Min barndomsresa var inledningsvis som ett enda långt kapitel av spänning, lycka och äventyr. Handlingen var som tagen ur den mest fantasifyllda och smultronvarma Astrid Lindgren sagan.

Livet lekte längs kvarteren hemma i Falkvik. Trygga, vackra och gemytliga Falkvik, oasen mellan Ryssbergets mäktiga bokskogar och Östersjön och sandsträndernas evighet. Mellan varje sommarlov var det kompisar, fotboll, hockey, tennis, landhockey, resor till Åtvidaberg, bygga kojor, leka krig, fånga fjärilar, tandläkarbesök, åka skateboard, fråga chans på tjejer, Ebba Grön, tjuvröka, Sex Pistols, skolarbete, läxor, en och annan maginfluensa och förkylning, hänga vid järnvägsspåren, fiska, bada, titta på fåglar, läsa böcker, mysa hemma med familjen, busringa, palla äpplen, fika sockerbullar på Sveas konditori m.m

Och nån gång varje år så blev det november.

Det jag minns starkastav min barndoms november månader var att det någonstans mitt i allt det mörka, kalla och dystra, inom mig började gro en enorm längtan efter vit och härlig nysnö.

 Varenda morgon så skuttade jag upp från sängen och bort till fönstret, där jag ivrigt skevrade på persiennen med hopp om att få se en trädgård vackert dekorerad i gnistrande nysnö. Men min iver och allt det förhoppningsfulla som nyss skuttat omkring inuti mig, slocknade lika fort bort när jag allt som oftast ännu en morgon möttes av en grå, naken och färglös repris från gårdagen. 

Men förutom min starka längtan efter snö som växte fram i månaden november, så föddes det också i denna årets näst sista månad fram en längtan som var ännu större och starkare.

Min längtan efter julen.

För under hela min barndom så fullständigt älskade jag julen.

Jag älskade allt det härligt pirriga som pyrde när mamma bytte gardiner och ljusstakarna och stjärnorna kom fram några dagar innan första advent hemma i huset på vävaregatan. Tillsammans med de ljuvligt doftande Hyacinterna och de vackra julstjärnorna. Och skålarna med nötter och fikon var alltid lika välkomna när de dukades fram på bordet framför tv:n. Jag älskade myset när hela familjen på söndagsmorgonen vid frukostbordet med den levande tändstickslågan tände det första adventsljuset, som var som det definitiva startskottet mot julen. Jag minns den pirriga och förväntansfulla glädjen när första luckan i adventskalendern högtidligt öppnades och hur punktligt man satt i soffan framför sändningen av julkalendern på tv:n, när avsnitten inte krockade med fotbolls- eller hockeyträningen.

Jag älskade att skriva en önskelista och skicka till mormor och morfar uppe i Åtvidaberg och jag lämnade alltid en önskelista till mamma och pappa. Och jag minns hur fantastiskt storslaget det kändes att alldeles själv gå in själv på Lailas presentbod och köpa sina livs första julklappar och få dem omsorgsfullt inslagna. Bland alla behagligt blandade dofter som rymdes i den mysiga butiken med det rika utbudet av porslin och presentartiklar i alla prisklasser och så pinglandet i butiksdörren som hördes varje gång den öppnades.

Jag minns hur mina tioåriga ögon sög in och registrerade den vackra julstämning som pyntade hela Sölvesborgs stadskärna. Butikernas tjusiga julskyltning lyste i mina ögon, liksom den vackra belysningen som hängde över hela Södergatan och så den ståtliga granen som lyste på Stortorget. Och jag fick aldrig nog av tomtarna som hamrade och åkte upp och ner ur en trälåda i skyltfönstret i den ena av de två guldsmedsaffärerna längs Södergatan. Jag kan ännu känna hur gott det luktade från caféerna och hur gärna man skulle vilja ta för sig av alla vackra bakverk som frestande dukats fram längs de genomskinliga serveringshyllorna. Men det som lockade mig allra mest i min julklädda hemstad var utbudet i Sportcenter och Intersports butiker. Och det var också därifrån som mina absoluta favoritklappar på önskelistan härstammade.   

Det enda som egentligen fattades för att julstämningen skulle helt och hållet skulle rimma med min högsta dröm om en absolut perfekt jul, var om min charmiga hemstad Sölvesborg pyntats med lite snö som en ytterligare exklusiv dekoration på allt det redan stämningsfulla och vackra som spelades upp för mig.

Förväntningarna steg om möjligt ännu mer när mamma satte igång med bakandet av lussekatter, pepparkakor, nötkakor, mandelmusslor, mjuk pepparkaka och sen kom knäcken och ischokladen, som ställdes på överfyllda brickor nere i matkällaren och som var så förbannat svåra att låta bli att knycka. Jag fullkomligt älskade alla julkakor och allt julgodis och det allra godaste av alla godsaker var de hembakade lussekatterna tillsammans med julmust eller ett glas mjölk.

De sista dagarna i skolan var hektiska och fulla av aktiviteter med julen som självklart tema och med det så efterlängtade jullovet i absolut fokus. Hela klass 4 A var full av sprallig och längtansfull glädje efter hägrande julklappar, julgodis, julmys och härlig ledighet. Vi hade också några riktiga mysstunder inför julen när fröken Inga Wallnäs släckte ned klassrummet och vi fick lov att i mörkret tända varsitt stearinljus på bänkarna. Medans stearinljusens stämningsfulla och lugnande lågor spred ett stilla fladdrande ljus över våra skolbänkar i mörkret, så läste vår fröken Inga Wallnäs ur en bok för  en skolklass som satt helt avslappnad och njöt av förtrollningen som en god bok och några stearinljus lyckades frambringa i ett klassrum som annars för det mesta kokade av liv och rörelse.

Hemma i huset på vävaregatan pyrde det också av ljuvlig förväntan mitt i all den förväntansfulla stress som fanns närvarande mellan alla bakverk, maträtter, julpysslande, julklappsinköp, luciatåg och julspel som trängdes med hockeyträningar, hockeymatcher och innefotbolls turneringar som samtidigt ägde rum i en späckad decembermånad.

 

Till slut så kom jullovet och några dagar senare det ögonblick som jag så innerligt och djupt längtat efter ända sedan novembermörkrets inträde.

