En vecka tillbaka i tiden.

Söndagen 4 oktober.

Steg upp lite över åtta denna söndagsmorgon. Hade legat vaken en bra stund i sängen och vänt och vridit på mig utan att kunna somna om.

 Kände redan i de första nyvakna stegen den här oktobersöndagen att det var en speciell och annorlunda dag. I mina tankar var jag redan nere i Lund och utanför de stängda dörrarna in till Central operation vid Lunds lasarett.

 Vandrade barfota ut i köket och satte på kaffet, bredde ett gäng leverpastejsmörgåsar och kokade en tallrik fullkornsvälling. Släppte därefter ut hundarna på framsidan av huset så de fick rasta av sig den mest akuta morgonurinen.

Förflyttade mig lite senare med en väldukad frukostbricka in i "stora rummet", tryckte på tv 4 söndagsmorgon, tände några ljus som genast höjde mysfaktorn och satte mig tillrätta vid barbordet och smuttade på Löfbergs kaffet som smakade utmärkt. Slog en blick genom ett av rummets stora fönster ut mot en trädgårdsbaksida som vittnade om höst. Resliga och ståtliga perenner som i somras blommade i en praktfull och elegant skönhet och spred dofter med hjälp av en vind som var ljummen, står nu hukade i ålderdomlig trötthet utan vare sig charm eller blomstrande fägring. Vattenspelets lustfyllda och glittrande dans och rogivande droppande har stannat upp och är över för säsongen.

 Jag kan ännu minns glädjen från i våras när jag rengjorde pumpen och skurade stenen och satte igång vattenspelet i sällskapet av en nyanländ grönska och den så livliga och kvittrande glada fågelsången som firade att vintern var borta.

Då var flyttfåglarna nyanlända och vi var i begynnelsen av den bästa tiden på året och hade allting det härliga framför oss.

Efter en stund så kommer Camilla och gör mig sällskap vid frukosten. Vi småpratar, halvtittar på teven och njuter av en lång frukost med många muggar kaffe. Nånstans inom mig undrar jag när jag nästa gång kommer att kunna äta smörgåsar till frukost med sällskap av tända ljus och mysig stämning.

Men lika snabbt tänker jag huvudsaken är att operationen går bra, då kan jag leva på flytande föda i all evighet framöver, så tassar mina tankar försiktigt omkring på morgonkvisten när det sista dygnet innan operationen anlänt och en ofrivillig nedräkning mot morgondagen satt igång.

Med frukosten avklarad och när en dusch fräschat till mig så går jag en lång promenad med hundarna genom ett Mjällby som den här förmiddagen andas söndag rakt igenom. Gråmulet väder och jag är som vanligt tacksam om jag inte möter någon som avbryter min djupt avslappnade tankeverksamhet som jag ofta går in i och stänger dörrarna för omvärlden ,under mina promenader med hundarna.

Jag tycker om att i lugn och ro gå omkring och dagdrömma i den friska luften i sällskap med vovvarna.

När jag torkade tassarna på Molle och Messi efter den rofyllda och sköna promenaden, så talade jag om för dem att nu tar det några dagar innan husse kommer att gå ut med er igen eftersom husse ska resa bort några dagar.

Hunden är ju inte människans bästa vän för ingenting.

Serverar mig själv en mugg Löfbergs kaffe med en skvätt arla mjölk och några pepparkakor och sätter mig bekvämt tillrätta med en bok i soffan. Mons Kallentofts " Vindsjälar".  Men fast kaffet och pepparkakorna smakar precis som lika utsökt som vanligt och jag sitter i perfekt läsställning, så får jag efter bara nån sida slå igen boken. Hittar inte in i handlingen, finner ingen tråd, tankarna fladdrar helt enkelt kring någonting helt annat den här första oktobersöndagen.

För den obehagliga vetskap som jag vetat förr eller senare skulle krypa fram ur dunklet och träda fram i livs levande i dagsljuset, den har jag burit på i många, många år. Men denna vetskap har jag lyckats förtränga och hållit sövande genom  att helt enkelt slå den ifrån mig varje gång den ploppat upp och jag har tänkt på det "mardrömsscenario" som förr eller senare ska rulla in i mitt liv.

Att försöka leva och njuta i nuet har varit vaggvisan som förträngt bort den obehagliga sanningen.

