I måndags var det tre veckor sedan jag och Camilla anlände med plågande ovisshet och värkande oro till Universitetssjukhuset i Lund.

Tre veckor sedan vi efter måndagskvällens ankomst båda av förtvivlan grät medan vi kramades, utbytte blickar och kroppsvärme kontakt och utväxlade orden om evig kärlek och hoppet om allt skulle gå bra, innan mörkret skiljde oss åt.

Någonstans visste vi både Camilla och jag att detta ögonblick kunde vara det sista någonsin som vi sågs och andades med varandra. I värsta fall kanske vi aldrig skulle nå upplevelsen att mötas på nytt.

Denna risk visste vi båda två fanns bakom den ytterst komplicerade och riskfyllda operation som väntade under morgondagen.

Närmare 25 år av gränslös kärlek. Den 22 maj senare i vår var det 20 år sedan bröllopsklockorna ringde för oss i S:t Nicolai kyrka mitt i Sölvesborg.

Denna måndagskväll ringde en annan typ av klockor. Ödesdigra, bitterljuva varningsklockor....

Nu har tre veckor passerat denna måndagskväll hemskheter. Vi är inne på den fjärde veckan nere i Lund. Den ovissa resan fortsätter med hoppet som fortsatt medresenär. Plastikkirurgen var inom i morse och konstaterade att nedre halvan av den ditopererade ansiktslambonen är fin och börjar stabiliseras, medan tyvärr den övre delen under ögat och kring näsan har det kämpigare att överleva. Man fortsätter att behandla lambonen med blodsugande iglar,. Allt glesare mellan behandlingarna med förhoppningen att kroppen själv ska bilda små blodkärl i just lambonen, vilket om det sker ökar överlevnads hoppet i denna lambon.
En reservplan som diskuterats är annars att under narkos ta vävnad från pannan och flytta till området på lambonen och hoppas att detta ska få fart på läkning och tillfrisknandet här. Pannans borttagna hud får kompenseras med hud från mitt högerlår.

Så behandlingen rullar på, liksom all annan verksamhet kring mig som sker dygnet runt.
Promenaderna längs de trötta korridorerna genomför jag så ofta som möjligt, liksom lite gymnastik med armarna. Fördelen med promenaderna är ljuset som väntar i den lilla matsalen vid korridorens ände, där jag älskar att stanna till och blicka ut
över välkända boulevarder och kunna betrakta levande människor som rör sig fritt därute bland luftens friska vingslag.
Utsikten från mitt rum vetter sig dessutom mot framsidan och ingången till skyskrapan, där det under dagtid råder livlig kommers som ibland är skön att vila och förströ blicken mot.

I söndags när mamma, pappa och Camilla kom hade de förutom en jättefin Maja lykta också med sig en bukett blommande vitsippor härstammade från falkvik med sig. Redan 31 mars. Anmärkningsvärt tidigt.
Som vanligt gråt och tårar vid deras ankomst och samma scenario när vi tog farväl ute i korridoren och deras nyss så närvarande röster och gudomliga personligheter vips var borta och ensamheten ekade av saknad och ångest när jag återvände till rummets tomma skal.
Under måndagen visste jag att Ida på sin självaste födelsedag tillsammans med sambon Erik skulle komma och hälsa på. Vilket de gjorde kring lunch, men inte ensamma utan även Sandra och älskade lilla Edvin var med. Och trots morfar Jockes blodiga och trasiga ansiktshalva, så drogs han leende mot mig och satt i knäet tills nyfikenheten för alla sladdar kopplade till mig och det trasiga ansiktet blev för ivrig och stor.
Vid besök rusar tiden och lika plötsligt som de kom, lika plötsligt blev det dags för farväl och så fort deras andetag lämnat mig gick jag bort till rummets fönster för att följa dem så länge det gick via utsikten mot skyskrapans entré. Efter en stund dök älskade Ida, Erik, Sandra och Edvin upp i solgasset njutandes av varsin glass från Pressbyrån. Så länge det var möjligt följde jag dem innan de suddades bort bakom en byggnad på vägen mot parkeringshuset och deras framtida färd tillbaka mot hemstaden.

