Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…

 Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.

Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.

38 år senare kom sommaren 2019.

Som drastiskt, definitivt och totalt kom att förändra min framtid.

Sommaren 2019 nåddes jag utav beskedet att mitt liv förmodligen inte kommer att nå så långt fram som till när de sista färggranna löven som tjusade oss under våra varma månader, gjort sitt för i år.

Och kommer att lämna sina nyss välklädda mästerverk nakna och övergivna inför dunklets långa och ovissa resa som tyvärr identifierar en stor del av vintern.

Vi har nu passerat halva september. Träden kommer succesivt förändras och tändas som facklor av vissnade löv på promenad mot något oundvikligt enligt naturens almanacka och tidtabell.

Någonstans under denna ofrånkomliga promenad genom tid och rum kommer också de mest exklusivt lysande inslagen från sommarens grönska att falla mot marken, liksom min livslåga kommer att sluta plågas och istället långsamt ska kvävas, slockna och få sova med evigheten som kudde.

 Kanske hinner jag komma till ro under min sista viloplats och smyckas av tjusigt, vackra, färgsprakande nedfallna löv redan denna höst, innan gnistor av frost och flingor av snö får årstiderna att rotera vidare.

Konstigt att det blev just under sommartid som dessa gråtunga element av livshändelser stegade in och fick min tillvaro att gå på grund.

Man kan inte få allt.

Men jag fick vara med om att få uppleva ett fantastiskt rikt och lyckligt liv.

Vilket jag tar med mig mot den okända evighet jag färdas mot.

####

 Sommaren 1981 lämnade jag kompisarna och sommarlovet för att under två veckor vara sommarbarn uppe hos farmor och Nore mitt ute i vildmarksskogen under en vecka. Och därefter vidare till mormor och morfar i Åtvidaberg för en vecka hos dem.   

Känslan att se mamma, pappa och lillasyster försvinna utom synhåll i vår röda Jetta bil, och plötsligt sitta ensam kvar på stenmuren nedanför farmors och Nores hus, kändes konstig i mitt 11- åriga jag.                                              
                                                  
                                                  
                                                                                                   
                                                  
                                               

Men satt där det gjorde jag ensam det här sommarlovet mellan fjärde och femte klass år 1981. Satt där i solen och visste vartåt pappa, mamma och Jessica styrde de 33 milen och 4.5 timmarna dem hade framför sig mot hjärtats barndoms verkliga oas Falkvik i Sölvesborg.

 Medan jag själv hade tusentals olika äventyr som med spänning väntade på att jag skulle vända blad och som ett äkta sommarbarn utmana den här veckans oskrivna program.

 Omringad av djupa skogar fulla med allehanda insjöar och ett imponerande djurrike skulle jag alltså bo hos farmor och Nore under en vecka. Farmor var hemmafru och skötte om alla hushållssysslor medan Nore bedrev ett eget lastbilsföretag genom att frakta timmer och massaved över främst de småländska och östgötska nejderna. Nore hade blivit farmors man under femtiotalet när farmor och farfar gick åt motsatta håll. Lite kuriosa var att min farfar fortfarande levde i en mysig röd liten stuga bara några hundratals meter ifrån farmor och Nores hus. Hela farfar var förresten mysig. Och under våra besök här uppe så var vi alltid och bjöds på gul Loranga läsk och Konsumbagarens vetebröd hos honom. En slant under köksbordet väntade också alltid på mig och Jessica när vi var hos honom.

För att nå till farmors och Nores hus fick man svänga av väg 35 mellan Västervik och Linköping, in på en liten grusväg som man följde och hade plats för Nores stora timmerbil och stora dieseltank. Direkt därpå låg uppfarten till deras hus. För att nå ytterdörren gick man upp för en trappa mot baksidan och följde en gång som ledde fram till dörren. Stod man vid denna ytterdörr och tittade åt sidorna så möttes ögonen på ena sidan av en gräsmatta med fruktträd och åt andra hållet fanns ett väldigt syrénträd med trädgårds möbler nedanför. Fortsatte man några meter kom man fram till en mindre  gräsmatta som lutade svagt uppåt mot en bur där farmor födde upp kalkoner. Snett bakom denna kalkonbur fanns ett litet sumpigt kärr där vi plockade maskar som vi använde när vi skulle fiska. Därpå väntade åt precis alla väderstreck en mäktig urskog med stigar, kalhyggen, gläntor, bäckar och blandskog.