 Jag har i flera år blundat för den bittra sanning som min sjukhustandläkare Pontus Larsson förkunnade för mig när vi tillsammans studerade ett gäng röntgenbilder och samtalade kring min tandstatus vid ett av mina besök hos honom för många år sedan.

" Så länge det går ska du och jag gemensamt underhålla och sköta om dina tänder så gott det går, men i och med att dina tänder bryts ner i en process vi inte kan påverka eftersom den sker genom en försämrad blodgenomströmning i dina strålskadade käkar, så kommer det en dag då dina tänder måste dras ut", berättade Pontus Larsson för mig den dagen.

Och han fortsatte, " När dessa kindtänder skall dras ut så måste du sövas i narkos och det får vara en käkkirurg som genomför det ingreppet, det kan jag inte göra här i Karlshamn", sade han.

"Men det är många år dit, det är ingenting vi behöver oroa oss för idag", sa Pontus och släppte på sitt ovanliga allvarliga jag och blev sitt vanliga varma och leende ansikte igen.

 Och åren har gått. Många oförglömligt härliga somrar har passerat, massviss med nya, spännande och glada upplevelser har jag fått uppleva med familjen, vänner och bekanta. Visst har det bitvis blåst en snål och bitter motvind, men med lite tålamod så har vindarna med tiden vänt på rätt håll igen.

Men som alltid så springer sanningen förr eller senare ifatt verkligheten, så också den här gången och det är därför jag klockan 16.57 senare idag den 4 oktober vid tågstationen i Sölvesborg, ska tvingas slita mig från den vackra utsikten ut över Sölvesborgsviken med den vita golfrestaurangen och golfbanan på andra sidan viken och den så fantastiskt tjusiga bron som numera förbinder Sölvesborg och Listerlandet och inbjuder till befriande cykelturer eller rofyllda promenader över det glittrande havsvattnet.

 Klockan 16.57 ska jag ta plats på det Öresundståg som ska ta mig till Lund och lämna en familj och hemkommun som jag älskar för att möta en morgondag som jag fruktar.

Men där här söndagen så kände jag mig ändå lugn, samlad och fokuserad och tyckte nånstans att det efter den långa väntetiden, att det skulle bli skönt att ändå få det ofrånkomliga gjort.

Försökte hitta ett lugn i den rastlöshet som bodde inuti mig, drack mycket kaffe och packade ner de grejor jag skulle ha med mig i en liten väska och en ryggsäck. Mamma och pappa ringde och önskade lycka till, via sms och Facebook så hörde massor med vänner av sig och sände styrkekramar och lycka till önskningar som värmde och gladde mig ända in i själen, samtidigt som dessa hälsningar faktiskt också stärkte mig inombords.

Camilla serverade mig och övriga familjen en utsökt middag senare under eftermiddagen. Härligt goda mjöliga potatisar, med köttfärsbiffar, kokta morötter, broccoli och en välsmakande brunsås.

Sen var det dags.

Jag kramade länge om våra båda dvärgschnauzers Molle och Messi och innan jag stängde ytterdörren så lät jag mina ögon vila en lång stund in genom husets innandöme och jag kände redan en enorm hemlängtan och fick svälja bort en anstormande gråt.

Innan jag slängde in väskan och ryggsäcken i bilens baksäte så önskade grannen Kjell Boking, som höll på att förlänga livet på sommarblommorna med en vattenkanna i handen, mig lycka till och jag svarade tack samtidigt som vi båda gjorde tummen upp mot varandra.

Camilla och Rasmus skulle köra bort mig till busshållsplatsen. Jag hade blivit erbjuden att bli skjutsad in till tågstationen, men ett sådant typ av farväl var det värsta jag visste. Det fixade jag inte.

Vid korsningen in till Österbo klev jag ur bilen och tog min packning och skulle bara krama farväl också innan våra vägar skulle skilja åt.

Då brast det.

Allt det konstgjort starka inom mig kapitulerade för den känsliga, gråtmilda och oroliga personlighet som egentligen identifierar mig. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna eller gråten när jag kom till ögonblicket då det var dags för farväl och jag visste att jag under resten av timmarna fram till operationen skulle vara ensam och känna mig övergiven i min kamp mot ångesten, rädslan och ovissheten.  

Medan jag vinkade farväl till Camilla och Rasmus som styrde mot kyrkogården för att där vattna blommorna åt Camillas pappa, så rann tårarna i en rännil nerför mina kinder tills de i vår svarta Volkswagen Touran försvann bort från mig.

