En objuden skärva av vemod finns någonstans inom mig redan när jag lämnar det varma, goa täcket och stiger upp vid 05.30 denna morgon.

 Skärvan finns med mig under hundarnas morgonpromenad genom ett sovande och ödsligt Mjälby, någonstans i mitt undermedvetna skaver denna objudna, olustiga känsla när jag förenar mig med dagens första mugg kaffe och jag utan större engagemang ögnar igenom morgonblaskan.

Tar farväl av Hjärter Dam, barnen och hundarna innan jag hojar bort mot Svalans äldreboende.

Försöker morsa glatt på alla när jag kommit till kneget lite innan sju, följer med i tugget och lyssnar ivrigt och deltagande på det som sägs under morgonrapporten. Efter rapporten har klockan hunnit bli kvart över sju när jag och min kollega Camilla stiger in till första vårdtagaren och hälsar glatt godmorgon inför igenkännande och trygga ögon.

Drygt en och halv timme senare har våra sju vårdtagare, som allihop varit med och upplevt fasorna under första världskriget och som vet vad en hungrig mages ångest talar för sorts språk,  blivit hjälpta med allt det där som krävs för att vara redo att möta ännu en dag.

Det sker med en vårdande magi av humor, förståelse och en vi känsla som du aldrig någonsin läser om i tidningen eller ser på Uppdrag granskning.

Och heller aldrig kommer att göra.

Den objudna vassa skärvan av vemod finns där hela tiden någonstans i mitt inre under morgonarbetet, men jag blundar hårt och låter den inte nå ända fram till mitt medvetna.

Inte ännu.

Klockan 09.30 intar jag och mina kollegor en välbehövlig frukost.

Strax därefter är det dags att morsa adjö, full koncentration för att inte darra på rösten eller flacka med tårfylld blick, när jag säger de där orden jag måste innan jag lämnar kollegorna.

Hemma i huset hos Hjärter Dam och hundarna strax därefter. Barnen i skolan. Drar på mig nya kläder, packar ner lite nödvändigt i min väska innan vi drar från Mjällby och in mot Sölvesborg.

Min fru och Hjärter Dam Camilla lämnar av mig vid tågstationen, efter puss och kram och vi ses igen, vinkar jag med antydan av en tår i ögonen farväl och ser henne sorgfyllt försvinna bort i vår bil och  styra tillbaka mot hemmet och den gyllene vardagen på Ingemansvägen.

Stegar in på tågstationen, fixar fram biljetterna i en apparat, offrar 17 spänn på en liten mugg med smak av halvhjärtat kaffe i Pressbyrån butiken. Fumlar med att få ner växeln i plånboken medan en ung kille helt ogenerad och orädd pröjsar upp nästan hundra stålar för en porrblaska.

För ett kort ögonblick återvänder den skamfyllda rädslan från den svunna ungdomens dagar, då man själv med högröda kinder, darrande händer och vilsen blick stod där med kassörskans skarpa blickar riktade mot en, medan man hostade upp den deg som porrtidningen kostade för att bli min.

Livet går fort, inte minst när dåtidens minnen ibland kommer och knackar på och påminner oss.

10.58 rullar tåget iväg. Nån minut senare ser jag min barndoms kvarter i Falkvik hastigt svischa förbi, föder genast minnen från en tid utan stygn och då jag inte visste att någon ondska existerade annat  än i de spännande sagorna som Astrid Lindgren skrev för oss.

Nu drygt tre decennier bortom min barndom är jag ännu en gång på väg ner till Lund och sjukhuset där. Morgonens skärvor av vemod går inte längre att lura eller blunda bort, nu växer sig små stygn av ångest fram inuti mig.

Nu finns ingen återvändo, landskapet utanför lika svartvitt som mina egna känslor.

Klockan 12.13 kliver jag ombord på stationen i Lund. En småkylig bris nyper mina bleka kinder, i gångtunneln under stationen spelar en man modigt på en fiol och får några kronor av mig som skramlande landar i ett fodral för meningslöshet, utanför stationen  möter solen mig mitt i den livliga lunchkommersen som härjar fram.

På sin sedvanliga plats står otaliga taxibilar och trängs, vandrar med nedsänkt blick genom en stum värld med människor, bussar, cyklister som kors och tvärs tar sig fram. Mina fotsteg vet vart dom ska, har vandrat samma steg så oändligt många gånger, alltid i sällskap med ångest och rädsla. Trots att jag är så medveten om att det är mot den absolut mest varma och mest kompetenta vården jag än en gång ska besöka för att uppgradera de trasiga resterna av mig själv, så är mina steg och andetag fyllda med just rädsla och stråk av ångest.

Vandrar förbi krogen med namnet Valvet. Där mamma, pappa och jag bestämde att vi skulle äta mat när jag blivit frisk.

 Det har idag gått över trettio år sedan vi mitt i en ändlös mardröm målade upp detta önskescenario, om att äta mat på Valvet en dag när livet återvänt och jag blivit frisk och fått lämna sjukhuset.