Nämligen ögonblicket då det äntligen var dags för avfärd för resan upp till mormor och morfar och alla andra kära släktingar uppe i Åtvidaberg för att fira jul.

####

 

Huset på vävaregatan vilade ensligt, nedsläckt och övergivet i det tysta december mörkret. I grannhusen runtomkring lyste adventsstjärnor och ljusstakar och stillsamma puffar med rök slingrade sig ur skorstenarna. Hela familjen satt samlad i bilen som var fullproppad med julklappar, resväskor, en mamma som var hyperstressad, en pappa som var små irriterad och en lillasyster som hade sitt livs första jullov framför sig och som vanligt plirade glatt med ögonen. Och inuti mitt tioåriga jag hade det klivit ombord en sprickfärdig längtan som bubblade och hoppade, mina blodådror pulserade som gnistrande tomtebloss när jag tänkte på julens alla helmysiga begivenheter som nu låg "pyttenära" framåt i tiden.

 Drygt fyra timmars bilfärd norrut var vad vi hade framför oss. Första stoppet skulle ske hos farmor och Nore, som bodde ute på landsbygden nån mil utanför det lilla samhället Överum. Där skulle vi stanna en stund innan färden skulle fortsätta de två sista milen mot Östergötland och Sockenvägen i Åtvidaberg, som var resans slutdestination.

Julen 1980 stod på tröskeln när vi sakta lämnade ett Sölvesborg som vilade i ett tungt och nedstämt mörker denna stillsamma lille julaftonskväll. I husens och stugornas fönster tindrade ljusstakar och stjärnor hemtrevligt och stämningsfullt mellan nystrukna gardiner, allehanda pynt och utslagna julblommor i julaktiga nyanser. Här och var syntes julgransbelysning ute i trädgårdar kasta ljus och sprida skuggor över allt det spretiga, nakna och färglösa boende ute i det närmast permanenta mörkret.

Från bilradion mellan pappa och mamma i framsätet hördes radioprogrammet "Hallå Trafikant". Stressen som nyss härjat där hemma hade lagt sig och dubbdäckens monotona läte mot den nakna asfalten, surrade rogivande och sömnigt under  baksätet i vår röda Volkswagen "Jetta", medan vi sakta lämnade vår hemstad bakom oss i mörkret.

Snart slingrade sig vägen fram genom ett färglöst och avklätt landskap,  det blev allt glesare mellan upplysta gårdar och det enda som strålkastarna mötte var ett kompakt och ändlöst mörker. Redan innan vi lämnat Blekinge och nått Smålandsgränsen, så sov jag och lillasyster liggande i baksätet på varsin kudde och med en filt över oss till de sövande tonerna av dubbdäck mot naken asfalt.

Det sista som lämnade mitt medvetna var mormors ord via telefonen till mig några dagar tidigare. Med sin allra mest dramatiska röst hade mormor berättat för mig att det i Åtvidaberg kommit jättemycket snö och att det var gudomligt vackert överallt.

Med bilder av en gnistrande vit jul uppe i Åtvidaberg så somnade jag nånstans ute i det stumma, nedsläckta och snöfria landskapet några mil bortifrån kompisarnas och min lyckliga barndoms rötter i idyllen Sölvesborg.

####

När jag några timmar och åtskilliga mil senare yrvaken och småfrusen slog upp ögonen liggande i baksätet, så sov lillasyster Jessica fortfarande gott och fridfullt bakom mig. Bilradion brummade svagt, då och då växlade mamma och pappa några ord sinsemellan. Jag hade ingen aning om vart vi kunde vara där jag låg och tittade upp i det mörka biltaket, men visste av erfarenhet att resorna upp till släktingarna var dryga och att det säkert var många, långa mil kvar innan vi var framme.

Men det var någonting som var annorlunda. Hade det inte skett en förändring i ljudet från dubbdäcken mot asfalten, hann jag tänka innan jag reste mig upp från baksätet.

Och när jag väl satte mig upp så märkte jag meddetsamma att det skett en förvandling utanför bilfönstren medan jag sovit. Plötsligt var allt inte lika mörkt och dunkelt längre, plötsligt vilade det därutanför bilrutorna ett blygsamt snötäcke som med sin magiska kraft nu satt färg och väckt liv i det Småländska landskapets trötta och färglösa skal.

 Dubbdäckens tidigare så monotona läte hade ändrats och fått en något dovare ton, då landsvägen under oss nu låg täckt av ett tunt lager med packad snö. De eviga snöpinnarnas reflexer var inte längre det enda som glimmade ute i vintermörkret, nu glimmade det och lyste som ett öppet himlavalv överallt omkring oss.

Adrenalinet flödade till inom mig, genast blev jag klarvaken och hjärtat dunkade och hoppade upphetsat inuti mitt bröst medan jag spände ögonen ut i mörkret i jakt på den underbara synen av snö. Full av iver började jag ruska på lillasyster för att väcka henne och visa underverket som skett. Hon blev med ens blev klarvaken och började kvittra glatt när hon upptäckte förvandlingen som utspelat sig där utanför i landskapet.

Sen satt vi där min lillasyster Jessica och jag och tittade med stora, förväntansfulla blickar ut genom de kalla bilrutorna och såg den gudomliga vita snön breda ut sig precis överallt.

Ju längre vi körde och ju djupare in i Smålands allt tätare skogar vi färdades, så blev snötäcket allt tjockare och djupare och vägen helt täckt av packad snö. Snövallarna växte sig allt högre längs vägkanten och ståtade på sina ställen nu i höjd med toppen av snöpinnarna.

I varje andetag, i varenda kilometer följde jag hänförd det snöbeklädda landskapet med vidöppna ögon. Överlycklig och salig skymtade jag granar, tallar, buskar och kalhyggen smyckade och klädda i gnistrande vit pudersnö. I varje strimma av ljus från antingen upplysta gatubelysningar, bilens strålkastarsken eller i det tindrande ljuset från himlens tända stjärnor, så njöt jag som berusad av att se all snö som så vackert pyntat och satt färg och glans över den stumma och vilande naturen som omgärdade vår Volkswagen bil under vår ändlöst långa färd.

Jag och lillasyster räknade julgranar som så gudomligt vackert lyste ute i snödränkta trädgårdar. De allra vackraste julgranarna var de med ljusen i blandade kulörer, det blev närmast magiskt vackert att se de starkt blandade färgerna smälta samman med den kritvita snömassan som tindrade och lyste ute i vintermörkrets evighet.

