Kapitel 1

Tramporna virvlade lätt, en ljummen vind smekte våra kinder och ruskade lätt igenom våra välkammade hår. Gruset knastrade under våra cyklar där vi for fram genom en alldeles nyutslagen och knallgrön Valjeskog. Det doftade av sommar, kaskader av fågelsång ljöd utifrån buskar, snår och gläntor. Fjärilar, humlor och bin svävade eller jagade fram över blommornas välfyllda skafferi av nektar.

Våra ansikten log och skrattade, den långa väntan tillsammans med en enorm förväntan var äntligen över, slutligen hade dagen kommit då det var dags för skolavslutning.

Den lummiga bokskogen var som en evighetslång tunnel. Bara enstaka strimmor av sol lyckades tränga sig igenom det enorma lövverkets massiva tak och dessa strimmor blev som gyllene, tindrande magiska bloss när de väl lyckades tränga sig igenom lövmassorna och mötte tunnelns dunkla ljus.

Tillsammans for vi fram igenom den lummiga skogen och fortsatte in under de två viadukterna där tågen rullade fram på spåren ovanför. Strax därefter passerade vi högstadieskolan Bokelund och Svarta Leds idrottsplats. Surret från vaktmästarnas gräsklippare som for fram över härligt gröna fotbollsplaner blandades med ljudet av vinandet från slagen på de två grustennisplanerna.

Några minuter senare var vi framme vid Möllebackskolan och parkerade cyklarna på samma plats som vi gjort under hela detta första år på mellanstadiet.

 I ur och skur genom årstidens snabba skiftningar hade våra cyklar stått parkerade där medans färgglada höstlöv virvlat omkring bland nedfallna kastanjer och redan vissnade löv. Första frosten som gnistrat kristallklar och gjort vinterns kommande antågande påmind. Snön som legat djup och kristall vit medan tankarna fokuserade på jullov, spännande julklappar och frihet. Sportlovet som kom med skridskoåkning och dagar vid pulkabacken där vi åkt skidor och pulka och njutit av den varma chokladen och mammas hembakade bullar. Sen hade påsklovet kommit med påskägg, fotbollspremiärer och det återuppfödda ljuset som fick skateboarden och gympaskorna att plockas fram ur garderoben.

Genom alla dessa olika årstider så hade våra cyklar stått parkerade just här på Möllebackens cykelparkering, vårt första år på vår nya skola och det allra första året på mellanstadiet var nu framme vid sin allra sista och återstående dag.

 Denna högtidliga morgon stod Svenska flaggan hissad och vajade sakta i toppen ute på skolgården.

 Inne i klassrummet rådde enorm förväntan och en sanslös glädje som fick fönster och tak att bågna.

Precis alla log och skrattade. Tjejerna fnittrade i sina fina klänningar. Flätor, rosetter och hårband satt eller dinglade i deras nytvättade hår, halsband, armband och ringar gnistrade precis som deras söta ansikten som log och skrattade hejdlöst och hjärtligt fyllda av förväntan.

Högtidsdagen till ära var också vi pojkar uppklädda i nystrukna byxor, skjortor och tenniströjor. Våra hår var nytvättade och stiligt vattenkammade och det var fasligt svårt att sitta stilla och hålla munnen tyst, när det fanns så ofantligt mycket som bubblade, kittlade och bara ville krypa ut ur huden som i all förväntan och glädje kändes alldeles för trång.

Framme vid lärarens kateder stod en vas full med handplockade vilda och väldoftande sommar- blommor. Den mörkgröna griffeltavlan bakom katedern var fylld med stora bokstäver i blandade färger med det underbara budskapet vackert textat, SOMMARLOV.

Skolbänkarna var nyputsade och tömda på böcker, papper och pennor. En del av alla de teckningar och planscher som tidigare under terminen klätt vårt klassrum var nedtagna och borta. Nu gapade flera ytor tomma på den nerslitna och delvis spruckna fasaden.  Sista veckan hade vi elever i klassen mellan utflykter och andra typiska sista skolveckan arrangemang, städat och rensat ut vårt klassrum inför sommaren som nu väntade på hela klass 4 A.

På ett långt led  hand i hand gick hela klass 4 A från Möllebacksskolan mot S:t Nicolai kyrka belägen mitt i de centrala delarna av Sölvesborgs stadskärna. För första gången skulle en del av skolavslutningen ske i kyrkan med orgelmusik och tända stearinljus. Detta fick det givetvis att pirra lite extra i magen när vi på kullerstensbelagda trottoarer närmade oss kyrkan under högludda tonarter och yviga kroppsrörelser av den spralliga förväntan som bodde inuti hos oss allihop i våra 11 åriga kroppar.

 Ljuslågor brann högtidligt och kyrkoorgelns toner spred en sorts sorgligt allvar i kyrkan. En bit upp i taket hängde Jesus och tittade moloken och ledsen och uppgivet ner mot oss andra som satt uppradade på de stumma och kalla träbänkarna med varsin bibel i våra händer som inte ville eller kunde vara stilla för en endaste sekund. Träbänkarna vi satt på var hårda och kalla.

Plötsligt svepte en vind av ledsamhet och vemod rakt igenom mig när orgelns sorgfyllda tonarter gjorde mig påmind om vår klasskompis Krister som inte fanns med här I kyrkan med alla oss andra I klassen och sjöng med I sångerna uppklädd och glad precis som vi andra.

Min klasskamrat och min en gång bästa kompis Krister Eklund, vars mamma jag var dagbarn hos och Krister och jag som jag under våra första år i lekis och i skolan hade sällskap tillsammans från Getingvägen bort mot Falkviksskolan under skratt, bus och sprallig förväntan inför varje ny skoldag som väntade.    

Krister hann bara gå några år på Falkviks skolan med oss andra I klassen, innan han blev svårt sjuk och hamnade nere på sjukhuset I Lund.  Krister hann aldrig börja på mellanstadiet och Möllebacksskolan, och en dag under höstterminen i fjärde klass så fick vi reda på att vår klasskompis Krister var död och aldrig någonsin skulle komma tillbaka igen till vår klass och få börja på mellanstadiet som alla vi andra.

 Krister var bara 10 år när cancern tog bort honom från världen.

Under några frusna ögonblick satt jag och tänkte på Kristers där I kyrkan medan orgeln spelade sorglig musik och Jesus tittade ner I golvet med uppgiven blick. Plötsligt var det någon som knuffade till mig och försökte viska någonting I mitt öra och vips så återgick mina sinnen på full volym till verkligheten och dagens skolavslutning.

Den plötsliga påminnelsen om min saknade klasskamrat Krister blåste bort lika fort som den uppkommit till de stämningsfulla orgeltonerna som omgärdade alla oss finklädda och så uppspelta mellanstadieelever, som nu var så nära ett evighetslångt och underbart sommarlov som man överhuvudtaget kan vara.

Rektorer, lärare och prästen babblade enträget efter sina inarbetade manus, medan vi pojkar fnittrade och hade mer än allmänt svårt att sitta still och hålla tyst och låta bli att knuffa på varann.

 Efter klassens allra första avslutningsdag i kyrkan återvände vi sedan marscherande i ett långt led tillbaks till skolan och klassrummet igen bara för att gå igenom det där sista.

 Det där allra sista innan det var dags.

Alla i vår klass var från Falkvik. Ett stilla naturskönt bostadsområde i Sölvesborg, bara några stenkast från badstränder med det vaggande blåa havet och den mäktiga bokskogen med sina skogsgläntor, pärlande bäckar och åar, öppna vida blomsterängar och hagar med betande hästar.

Ända sedan första klass hade vår klass varit i stort sett detsamma sett till elever. Vi hade börjat vårt första skolår på den nästan alldeles nybyggda lågstadieskolan Falkviks skolan, en liten skola med ganska få elever boende i det kärleksfulla och familjevänliga och hastigt växande bostadsområdet falkvik.

 Flytten från lågstadiet på hemmaplan till mellanstadiet och Möllebacksskolan föregicks inte helt utan en viss grad av nervositet och frågetecken. För föräldrarna innebar flytten en ängslan och rädsla för att vi nu var tvungna och ge oss ut bland mer trafikerade och större vägar än tidigare, på väg till och ifrån skolan. För oss elever skulle det bli pirrigt att börja på en ny och större skola med många nya främmande ansikten och betydligt fler elever ute på skolgården.  

