Dagar kommer och går .

Sjunde veckan på sjukhuset i Lund.

Kampen fortsätter.

Igelbehandlingen och penicillinet är utsatt sedan två veckor. Blodprovstagningarna varje morgon slipper jag. Jag promenerar och sitter uppe mycket. Element som försiktigt pekar åt rätt håll.

Det fina vädret har bjudit ut mig i friska luften med sol och värme och en påminnelse om att modet, solbrillorna, GB glassen, förälskelser, nykläckta liv i barnvagnar, mobiltelefoner, taxiverksamheten, bilbranschen, sjukdomars grymheter och ihjältrampade cigarettfimpar bland skyltar om ett rökfritt sjukhusområde, visar och påminner mig om att livet utvecklas och går vidare även utan mig.

Tiden står aldrig still.

En tid som samtidigt också visar att läkarnas, sjukvårdspersonalens, mina anhörigas och min egen kamp försiktigt tassar åt rätt håll.

För andra året i rad fick jag fira min födelsedag på öronavdelningen här i Lund. Inte i samma rum, men längs samma gråa, nerslitna korridor.
Ingen frukost på sängen, men ändå en födelsedag med massor av varma gratulationer, fina presenter, blommor som verkligen lyste upp sjukhusrummet och genomsnälla besök. Jag fick en bukett rosor sända från hjärtevänner långt bortifrån och till hemmet på Ingemansvägen kom ett bud med en urtjusig plantering av vårblommor dekorerade av en i sin tur vacker ytterkruka. Denna överraskning bjöd några kära släktingar från Vaxholm och Västerås på. Så jag var verkligen nöjd och tacksam med min födelsedag, trots min högst ofrivilliga vistelse som svår patient på ett sjukhus.

Påskveckan, som också den för andra året i rad skulle firas nere på öronavdelningen i Lund, inleddes med en annorlunda
överraskning redan på söndagen innan.
Då bevakades vår avdelning nämligen av en väktare stationerad vid ingången. Väckte så klart både frågetecken och nyfikenhet, inget jag varit med om tidigare, men något som man via massmedia lärt sig blivit allt vanligare i vårt mer öppna Sverige. Liksom kameraövervakning och jag har också mött flertalet sjukvårdsanställda som på sina namnbrickor ristat bort sina efternamn, som en ren säkerhetsåtgärd för att inte bli förföljda eller råka illa ut i privatlivet .
Även på måndagsförmiddagen bevakades ingången till avdelningen av väktare och samma eftermiddag bildade jag mig en egen teori kring varför denna bevakning ägde rum. Då mötte jag nämligen i korridoren en synnerligen rakryggad, muskulös och välfriserad herre med ett öga så dunkelt mörkt och respektingivande att jag verkligen reagerade. Det andra ögat var totalt igenmurat och delar av ansiktet täckt av bandage. På kvällen fick han besök av ett gäng välklädda och lika rakryggade och välfriserade män och det var väl därför jag drog paralleller till om det rörde sig om en gängkonflikt som orsak till väktarens närvaro, men det behövde ju inte alls vara så. Fanns ju ingen att fråga, personalen har tystnadsplikt. Men närvaron av väktaren upphörde senare samma måndag och mannen jag misstänkte som orsak till närvaron försvann någon gång under onsdagen, utan att vare sig någon skottlossning eller något tumult uppstått på avdelningen.

Däremot möttes jag mot kvällningen denna påsklovs måndag av ett riktigt överraskningsbesked av öronläkare Johanna. Om jag ville och kände för det så fick jag gärna åka hem på permission under någon av påskdagarna. Jag blev så rörd och känslofyllt glad att jag inte kunde hålla tillbaka gråten och tårarna. Herregud vilken positiv chock som genast beväpnade mig med vingar och fick mig att längta till påskafton då drömmen skulle bli verklighet.
På långfredagen fick jag besök av mamma, pappa, syster Jessica och hennes störtsköna sambo Marco och deras yngsta son Noah. Blev några underhållande och trevliga timmar innan det blev dags för dem att dunsta hemåt, medan jag räknade ned och packade lite inför hemresan. Var ju tvungen att från sjukhuset ha med mig nödvändig medicinutrustning, mat och omläggningsmaterial. Fick bla en väska innehållande utrustning för att hålla tracken på halsen i schack. Den behöver ju sugas ren från slem som bildas där, vilket fick mig att träna själv på detta och det kändes obehagligt och läskigt att köra ner den där slangen i luftstrupen på sig själv.
9.30 på påskafton hämtade chauffören mig på avdelningen. Strax därefter satt jag i baksätet på en svart Volvo V 70 och följde det våruppklädda landskapet som för förbi.
Klockan 11 svängde vi in på gatan där Camilla bott som barn med sin familj och där hon och jag med våra barn bott sedan november 1996. Då Linda var sex år, Sandra 3 år och Ida hade kommit till världen i april samma år. Medan Rasmus ännu varken var tillverkad, planerad eller kommen till världen.
Efter nästan sju veckor hemifrån vandrade jag återigen längs gången mot ytterdörren. Camilla och Rasmus hade planterat vårblommor piffigt och snyggt i krukor bland ljuslyktor och lådor i trä. Gången var rensopad och i rabatterna hade gamla löv räfsats bort och buskar klippts ner. Några tårar eller någon gråt gick inte att hålla tillbaka mellan Rasmus och mig som inte träffats sedan vi dagen före operationen tagit ett tårdrypande farväl på samma plats i samma hall.
Hundarna Molle och Messi jublade de också, Messi till och med ylade av glädje och blicken i hans goda ögon berättade att han undrat över vart jag tagit vägen, att han saknat mig och att han ville att jag skulle krama honom länge och inte försvinna bort så igen. Problemet med att man från mitt högra lår tagit muskler under operationen till ansiktslambonen, är att det saknas krafter att som innan bara böja på benen och sätta sig ner stående på fötterna. Det går inte, jag har provat och föll meddetsamma handlöst ner med knäna i golvet.