Jag kände mig som den lyckligaste i hela världen. Julafton låg bara några timmar bort och jag skulle få vakna till en julaftonsmorgon klädd i en skrud av härlig snö uppe i Åtvid.

Allting var egentligen för bra för att få vara sant.

####

 

Vår bil rullade enträget vidare genom för oss välkända orter som Virserum, Målilla, Hultsfred, Vimmerby, Blackstad och Gamleby. Vart vi än for fram så målades fantastiska vyer upp framför oss, allting våra ögon mötte var som taget från vackra klassiska julkortsmotiv.

Framme i Björnsholm svängde av från E-66 och in på väg 35, där det på vägskylten stod Överum 10 och Åtvidaberg 42 km. Nu kände och visste vi allihop att den långa resan började närma sig slutet. För nu var varenda krök, varje backkrön, varenda gård, varje insjö och alla kryptiska namn på småbyar, kända och välbekanta. Här hade vi otaliga gånger färdats genom åren och tillsammans skådat det enastående trolleri som årstidernas skiftningar förmår skapa i ett landskap. 

Det lilla samhället Överum vilade ödsligt och övergivet, inte en enda människa eller mötande bil syntes till. Enorma snövallar kantade vägen som ringlade sig rakt igenom det lilla by- samhället. Kiosken låg öde och igenbommad. Löpsedlarnas rubriker och budskap möttes av blind och total tystnad. Enda tecknet på att det överhuvudtaget existerade liv i samhällets hus och lägenhetskroppar, var det blåa skenet från tv- apparater som skönjades fram bakom gardinerna.

Efter nån dryg minut så låg Överum bakom oss. Ljudet från dubbdäcken surrade dovt, den väldiga skogen vilade som en stum jätte intill den smala väg 35. Pappa körde sakta och på helspänn genom mörkret, djupt koncentrerad och sammanbiten. Vi visste allihop att det bakom de enorma snövallarna inne i den jättelika och djupt snötäckta skogen fanns gott om älgar, rådjur, hjortar, rävar och annat vilt som precis vilken sekund eller ögonblick som helst kunde komma framstörtande ur den kusliga urskogen och plötsligt hamna uppe på vägen mitt framför oss.

Sjön Såduggen låg vinterbonad och speglade sig i månskenet. Den igenfrusna ytan pryddes av en kritvit glittrande snömassa som blänkte magiskt vackert i månljusets sken. På andra sidan av vägen längs de branta bergsknallarna hängde enorma och gigantiska istappar ner likt jättelika spjut, som glittrade förrädiskt och hotfullt längs de mörka bergväggarna.

Landskapet som mötte oss var stumt och ödsligt. Genom det kompakta mörkret letade vi oss fram till de trakter där min far växt upp tillsammans med sina föräldrar och sju syskon.

Dessa väldiga och uråldriga skogar med bergssluttningar, insjöar, stigar, sänkor, bäckar, gläntor, gårdar, stugor och grusvägar som nu kantade vår framfart, kunde pappa på sina fem fingrar. Det var här i dessa nejder han sprungit omkring på barnsben genom ängar fyllda med vilda blommor, fladdrande fjärilar och gröna grässtrån. I dessa insjöars söta vatten hade han tagit sitt livs första simtag och fångat sin första abborre och gädda, det var här i dessa skogars mäktiga rikedomar pappa och hans förfäder plumsat igenom djup snö och mången gånger mött Kung Bores envisa och bitande köld.

Vid allra sista kurvan innan vi var framme hos min farmor och hennes man Nore i byn Möckelhult, låg min farfars stuga Ek-kullen, gömd mellan snösmyckade granar. Enslig, mörk och tyst låg den röda stugan belägen vid foten av ett resligt berg och en skog som syntes evig. Under många långa år hade min farfar levt alldeles ensam i denna stuga som ännu i dessa dagar saknade toalett och varmvatten och som värmdes upp av en gammal vedspis, mitt i stugans pittoreska och mysiga lilla kök.

Under någon av våra dagar här uppe under julhelgen så skulle vi hälsa på farfar och önska honom en god jul i hans mysiga lilla stuga. Bara sitta där i köket och känna värmen från den sprakande och knastrande vedspisen, njuta av Konsumbagarens kaffebröd tillsammans med  gul Loranga läsk. Det var också en njutning i sig själv att höra farfars dialekt när han drog berättelser kring sitt ensamma, men ändå rika liv ute på den ödsliga och djurrika  landsbygden.

Bara drygt hundra meter efter kurvan och farfars Ekkullen svängde vi av från väg 35 och in på den grusväg som också var uppfarten till farmor och Nores hus. Den lilla grusvägen och uppfarten där vi parkerade bilen var plogad och jättelika vallar tornade upp sig i mörkret. Nores stora timmerlastbil med släp stod sedvanligt parkerad på sin plats, bara en liten bit bort från huset.

På stela ben klev vi ur bilen och möttes genast av en sträng kyla som omfamnade oss allihop. Och mina skor som för bara fyra timmar sedan stått på naken och kall asfalt hemmavid, stod nu omgivna av ett tjockt lager med packad snö.

Farmor och Nores hus låg för sig själv och åt vilket håll man än sökte med blicken, så möttes man av skog och åter skog. En mäktig och ståtlig skog som stod  knäpptyst i det svarta mörkret och lurpassade illvilligt på oss.

Vi vandrade genom det kusliga och becksvarta ovanpå snö som knarrade härligt under fötterna på vägen in mot husets ljusa, varma och välkomnande vrå. Ur våra munnar steg små rökmoln ut i den bistra vinterkvällen, intill trappan stod det snöskyfflar och kvastar lutade mot husväggen.

Inne i husvärmen möttes vi förutom av de ljuvliga dofterna av nybakat, först av pudeln Luna som överlycklig hälsade oss välkomna genom att hoppa och skutta omkring oss som en vilde på hallgolvet. Katten Skrållan däremot brydde sig inte så värst av vår ankomst , men rasande söt var hon i sin glänsande silvergråa päls, med små dekorativa inslag av vita fläckar under halsen, på tassarna och uppe på nosen.