 Flytten, de längre cykelturerna och mötet med vår nya fröken Inga Wallnäs gick alltihop kanonbra. Ryktet om vår nya fröken hade gjort gällande att hon skulle vara jättebra, påhittig och snäll visade sig stämma till fullo. Inga Wallnäs var alltid positiv och glad och ställde upp för alla oss barn i klassen till hundra procent. Hon älskade musik och spelade gitarr och sjöng visor med oss i klassrummet så det skallrade i fönstren. Ibland läste hon sagor om Sune och Gummitarzan så man höll på att vaggas till sömns där i vårt nya stora klassrum. Och från november fram till jul så fick vi alltid släcka ner klassrummet och tända ett varsitt stearinljus på våra skolbänkar, vilket höjde mysfaktorn under den här lästimmen till en maximal tia.

Möllebacksskolan var en gammal nersliten skola med trött fasad, gråa klassrum med enorma fönster som satt placerade högt upp på väggarna. Skolgården var platt och livlös och antalet elever var ju väsentligt fler än vad vi var vana från åren i lilla, lugna och fräscha Falkviks skolan. 

Men vår klass hade klarat av flytten till den nya skolan alldeles utmärkt. Efter hand lärde man sig gilla den nya miljön som rådde på skolgården om rasterna. Ville man spela fotboll här fick man lira på en ojämn gropig asfalterad fotbollsplan och nätmaskorna i målen var lika uttänjda och vidöppna som en konsum kasse.

Men man vande sig med tiden.

Vår fröken Inga Wallnäs var inte närvarande denna skolavslutningsdag. Hon hade varit sjukskriven en längre tid men hennes ersättare Olle Bergman var också en mycket bra, lugn och snäll lärare.

Under tjo och tjim bjöds hela klassen på saft och bulle. En dag som den här fanns ingen irritation eller några skarpa toner bara för att klassrummet gungade av livlig upprymdhet och fönstren vibrerade lite av barnsliga skratt och högljudd förväntan.

 Några föräldrar var nu också på plats i klassrummet. Som alltid var det samma gamla trogna föräldrar som stod uppradade där längs klassrummets ena långsida med ansikten klädda i välkända leenden och med blommor och små paket I händerna. Nyfriserade och välklädda smälte dessa föräldrar perfekt in I detta högtidliga ögonblick.

Efter saft och bullar var det dags att gå fram till katedern och motta det kuvert med intyget som förtydligade att man fullgjort årskurs fyra I grundskolan. 

Sen satt man där I bänken bredvid sin bänkkompis och kände hur temperaturen bara steg I väntan på det där magiska, trollbindande ögonblicket, då allting slutligen och när som helst äntligen skulle vara över.

 Oroliga fötter trummade otåligt mot golvet, dampiga fingrar klöste den tomma skolbänken. Flickorna satt och fnissade så söta i sina fina flätor och klänningar.

Så äntligen kom ögonblicket då de klassiska orden flög ut ur lärare Olles mun, “Ha ett skönt sommarlov allihop”, sekunden därefter slogs dörren till klassrummet upp med ett enda stort och hjärtligt vrål. Först ut som ett pärlband flög alla vi killar i klassen vilt springande med det vita kuvertet i handen och ut genom dörren, sedan vidare ut till den stenbelagda korridoren, nerför den hårda stentrappan och därefter flög den hårda och tröga trädörren upp på vid gavel. Vi tog sats och flög vidare ut och fyllde våra lungor med den ljumma sommarens så friska och väldoftande luft. Våra ben var så fulla av liv och av glädje att det inte gick att låta bli att skrika ut ett, “nu är det sommarlov skrik”, medan benen virvlade som trumpinnar och våra hårstrå blänkte under sommarsolen.

Den Svenska flaggan vajade försiktigt uppe i toppen av flaggstången, himlen var alldeles klarblå med enstaka inslag utav dekorativa små fluffiga moln som makligt tuffade omkring. Syrenerna blommade i rosa, vita och violetta toner och doften de spred var ljuvligt somrig. Över skolområdet ekade det av spridda skratt och glada toner bland elever och uppklädda föräldrar med syskon som firade sista skoldagen.

Jag sprang med mina klasskompisar över skolgården mot cykelparkeringen. Det svaga luftmotståndet lekte i våra hår och skjorttyget fladdrade medan våra gympadojor flög fram över skolgården en sista gång för den här allra första vårterminen på mellanstadiet och på Möllebacksskolan. Vi satte oss på cyklarna och satte fart och tog sikte mot vårt Falkvik och våra hem som tryggt och troget stod och väntade på oss allihop.

Medan vi cyklade planerade vi redan hur vi skulle tillbringa resten av dagen, vi skrattade och dunkade varandra i ryggen, slirade med däcken i det knastriga gruset och kvittrade och joddlade glatt om allt mellan himmel och jord.

 I alla de välkända hemmakvarterens hus stod dörrar och fönster öppna på vid gavel och släppte välkomnande in den ljumma friska luften utifrån. I rabatterna blommade perenner i ny lukad jord, de tjocka gröna gräsmattorna låg jämna och nyklippta, i blomlådor och jättelika krukor prunkade sommarblomster villigt och färgglatt. Människor satt utomhus och fikade och alla ansikten man mötte bara log och skrattade, hela Falkvik var som en blommande och levande idyll denna ljuvliga dag.

Så småningom skildes våra vägar åt och vi drog var och en hem till sitt med våra cyklar. Nu skulle det dröja länge, länge innan vi skulle cykla till skolan igen. En hel evighet till kändes det som.

Inte konstigt att hela kroppen darrade och pirrade bakom cykelstyret på vägen hem till vävaregatan. 

Kapitel 2

Hemma i huset på vävaregatan fikade jag en stund senare med mamma och lillasyster Jessica. Lillasyster som denna dag precis fått uppleva sin livs första skolavslutning när hon idag slutat första klass på Falkviks skolan. Jessicas mungipor pekade rakt uppåt, munnen kvittrade glatt och oavbrutet, hennes ljusa och tjocka hår var bundet i två stora flätor och dagen till ära bar hon på en tunn sommar- klänning i färgglada och levande toner.

Vi satt i köket och drack mammas hemlagade ljuvligt goda rabarbersaft till mammas hembakade  kanelbullar. Stunden var gemytlig och tryggheten satt som klistrad i väggarna med de välkända tavlorna och broderierna..

Direkt efter fikan sprang jag in på mitt rum och slängde av mig mina examenskläder och bytte hastigt om till kortbyxor, t-shirt och fotbollsskor. Med en sportflaska full med rabarbersaft och ett par målvaktshandskar och fotbollen på pakethållaren for jag åter iväg på min cykel och trampande ivrigt bort mot fotbollsplanen där vi skulle träffas alla vi kompisar.

Falkviks skolans gräsmatta låg grön och inbjudande och väntade. De vitmålade fotbollsmålen med de gröna nätmaskorna var hur sköna och läckra som helst där de stod ute på gräsplanen. Ute på den asfalterade tennisplanen stod några småglin och jabbade tennis för glatta livet.

En efter en så dök kompisarna upp klädda I sin egen privata fotbollsmundering och snart var hela gänget av kompisar samlade och redo ute på planen. Vi delade upp lag och spelade sedan fotboll så svetten lackade och det var glädjetjut, målgester och gliringar blandat med pinsamt begynnande gråt och tårar som till varje pris inte fick komma ända upp till ytan och visas för kamraterna efter en tröstlös förlust.

Men en härlig kamp var det och vi hade förbaskat roligt när vi spelade tillsammans oavbrutet i timme efter timme där ute på falkvik skolans härliga gräsmatta. Vi bytte regelbundet lag och det lag som först kom till tio mål utsågs till segrare. Emellanåt pausade vi och drack saft och klämde ner några kanelbullar för att fylla på med ännu mera energi. Motivation och adrenalin fanns det oändligt utav i dessa fajter oss kompisar emellan, glädje och entusiasm likaså.