Känslan av att vara hemma igen är svår att beskriva. Men solen sken och så fort jag och Camilla kunde gick vi ut och satte oss på vår helt insynsskyddade framsida. Herregud så befriande gott. Solen värmde och att i lugn sitta och prata med Camilla om allt mellan himmel och jord var gudomligt. Vi tog en runda genom trädgården som sjudade av knoppar och begynnande liv. Diskuterade och planerade. Timmarna flög iväg och under eftermiddagen anlände alla barnen, plus barnbarnen och Sandras goa Anton som inhandlat wienerbröd och kanelbullar till kaffet som serverades i värmen på baksidan. Barnbarnen fikade de också innan de började leka på nytt bland alla leksaker.
Efter att barnen begett sig hemåt blev det dags att packa ihop mina medhavda saker igen. De sex timmarna hemma var snart över och prick klockan 17 ringde chauffören på dörrklockan och meddelade sin ankomst. Jisses vad mycket känslor man samlar på sig när man ligger ensam, hjälplös och svårt sjuk på ett sjukhus. Med enorm glädje hade jag sett fram emot denna energibomb som permissionen gav mig, efter att på nytt tagit farväl av Rasmus, hundarna och huset och kramarna med Camilla var över och taxibussens fönsterruta skiljde våra kroppar och blickar åt, grät både hon och jag. Jag grät okontrollerat så jag skakade av förtvivlan att behöva återvända till ensamheten på sjukhuset och den sanna vetskapen att jag hade en enormt lång och farlig resväg kvar mot målet att bli återställd och frisk.
Snart rullade bilen, bilden av en vinkande Camilla försvann. Genom tårarna såg jag hur grannen Kjell Boking stod på kökstrappan och vinkade åt mig och jag hann tacksamt vinka tillbaka innan bilen lämnade hemkvarteren, Mjällby och Listerlandet bakom mig. Timmarna av ändlös kärlek, återförening och glädje var över. Strax innan klockan 19 var jag tillbaka i den gråa och slitna sjukhuskorridoren och mötte den pigga sjukhuspersonalen. Förmådde inte kontrollera känslorna när frågorna kom om jag haft det bra. Svarade att det varit underbart innan minnena av dagen satte igång den tårfyllda gråten på nytt.
Men jag somnade gott denna påskafton kväll och unnade mig en rejäl sovmorgon på morgonen efter. Inga tider att passa, inga väntade besök, bara ännu en dag i kampen för att överleva och komma tillbaka.

I tisdags var jag förberedd på en eventuell operation. Var fastande sedan midnatt. Plastikkirurgerna och öronläkarna som varit långlediga över påsk skulle komma inom tidigt på morgonen och avgöra om det skulle bli någon operation eller inte. De kom och de lyfte, klippte och grejade med det lilla som återstår av lambonen och konstaterade att läkningen i hålrummen efter det bortopererade ögat och de andra delarna i gommen och näshålan går på rätt håll. Och medan denna sakteliga process pågår så övervakas och kontrolleras jag av läkarteamet , tills det så småningom blir dags för operation igen. Då man ska försöka täcka över min bortopererade ansiktshalva på nytt och få detta att läka och fästa över det som en gång var mitt ansikte som jag skrattade, log, pratade och kysstes med.
Och som hade ett vänsteröga.

Så blir det aldrig mer igen. Huvudsaken är att jag blir frisk och i väntan på läkning och operation så beviljas jag nu flera permissioner tillsammans med en övernattning på prov.

Så i onsdags drog jag hem igen. Och såg böljande, evighetslånga rapsfält blomma lysande gula. Och mötte bilden av en exploderande bokskog som tar andan ur en av sin bedårande skönhet.
Och framförallt förenades jag för några timmar med mitt hem och all kärlek som bor och lever mellan väggarna där.

Fantastiskt.

Må gott. /// Jocke