Vi kramade och hälsade glatt på farmor och Nore och slog oss ner i köket där en hel bibel från dofter av nybakade julkakor och allehanda maträtter dallrade i luften. Vi njut av nybakade lussekatter, pepparkakor, spritskransar, mandelmusslor, nötkakor och härligt mustig och söt julmust i köket, som alltid var den mest naturliga mötesplatsen hos farmor och Nore.

 

Lilla goa farmor med sina bulliga och små rynkiga kinder malde glatt på hur det stod till med livet i Möckelhult och hur släkten i allmänhet mådde och skötte sig. Medan hon glatt mässade på så letade hennes blick sig då och då ut genom köksfönstret mot väg 35, när några enstaka och sällsynta billyktor för några få sekunder drog isär det kompakta dunklet där ute. Lika hastigt som de främmande strålkastarna plötsligt dök upp där ute på den ödsliga och mörka landsvägen, lika hastigt drog de snart bort igen och det becksvarta utanför köksfönstret återuppstod.

Då och då drog farmor några bloss av sina gula Blend cigaretter. Emellanåt hostade hon till och grimaserade med hela ansiktet. Så länge jag kunde minnas så var hon alltid lite hes och rosslig i luftrören, alltid drogs hon med någon envis förkylning eller efterhängset virus som inte ville släppa taget.

Det mesta var sig alltså likt med farmor också denna julen.

Nore var lugnet och snällheten själv. Han såg alltid något trött och sliten ut, både i pratet och i kroppsspråket. Men så jobbade han stenhårt från tidig gryning till sen kväll med att lasta, lossa och köra timmer och massaved med sin Scania lastbil, längs de kurviga, trånga och svårpasserade grusvägarna inuti de evighetsdjupa skogarna i Småland och Östergötland.

Efter besöket i Möckelhult satte vi återigen oss i den iskalla bilen för att färdas de dryga två sista milen som återstod av resan upp till mormor och morfar i Åtvidaberg. Några hundra meter från farmors hus så passerade vi " Hyddan", ett rött trähus med vita knutar där pappas mormor Hillevi och morfar Hjalmar bodde.

 Ett besök hos dem fanns också inplanerat under julhelgen.

Det blev en halvtimmes färd genom urskog, istäckta och snöbeklädda insjöar och några mindre småbyar som vilade i det snötäckta och stjärnbelysta mörkret. Någonstans i mörkret lämnade vi Småland och mötte Östergötland. På ytan såg allting så fridfullt och harmoniskt ut i det tindrande vinterlandskapet, här och var lyste adventsstjärnor och ljusstakar i de glesa huskropparna och en och annan julgran eller snölykta lyste stämningsfullt ute i trädgårdar och längs uppfarter.

Klockan närmade sig midnatt när vi svängde in i Åtvidaberg. Här låg hustak, staket, vägar, uppfarter, häckar, träd, lekstugor, garagetak och lampor begravda under enorma snömassor. Varenda krök, kvarter och huskropp fyllde mig med en igenkännande kärlek. Det var här i Åtvid som min mamma bott och växt upp tillsammans med sin mor och far och yngre bror Christer. Och här i detta charmiga, mysiga och vackra lilla samhälle hade vi jättemånga släktingar och många nära vänner som jag under min barndom lärt mig uppskatta och tycka om.

Vi passerade gator och kvarter där de flesta av husen släckt ner och de inneboende nog gått och lagt sig med glädjefyllda förväntningar inför den stundande julaftonen. En dag fylld av möten med nära och kära som skulle locka  till skratt, glädje och lycka. Men säkert fanns det också innanför de nedsläckta fasaderna ensamma människor som bortom sömnen skulle möta en julafton som ännu mer ensamma och som ännu mera fångade i utanförskap. Kanske skulle dessa ensamma människor möta en julafton fylld av stumma minnen från en tid som för evigt flytt och där porträtten innanför ramarna och bilderna i fotoalbumen aldrig mer skulle bli levande eller talande igen.

 Konsum och Ica affärerna i Edberga stod tomma och övergivna. Uppskottade snövallar syntes överallt omkring de stängda affärslokalerna. I dessa båda affärer hade jag och Jessica otaliga gånger genom åren upprymda och överlyckliga varit med mormor och handlat. Det var alltid så mysigt och spännande att följa med mormor och handla och lottlösa blev vi heller aldrig. Och all personal som jobbade där kände man så väl igen och personalen visste också varje gång vilka vi var när vi kom.

" Åh har vi besök ända nerifrån Blekinge", brukade man få höra på den bredaste Östgötskan från de vänliga och leende kassörskorna, medan ens kinder rodnade och man blygt tittade nedåt och inte visste vad man skulle säga.

Efter att ha passerat de båda småbutikerna och korsningen vid Söderleden och svängde av in   mot Sockenvägen, så tittade jag hänförd ut mot de eviga fotbollsplanerna som gnistrade i miljontals små stjärnor under månens stämningsfulla sken. En bit bort i mörkret så visste jag att mitt älskade Åtvidabergs FF Kopparvallen gömde sig, liksom den vackra Bysjön, det tjusiga Adelsnäs slott, den mäktiga golfbanan och andra rariteter som nu låg dolda i ett stjärnklätt dunkel.

Det lyste välkomnande i fönstren hos mormor och morfar. Vi hann precis bara svänga in på uppfarten , när vi såg morfars gestalt uppenbara sig bakom sovrummets gardiner. Lika lång som resan varit för oss i bilen, lika lång och evigt orolig hade säkert väntan och längtan varit för mormor och morfar, innan vi äntligen var framme.

Utelampan vid ytterdörren tändes och dörren öppnades.

En lång resa på nära 33 mil var till ända.

En resa som startat i ett grått Sölvesborg hade nu slutligen nått sitt mål i ett Åtvidaberg som hälsade oss välkomna med en julstämning som inte kan bli mäktigare än med den vita snö som prydde hela det Östgötska samhället, dan före dopparedagen.

Hela jag tindrade av en ofattbar och gränslös glädje.

####

Med en bastant björnkram välkomnade morfar mig innanför dörren. Min stora ståtliga morfar som alltid elegant klädd i välstrukna finbyxor, skjorta och en matchande varm pullover. Morfar med sina varma, tjocka fingrar, håret stilfullt vattenkammat bakåt och så den där doften av rakvatten som alltid fanns med honom. I hallen bakom morfar väntade varma, kärleksfulla och välkomnande bamsekramar från mormor med nylockat hår och det obligatoriska köksförklädet runt livet. Mormor med sitt alltid sprudlande glada humör och sin kvittrande stämma, hela mormor lyste av glädje över vår ankomst till Åtvid och deras adress på sockenvägen 6.