 Den lilla grusvägen fortsatte vidare framför huset, till höger låg en stor äng som vissa år användes som potatisåker .På andra sidan direkt framför huset fanns en liten trädgård full med olika fruktträd. Lite längre fram, knappt hundra meter, nådde man närmaste granne och där svängde grusvägen på sig och man var ute på väg 35 igen.

 Jag var inte ensam som sommarbarn här uppe i byn Möckelhult som låg på ungefär 1 mils avstånd från det lilla samhället Överum. Strax över 2 mil åt andra hållet bodde mormor och morfar i Åtvidaberg. Min två år äldre kusin Tobias från Vagnhärad bodde också här, vilket han gjorde större delen av sitt sommarlov. Tobias var mycket tuffare och mer framåt än mig och kände många av de andra barnen som bodde i husen och gårdarna runt omkring. Jag uppskattade att han också var här och vi umgicks en hel del med varandra under vår sommarlovsvistelse här uppe.

Sen bodde min farbror Mikael fortfarande hemma på vinden vid den här tiden. Han var en 19- årig stentuff kis som jag verkligen var blyg för och såg upp till. Mikael såg riktigt bra ut. Han var stor och hade tjockt långt hår. Spelade fotboll, jobbade på Överums bruk, körde en stentuff röd Amazon med sitt smeknamn STOCKEN ditklistrat i stora glittrande bokstäver över bakrutan. Flera gånger i veckan stod Mikael i hallen och fönade sitt tjocka, burriga mörka nyduschade hår, innan han i vit skjorta bakom ratten till Amazonen försvann i hög fart längs grusvägen med framrutan nervevad och Gyllene Tider spelades på högsta volym. Runt omkring i flera av de små byarna anordnades under somrarna danskvällar med lotterier och allehanda försäljning av hembakat, hemlagat och olika hantverk som folk tillverkat under resten av året. Där runt dansbanorna hängde Mikael med kompisarna i sin jakt på brudar.

Jag sov och bodde i ett litet kontorsrum som vette ut mot baksidan, grusvägen, den här sommarens äng, en liten bäck, väg 35 och sen väntade skogar och insjöar i en trollbindande evighet bortom väg 35 andra sida. Varje morgon dukade farmor fram frukost till mig och Tobias. Varm choklad med smörgås och någon yoghurt eller filmjölk. Tobias tyckte om när farmor bjöd honom på nån sorts varm välling i tallrik. Och nästan varenda morgon fanns det nyplockade smultron eller blåbär som farmor plockat längs alla kringliggande vägdiken hon promenerade längs med under dagarna.

En av min stora passion under barndomen var fjärilar, liksom den var för min bästa kompis Steken. Och fanns det ett paradis för en fjärils entusiast så bodde jag där nu. Så fort tiden fanns och möjligheten gavs så tog jag håven, glasburken med eter i fjärilsväskan och strosade iväg på jakt. Utbudet var enormt, det vimlade av fjärilar och det allra mest pirriga var att man visste att här uppe fanns det riktigt sällsynta och exklusiva fjärilsarter att tillgå. Något jag fruktade var högt gräs, jag hade alltid mina höga gröna gummistövlar på mig för att skydda mig mot det rika utbud av huggormar som ringlade omkring i dessa marker. Min kusin Tobias hade blivit huggorm biten tre gånger, men var aldrig rädd för det. Han sprang alltid totalt orädd i det höga gräset utan gummistövlar och oftast bara i shorts.

 I flera timmar kunde jag jaga fjärilar. Man kunde inte jämföra fjärilsbeståndet på hemmaplan jämfört med det som fanns här i urskogens marker. Och visst fångade jag fjärilar som inte fanns därhemma med en passion som ofta fick mig att darra. Några arter jag visste var både sällsynta och vackert exklusiva hade jag under åren nån gång synat här uppe, denna vetskap bar jag alltid med mig.

