Minns när jag låg inlagd tre veckor här i Lund för ett år sedan. När symtomen kring det vi nu vet var en infektion i en ansiktshalva, där skallben och andra ben tillsammans med vävnad ruttnat över större delen av denna ansiktshalva redan då.

Anledningen vet både jag och läkarna beror på den enorma mängd strålning jag utsattes för när jag 11 år gammal kom till Lund och man efter grundliga undersökningar konstaterade att cancern som angripit mig växt sig alldeles för stor för att mitt liv skulle gå att rädda.

Men man skulle ändå göra ett försök så efter en inledande dunderkur behandling med cellgift, påbörjade man en intensiv, hög dos strålbehandling.

Man hade ingenting att förlora, och tvärtom gav man mig en fortsättning på ett liv som varit fantastiskt och trots mitt skadade och väldigt annorlunda utseende , så blev fortsättningen på barndomen och ungdomsåren gudomliga, jobben som bagare och undersköterska har hållt mig från all arbetslöshet och störst av allt mötte jag kärleken, bildade familj, flyttade till hus, gifte mig och har fått två barnbarn.

Strålbehandlingens biverkningar har successivt blivit värre under de senaste 10 åren, för att nu kulminera i denna ruttna ansiktshalva, som efter att ha opererats bort efterlämnat ett tomt hål som byggts upp och täckts av andra kroppsdelar som tyvärr har svårt att fästa och läka ihop.

Alltihop det här jag är med om i direktsändning just precis nu, satte alltså ordentlig fart för över ett år sedan och det var under tre veckors tuff behandling i Lund, dit jag ankom 28 mars under minusgrader och snöstorm, som läkarna och jag skaffade oss svaren kring vad som pågick under vänster ansiktshalva som ständigt blev infekterad och svårt svullen.
Under den behandlingen för ett år sedan så anlände april och påsken med fortsatt isande, bitter kyla och stormar med vassa, virvlande flingor av snö. Kylan höll i sig under drygt tio dagar in i rastlösa april, då plötsligt sommarvärme drog in över Södra Sverige och fick människor att byta ut hukandet mot snöstormarnas anfall, mot svalkande glass som smälte i munnarna lika fort som täcket av snö trollades vips väck. Uteserveringar öppnades upp för servering av drinkar, shottar, Carlsberg, Mariestad och annat galet gott under mingel, skratt och förälskelse gentemot väderlekens plötsliga charmoffensiva förändring.
Och jag kunde på egna, lite vingliga ben lämna avdelningen för att få njuta en stund av värmen, fågelkvittret, ett och annat surr av humlor och ljuvliga känslan att jag började tillfriskna på sjukhusets parkbänkar.

I lördags då almanackan nått till den 6 april 2019 , kunde jag hållande i en droppställning gående med en personal, lämna andra våningen och ta mig ner till skyskrapans entré och gå ut till en parkbänk intill ett blommande hav av vårblomster och njuta av en ljuvlig försommar värme med gassande sol och 18 gradig värme.

Jisses vad skönt, vilket avbräck av torr och instängd sjukhusluft jag fick och min längtan hem växte om möjligt sig ännu starkare. Denna kvart av frisk luft ute i det fria fick mig också att inse att den här våren går jag miste om den gudomliga synen av oceaner med blommande vitsippor och bokskogarnas kommande knallgröna explosion i skönhet hemomkring. Inga inköp och planteringar av det härliga utbud av galet tjusiga och färgrika variationer av sommarblomster som finns och som verkligen förmår sätta fart på känslorna. Nu sliter Camilla ensam, med viss hjälp av sonen Rasmus, med allt trädgårdsarbete samtidigt som jobb, matlagning, handling, våra djur och huset ska skötas om och rulla.
Tufft.