Det varma huset bar på tusentals av ljuvliga och stämningsfulla dofter. Utifrån köket som låg direkt in till höger från hallen doftade det inbjudande från grytor, stekjärn och ugnsformar. Ugnen stod igång och spred en härlig lukt av  julskinka. Genast kände jag igen doften från mormor och morfars gudomligt goda och hemlagade fläskkorv, lika igenkännande spred sig den ljuvliga aromen från nystekta köttbullar, prinskorv och kåldolmar.

Jag fortsatte rakt fram förbi köket och klev in i finrummet där stämningsfulla ljuslågor svepte och dansade fram i varenda ledig och välkänd vrå. Julgranen ståtade elegant klädd med kulor i flera olika färgskalor. Glitter, flaggor, smällkarameller och en stjärna prydde också den tända julgranen som under sig hade en hel hög med läckert inslagna julklappar och förutom den högen så stod det lutat mot väggen bakom granen, flera vävsäckar fullproppade med ännu fler härliga klappar.

Och framför julgranen så stod också mormor och morfars lagom otäcka tygtomte på sin sedvanliga plats. Ända sedan jag var liten så hade jag alltid hyst en form av skräckblandad förtjusning för den där knappt meterhöga tygtomten som bar på en alldeles särdeles elak och farlig blick i ögonen och som överhuvudtaget hade ett ansikte som vittnade om ilska och nån form av illvillighet. Tygtomten stod klädd i samma träskor, tomteluva, röda kläder och skägg som den alltid gjort och den fick mig att bli lite lagom skraj också den här julen, fast att jag blivit ett år äldre sen sist jag mötte den.

Medan jag någonstans halvlyssnade till de välkända tonerna av glada och kvittrande röster utifrån köket och pappas kånkande med resväskorna ner för källartrappan, så stod jag alldeles stilla för mig och sög in all ljuvlig julstämning som bodde, levde och andades i mormor och morfars hus. Överallt möttes mina plirande ögon av tomtar, änglar, juldukar, julblommor och annat julpynt. Frestande lockades och mina ögon mot ett gigantiskt hav av allehanda julgodis som låg utsmyckat lite varstans i finrummet. I stora välfyllda skålar låg det nötter, fikon och mandel. Det fanns jordnötter, marsipan, skumtomtar, chokladpraliner, skålar med nonstop, chokladkakor, kartonger med After Eight, Aladdin, Noblesse och det fanns stora fyllda brickor med hemlagad knäck och ischoklad.

Utbudet var alldeles makalöst och mina smaklökar sjöng halleluja.

Från finrummets alla fönster som vette ut mot baksidan, såg jag att det var släckt och mörkt hos grannarna Gun och Åke. Ute i den smala trädgårdsremsan mellan husen brann ljusen från julgranen som morfar satt upp. Granens grenar hängde tungt och smyckades förföriskt vackert av den vita snön som helt och hållet täckte julgranen och det svaga ljus som sipprade ut genom snötäcket påminde om det så stämningsfulla skenet inifrån en snölyktas stearinljus.

Klockan hade nog passerat midnatt när vi samlade oss kring köksbordet och käkade smörgås med nystekta köttbullar, prinskorv och nygriljerad julskinka tillsammans med läskande julmust. Kökslampan lyste svagt, alla tända ljus spred harmoni och värme i den mörka julnatten. Vi hade så mycket att prata om och skrattade och njöt till fullo av varandras sällskap, liksom vi njöt av de härliga dofterna, smakerna och av all förväntan som glödde i kökets trygga atmosfär. Morfar och pappa tog ett par kryddade julsnapsar och morfars redan glada mungipor blev om möjligt ännu gladare och hamnade snuddande nära örsnibbarna på honom. Med en snaps eller nån kall whiskey innanför västen så landade morfar alltid i nån slags absolut och total harmoni.

Utanför köksfönstret vilade julnatten kall och bister under månen och stjärnornas vakande ögon. Svagt anades konturerna från plommonträdet utanför. I grannhuset där Evert bodde med sin fru Eva- Lisa och den underbara Golden retrievern "Senora", var det nedsläckt och mörkt.

Dessa stunder runt matbordet i köket hos mormor och morfar när man kom fram sent på kvällen efter den långa resfärden ända från hemmet i Sölvesborg, trollband verkligen hela mitt inre av kärlek och lycka. Dels så var det jätteskönt att äntligen vara framme och känslan att veta att man hade hela helgen framför sig tillsammans med mormor och morfar i underbara Åtvidaberg, ägde en känsla av harmoni som är omöjlig att beskriva med något så enkelt som ord.

All trygghet, kärlek och mysighet till trots, så fick ändå så småningom ögonen svårt att hålla sig öppna. Jag och lillasyster gjorde oss i ordning och bytte om till nattlinne och pyjamas innan vi båda kröp ner i mormor och morfars dubbelsäng. Jag i morfars halva, Jessica i  mormors sänghalva. Vi växlade några ord sinsemellan medan vi svagt kunde höra rösterna och skratten utifrån köket. Inuti oss bubblade det skönt av en underbar förväntan inför allting ofattbart härligt spännande som låg så nära framför oss. Som paralyserade hade vi flera gånger redan hunnit kollat upp berget med julklappar som gömde sig under granen och i säckarna inuti finrummet.

I morgon efter Kalle Anka så skulle vi få veta sanningen bakom alla paketernas frestande omslag och snören. 

Tallriken med gröt till tomten hade vi själva bevittnat när mormor ställt ut den på trappan.

Så småningom fick orden mellan mig och lillasyster allt längre mellanrum. Ljuden utifrån köket försvann allt längre bort och snart belägrade sig nattsömnens långsamma och lugna andetag hos två små syskon på väg in i drömmarnas fluffiga värld.   

Natten var mörk och stillsam medan ännu en av min barndoms magiska julaftnar närmade sig.