En solig dag hade Tobias samlat ett gäng kompisar på gräsmattan nedanför kalkonburen.  Jag satt också med i detta gäng som mest småpratade och skojade medan vi satt där. Plötsligt som från ingenstans kom en otroligt läcker och maffig Aspfjäril seglandes från skogsmarkerna och svävade fram några meter upp i luften förbi där vi satt. På ett ögonblick var jag uppe och letade upp min fjärilshåv som stod lutad mot huset. Ivern fick mig att darra och Tobias och hans polare undrade vad som stod på. Medan jag letade efter håven försökte jag samtidigt hålla koll på åt vilket håll den magnifikt mäktiga och färggranna Aspfjärilen tog sikte på. Efter ett tag såg jag den flyga fram över uppfarten nedanför mig på väg mot ängen som därefter bredde ut sig. Strax därefter befann jag mig på jakt bara några meter bakom den. Men den flög högt och var jobbig att ha koll på. När jag förstod att den via ängen var på väg mot bäcken som ringlade fram nere i ett jättedjupt dike direkt intill den ganska hårt trafikerade väg 35 och sen säkert skulle fortsätta sin färd mot urskogen på andra sidan vägen fick jag totalt ändra kurs. Pulsen dånade när jag sprang mot den lilla grusvägen som löpte förbi farmors hus. Följde sedan den till 35:an och tog in på grusvägen som gick mot Viggdalen och det motsatta hållet till insjöar, skogsmarker och några hus och gårdar som väntade längre fram.

Nu gällde det att försöka få syn på dyrgripen igen. Paniken sved i halsen på mig. Jag visste att denna mörka farkost gärna tog sig framåt högt upp i luften, för att emellanåt ta sig nedåt i jakten på att få i sig något sött eller surt. Och så plötsligt längs grusvägens första sega och utdragna uppförsbacke såg jag den sväva omkring längs en allé av likadana träd intill vägen. Hoppet återkom medan jag småsprang med håven i högernäven och inte utan lite smärta i min uppåtböjda nacke. Min iver minskade inte när Aspfjärilen sen längre fram på allvar närmade sig marken och släppte på farten. När den sedan sakta cirkulerade kring en liten hög med samlade timmerstockar med sin typiskt och  härliga lantliga doft omkring sig, gjorde jag håven och mig själv beredd att agera. Plötsligt satt den alldeles stilla ovanpå timmerstockshögen och dess skönhet fick mig att nästan darra av förtjusning. Så stor och mäktig med en svart grundfärg under tjusiga väluppfostrade mönster i färgerna rött, vitt,  blått och gult. Tystnaden var närmast total. En och annan viskning från några smått oroliga löv kanske hördes liksom ett avlägset ljud från en tung lastbil som svepte fram längs väg 35 några hundra meter bort. Dofterna av högsommar var härligt rikt blandade.

Under tiden jag så försiktigt jag kunde närmade mig med håven började aspfjärilens vingar oroligt att röra på sig och vips lyfte den uppåt till min gigantiska förtvivlan. Men bara ett tjugotal meter längre fram närmade den sig marken igen. Och efter en stund satte den sig längs grusvägen.

Jag smög fram. Den vägrade komma helt till ro och sätta sig helt stilla. Tills den plötsligt gjorde det. Satte sig stilla och sög i sig något från några träflisor. Då högg jag så koncentrerat och välriktat jag förmådde mot min drömfjäril med håven, men lyckades ändå missa den. Katastrofen var ett faktum. Jag som redan sett framför mig hur jag där hemma skulle få visa upp denna overkliga raritet för kompisen Steken. Och sen missade jag denna världens största chans till fångst. Aspfjärilen lyfte likt en havsörn i miniatyr och försvann för alltid bort från mig över trädtopparna. Hur länge jag satt och smågrät med knäna vilande mot grusvägens ojämnheter vet jag inte, men långt senare lufsade jag hemåt igen och fick förklara mitt nederlag för Tobias och bybornas grabbar.

Livet ute på landet hos farmor och Nore var härligt bekymmersfritt. Farmor bakade ofta bullar och många olika sorters hårda småkakor. Varje dag stod hon i köket och lagade god mat åt oss allihop. I källaren hade hon en stor väv där hon älskade att väva. En eller ett par kvällar i veckan åkte hon iväg och spelade bingo.

Nore jobbade långa dagar. Kom hem och åt middag med oss andra och tillbringade sin lediga tid genom att åka och titta på fotboll, spela bridge, hjälpa farmor att handla nere på Konsum i Överum och titta på tv, innan det var dags att krypa ner inför natten.

