Vill man så kan man ovanför ingången följa hur trycket sjunker och hur vi snart är  uppe på "ytan" igen.

När allt oväsen slutligen drar sin sista suck och den kalla luften stryps, så gör jag som de andra resenärerna och hänger av mig hörlurarna och börjar lossa på syrgasmasken och drar själv väck plastslangen ur munstycket i taket.

Det är över. Min livs första en och en halv timmes behandling i tryckkammaren.

Läkaren öppnar dörren och hälsar oss välkomna ut. Det känns ljuvligt att resa på sig. Men lite vingliga är de första stegen ut ur farkosten.  Rengör syrgasmasken innan jag stoppar ner den i lådan igen, drar på mig min hätta, tar min bok under armen och tackar för mig.

Återvänder genom operationskorridoren bort till omklädningsrummet och öppnar upp mitt skåp. Slänger hättan i en soppåse, stoppar ner bussarong och byxor i en tvättsäck och ställer tillbaka gummitofflorna i skohyllan. Klär snabbt på mig kläderna, morsar hejdå till mina medresenärer och skyndar bort till en toalett i korridoren. Urinerar, sköljer munnen och tvättar av näbben lite snabbt.

Några minuter senare är jag på väg ner för backen som för två timmar sedan var en grym uppförsbacke. Solen är underbar, trafiken lika tät som innan, Helsingborg lika högklackat som vackert som stadens alla damer som stoltserar omkring och jag känner mig förälskad i livet. Jag ler och känner mig lättad att premiärturen är avklarad och över.

Snart är jag nere i underjorden igen. Pågatåget jag ska ta går 11.33 Får byta tåg i Lund och ska vara hemma med bussen i Mjällby lite efter 14.30

Det är så här mina tjugo närmsta måndag till fredag ska profilera sig under fyra veckor.

Helsingborg tur och retur.

Det är inte alla förunnat att ha det så.

#####

 Idag har dessa fyra veckor gått. Almanackan har vänt några blad, idag är vi framme vid fredagen den 3 oktober.

Några minuter över elva i förmiddags drog jag av mig syrgasmasken för sista gången innan operationen.

 Det tog några dagar att vänja sig och lära sig slappna av där inne i tryckkammaren. Paniken vände och försvann under fredagen den första veckan. Sen har jag lärt mig att komma rätt in i andningen redan från början och sen har jag under den en och en halv timmes långa restiden, blundat och rest iväg med fantasin till adresser, hjärtevänner och platser där jag trivs och vill leva resten av mitt liv.

Jag har våldgästat och hastigt rusat genom Helsingborg från tåget som tog mig dit och sedan till tåget som tog mig därifrån.  Jag har träffat och lärt känna människor jag aldrig mött innan.

 Två underbart soliga fredagar har jag istället för att rusa iväg från den avslutade tryckkammarbehandlingen direkt till tåget, istället beväpnad med solbrillorna promenerat in i stadens underbart vackra nav och hjärta och bjudit mig själv på en kopp välsmakande kaffe på Fahlmans café.

 Suttit där mitt i stadens mest gångtrafikerade stråk mitt i centrumkärnan, mellan trappan upp till Kärnan och med en sagolik utsikt ut över Öresund och vårt rödvita grannl