####

Julaftons morgonen väcktes jag av röster som spred sig utifrån köket och in till sovrummet. Jag låg ensam i sängen, jag hade varken hört eller märkt när någon av de andra stigit upp ur den goa sängvärmen. Med ett enkelt skutt så hoppade jag ur sängen och tog mig genast bort till fönstret och skevrade nyfiket och försiktigt på persiennen för att få bekräftat att den ljuvliga snön låg kvar.

Det som mitt tioåriga och pyjamasklädda jag möttes av när jag skevrade på persiennen och tittade ut från mormor och morfars sovrumsfönster, väckte fram ett av de lyckligaste ögonblicken jag någonsin varit med om under mina tio år i livet.

Inte nog att det äntligen var julafton. När jag kikade ut från mormor och morfars sovrumsfönster så möttes mina ögon av stora vita flingor som ymnigt virvlade ned från en snögrå himmel och som landade mjukt i ett redan tjock lager med ny härlig pudersnö.

Det var som en saga, som en önskedröm, jag var världens lyckligaste.

Jublande glad sprang jag ut från sovrummet och förbi hallens knarriga golv, ut i köket där allihop satt samlade kring köksbordet och där julstämningen redan infunnit sig vid det rikligt framdukade frukostbordet. Jag möttes av God Jul önskningar, varma leenden och öppna armar från mormor, morfar, mamma, pappa och en kvittrande glad lillasyster som satt uppflugen uppe i mormors ännu nattlinneklädda knä.

Och vi tittade gemensamt ut på den snöiga julaftonsmorgonen.

Utanför köksfönstret satt domherrar, talgoxar, blåmesar, gulsparvar och en rad massa andra hungriga småfåglar och tog för sig av maten på fågelbordet, talgbollarna och utav julkärven som satt fastsurrad runt plommonträdet.

Jag slog mig ner och njöt av skinksmörgås, köttbullar, prinskorv och rykande varm choklad. Att sitta och äta frukost en julaftonsmorgon hos mormor och morfar uppe i Åtvid nådde en grad av mysighet och värme som inte gick att jämföra med någonting annat. Jag behövde egentligen bara sitta alldeles tyst och njuta av närheten till mormor och morfar. Jag älskade när mormor berättade historier och händelser om Åtvid, om kusinerna i Jönköping, om våra släktingar och om sitt jobb nere på Föreningsbanken i Åtvid. Likaså när morfar kompletterade mormors historier eller berättade om vad som hände i mitt älskade fotbollslag ÅFF och om sina egna upplevelser ute på Facit, där morfar jobbat sedan han var 14 år. Jag älskade de här magiska mysstunderna, älskade att bara vara närvarande i denna kärleksfyllda atmosfär och lyssna och ta åt mig av det vuxna språket.

 Då och då ringde det i telefonen som hängde på väggen i hallen. Nära släktingar och goda vänner ringde och önskade god jul.

Nånstans under den långa frukosten så berättade mormor att hon lagt undan varsin julklapp till mig och Jessica inne i finrummet, varpå vi båda två genast rusade iväg och öppnade upp dagens första julklappar.

Det var något magiskt med min barndoms jular.

Direkt efter den långa frukoststunden bytte jag och Jessica snabbt om för att bege oss ut och möta den härliga snön som pyntat hela Åtvidaberg så fantastiskt vackert. Men innan vi kom ut så var mormor tvungen att se till så att vi klätt oss ordentligt och förstås smörja in hela våra ansikten med ett tjockt lager Nivea, så vi inte skulle förfrysa i det snöiga vintervädret.   

Sån var mormor. Omtänksam och kärleksfylld till max.

Morfar var redan ute och skottade när vi kom ut. Alldeles bakom mormor och morfars baksida låg en större gräsmatta som vette mot flera andra hus baksidor och där vi på somrarna brukade spela fotboll, badminton och leka bollen i burken och kurriggömma. Nu plumsade Jessica och jag förbi gräsmattans tjocka snölager upp mot skogen som låg alldeles intill. I detta skogsparti fanns en stig som genast gick brant uppför och som vi följde ända upp till toppen av backen. Sen åkte vi växelvis skidor och pulka nedför backen så snön yrde och våra skratt ekade mellan husen runtomkring. Vi rullade runt och lekte i den djupa snön, vi gjorde snöänglar och busade och kastade snö på varandra.

Förvandlingen jag och Jessica hade varit med om på mindre än ett dygn, var total. Vi hade lämnat ett naket och grått Sölvesborg och landat i något som kändes som Nordpolen i jämförelse. Jag var saligt överlycklig och hade önskat att alla mina kompisar hade fått se vad jag fick uppleva och vara med om denna underbara julafton.

Vi lekte vidare i de enormt höga snövallarna som snöplogen plogat upp längs Sockenvägen. Där byggde vi kojor och grottor med små underjordiska gångar som vi grävde fram under all snömassa som bildats. Därefter försökte vi oss på att göra snögubbar och snölyktor, vilket inte var det enklaste i den pudriga nysnön.

Efter några timmars aktiviteter ute i snön och när orken började tryta, så bestämde vi oss för att gå in och hälsa på Gun och Åke, mormor och morfars jämnåriga grannar. Förutom att de var grannar och goda vänner så var dessutom mormor och Gun arbetskamrater på Föreningsbanken.

Och varje gång vi var uppe i Åtvid och hälsade på så brukade Jessica och jag springa in och ringa på hos Gun som alltid blev överlycklig när hon öppnade dörren och såg att det var vi som kom för att hälsa på. Åke blev nog ganska glad han också, men inte lika glad som Gun vars glädje vreds upp på full volym i ögon, mungipor och i hela hennes kroppsspråk.

Efter välkomstkramarna gick vi in i köket och vi fick berätta om hur vi hade det i skolan och i livet i allmänhet hemma i Sölvesborg. Därefter inleddes den sedvanliga proceduren när Gun gick bort och ställde sig framför ett skafferi i ena hörnan av köket och med händerna hemlighetsfullt knutna bakom ryggen sade till oss de magiska orden, " Vilken tur att mormor berättade för mig att ni skulle komma så att jag hann köpa hem någonting gott till er".

Jag och Jessica stod förväntansfullt och skruvade på oss medan Gun öppnade upp skafferiet och plockade fram en varsin jättestor papperspåse proppfull med tablettaskar, klubbor, chokladkakor, lösgodis och frukt. Som alltid till jul tilldelades vi dessutom varsin väl inslagen julklapp utav denna gudomligt snälla och omtänksamma granne till mormor och morfar på gatan som var döpt till Sockenvägen och som verkligen var min barndoms "Lyckliga gatan" i alla avseenden.