Jag minns när jag och Tobias följde med och handlade. Nore hade en svart Volvo med handväxel. Medan vi handlade viskade Tobias till mig att plocka till mig lite godisgrejor. Jag hade inga pengar till det och var alldeles för blyg för att be om godis mitt i veckan, men Tobias bad att jag skulle göra som han sagt till mig. Och medan vi stod bredvid kassörskan och rullbandet med varor, sa Tobias till mig att lägga till våra utvalda godissaker bland de övriga matvarorna. Och så fort de blivit inslagna och betalda smög vi fram och plockade till oss godsakerna. Jag skämdes lite, men jag vet inte om farmor märkte något eller kollade kvittot efteråt. Eller kände hon till alltihop och unnade oss dem.

 En annan spännande grej Tobias och jag ibland sysslade med, var att ensamma ta oss upp på Mikaels rum på vinden. Där spelade vi LP skivor på hans orangea skivspelare. Från allt mellan Magnus Uggla, Kizz och Ebba Grön.  Sen hade han olika träningsredskap som vi provade och som skulle stärka musklerna i handleder och armar. Men det mest spännande var att smygtitta i Lektyr och Fib- aktuellt magasinen. Där nakna tjejer poserade. Vackra, söta och leende nakna tjejer. Jag tyckte tjejernas nakna bröst var så väldigt speciella och snygga att studera. Liksom det välklippta håret runt deras könsorgan. Själv hade jag nästan alltid en tjej jag var ihop med vid den här tiden. Namnet på den tjejen hängde runt min hals på det halsband som var hennes och som jag med kärlek bytt med henne. Något jag var stolt, lycklig och riktigt kär för.

Livet var verkligen fritt. Vissa kvällar blev det sent när Tobias och jag var iväg tillsammans med de nyfunna vännerna runt omkring. Obekymrat cyklade vi genom skymningens lena mörker längs väg 35 som utgjorde trafikpulsen mellan Västervik och Linköping. Med kompisarna lekte vi kurragömma, snackade bus och brudar, spelade bollen i burken och kastade pil. När vi sedan sent anlände hem sade aldrig farmor eller Nore något, utan de blev några mackor med mjölk, innan vi kröp ner för att sova gott med den gigantiska urskogens växtlighet och rika utbud med djur som älg, räv, rådjur, grävlingar och hjortar alldeles intill husknuten.

 En morgon hade vi laddat våra väckarklockor. Tidigt. Innan solen ens gått upp.

Tillsammans grävde vi upp ett gäng daggmaskar uppe i det ständigt fuktiga kärret intill kalkonerna. Sen satte vi oss på cyklarna och tog sikte på huset med namnet Hyddan. Där bodde farmors mamma och pappa, Hilla och Hjalle. Cykelavståndet låg på någon knapp kilometer.

Medan vi cyklade fram genom det närmast knäpptysta landskapet höll dagsljuset sakta på att vakna. Enstaka försök till fågelkvitter kunde skönjas från skogens täta terräng. I ett skjul bakom Hilla och Hjalles Hyddan förvarades släktens fiskeredskap. Så tyst vi kunde plockade vi till oss metspö, kastspö och flytvästar och tog sikte på sjön Skiren, som till stor del ägdes av Hjalle.

Från Hyddan ner till vattnet var det bara några hundra meters promenad nedför en liten bit anlagd grusväg och förbi en stor grönskande äng. Till höger om oss låg några hus och dessutom också en hundgård full med hundar som föddes upp och såldes därifrån. Och som alltid när man passerade så började det skällas för fullt från dessa burar. Så också denna arla morgon.

 Man fick alltid börja med att ösa vatten ur ekan som låg förtöjd nere i vattnet intill land. När det var gjort tog vi oss ut på vattnet. En härligt spännande och skön känsla när det bara var jag och Tobias. Inga vuxna.

Vattnet låg alldeles stilla. Tobias rodde och runt oss på vattenytan dansade dropparna taktfast till en härlig melodi när de landade på den spegelblanka ytan, som också gästades av blixtsnabba så kallade skräddare som gled omkring på vattnet. Lugnet som rådde längs Skirens söta insjövatten var harmoniskt. Utbudet av vass och näckrosor var rikligt intill land. Näckrosorna låg och sov stängda efter besöket av nattens mörker.

Så fort vi kunde började vi använda våra kastspö efter gädda. Vi var noga med att ha tagit på oss våra flytvästar.  Därefter tog vi sikte på vårt speciella ställe där vi slog ankar och metade efter abborre. Laddade metspöna med vilt sprallande maskar som hamnade under den spegelblanka bilden av vattnet. Sen satt vi där jag och min kusin Tobias i en tidig gryning av barndomens sommarlov. Ljuset hade anlänt, men solen doldes långt bort i horisonten av några moln som vägrade flytta på sig. Då och då kunde man trots kilometerna av avstånd svagt höra när en lastbil accelererade längs väg 35.