Under veckans alla vardagar klockan kvart över fyra åt vi middag hemma i huset på vävaregatan. Pappa jobbade som arbetsledare på Samhällsföretagen  i Olofström. Han pendlade dit med några andra Sölvesborgare och kom hem ungefär just vid kvart över fyra och då åt hela familjen mat tillsammans i vårt kök. En given tradition som efterlevdes år efter år, vecka efter vecka I vår familj.

Så var det också denna skolavslutningsdag, vi satt där samlade på vår givna plats runt pappas egenhändigt tillverkade furubord och käkade mammas välkända och välsmakande husmanskost.

  

Mätt och belåten och fullt tillfreds med tillvaron begav jag mig återigen hemifrån framemot kvällningen. Klädd i ett par avklippta jeans byxor, en t-shirt och gympaskor rullade jag iväg på min skateboard bort mot falkviks skolan.

På en tvärgata på vägen dit stannade jag skateboarden mitt framför familjen Nordenhjelms hus. Först tittade jag mig omkring så ingen såg mig, innan jag letade fram en cigarettask som låg väl gömd och dold under några täta buskar inuti en rabatt. När jag väl fick tag i asken med cigaretter stoppade jag snabbt ner den i ena byxfickan och rullade sedan oskyldigt vidare på skateboarden bort mot falkviks skolan.

Solen hade sakta börjat gå ner. På framsidan av skolans tegelbruna fasad hoppade några fnittriga flickor hage ute på den jämna svartfärgade asfalten.  På lekplatsen framför lekskolan var det några som glatt och tjoande gungade upp och ner. Några barn spelade kula i den ljusa sanden medan en del mindre barn skrattande åkte rutschkana och som efter den korta färden fångades  upp av lyckligt skrattande föräldrar.

Jag fortsatte rullade på brädan förbi alla småglin. Vid tennisplanen hade det bildats en lång kö av villiga entusiaster som inget annat än längtade efter att få tillgång att kunna spela. Ute på planen var det givetvis några äldre som spelade, medan de allra yngsta och minsta satt längst bak i ledet och skulle förmodligen få sitta där förgäves resten av kvällen, utan att få komma ut på planen och spela någonting denna kvällen heller.

Hur många gånger hade man själv inte stått där på kö och väntat och väntat på att få spela tennis ute på den så läckert inbjudande asfalterade banan. Man satt där och stirrade på de målade linjerna som var skarpa och klara, det gröna nätet som nästan var splitter nytt och bara längtade så det värkte att få komma ut och slå några slag med racketen.

Tålmodigt tvingades man vänta medans man kramade och höll så hårt i racket att händerna värkte och handtaget blev glashalt av svetten som bildades av ren frustration.

När man sedan i timmar suttit där och väntat på sin tur och det äntligen var dags att inta planen, brukade det ofta vara så mörkt och skumt att man knappt såg motspelaren på andra sidan av nätet, eller så hade ett plötsligt ösregn dragit in och tvingat de äldre att söka skydd och lämnat den åtråvärda planen tom och ledig. Men då var det så dags, när regnet vräkte ner och det genast började samlas pölar ute på asfalten.

 Detta scenario var någonting man fick uppleva många gånger vid denna tennisplan, men man lärde och accepterade att stå ut med detta väntande tills de äldre och starkare skulle bli klara. Om man sen bara fick spela några minuter med i alla fall knappt ledsyn, så blev värsta hungern i alla fall stillad och kvällen därpå satt man där återigen på träbänken och väntade lika tålmodigt och spelsugen igen.

Fotbollsplanen hade nu intagits av ett nytt gäng som svettades och fajtades ute på gräset där jag och mina kompisar lirat för bara några timmar sedan.

Vid skateboardrampen var det gott om folk. Förutom jag och min kompis, Steken, så var alla de andra grabbarna som hängde vid skateboardrampen en del år äldre än oss. Att vi två fick vara med dessa äldre grabbar berodde nog mycket på att Steken hade en storebror, Biffen, som var en av grabbarna I det här sammansvetsade äldre gänget.

Att vara 11 år gammal och få hänga ihop med alla dessa tuffa och hårda så mycket äldre grabbarna var en riktigt skön merit. Vi satt där jag och Steken och hängde med i det hårda, grova snacket som tillhörde. Emellanåt tände man en cigg och drog några bloss. Medan röken slingrade sig sakta upp mot himlen, någon var uppe på u-rampen med sin bräda och åkte upp och ner, från en bergsprängare spelades det Ebba Grön låtar från plattan “were only in it for the drogs”.

 Fy fan vilken oslagbar hårding man var där och då.  Man kände sig så jävla hård och oslagbar i detta sköna gäng med grabbar man såg upp till för att dom var så tuffa, hårda och så mycket äldre och ägde så ofantligt mycket mer rättigheter, frihet och erfarenhet än en annan stackars 11-åring med 10 kronor I veckopeng och tider att ständigt passa, för att inte riskera bli nedskälld av farsan när man väl anlänt till huset några timmar för sent.

Skateboard var populärt i Sölvesborg. U-rampen var alldeles nybyggd och det fanns också en vanlig ramp uppställd på skolgården. Själv tyckte jag det var jätteroligt att åka bräda, allra mest föredrog jag att rulla fram längs gator och på trottoarer eller nere I stan där en viss känsla av ungdomligt uppror dunkade I bröstet när man rullade fram mellan affär stråkens trånga gator.  Precis likt det uppror som speglade punkens hjärta och själ och vars budskap och ideal jag så gärna ville åka med I och sprida vidare genom att försöka vara så delaktig som möjligt. 

 Jag åkte också i u-rampen men inte alls med samma djärvhet och framgång som de äldre grabbarna som körde skateboard som orädda gudar.

Det rådde en rå men samtidigt härlig stämning runt omkring denna samlingsplats som u-rampen utgjorde. Det fanns några nerklottrade träbänkar och träbord att sitta vid intill rampen. Här var det brudar, punkmusik, snus, cigaretter och skateboard som regerade. Skämten duggade tätt och bar ofta på elaka och tuffa kommentarer mellan allihop.   

Vid den här tiden var det punken som regerade bland alla oss runt rampen. Från en väldig bergsprängare som en av de äldre killarna hade med sig spelades det Sex pistols, The Clash, Sham 69, Ramones och givetvis Ebba Grön som var absolut nummer ett och bandet på allas läppar.

På slitna t-shirts, jeansjackor och avklippta jeans var det inne att bära “badges” eller knappar som man fäste med hjälp av en säkerhetsnål som satt på baksidan. På knapparna fanns det bilder eller namn på punkgrupper eller bara enkla budskap som klargjorde punkens mål och mening med anarki och frigörelse från maktens höga boningar.

Punkmusiken var något, som när den kom, genast vid första tonarten fångade hela mitt pojkiga hjärta med delaktighet och kärlek. Det var något med soundet, tempot, budskapet och den råa inramningen krig denna färska musikstil som totalt fängslade mig och fick mig att gå igång fullständigt spräng full av adrenalin varje gång jag hörde den spelas.

  

Fritidsgården på falkviksgården var vid denna tid en oerhört populär plats att hänga vid. Barn och ungdomar i alla åldrar samlades och träffades här för att roa sig med sådant som kändes kul och meningslöst. Personalen som jobbade där var trevliga och tillmötesgående när det gällde att ställa upp och hitta på aktiviteter som passade så många som det var möjligt.

Det fanns en liten cafeteria där man kunde köpa läsk, saft, glass, bullar, kakor, chips och godis. Vissa dagar hölls idrottshallen öppen för olika aktiviteter. Nere i källaren fanns ett biljardbord. Där i källaren anordnades det också en del kvällar diskotek, så vi kunde dansa till hög musik med tjejerna och käka popcorn och dricka läsk.

Fritidsgården hade också en massa olika spel, den som ville kunde få rita eller måla eller hitta på något annat kul.

Vid tiden då punken och skateboarden kom till falkvik, kom det också en snubbe vid namn Anders Lorentzon och började jobba på fritidsgården.

 Anders blev en frisk fläkt och var utan tvekan en starkt bidragande orsak till att det byggdes två skateboard ramper på skolområdet. Rena drömmen för oss ungdomar som verkligen uppskattade och utnyttjade dessa ramper till fullo.

Punkmusiken var glödhet och jag tror att just Anders var en av initiativtagarna till att det i källaren bjöds på olika konserter med punkband. Ett av banden som kom och spelade som vi tittade på hette Rude Kids.