          

 När vi kom in i huset igen så var förberedelserna med julmaten i full gång. Hela köket sprakade, fräste och glödde från stekpannor och grytor. Det doftade sagolikt gott och friden och samhörigheten mellan mormor, morfar, mamma och pappa som samarbetade där inne i köket var fantastisk att få skåda och uppleva. De var allihop fullt sysselsatta med att fixa fram ett fylligt julbord med plats och rum för alla smaker och sinnen.

Bordet i stora rummet stod elegant framdukat med de finaste besticken, glasen och tallrikarna. Servetterna var vackert vikta och kronljusens ljuslågar flammade stämningsfullt i nypolerade ljusstakar. Julstämningen var på topp och alla julklapparna lyste vackert intill granen.

Klockan 12.30 intog vi varsin tallrik och vandrade ut i köket och tog för oss av det digert uppdukade julbordets alla smakfyllda maträtter. Sen slog vi oss ner runt bordet och intog den efterlängtade matens alla läckerheter.

Mormor ståtade i en vacker julklänning och med välskött frisyr. Morfar var högtidligt klädd i finbyxor och vit skjorta med slips. Håret var noggrant bakåtkammat. Pappa hade också finbyxor, skjorta och slips och mamma hade en fin klänning på sig, där vi satt samlade runt bordet och käkade julbord några timmar innan Kalle Anka skulle komma att börja.

Länge, länge satt vi sedan och njöt av all maten och den goda julmusten. Morfar, mormor och pappa sänkte några kryddade julsnapsar, som var och en intogs först efter en liten snapsvisa som gemensamt framfördes av mormor och morfar med leende mungipor och strålande lyckliga ögon som lyste av kärlek och lycka.

För att bara försöka nämna lite av alla de godsaker som stod framdukade på julbordet denna julafton så fanns det bland annat: köttbullar, prinskorv, kåldolmar, Janssons frestelse, rödkål, brunkål, kokt potatis, hemlagad fläskkorv, revben, ål, ägg, kalvsylta, rödbetssallad, olika inlagda sillsorter, julskinka och säkert ännu fler rätter som jag glömt bort.

Allting präglades av ett behagligt lugn och ramades in av en enorm lyckokänsla där vi satt samlade och åt oss proppmätta medan snön lyste stämningsfullt utanför fönstren och dagen så sakteliga började skymma. Inuti mig pirrade det förväntansfullt inför tomtens besök som kom närmare och närmare. Jag brann av nyfikenhet på vad som gömde sig innanför alla de läckert färgglada julklapparna under granen och i säckarna som stod lutade mot väggen en bit bort..

 

Så småningom dukades maten undan och de vuxna diskade och gjorde i ordning.

Lagom tills Arne Weise dök upp i tv rutan så satt vi allihop samlade igen inför Kalle Anka. Soffbordet framför oss stod nu uppdukat med nybryggt kaffe, varm glögg och julmust tillsammans med ischoklad, knäck, nötter, fikon, lussekatter, pepparkakor, spritskransar, mandelmusslor, mjuk pepparkaka plus alla kartonger med marsipan och choklad.

Vi satt alldeles tysta när Arne Weise tände det berömda ljuset och Kalle Ankas gudomliga och sprakande föreställning drog igång. Jag älskade Kalle Ankas julhälsning. Jag njöt av programmet samtidigt som jag njöt av godsakerna på bordet framför mig, människorna intill mig och utav vetskapen att ögonblicket när tomten skulle komma och dela ut julklapparna, närmade sig. Och medan Lady o Lufsen, Tomteverkstaden och Pluto skickade julhälsningar så tog mörkret långsamt över och släckte så småningom ner Åtvidaberg.

Snart var Kalle Anka över för också den här julaftonen.

Och nu steg spänningen på allvar. Jag och Jessica utbytte några snabba blickar mot varann. Och kröp ännu närmare mormor i soffan. Kronljusens lågor fladdrade högtidligt, värmeljusen betydligt mindre lågor spred en mysig stämning.

Förutom i finrummet där vi satt, så var det helt tyst i övriga huset.

Nu skulle min tionde julafton gå in i det skede som gjorde alla dessa julaftnar till ett så alldeles makalöst magiskt och ihågkommande barndomsminne. Det var nu morfar skulle gå och köpa bröd, handla en tidning eller blev tvungen att åka till fabriken och fixa med någonting. Och det var alltid under just dessa tillfällen som tomten råkade komma på besök, en tomte som morfar aldrig fick träffa. Så hade det varit alla jular och så skulle det väl bli i år också.

Men fast jag nu var så stor att jag VISSTE att det var morfar som var jultomte, så ville jag behålla den där kittlande och smårädda spänningen från mina första möten med tomten. Och sen ville jag inte förstöra någonting för lillasyster Jessica eller för morfar som älskade att vara tomte för oss. Så efter att morfar försvann så pratade vi aldrig om att det var han som var tomten, vi ville nog allihop spela med i det tysta skådespeleriet som hörde till just våran jultradition.

Så morfar försvann också den här julaftonen medan vi andra satt kvar i soffan, tätt ihop slingrade.

Nu vreds spänningen upp till max. Det blev nästan helt tyst i finrummet.

Blickarna letade sig mot fönstren och vidare ut i mörkret.

Jag visste att snart skulle jultomten dyka upp därutanför med ljuslyktan, käppen och en säck över ryggen.

 Under tiden så gjorde mormor allt för att ytterligare blåsa liv i spänningen som redan dallrade.

Med låg och dramatisk röst berättade hur mycket tomten hade att göra med alla paket som skulle delas ut till alla barn och familjer runt om i Åtvidaberg och Sverige.

Så plötsligt ryckte mormor till och pekade upp mot skogen där hon tyckte att hon hade sett en ljuslykta glimma till mellan de mörka träden i den djupa snön.

Stela av skräckblandad förtjusning sträckte jag och Jessica på oss och stirrade upp mot kullen som vilade i dunkel. Det enda vi såg var svaga konturer av de väldiga trädens nakna siluetter som reste sig upp mot den nedsläckta himlen. Någon ljuslykta skymtade vi inte.

Eller.

Spänningen var nu nästan olidlig.