Vi överlevde mardrömmen och kunde återgå tillbaka till livet igen, men trots att det är över trettio år sedan den där grymma mardrömmen var en sann och levande hemsk verklighet, så har min mamma, pappa, lillasyster Jessica och jag aldrig varit och ätit på den där krogen mad namnet Valvet.

Det har liksom inte blivit av.

Alldeles bortom denna krog och alla dess ljuvliga dofter, så möter mina ögon den här dagen en kluven värld. Till höger om mig ståtar en elegant och tidlöst vacker byggnad upp sig mot den klarblå himlen, ett av Lunds alla Universitet. På den höga trappan till byggnaden kryllar det av ungdomar som under livliga skratt och vackra leenden, tar för sig av solens så smekande strålar, ungdomar som allihop kämpar och sliter för att utbilda sig och bli någonting stort här i livet.

Mitt framför mig breder sjukhusområdet ut sig. Här vårdas människor som slåss mot svåra sjukdomar  för att bli friska och kunna återvända till det liv som en gång gjorde varje ny dag himmelsk och underbar, något som kanske i en svunnen tid var någonting alldeles självklart och givet.

Sen passerar jag den tegelbyggnad dit jag den 5 november år 1981 kom som en dödssjuk liten 11-årig pojke.

Jag skymtar den ingång jag med mamma och pappa gick in genom och sedan mötte syner jag aldrig kunnat föreställa mig existerade eller fanns i min barndoms trygga värld.

Det var innanför den tegelbyggnaden jag svårt sjuk i cancer mötte barn som alla inte överlevde, föräldrar som fick återvända därifrån utan sina älskade och kära barn med sig hem, oskyldiga små barn som förlorade sin tappra kamp mot ondskan med det där namnet cancer.

Jag kommer aldrig att glömma älskade lilla Malin, Jonas, Thomas eller Claes eller någon av alla de andra barnen som kämpade förgäves där innanför den rödfärgade tegelbyggnaden.

Aldrig någonsin kommer jag att glömma bort bilderna.

1981 har blivit mars månad 2013 när jag tar plats på Öron, näs och hals avdelningens väntrum. Vet vad som väntar, har varit här så många gånger innan och väntat på det oundvikliga som ska strax ska ske.

 När sköterskan Gudrun ropar upp mitt namn finns inga genvägar i hela världen som kan hjälpa mig ifrån det här scenariot som äger rum när jag vandrar stegen genom bleka sjukhuskorridorer.

 Inne i rummet med olika apparater och en tom brits i mitten, möter jag doktor Peter Wahlberg och välkända sköterskor. Deras varma och igenkännande blickar tröstar mig, känner ett enormt förtroende för dessa människor, rädslan och ångesten finns där likförbannat ändå.

Efter välkomsttal och uppmjukande artighetsfraser ligger jag plötsligt där på britsen klädd i prasslande papper, med näsa, mun, svalg och hals totalbedövade. Skärvan av vemod som skavde där hemma i huset i Mjällby redan i morse, detta vemods uppkomst hade såklart att göra med det ögonblick som precis just nu utspelades i det här rummet, på den här hårda britsen på öronmottagningen i sjukhuset i Lund, där jag nu låg med blicken sluten och tankarna långt bortifrån det här rummet.

Det som jag tungt burit inombords i tankarna hela dagen, skulle nu slutligen verkställas.

En svart slang letar sig genom min näsa ner i halsen och jag får svälja några gånger för att hjälpa den vidare ner i svalget. Sedan förs det andra slangar ner i mitt strålskadade och trånga svalg. Sen börjar en ballong blåsas upp där det är som mest trångt, försiktigt töjer ballongen ut svalget och när det känns som om halsen ska sprängas och jag stryps vinkar jag med handen, varvid trycket på ballongen släpper efter och jag lyckas återfå lugnet i mig själv när känslan att strypas försvinner.

Strålbehandlingen dödade min cancer, nu trettio år av överlevnad senare, börjar spåren av strålbehandlingen också döda och montera ner de kroppsdelar som lyckades överleva cancern. Hela mitt huvud och ansikte som belägrades av cancer och befriades av strålbehandling, operation och cellgifter, får allt svårare att freda sig mot biverkningarna som nu hela tiden blir värre.

Men det kunde varit betydligt värre än så här.

Första gången jag gjorde det här ingreppet år 2010, var mitt svalg 5,5 millimeter och jag kunde knappt äta någonting alls. När jag var här nere i Lund senast  var svalget 14 millimeter, återigen så har dessa fantastiska människor i Lund alltså lyckats med att hjälpa mig leva vidare.

 Men denna smärtsamma procedur måste upprepas var fjärde vecka under resten av mitt liv eftersom svalget, av någon för mig konstig anledning, krumpnar igen efter några veckor och därför återigen måste vidgas till sina 14 millimeter genom att resa ner här till öronmottagningen på sjukhuset i Lund och få det här ingreppet överstökat och fullbordat.