Desto större, och inte minst historiskt, var det klassiska arrangemanget som anordnades i oktober 1980.

 Gudarnas gudar Ebba Grön skulle lira på Bellevue parken i Karlshamn och fritids här på Falkviks skolan hade fixat en buss som skulle åka till denna spelning.

Intresset blev glödhett med en gång.

Jag och Steken fick lov att följa med för våra föräldrar, men när vi anmälde vårt intresse och skulle betala för biljetterna, stötte vi på motstånd från fritidspersonalen.

Våra tio år ansågs som för ungt för att beträda en konsert med Ebba Grön, som i media inte alltid sågs som direkt renhåriga och vars budskap ibland gick över gränsen för vad som var tillåtet i den vuxna världen.

Världen rasade samman, vi blev förtvivlade jag och Steken.

Ebba Grön tre mil hemifrån. En chans som aldrig återkommer. Aldrig någonsin igen.

Skulle vi inte få se konserten för att vi ansågs vara för små!

 Våra föräldrar skrev ett skriftligt intyg, Steken och jag bönade och bad och lovade sköta oss till punkt och pricka. Bara vi fick följa med.

Till sist gav de hyggliga fritidsledarna oss lov att följa med till Bellevue parken och festen Ebba Grön skulle leverera och bjuda på.

En extra ledare skulle hänga på och se till att allting gick som det skulle efter konstens alla lagar och oskrivna regler.

Det var mörkt när bussens så välkomnade ljuskäglor hittat rätt och gled in på falkviksgårdens parkering. Kaos utbröt, alla vi ungdomar rusade så fort vi kunde mot bussen, ingen ville komma sist ombord på bussen. Jag och Steken tog plats bredvid varandra. Sen bar det iväg.

Ingen av oss båda hade varit på Bellevue parken tidigare. Tjockt med människor trängdes utanför parken när vi kom fram. Jag och Steken följde strömmen mot ingången. Alldeles utanför stod en snubbe och sålde Prince cigaretter på ett bord. Han sålde bara stora paket som kostade hela tio spänn stycket. Jag och Steken bestämde oss för att dela på ett paket röd Prince.

Trots att en ask här var några kostsamma kronor dyrare än hemma i kiosken.

 En sedelfemma per man. Sen var det klart.  

Herre gud man kunde väl inte gå på en Ebba konsert utan röka.

Plötsligt var vi inne i en stor lokal där ett gigantiskt sorl rådde i en enda stor dimma av cigarett rök. På scenen stod instrumenten och högtalarna uppsatta. Vi drog runt och kollade läget, mer eller mindre hela tiden med en cigg i mellan läpparna eller i handen. Vi hade både Steken och jag våra stenhårda "knuttepajer" på oss, där en ölöppnare dinglade fritt där den satts fast på en rund kromad silverfärgad detalj som satt på knuttepajens vänstra sida framför bröstet. I stort sett alla som hade en skinnpaj på sig, hade precis som jag och Steken, också en stor silverfärgad ölöppnare hängande framför hjärtat på dessa älskade och vrålhårda skinnpajer som det verkligen andades punk och revolution kring.

Någon fritidsledare sågs inte till sedan vi steg ombord på Bellevue parkens gungande oas.

Plötsligt drogs folk bort mot en avdelning med flipperspel. Och där, bara några meter bort stod Thåström, Fjodor och Gurra och lirade flipper.

 Livs levande stod dom där framför våra uppspärrade ögon, Ebba Grön.

 Thåström med ett ihåligt vitt singel på sig, Gurra med sina runda brillor och Fjodor med sin arga uppsyn.

Plötsligt rökte jag ännu mer än innan, jag menar tänk om Ebba Grön skulle få syn på en där i dimman, då ville man ju inte vara någon menlös, mesig liten pojke som hamnat vilse på fel perrong.

Man ville ju vara som en av dom. Arg, stenhård, en rebell, en anarkist, en punkare som älskade den råa punkmusiken, drogerna och alla punkens sanna ideal.

Thåström var arg och bankade och slog i det stackars flipperspelet, Gurra såg lika cool ut som alltid i sina runda brillor och Fjodor såg ganska samlad ut där han stod bredvid flipperspelet och såg Thåström jacka ur på spelet.

Sen drog musiken igång och så stod man där och hoppade och skrek med i alla låtarnas välkända texter. Vilket drag, vilken drog, vilket sanslöst ös, vilken sann atmosfär, att stå där nedanför scenen och se Ebba Grön lira skiten av hela Sveriges samlade media kår och alla övriga instanser i musikens Sverige.

Ett himmelskt ögonblick som ägde hela världen.

Steken och jag var nog tveklöst minst och yngst av alla i publiken denna magiska kväll, men vi mottogs fantastiskt väl av den övriga publiken. Vi satt på axlarna hos de äldre och några storväxta, några äldre tjejer flörtade på skoj med oss och frågade fnittrande om vi ville följa med dem hem senare.

Ebba Grön röjde, vi rökte röd Prince, golvet gungade, öronen skrek, livet lekte den där magiska oktober kvällen på Bellevue parken i Karlshamn.

Vi var 10 år gamla steken och jag.

Asken med cigaretter röktes upp, någon personal från fritidsgården sågs inte till på hela kvällen, konserten tog slut och bussen tog oss hem vårt Sölvesborg igen.

 Vårt livs största upplevelse ägde rum den där kvällen på Bellevueparken i Karlshamn. En kväll då jag för första gången i livet försiktigt snuddade vid gränsen mellan barndomens skimmer och ungdomens råa och befriade värld.

Det blev en kväll då jag på allvar funderade på hur skönt och fritt livet skulle bli den dagen då jag skulle vinka farväl och adjö till den barndom som jag älskat, för att istället ta steget in i ungdomens härliga revolt av frihet och med så oändligt mycket fler möjligheter att tillgå under det här livet som bjuder på så fantastiskt mycket under sin resa .

Sådana tankar virvlade runt inuti mig efter den här magiska kvällen då jag fick vara med och beträda unik musikhistoria med Ebba Grön på Bellevue parken i Karlshamn den 30 oktober 1980.

Med lätt ringade öron efter Ebba konserten tuggade jag med lätt ringande öron Jenka tuggummi under den korta promenaden hem för att skölja bort röklukten i min mun, kom jag hem till huset på Vävaregatan, hängde av mig knuttepajen, sa god natt till mamma och pappa kröp ner i min sköna säng i hemmets trygga och skyddade vrå.

Dagen efter skulle vi iväg och spela en fotbollsmatch mot Åhus på bortaplan. Samling tidigt på morgonen, jag hamnade i tränaren Otto Kopatsch bil och satt och led hela vägen till Skåne och Åhus. De tio cigaretterna i den tjocka dimman på Bellevue parken hade gjort att jag denna dag mådde pyton illa där i baksätet. Tung i huvudet och någonting illavarslande som for runt i magen och gjorde mig illamående.

Matchen spelades på en grusplan mot Åhus. Den slutade 2-2. Jag gjorde ett av våra mål. Det var en av Åhus försvarare som skulle spela hem bollen till sin målvakt. Jag läste det tidigt och chansade och sprang och lyckades fånga upp bollen som var på väg mot målvakten, tog bollen och rundade målvakten och lade in kulan i nätet.

Illamåendet var borta, livet lekte igen och vårt andra mål i matchen gjordes av Jens Svensson.   

    

Avslutningsdagen gick mot sitt slut. En mandarin färgad sol sjönk sakta borta i den avlägsna horisonten. Kön borta vid tennisplanen hade suddats ut, dagens sista par kämpade tillsammans ute på den svarta asfalten.

Fotbollsplanen vilade nu öde och tom. Borta var skratten och alla kämpande fötter som tidigare smekt den gröna mattan. Målen stod nu övergivna, näten hängde stilla och tysta.

På andra sidan tennisplanen vandrade “friserar Rune” sin kvällspromenad med hunden. Några minuter stod han still på trottoaren intill Nabbavägen och följde tennisspelarnas kamp. Genast släckte jag min cigarett i rädsla för att riskera bli ertappad av “friserar Rune”, vars salong både jag och pappa klippte oss på.