Då plötsligt genomborrades tystanden av några dova slag som tungt slog mot väggen bredvid oss.

"Hörde ni, nu var det nog tomten som talade om att han är här", spelade mormor skickligt med dramatisk röstläge. Och så plötsligt där ute i mörkret alldeles utanför fönstren så spred sig ett svagt ljussken och snart uppenbarade sig en stor och reslig gestalt bakom ljuslyktans sken.

 Jag och Jessica kröp ännu närmare mormor och greppet om hennes varma händer blev ännu hårdare.

Med en lykta i ena vanten och en käpp och en stor säck över ena axeln så rörde sig tomten sakta fram genom snön, innan han stannade till och med sin lykta alldeles intill det tomtemask klädda ansiktet tittade in i rummet där jag och Jessica satt som förstenade intill mormor.

Sen klev han närmare och knackade försiktigt med sina vantar mot fönsterrutorna.

 Mormor reste på sig ur soffan och gick bort mot altan dörren och öppnade för tomten samtidigt som hon hälsade tomten välkommen till oss.

Vips så hade jag och Jessica istället förflyttat oss bort till mamma och pappa, medan mormor hjälpte tomten in i stugvärmen.

Med hukande och böjd rygg och med käppen stöttande i parkettgolvet gick tomten över parkettgolvet med tofflor som var röda och fyllda med snö på ovansidan. För varje steg stötte han med käppen och suckade tungt över den tunga säcken han bar över ryggen. Mormor hade tagit hans lykta och satt den över den öppna spisen där den fortsatte att sakta brinna.

Tomten satte sig sedan på en stol som mormor hämtat åt honom och tittade sedan på oss innan han berättade att han haft fullt upp hela dagen och att han hade massvis med flera familjer kvar att besöka innan han var färdig för dagen.

När tomten sedan började plocka upp paket ur sin säck så fick mormor hjälpa honom att läsa och fast att jag visste att det var min morfar som dolde sig bakom tomtemasken och tomtekläderna, så pirrade det ändå inombords när man skulle gå fram och hämta julklappen som var till mig och för varje nytt paket så fick tomten ett tack och en kram.

Tomten hade många paket att dela ut. Han stannade kvar ända tills varenda säck var tom och tills alla klapparna under granen nått rätt mottagare och jag och Jessica satt omringade av ett berg med julklappar.

Fotografier tillsammans med  tomten togs innan tomten tackade för sig och sakta masade sig ut i mörkret och snön igen. Vi vinkade allihop åt honom när han med sin ljuslykta försvann runt husknuten och därmed tog adjö av detta årets julbesök.

Därefter inleddes årets absoluta höjdpunkt. Öppnandet av alla spännande julklappar. Att ens försöka sig på att förklara alla de känslor som sprakade och pyrde medans man öppnade upp julklappar som kom från så många olika godhjärtade släktingar, vänner och bekanta, dessa känslor är totalt omöjliga att beskriva.

Bara för att de var så utomjordiskt, obeskrivligt underbara.

####

 

Resten av julaftonen tillbringade jag mestadels med mina fina julklappar som jag fått. Och av den underbara risgrynsgröten med mjölk och saftsås.

På kvällen tog vi en skön liten promenad genom de närliggande kvarteren. Jag hade min nya arméfärgade jacka på mig som jag fått i julklapp medan vi strosade omkring i de trygga och lugna villakvarteren. Snön lyste och i många av husen som vi passerade kunde man innanför de upplysta fönstren se hur man tillsammans umgicks och firade jul.

 Allihop satt vi resten av kvällen sedan samlade och njöt till den sista droppen av ännu en julafton, tills ögonen inte längre orkade hålla sig öppna i knäet på mormor eller morfar.

John blund kom tidigt och kvällen var inte gammal när jag kröp ner i deras säng och somnade frisk och lyckliga bort från julaftonen 1980.

På juldagen var jag, pappa, mormor och morfar på julotta. Grymt segt att stiga upp så tidigt på morgonen och promenera genom allt det kalla ända bort till kyrkan. De enda gångerna jag tittade upp var när vi passerade mäktiga Kopparvallen och då tittade jag också bort mot det röda lilla huset där min stora idol Thomas Wernersson bodde.

Det var ljust, fint och stämningsfullt i kyrkan, men jag sov ändå under hela julottan.

Under hela den resterande delen av julhelgen så hälsade vi på hos massvis med släktingar. En dag blev det hos farmor och Nore där jag träffade fastrar, farbröder och kusiner. Det blev ett besök hos farfar i hans mysiga lilla kök med Loranga, Konsumbagarens Vetebröd och vedspisens varma knastrande.

Varje dag var fullbokad med besök, men vi hann också med att mysa och umgås så mycket vi orkade med den underbara snön som pyntade Åtvidaberg den här sagolika julen.

Sen kom ögonblicket då det var dags att resa hem igen. Vemodet i mitt bröst var lika tungt varje gång när bilen var färdigpackad och det var dags för avfärd och dags för farväl till mormor och morfar och Åtvidaberg.

Vi kramades länge och hårt innan jag och Jessica från baksätet i bilen vinkade till mormor och morfar där de stod på den snöklädda uppfarten till deras hus på Sockenvägen. Vi vinkade ända tills vi inte längre såg dem och de försvann ur sikte.....

Nu står julen 2015 för dörren.

Mormor och morfar finns inte längre kvar i livet. Det gula huset på Sockenvägen med det knarrande golvet i hallen och med alla oändliga minnen som bor där, tillhör numera 

en annan familj.

Gun och Åke och Evert med den underbara Golden Retrievern "Senora", finns inte heller kvar i livet.

Min barndoms "Lyckliga gatan" tillhör idag mina varma minnens boulevarder.         

Farmor lever inte heller längre. Nu bor Nore ensam kvar i huset. 85 år gammal och helblind. Farfar lämnade livet för över 20 år sedan och den röda stugan vid foten av berget, har min mamma och pappa sedan flera år som sommarstuga.

Så varje sommar när vi är uppe i sommarstugan och hälsar på, så blir det alltid en tur till Åtvid och förbi det gula huset på Sockenvägen.

Vilket alltid får mina minnen att blomma och mina kinder att bli fuktiga av tårar.

 

För där innanför hos min mormor och morfar bodde det en kärlek som var oändlig...

 

/// Jocke