 Proceduren med att vidga mitt svalg med ballongen fortsätter tills vi uppnått ett önskat och acceptabelt resultat. När slangarna dras tillbaka nerifrån och ut i näsan igen och jag sätter mig upp på britsen så är det som om alla vassa skärvor av vemod och stråken av ångest bara blåstes bort och försvann.

Det är över. Hela näsan, munnen, svalget och halsen är totalbedövade, men det är ändå över.

Egentligen vill jag krama om doktorerna och sköterskorna och tacka dom för att dom finns här för mig och tala om för dom vad dom betyder för mig, men det stannar vid ett muntligt och hjärtligt tack och på återseende om tre veckor igen.

Den befriande känsla av lättnad som når mig när jag drar in ett djupt andetag av den klara och friska luften utanför öronmottagningen är gudomligt ljuvlig.

 Solen penslar både min utsida och insida alldeles varm, jag ser människor sitta på parkbänkar och njuta av vårsolen, på en stor skylt vid kiosken framför mig står det "Mjukglass"  med stora och varma bokstäver.

Mina steg är lätta när jag börjar vandringen tillbaka mot stationen. Plötsligt är allting så levande och vackert runt omkring mig. När jag möter och ser alla flickor och kvinnor överallt omkring mig, så tänker jag att av alla underverk som Gud fader i himmelen lyckades skapa, så måste kvinnorna vara ett av de allra största underverken han förmådde  förvandla till en alldeles sann verklighet.

I parkerna lyser det gult av blommande Vintergäck, nere i staden väcker Gleerups bokhandel alla mina sinnen till liv, caféernas konstnärliga utbud får mitt bedövade svalg att hoppas, mina nyvakna ögon njuter av klädkollektioner, smycken och fotografier i butikernas vårliga utbud som lockar och frestar, människor skrattar och är lyckliga i vårsolen, kommersen glöder, hoppet har återvänt.

Jag förstår alla människor som stirrar frågande på min trasiga utsida, medan hånskratt eller glåpord river djupa  sår inuti mig. Om ni istället frågar mig varför jag blivit så trasig, så ska jag berätta varenda ord varför det blivit så som det blivit .

Och jag är inte bitter och har aldrig tyckt synd om mig själv, för jag överlevde mot alla odds cancern.

Det ligger en lång historia bakom, en berättelse om smärta, stygn, sorg och tårar som aldrig någonsin kommer att torka bort.

I den berättelsen ska jag också berätta om barnläkare Reino Johansson i Sölvesborg som envist i månad efter månad hävdade att min huvudvärk, mina sex kilos viktminskning, min stenhårt växande böld på halsen och mina steg bort från en blommande lycklig barndom mot en hägrande svart död, berodde på skoltrötthet och spänningshuvudvärk, ty det var den diagnosen han ställde på en liten pojke som under några månader fullständigt raserat från fullt frisk till totalt orkeslös,  med en huvudvärk som plågade gränslöst dygnet runt.

Reino Johanssons diagnos om skoltrötthet och spänningshuvudvärk var inte den diagnos som överrensstämde med verkligheten jag plågades med.

På plats i tåget på vägen hem fyller plötsligt nu sångerna och melodierna från Thåström och Winnerbäck i hörlurarna mig med energi och ny aptit på livet. I det snöfläckiga landskapet som sveper förbi, kan jag i fantasin nu föreställa mig det här vidsträckta landskapet klätt i oceaner av vitsippor och evigt böljande hav med lysande rapsfält, jag kan se en soluppgång viska liv i trädens nyanlända och knallande grönska.

En fantasi som ska få vingar och förgylla alla våra sinnen bara några andetag längre fram i almanackan.

Tåget närmar sig Sölvesborg. Längtan efter Camilla, barnen, hundarna och vårt hus bubblar inuti mig.

När jag klockan 16.59 stiger av tåget i Sölvesborg känns det som om jag återuppstått och det äskade livet kommit tillbaka till mig ännu en gång....

// Jocke

 

M

11 mars 2013 22:02

Vad fint skrivit Jocke.

Joakim Eriksson

6 november 2013 13:39

Tack snälla./Jocke

 

Jens Svensson

6 november 2013 20:06

Återigen du har ett fantastiskt språk när du skriver! Det är grymt att läsa och du berör i varje mening.

MVH

Jens Svensson

Joakim Eriksson

6 november 2013 20:26

Tack för dessa starka och fina ord Jens. Värmer hela mig med glädje.
Ha det gott.
MVH /Jocke

 

ulrika

15 november 2013 19:09

herregud jocke så vackert skrivet... mvh ulrika i mjällby...

Joakim Eriksson

15 november 2013 23:55

Tack snälla. / Jocke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag. Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag. 5 november 1981. Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där....

De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill. Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrand...

        Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…    Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.   Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.   38 år senare kom sommaren 201...

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal. Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar. För när en...

Gryningen nalkas. Ömt och försiktig tassar den fram. Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet. Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret. För lördagen. 31 augusti. 2019. Nattens svar...