Jag tog farväl av mina kompisar vid u-rampen. Steken och jag bestämde att höras av kommande dag.

Sakta rullade jag hemåt på min skateboardbräda i det bleka skymningsljuset. Lekplatsen låg övergiven och gungorna stilla. De fnittriga flickorna vid skolgårdens framsida hade för länge sedan försvunnit hem till sina hem och familjer.

Myggor och knott surrade ihärdigt omkring mina bara armar, ben och ansikte. Trafiken var gles.

Utifrån några husbaksidor hördes spridda skratt och glada toner från en fest.

Den ljumma luften doftade av blommande kaprifol, nygrillad korv och nyklippt fuktigt gräs. Uppifrån en tv-antenn spelade en ensam koltrast på sin alltid lika vemodiga melodi. En bedårande vacker sång med ett språk som talade om oändlig sorg och evinnerlig saknad.

Jag rullade vidare på skateboarden medan koltrastens sorgfyllda toner sakta ebbade ut och försvann.

Mina återstående cigaretter gömde jag på samma ställe som tidigare där i rabatten i säkert skydd under några torra barrväxter.

När jag kom hem satt mamma, pappa och lillasyster på altanen på baksidan av huset.  Stearinljus stod och brann högtidligt lite varstans. Jag åt grillad korv med bröd och drack rabarbersaft.

Pappa satt avslappnad intill grillen och tittade då och då ut över trädgården som vilade dov och stum. Mamma satt och stickade med en kofta över sina axlar. Lillasyster Jessica satt uppkrupen alldeles tätt inpå mamma. Munnen gick precis som annars, konstant och utan några längre avbrott hos lillasyster.

Myggen surrade envist och ihärdigt. De osynliga syrsorna spelade oavbrutet och sommarkvällen doftade precis så ljuvligt som bara en sommarkväll kan göra.

Mörkret tog vid. Stearinljustes trötta låga och gatlampornas monotona sken suddades ut allt mer. Vi satt tillsammans jag och min familj försonade i försommarnattens dunkla skimmer gömda i en tillvaro invaggad av trygghet och kärlek.

Mitt tjocka blonda hår spred ut sig över min mjuka kudde i sängen i mitt eget lilla rum.

Hjärtat bultade vilt och glatt i mitt bröst. I mina ådror virvlade blodet fram som en virvelvind.

Jag var en 11-årig pojke mitt i en gyllene barndom.

Varenda dag var som en lycklig högtidsdag på tivoli. Bra att välja vilken attraktion man ville hoppa på när dagen grydde och första kontakten med kompisarna knutits via telefonen. Fantasin flödade, det fanns inga hinder.

Från tidig morgon till sen kväll var det fullt ös som gällde, alla dagar var fullproppade av fantastiska möjligheter.

Tillsammans med kompisarna var det ständigt nya strövtåg och äventyr på agendan. För ett gäng hurtiga och friska pojkar i 11-års ålder, vimlade det av oändliga möjligheter till upptåg och aktiviteter att fylla dygnets alla timmar med.

Och nu var sommarlovet här.

Under lång, lång tid hade drömmen och längtan till sommarlovet efter hand gradvis stegrat mer och mer. En enorm längtan efter frihet tillsammans med kompisar och min familj.

Nu var väntan äntligen över. Skolavslutningen var nu avklarad och nu låg sommarlovet mitt framför mig och bredde ut sig som en evighetslång ocean.

Hjärtat dunsade ivrigt i slag efter slag och I mellan varje taktfast slag dök det upp nya kittlande möjligheter och upptåg redo att upplevas och anta som ännu en ny utmaning.

Jag var en 11-årig pojke med tjockt ljust hår och brunbränd kropp. Energin i mig ville aldrig sina, aldrig kunde eller ville jag vara stilla eller ha tråkigt.

Jag älskade allt som livet gav mig.   

Varje andetag fyllde mig med glädje.

Jag var frisk som en nötkärna och min nakna kropp var befriad från ärr och stygn.

Nu väntade ett tio veckors långt sommarlov. Tio långa veckor fulla med frihet.

När mina ögon till slut sakta stängdes, gjorde de det med ett leende. Samma leende klädde också mina läppar.

Jag vaggades till sömn full av drömmar och förhoppningar om den där ständiga morgondagen som alltid var så given och självklar för en 11-åring. Bortom en avslutad dag väntade alltid en ny.

Bakom mina stängda ögon sveptes jag iväg in i barndomens lyckliga sagovärld full av vackra historier.

I rummet intill mig sov min lillasyster Jessica, i ett annat rum sov min mamma och pappa.

Hela huset på vävaregatan 12 i falkvik i Sölvesborg sov denna försommarnatt tryggt och skönt. Precis som det alltid varit och skulle vara under mörkrets mystik och dolda handlingar.

Livet gick som på räls genom lycka, glädje, skratt och bus. Ingenting hotade, ingenting skrämde.

Min barndom blomstrade och lockade med ett långt sommarlov som väntade bakom nästa hörn.

Bortom sömnen väntade sommarlovets allra första dag på mig.

Därefter ännu en ny dag.

Och ännu en.

Som ett tåg utefter den eviga evighetens räls.

Precis som det ska vara när man är en liten pojke.

Jag var ju bara 11 år.

Som älskade det liv som blommade och som alldeles nyss och precis slagit ut.

Imorgon började sommarlovet.

Och det underbara livet skulle fortsätta sjunga för mig.

För en ljushårig 11-årig pojke utan ett stygn på sin kropp, som aldrig någonsin mött någon ondska i livet.

Året var 1981.

Inte hade jag den blekaste aning om vad som redan börjat gro inom mig. Någonting ondskefullt och farligt som skulle komma att föröndra inte bara sommarlovet totalt. 

Utan också hela mitt kommande liv....

Fortsättning följer.  // Jocke

Hemifrån vårt hus hemma på vävaregatan i Sölvesborg upp till det gula tegelhuset på Sockenvägen 6 i Åtvidaberg där min älskade mormor och morfar bodde var det 33 mil. Det var ofta mörkt och mitt i natten när vi anlände till våra så älskade morföräldrar, men efter frukosten dagen efter att vi kommit lade jag alltid benen på ryggen och försvann bort mot fotbollsplanerna. Mitt 8-10 åriga jag sprang virvlande över ängar av gräs och blommor. Jag sprang förbi huset där Thomas Ravelli en gång i tiden bott, upp mot en kulle. Åt vänster vilade den vackra lilla insjön Bysjön, som antingen glittrade eller poserade spegelblank.
Väl uppe på kullen ökade mina hjärtslag ytterligare i frekvens och iver om det skulle vara någon fotbollsträning eller inte. Besvikelsen som uppstod inom mig när planerna låg stumma, ensliga och öde fick genast tårar att brinna inte bara nerför kinderna utan de brände rakt in i hjärtat av ledsamhet och sorg.
Däremot de gånger jag kom kutande och möttes av planen full av spelare antingen i rödvita träningsoveraller eller blåvita tröjor med vita shorts och de obligatoriska röda strumporna , slog mitt hjärta dubbelslag av längtansfull glädje. Jag rusade ner och ställde mig bakom Thomas Wernerssons mål eller längs långsidorna och agerade bollkalle och fascinerades över vad hårt spelarna sköt och hur rejäla de var när de spelade ute på planen. Då och då fick man tack och beröm för att man hämtade bollar och ens lilla pojkhjärta växte rejält i volym kändes det som.

Det var min mormor som berättade för mig att detta Åtvidabergs FF spelade i högsta serien allsvenskan och att detta ÅFF för några år sedan varit allra bäst i Sverige och vunnit två guldpokaler på rad. Svårt när man var så liten att ta in sån information.
Mormor jobbade på Föreningsbanken i Åtvid
Och hade där en arbetskamrat vid namn Ulf Källum som spelade i ÅFF kring den här tidsepoken. En het varm sommardag tog mormor med mig till träningsplanerna och när spelarna pausade i värmen, tog hon mig i handen och ledde mig över den lena gräsmattan mot spelarna. Jag höll mormor krampaktigt hårt i handen och jag var så nervös och blyg. Men mormor hon presenterade sig själv och mig. Berättade var jag kom ifrån och spelarna hälsade på mig och sade några ord till mig och på en ljusblå t- shirt jag hade med mig fick jag hela lagets autografer. Gissa om jag var stolt, lycklig och mallig över autograferna och att jag fått prata lite med mina idoler. Samma dag eller dagen efter åkte mormor, morfar jag till ÅFF: s kansli så jag dessutom fick en t-shirt, keps och halsduk med ÅFF:s klubbmärke och färger.
Min kärlek till fotbollslaget Åtvidabergs FF var inte bara född utan också döpt i en livslång kärlek som varar ännu idag.