Dagar kommer och går även på ett sjukhus. Dygnet runt kräver mitt tillstånd vård och omsorg. Ansiktslambonen blöder ständigt och får extra hjälp av iglarna. Allt för att hålla blodflödet intakt och förse lambonen med livsavgörande blod. Sammantaget gör ju detta att jag behöver tvättas och läggas om otaliga gånger per dygn. Överallt där jag befinner mig droppar det blod, över kläder, sängen, fåtöljen, tvättstället, toaletten, filmjölken och golven. Vilket gör att blodvärdet sjunker i takt med sinade krafter och behovet av en påse blod från någon godhjärtad hjälte, infinner sig hos mig. Blodprover i massor tas varenda tidig gryning ihop med kontroller av temp, blodtryck och andningsfrekvens. Plus insprutning av dagens första mediciner via sonden, innan sondmaten börjar fylla min tomt ekande mage.
Under det här utdragna sjukdomsförloppet har jag rasat från stadiga 60 kilo till nuvarande 48.2 Katastrof. Men en verklighet det inte går att blunda bort.

Sömnen är ett annat bekymmer. Får hjälp av insomningsmedicin, vilket får några timmars sällskap med John blund, men så gott som alla nätter vaknar jag runt 03- 04.
Så även i tisdags denna veckan, då jag var rejält seg och gav mig själv chansen att efter läkarronden försöka sova lite.
I dvala hördes några manliga röster som jag trodde kom från korridoren, tills jag reste på mig för lägesändring och för en kort sekund slog upp blicken. Som möttes av en chock när Jens, Björn och Henke stod i rummet.
Herregud vilka volter av overklig överraskning som välte mig där jag låg som en fågelunge i sängen. Hade ingen aning om detta besök, men de hade varit i kontakt med Camilla och sökt nödvändig information kring var jag låg o.s.v
Och nu stod dessa tre resliga gamla polare hos mig och vi fick några riktigt trevliga timmar genom att damma av oförglömliga gamla minnen och ventilera kring färska händelser och nutidens vardagliga ting.
Henke hade med sig några gamla foto från vår ungdoms galna fester, som jag fick.
Under åren som passerat så har vi sedan flera år träffats med jämna mellanrum för att fika på olika ställen. Vi har också bland annat lattjat lite fotboll i Bromöllas inomhushall, flera gånger spelat nio hål golf och spelat paddel vid golfbanan som jag tyckte var skitkul, även om jag och Henke förlorade retfullt knappt mot Björne och Jens.
Besöket gav mig rejält med positiv energi och många goa skratt och en påminnelse om vilken fantastisk ungdom jag hade.

Ett sätt att försörja mig själv med hopp är att under gryningsljuset och medan solen försiktigt penslar liv och värme över den nyss födda dagen, är att tänka på alla älskade människor som finns därhemma. Vad de gör i just detta ögonblick, jag kan se dem framför mig röra sig i välkända miljöer bland vovvarna Molle och Messi och katterna Musse och Truls, som jag också saknar nåt enormt. Jag drömmer om trädgården, sonen Rasmus tillvaro, våra tre älskade utflugna flickors liv med sambo och barn i sina hus. Hjärter Camilla tänker jag alltid på, min livskamrat och stora vän. Tänker på min älskade syster Jessica med sambo Marco och tre härliga pojkar, mina älskade och alltid genomsnälla föräldrar, finns med mig gör också släktingar, kusiner, vänner, hjärtevänner, arbetskamrater, grannar, Cecilia Björklund med personal på öron i Kristianstad, Pontus Larsson och Carina, Camilla och Lottie i Karlshamn på sjukhustandvården, mina facebook vänner med flera. Tid finns att tänka.

En ny fredag är här med sol och vår. Vill önska er en trevlig helg.

Kramar /// Jocke.

Skickar en bild på de fina vitsipporna och de tre resliga polarna Jens, Björne o Henke.