Jag satt där på släktens eka med metspöet framför mig och tänkte på familjen, kompisarna och livet därhemma. Trots att livet ute på landet lekte och bjöd mig på fantastiska och annorlunda möjligheter jämfört med kring kvarteren där hemma, så upplevde jag emellanåt utav lite hemlängtan. Och jag undrade om Tobias någon gång tänkte likadant. Han som skulle börja i sjunde klass och var 13 år. Och för mig väntade framför sommarlovets slut femte klass och andra året på Möllebackens mellanstadieskola. 11 år hade jag fyllt.

Timmarna gick. Några abborrar blev det. Solen kom den också. Och i spåren av denna värme vaknade dagen på allvar.  Den tidigare spegelblanka ytan drabbades av krusningar. Alla näckrosor som nyss gömde sin skönhet bakom lås och bom, släppte med solens ankomst på sin blyghet och modellerade snart fram alla sina exklusiva färger i ett fantastiskt vackert skådespel. Jag och Tobias var riktigt hungriga när vi rodde in mot land och avslutade den här morgonens magiska fiskestund tillsammans.

Till min sista hela dag hos farmor och Nore i byn Möckelhult hade jag ett önskemål kring lunchen mitt på dagen. Jag önskade mig till spagettin en burk färdiglagad köttfärssås. Det var något som farmor bjudit mig på vid något tidigare tillfälle och som verkligen fick mina smaklökar att trivas.

 Så farmor uppfyllde min önskan om spagetti med den färdiglagade köttfärssåsen till mig. Tyvärr så blev inte denna för mig formidabla maträtt någon fullträff denna gång. Jag kände mig inte okej under förmiddagen och när maten serverades till mig och Tobias fick jag tvinga mig i så mycket jag kunde, innan jag full av förtvivlan inte kunde få i mig mer av alla goda och efterlängtade smaker. Så mitt på dagen kröp jag full med huvudvärk och belägrad av total trötthet ner under en tjock filt på sängen och sov i stort sett kvar där ända tills nästa dag. Dagen då jag skulle hämtas av mormor och morfar för att tillbringa en hel vecka med dem uppe i Åvidaberg.

 Alla timmar jag sovit hjälpte mig. Huvudvärken och den våldsamma tröttheten var borta när jag vaknade upp igen efter närmare ett helt dygn till sängs. Denna sista dag på landet fick jag ägna mig åt att samla ihop alla mina utspridda saker och packa ner dem i min resväska. Även fjärilssakerna och min fotboll packades ner i god tid innan mormor och morfar kom senare fram på eftermiddagen.

Och när de kom så stannade de först och drack kaffe och fikade en stund i köket hos farmor. Farmor hon satt på sin vanliga plats med sin vanliga utsikt ut över ängen och väg 35. Framför sig hade hon sin askkopp, sitt cigarettpaket med gul eller om det var vit Blend och cigarett tändaren. Hon rökte mycket. Hann oftast inte tömma kaffekoppen förrän en ny cigarett hängde mellan hennes fingrar och mellan blossen gnuggade hon sina härligt bulliga kinder med samma händer som fött fram och fostrat sju barn.

Veckan hos min farmor och Nore bjöd på så mycket mer äventyr, kärlek och upplevelser än så här, men tiden och utrymmet räcker inte till mer än för det här. Oförglömliga minnen.

Vad jag inte anade och förstod var att min 11- åriga kropp redan börjat belägrats av det som komma skulle.

Cancern hade börjat växa. Under sommaren 1981 startade den sin grymma kamp för att sätta mitt liv ur spel och grund….

All kärlek till er från Allas Broder.

Kramar /// Jocke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag. Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag. 5 november 1981. Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där....

De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill. Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrand...

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal. Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar. För när en...

Gryningen nalkas. Ömt och försiktig tassar den fram. Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet. Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret. För lördagen. 31 augusti. 2019. Nattens svar...

    Kapitel 1   Tramporna virvlade lätt, en ljummen vind smekte våra kinder och ruskade lätt igenom våra välkammade hår. Gruset knastrade under våra cyklar där vi for fram genom en alldeles nyutslagen och knallgrön Valjeskog. Det doftade av s...