En vardag år 1997 åkte jag ner till Hässleholm när Åtvidaberg var där på besök. Och då såg jag av en slump att Sveriges television stora tv sport stjärna Jane Björk satt på läktaren. Jane hade i flera år varit programledare och en stor välkänd profil och var alltid i hetluften när det vankades mästerskap o h större engagemang. Nu hör det till saken att när Janes karriär började i lilla sportspegeln visade det sig att hennes favorit lag var Åt idaberg av alla lag. Det fick jag reda på då.
Nu satt hon där på läktaren och av någon märklig anledning hade jag lånat med mig Camillas fina lilla kamera denna kväll. Efter ett evinnerligt osäkert velande hit och dit gick jag till sist fram och frågade Jane om det var okej om någon kunde ta ett kort på henne och mig. Javisst svarade hon med ett vänligt och öppet leende och kortet skulle visa sig bli jättebra på oss. Jag tackade vänligt och kände mig så glad och nöjd att jag hade svårt att sitta still för alla upptaggade känslor.

Jag och tv sport stjärnan och ÅFF- aren Jane Björk sida vid sida på samma kort.
Kändes lika stort som overkligt på samma gång.
Matchen förresten slutade 1-1,

Några år senare sprang jag på Jane och hennes pappa Lennart nere i Ängelholm före matchen mellan Ängelholm och ÅFF. Jane kände igen mig direkt och det första hon gjorde var att ge mig en stor kram innan vi växlade några ord och tog farväl. Mina känslor svävade nån halvmeter ovan jord, tänk att hon känt igen mig. Lilla, obetydliga Jocke från Mjällby.

Om det var ödet, slumpen eller något annat väsen som styrde våra vägar står väl skrivet i stjärnorna, men helt ovetandes om varandras närvaro, så stötte vi på varandra i Växjö, Mjällby och även i Åtvidaberg. Helt otroligt. Och varje gång samma varma kram medan vi utbytte några ord och skiljdes åt. Jane boende i Stockholm, hennes pappa utanför Åtvidaberg och jag och min far i Mjällby och Sölvesborg.

En gång när vi träffades uppe på Kopparvallen i Åtvidaberg så frågade Jane om vi planerade att åka upp och se fler matcher, och det var en match som vi båda planerat att se, så då bestämde vi en plats i förväg att träffas på och se matchen tillsammans.
Och så blev det. Jane blev lite besviken att Camilla inte var med på matchen, men Camilla och fotboll har aldrig rimmat.
Jane, Lennart och jag såg matchen som ÅFF vann och vi drack kaffe tillsammans. Helmysigt. Och fortfarande en pirrande och lustig känsla att vi kom närmare och närmare varann. Jane var en fantastiskt varm och genomsnäll människa som alltid lyssnade och var så äkta och vänlig i allting. Hon var nyfiken på barnen och på Camilla, hur vi bodde och var vi jobbade.
Men lilla jag och Jane, det kändes overkligt och nästan för bra för att vara sant.

2009 möttes Mjällby och Åtvidaberg i en toppmatch av Superettan. Innan avspark fick jag på avstånd syn på Jane och pappa Lennart och gick dit för att hälsa på dem. Vi pratade en bra stund och innan vi skildes åt bytte vi mobilnummer med varandra. Oj vad det kändes spännande och jag lovade mig själv att inte utnyttja det i tid och otid bara för att få uppmärksamhet, utan för den vänskap som vi faktiskt byggt upp främst genom vår gemensamma kärlek för Åtvidabergs FF. Matchen slutade för övrigt 6-1 till Mjällby, vilket tog lång tid att komma över.

Vänskapen mellan Jane och mig fördjupades och vi lärde känna varandra genom att hålla kontakten via SMS. Hon i Stockholm och jag och min familj hemma i lilla Mjällby.
Till april 2010 bokade jag och Camilla en 4 - dagars hotellvisit i Stockholm i samband med att jag skulle fylls 40 år. Vi kontaktade Jane för å höra om vi kunde träffas ute på ett fik eller så när vi nu var i Sthlm. Men Jane hon ville bjuda hem oss till henne på middag och en hel kväll.
Gissa om det pirrade i mig och Camilla, men det släppte meddetsamma. Det var första gången de båda träffades och de klickade med varandra på en gång. Vi stannade kvar till över midnatt och då överraskade Jane mig med att gratulera mig på min 40- års dag med en stor flaska Tullamore i present. Det komiska är att Jane och jag fyller år samma dag. Så vi hade en stor blomsterbukett till henne och vi hade en gudomligt trevlig, rolig och känslosamt passionerad första träff till långt in på natten. Vi lärde känna varandra väldigt djupt och tände försiktigt en vänskap som andades med hjälp av en väldigt speciell låga.

Dagen efter på lördagen, båda våras födelsedagar, skulle Jane under förmiddagen börja jobba och hon bjöd in oss till tv huset om vi ville komma och hälsa på och göra en rundvandring. Såklart ville Camilla och jag det och vi bjöds på några oförglömliga timmars insyn, upplevelser och möten med alla slags urtrevliga kollegor till Jane. Medans vi gick där bland tv sportens kontorslandskap tänkte jag på alla profiler som tjänstgjort innanför dessa väggar under alla år, samtidigt som jag tänkte på alla de kändisar som jobbade där nu och dagligen kablades ut i etern och offentligheten med nyheter, reportage, intervjuer och direktsändningar.
Vi bjöds på en fantastisk upplevelse av Jane.
Rätt som det var ringde det i min telefon. När jag svarade så var det min stora barndomsidol Thomas Wernersson i luren. Stjärnmålvakten från Åtvidaberg som hamnade i IFK Göteborg och vann UEFA cupen två gånger och flera SM Guld och Svenska cupen guld med blåvitt. Thomas gjorde också några landskamper, blev kändis i tv programmet På spåret och även som expertkommentator för fotboll på tv sporten i många år. Nu ringde han mig och grattade mig på 40- års dagen. Herregud. Givetvis pratade vi också om dagens Åtvidabergs FF innan vårat samtal var över. Jisses vilken glad överraskning. Det var såklart den underbara Jane Björk som låg bakom denna fina, oförglömliga present.

Senare samma år 2010 kom Jane och hennes otroligt kärvänliga och godhjärtade mamma Daga och pappa Lennart, hem till oss på Ingemansvägen i Mjällby en varm sommardag. Gemenskapen och värmen emellan oss satt där genast. Härligt med sådan vänskap, betyder så mycket och man lever så länge av eftervärmens goda effekter. Hela vår familj och även mamma och pappa var med under denna oförglömliga sammankomst.

Året därpå, 2011 anordnade Jane en hjärtevänsträff för hennes kvinnliga just hjärtevänner. Och Camilla blev inbjuden. Träffen ägde rum på en charmig och vacker herrgård i trakterna av Katrineholm, dit Camilla tog sig med tåg och hämtad vid stationen av ett fordon med tydligt signalement av att det var avsett för hjärtevännernas färd mot herrgården.
Detta mästerligt sammansatta arrangemang med så många gäster gav Camilla varma minnen för resten av livet och födde samtidigt också en direkt och livslång kärlek till Janet Björk, Janes lillasyster som hon träffade och kände stor sympati med.
På kvällen var Marc Levengood inbjuden och bjöd på en enastående tänkvärd föreställning kring en massa olika teman.

År 2011 fick vi efter mycket pusslande ihop en ny kärvänlig och givande träff. Denna gången hemma hos genomsnälla mamman Daga och pappan Lennart några mil utanför Åtvidaberg. Så nära paradiset du bara kan komma geografiskt intill en vacker insjö och varierande storslagen natur med charmigt lantliga hus och välgenomtänkta trädgårdar och odlingar. Fria betande djur över rikliga betesmarker. Sen fick jag för första gången träffa lillasyster Janet och hennes då drygt ett år gamla dotter Linnea. Kärleksfull vänskap från första stund. Tänk att livet ibland kan vara så okomplicerat och fint mellan människor redan innan det första andetaget hunnit lämna kroppen vidare ut i det fria. Fantastiskt fint.