Tuff är också tillvaron för mig. Värst är det med saknaden av kärleken och livet där hemma. Och ännu värre den fasansfulla rädslan som infinner sig när tankar kring döden kommer och vanmakten att behöva lämna alla människor som man älskar mest, då gråter jag hejdlöst och tvingar mig själv att slå bort dessa mardrömmar och istället leta efter den horisont med drömmar som jag vet finns tillgänglig nånstans.
Att vakna stelfrusen om nätterna med totalt nedblodade lakan och nattskjorta sliter, liksom att vakna vimmelkantig av trötthet och yrsel på grund av allt blod som lämnat mig och behöver ersättas. Oron för blodtryck, tempen, om CVK intaget som både funkar att koppla dropp via och även ta blod till prover med, att denna cvk funkar är livsviktigt med tanke på att alla mina blodkärl är totalt sönderstuckna.

Kampen för att lambonen ska överleva och att alla öppningar efter operationen i munnen, bakom näsan och upp mot hjärnan ska läka ihop genom att bilda nya slemhinnor pågår och kräver tid. Som vi har mina närmsta och jag, huvudsaken är att jag får bli frisk och en dag komma hem igen.

I torsdags kom svågern Mikael inom till mig när han körde från jobbet i Malmö. Alltid trevligt och sin vana trogen hade han något läsvärt med sig. Denna gången Allers Trädgård. Micke och hans Annie är guld värda som ställt upp så mycket för mig och Camilla och fortsätter finnas till hands och hjälpa.
I lördags var det meningen att Mikael och Mervi hemifrån skulle komma på besök. Något som gladde mig väldigt för det var verkligen ett snällt och hjärtligt initiativ från deras sida att åka ner ändå till Lund för min skull. Sedan har ju Mikael egen erfarenhet av att vårdas för cancer nere i Lund. För att han skulle överleva har han fått bära med sig ett fruktansvärt handikapp genom hela sitt vuxna liv. Ändå är han alltid lika positiv och sprider liksom sin fru Mervi glädje omkring sig. Vilket i sanning är oerhört beundransvärt. Och få komma ner till Lund väcker såklart en oändligt massa minnen till liv för Mikael.
Men medan mamma och pappa var här under fredags eftermiddagen var jag hostig och hes, vilket blev ännu värre mot kvällen då jag inte kunde få fram mer än enstaka kraxningar. Så jag fick tyvärr meddela Mikael och Mervii detta och de skulle komma en annan gång istället. Så typiskt och tråkigt.
I söndags kom Camilla tillsammans med mamma och pappa. Rösten långt ifrån okej och värre blir det ju när man sliter på den. Och som vanligt när de kommer så kan jag inte stoppa gråten och tårarna. Och efter några uppskattade timmar så följer jag dem ut till dörren i korridoren, kramas och tar farväl och när sista vinkningen och blicken av dem försvinner bort, har den förtvivlade gråten redan fått mig att skaka. Lika fruktansvärt varenda gång. Hur länge ska det pågå, finns något lyckligt slut.

Läkarna i Lund är fantastiska. Inte minst mina öronläkare och två kvinnliga plastikkirurger, Stina och Karin så underbart kunniga och varma i bemötande. Liksom all vårdpersonal här på öron och andra jag stött på bland annat på operationen, intensiven, post- op och olika personal från narkos som kommit och stöttat och hjälpt till när det behövts.

Mina läkare är ärliga med att de tar en dag i taget. Liksom jag och mina anhöriga. Läkarna vet inte med säkerhet vad som kommer att hända, de har kontroll på läget och olika planer på vad som behöver att göras om någonting förändras.

Så är det med svårt strålskadade patienter, men genom mig så lär man sig och dokumenterar för framtida patienters behandlingar och välgång.

Ingenting av det som sker, sker förhoppningsvis inte förgäves.....

Må gott, tack för att ni finns. Kramar.

/// Jocke

Ska nästa gång försöka några bilder från vår trädgård som jag saknar....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag. Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag. 5 november 1981. Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där....

De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill. Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrand...

        Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…    Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.   Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.   38 år senare kom sommaren 201...

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal. Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar. För när en...

Gryningen nalkas. Ömt och försiktig tassar den fram. Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet. Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret. För lördagen. 31 augusti. 2019. Nattens svar...