Så blev det mellan Janes och vår familj.

Vi har träffats nästan varje år. Håller ständigt tät kontakt. Ringer varandra vid högtider och när någon behöver tröst och stöd. Finns alltid närvarande varandra via våra tankar. Så tryggt och skönt med hjärtevänner. Janet och hennes charmtroll Linnea har varit på väg ner till oss så många gånger, alltid har något kommit i vägen. Nu senast sjukdomen. Men flera gånger har vi lyckats träffas utanför kärnan till vår vänskap, Åtvidaberg. Vi har även fått träffa deras broder Jan. Även han beväpnad med ett riktigt äkta och stort ÅFF hjärta.

Janet har både jag och Camilla täta kontakter med. En otroligt varmhjärtad människa.

Förra sommaren 2018 bjöd Jane och hennes kärlek Pelle mig och Camilla på sommarteater i Kalmar. Vi fick två fantastiska dagar tillsammans. Tyvärr fick Janet och Daga och Lennart förhinder att komma.

En dag i maj i år när jag efter tre månader som inlagd på sjukhuset i Lund satt på mitt rum, dyker plötsligt Jane upp mitt framför mig. Jag vet inte hur länge vi båda två grät framför varandra. Jane boende i Stockholm var på ett jobb i Malmö och lyckades hitta en lucka och kom under några oförglömliga timmar och hälsade på mig.

Hjärtevänner.

Nu när jag vet att livet är på väg att lämna mig, vem dök inte upp hemma hos mig och Camilla i lördags eftermiddag. Jane och hennes genomtrevliga kärlek Pelle. De stannade tills långt in på kvällen och kom tillbaka igen på söndagsförmiddagen. Tacksamheten man känner är oändlig.

Precis som jag gör för varenda besök jag får. I torsdags kom min farbror Mikael och faster Ellinor. Också efter en många långa timmars bilfärd. Kärlek som värmer. Liksom när grannarna eller arbetskamraterna eller kompisarna kommer på besök. Känner sådan tacksamhet och glädje. Och alla fina blommor, hälsningar, vykort, hjärtan på Facebook och telefonen. Allt fastnar i mitt hjärtas innersta rum.

Men tänk att jag den där kvällen nere i Hässleholm till slut tog mod till mig och vågade fråga om det där fotografiet på sport tv stjärnan Jane Björk och lilla mig Jocke Eriksson från Sölvesborg.

Resten av den sagan säger mycket om livet....

En riktig hjärtevänssaga.

All kärlek till er. / Jocke.

Tiden.

Främst i ledet leder den obehindrat vår moder jord och oss alla vidare genom sekel, världshistorier och våra årstider.

Nu kämpar jag för att få lite mer av just denna tid. På jorden. I livet. Med egna andetag. Bland alla er andra och med dem jag älskar.

Hur mycket jag har kvar att leva, se, höra och känna, vet ingen säkert.

Men jag känner hur något främmande, otäckt och ovälkommet närmar sig mig.

Och det skrämmer mig. Och gör mig ibland obotligt ledsen.


Jag är hemma igen.

Så många tankar, frågor och funderingar som snurrar runt sig själva och ständigt någonstans under sin resväg hamnar vilse.

Av rädsla. Av ovisshet. Av ovilja.

För det sista svaret.

Allra, allra sista svaret kring min stund på jorden.

Hur det kommer att lyda.


Camilla och barnen har möblerat om stora rummet och anpassat det på bästa sätt inför resan mot slutstationen som någonstans står redo att möta mig när mitt nummer kommer upp.

I en bekväm sjukhussäng har jag nära till dörren mot vårt älskade soldäck och vackra baksida med trädgården och gräsmattan. Framför mig har jag Tv:n och våra generöst stora fönster som släpper min blick fri ut mot trädgården, gräsmattan, ängens resliga träd och himlens alla miner, budskap och humörsvängningar.

Kan inte få det bättre än så här i den situation som uppstått och hela mitt hjärta ler av tacksamhet och värme över närheten av Camillas varma blickar och känslorna som bedövar värsta smärtan och ångesten när vi håller om varann och tillsammans bläddrar i vår kärlekssagas alla minnen.

Ännu mer värme fylls på när våra älskade barn med respektive och våra älskade barnbarn Mio och Edvin kommer hem. Liksom när min älskade syster Jessica med familj kommer, mina älskade föräldrar och alla kära vänner och bekanta som varit och besökt mig. Möten som tankar mig full av sinnesfrid och fulloktanig kärlek.


Skönheten, mystiken och mångfalden som omgärdar livet har alltid fångat mig av omättbar förtjusning. Som alla vi människor får man kämpa och anta utmaningar ibland, som när de väl besegrats och övervunnits får ens liv att upplevas och kännas ännu mer fantastiskt njutbart och fullständigt fulltecknat av spänning och meningsfullhet.

Så här det alltid varit för mig.

Ändå tills för snart ett och ett halvt år sedan, då den här svåra biverkningen efter barndomens stränga strålbehandling, likt en vulkan började signalera att någonting var fel i vänstra ansiktshalvan.

Kampen med operationer och oändliga behandlingar har varit tuff och lång, men tyvärr också till slut förgäves.

Skelettet har ruttnat.

Därför ställs jag och familjen nu mot en ny ångestfylld och tuff utmaning i ett nytt kapitel av våra liv.

Mötet med döden.

Den svarta, stumma, ensamma färden längs en evig evighets lång vila.

Eller.

Möter man något annat.

Svåra och jobbiga tankar.

För att det är någonstans dit jag absolut inte vill färdas och tvingas stå redo oc?h givakt inför alla redan i mitt liv. Jag som hade så många önskemål, frestningar, målsättningar och drömmar kvar att vilja utforska, utmana, smaka och njuta av tillsammans med min stora livskamrat Camilla.

Planerna som var oändliga guppade skissade och klara uppe bland molnen vi färdades leende och lyckliga med.

Men någonting illavarslande, kusligt morrande gömde sig bakom drömmarnas molntussar och nu gäller det att ta till vara på de guldkorn jag kan nå och ta till mig.

Härliga sköna stunder i solen. Sällskapet av familj och vänner. Väntar både långväga och närboende vänner och släktingar på besök under de närmaste dagarna.

Klarar mig själv helt och hållet ännu. Sköter mitt matintag via den inopererade pegen på magen . Medicinerar mig på egen hand. Mycket smärtstillande och mer och mer lugnande när behovet att försöka styra bort funderingarna kring det ofrånkomliga som klämmer, biter och plågas , behöver övernaturlig hjälpinsatser.

Livet är fortfarande oändligt vackert . Som när gryningsljuset försiktigt smygande och gäspande anländer och suddar ut nattens vakande och återstående rester. Himlens oändligt olika nyanser förvandlas under några timmar i skiftande fyrverkerier av ljus och toner i nån sorts strävan att avslöja eller förvilla vilket humör vädret kommer att bjuda på när dagen väl är fullvaken.

Mitt friska jag älskade i detta magiska skådespel att njuta av en kopp kaffe i den sträva morgontimmen, numera försöker jag njuta en stund i utsikten från min sjukhussäng, innan jag söker några timmars fler sömn.

Häromkvällen gick jag och Camilla en promenad längs slottsparken. Väckte så många minnen. Som när vi de första åren bodde på S:t Ibbsgatan och närmast dagligen gick och matade ankorna med våra överförtjusta barn som då var så små att de åkte barnvagn. Alla trädgårdens dag och julmarknader vi besökt friska, lyckliga och totalt främmande för det tragiska avsked som väntar vår mångåriga kärlek och vår familj och vänner och bekanta.

Solen har klättrat ner för idag. Koltrastens vemodiga sång gör mitt hjärtas sorgsna slag sällskap. Smärtan i mitt söndertrasade ansikte ska jag försöka mota bort med morfin och Alvedon och sen hoppas jag få några välbehövliga timmars sömn.

I morgon är en annan dag. Som leds av en tid som aldrig står still.

För mig stannar snart tiden.

Jag hann aldrig få lägga mitt livs pussel klart med den jag älskat mest.

En av mina sista stora önskningar i livet är att ni kommer så många som möjligt på min begravning så vi kan säga farväl till varandra.

Skulle göra mig lycklig och tacksam.

Tror jag kommer att sova gott då....

All kärlek till er.

Kramar Jocke.

Från glipan i vårt öppna sovrumsfönster guppar emellanåt små andetag av frisk kvällsbris in i sovrummet.

Svagt hörs koltrastens magiskt vackra sång vaggande ta farväl av ännu en dag ute i skiftningen mellan kvällens sista brus och nattens anländande skimmer.

Intill och bredvid mig ligger mitt livs stora kärlek hjärter Camilla och andas ömt och försiktigt. Under 25 år har vår kärlek varit oändligt sprudlande stark och via henne öppnades vägen genom livet för våra fyra älskade barn Linda, Sandra, Ida och Rasmus.

Efter närmast fyra månader inlagd på sjukhuset i Lund och Kristianstad är jag utskriven och hemma igen. I min egen säng, sommaridyllen dukar dagligen fram möjligheten att inta frukosten utomhus i strålande solsken och sällskap av Camilla och vissa morgnar dyker någon av barnen upp med nybakade frallor.
Värmen skapar möjligheter att njuta av våra nyinköpta fällbara utemöbler med fotpallar långt in i kvällens dunkla mörker. Kylan får Camilla att ta fram varsin filt och tända några värmeljus. Vi pratar och gråter lågmält sinsemellan om den långa, svåra tid som passerat och den ovissa, stumma framtid som väntas anlända.

Fågelkvitter, smattrandet från gräsklippare och häcksaxar, brummandet från postbilen kring lunchtid och hundarnas ständiga kontaktsökande trofasta ögon, gentemot de senaste månadernas vistelse och knappnålsliknande jakt efter underverk och ljuspunkter under den grymt tuffa kampen att någon gång lyckas få mitt ihop plockade och svårt söndertrasade ansikte att läka. Ångesten, smärtan och ovissheten som gnager djupa sår i själen i Camillas, familjens och mitt hjärta. Camillas oerhört tunga börda att trösta mig, barnen och sig själv, samtidigt som huset, trädgården, hundarna, räkningarna, handlandet, matlagningen och jobbet ska skötas medan hon också ska leva, andas och hämta krafter. Hemmaboende sonen Rasmus har stöttat, kämpat och försökt finnas till hands i den omfattning han förmår och klarar av.

Men jag känner i min kropp medan jag vattnar blommorna, går en liten runda eller surtit uppe några timmar, att kroppen är slutkörd, krafterna finns inte där och jag.måste lägga mig för att hämta lite ny energi. Men hela jag går på reserven, får tvinga mig själv att försök drömma fram och uppfinna ljuspunkter som jag någonstans vet om, inte finns i verkligheten längre.
Men jag är nog född med en envis hoppfullhet som får mig kämpa så länge de sista små sandkornen av hopp ändå håller sig kvar som en osynlig hägring framför mig.

Knappt två veckor hemma gick det, sen följde Camilla, Anton och Edvin med mig till Kristianstad igen. Efter tre långa timmar på akuten var jag tillbaka på öronavdelningen och låg hjälplös och håglös mellan stumma väggar och tomma fönster som vette ut mot en värld som jag sakta distanserades allt längre bort ifrån. Tårar och förtvivlan skilde oss åt när mitt sällskap lämnade mig och jag erkände att mina krafter och kämpaanda snart inte räckte till längre. Orken var på väg att helt sina.

Som så ofta på senare tid började jag acceptera att få somna in och lämna smärtorna, den förlamande tröttheten och knivarna av ångest. Jag och Camilla hade under min tid hemma många känslomässigt urjobbiga samtal, men samtidigt som vi grät var det också nödvändigt att prata om det oundvikliga som vi båda någonstans kände kröp närmare. Värst för mig var det att ens nudda tanken att behöva skiljas åt från vår 25- år fantastiska kärlekssaga, våra älskade barn med respektive, våra älskade barnbarn, min älskade syster Jessica med familj, mina älskade föräldrar, Camillas älskade mor och syskon med barn, släktingar, kusiner, vänner, kompisar, grannar, hjärtevänner, arbetskamrater med flera.
En mardröm utan slut.

På onsdagen efter att jag var tillbaka i Kristianstad valde man att röntga mig från lungorna och uppåt med kontraströntgen. Dagen efter kom svaret. Den ursprungliga infektionen hade kommit tillbaka och blossat och spridit sig rejält över ansiktet och upp i huvudet. Kontakt hade genast tagits med Lund och det gemensamma svaret som levererades till mig på torsdags eftermiddagen var att det fanns inte längre något att göra för mig. Kampen var slutligen över och förbi. Mitt liv med mirakel var till ändå. Jag skulle tvingas lämna mitt livs kärlek, mina barn, min älskade familj och allt annat jag lärt mig älska med livet. Jag var inte färdig, långt ifrån mätt, jag och hjärter Camilla som hade såna planer för barnbarnen och våra liv.
I februari erhöll jag gåvan för att ha varit anställd i kommunen i 25 år. Borgmästaren, omsorgschefen och löneassistensen Monica Lindau var hemma och överlämnade gåvan. 22 maj i år firade jag och Camilla 20- årig bröllopsdag. För några friska år sedan bestämde vi att vid den dagen gifta om oss och föreviga varandra med ännu en varsin livslång kärlekstatuering, den här sjukdomen satte stopp för det firandet.

Den 10 mars hemma på Ingemansvägen i Mjällby anordnade Camilla och jag en middag med familjen inför min stora, svåra och ovissa operation. Ändlösa tårar rann nedför våra hjälplösa kinder när vi tog farväl. För vi visste att det kunde vara sista gången vi sågs. Måndagen 11 mars nere i Lund höll jag på att bli galen av vanmakt och dränkt av tårar när Camilla och jag skiljdes åt mot kvällningen på sjukhuset när det bara återstod timmar tills jag skulle sväva iväg in i operationens ovissa mörker.

Nu snart fyra månader senare ska detta grymma, definitiva och obeskrivligt jobbiga slutliga farväl snart äga rum i en grym sanning av verlighet. Jag väntar på att få komma hem och avsluta livet där hemma nära familjen. Jag har en önskan om att få vara nära dem när sista andetaget lämnar mig och jag slutligen tar farväl av min stund på jorden. Camilla har lovat mig en fin gravplats där hon också lovat vila när hennes resa är över. Känns så varmt och fint att ta med sig, även om jag tror och hoppas hon finner en ny kärlek efter min aska.
Tankarna kring barnens framtid slutar heller aldrig att rulla, liksom mina önskningar om att min och Camillas familj lyckligt ska snurra vidare in i framtiden.

Många sorgliga och svåra avsked väntar, men så betydelsefulla och viktiga.

Fyra operationer har det blivit under den här resan. Sammanlagt en bra bit över ett dygn på operationsbordet. Hoppet och tron har funnits närvarande ändå tills den allra sista tiden då det gradvis slocknat. Fantastiska läkare och sjukvårdspersonal har jag mött i överflöd som bemött och behandlat mig som en ängel. Mina närmast anhöriga har gjort allt för mig, jag haft oändligt många betydelsefulla besök, fått massor av gåvor, vackra blommor, brev, vykort, hälsningar och telefonsamtal. När jag efter 11 veckor nere i Lund förflyttades till Kristianstad, överöstes jag av kramar, tårar och massor av beundransvärt beröm från all personal där nere vid avskedet som fick mig att gråta av både glädje och tacksamhet.
Glädjetårar rann nedför mina kinder också när jag för drygt tre veckor sedan skrevs ut från Kristianstad och äntligen skulle få komma hem igen.
Den glädjen förblev ej långvarig och nu väntar jag återigen på att få komma hem.
För att avsluta och ta avsked från ett liv och en älskad familj alldeles för tidigt.

Hoppas ni ska ha några goda sidor av mig att minnas...

Tack för mig.

Njut och ta vara på eran stund i livet.

All kärlek till er. /// Jocke