Jag vände mig om och gick med tunga steg bort mot busshällsplatsen, drog upp mitt resekort ur framfickan, torkade bort tårarna med armen på jackan och tvingade mig själv att bita ihop igen. Ombord på bussen tog jag fram telefonen, satte på hörlurarna och kopplade in på Sveriges radios livesändning i fotboll mellan Halmstads BK och mitt Åtvidabergs FF.

Och medan bussen rullade fram genom det soldränkta och vidsträckta Listerlandet, som sedan arton år tillbaka i tiden varit min hemadress, så satt jag på bussen som på nålar och följde livesändningen som förtäljde att mitt älskade Åtvidabergs FF ledde med 3-1 på bortaplan i Halmstad och skulle man hålla denna ledningen under de tjugo minuter som återstod av matchen, så skulle det allsvenska kontraktet för 2015 vara klart.

Några minuter innan tåget kom, så stod jag på perrongen i Sölvesborg och sträckte mina nävar mot luften i en tyst segergest då jag via radion hört slutsignalen ifrån Halmstad som förkunnande att mitt Åtvidabergs FF vunnit matchen med 3-1 och hade fixat det allsvenska kontraktet.

Resan mot Lund och operationsdagen kunde inte fått en bättre början.

####

Strax innan halv sju på söndagskvällen steg jag av tåget på stationen i Lund. Kvällssolen sjöng på sista versen medan jag strosade över det välbefolkade Clemenstorget. Luften var småkylig och de nedfallna löven var många på trottoarerna jag vandrade längs med.

Patienthotellet där jag skulle bo låg alldeles vid huvudinfarten in till sjukhusområdet. Efter att ha legitimerat mig och anmält min ankomst i receptionen, fick jag några nycklar och ett spärrkort och gick sedan uppför trappan till den tredje våningen och hittade rum 335.

Öppnade dörren och steg in i rummet. Till vänster om mig en garderob med låsbart värdeskåp, därefter ett litet skrivbord med en stol och till höger fanns en toalett med duschkabin. Och bortanför denna smala korridor låg själva rummet som var möblerat med ett litet runt bord, en tygfåtölj, på vänstra väggen hängde en platt tv i modell lagom. På rummes högra sida stod en enkel säng och rakt fram så fanns två stora fönster som var fördragna av nåt gråslitet skynke, som jag drog åt sidan och släppte in det lilla ljus som återstod av dagen.

Utsikten från hotellrummet bjöd till höger på huvudinfarten till sjukhusområdet, till vänster så bredde den väldiga skyskrapans huvudbyggnad ut sig och mitt framför mig i havet av byggnader så låg käkkirurgens mottagning allra främst och längst ner bland alla sjukhuskroppar.

Jag hittade fjärrkontrollen och satte på teven. Packade sedan upp lite saker, hittade termosen och hällde upp kaffe i den orangea plastmuggen jag hade med mig och satte mig sedan i fåtöljen.

Tittade mig omkring i rummet, tittade ut genom fönstret där nu mörkret var på väg att ta över, öppnade plastburken och tog fram en smörgås som jag började tugga på. Gällde ju att äta och inte somna hungrig när jag nu skulle vara fastande efter klockan 24.00

Övervägde ett tag om jag skulle ta en promenad genom det väldiga sjukhusområdet, men lät bli och blev sittande i den enkla tygfåtöljen och fortsatte äta smörgås och dricka kaffe framför teven som dominerades av MFF: s säkrade SM guld i Solna. Tog min dagliga spruta med tillväxthormon och tog sedan den med mig i en liten väska ner till receptionen och bad dem förvara den i sitt kylskåp. Frågade också efter ett frysfack där jag kunde stoppa in min kylklamp, blev hänvisad till ett pentry på andra våningen dit jag gick och stoppade in denna kylklimp. 

Strax innan klockan 22 klev jag in i duschen och skrubbade kroppen och tvättade håret med det bakteriedödande medlet Descutan, som jag inhandlat på apoteket för 169 spänn. Kröp sedan ner i sängen och bläddrade rastlöst mellan kanalerna. Sedan ringde Camilla och vi pratade med varandra en lång stund innan vi avslutade samtalet. Läste sedan alla upplyftande och stärkande meddelanden som kommit via sms eller Facebook. Tömde det sista i kaffetermosen, åt upp den sista smörgåsen och njöt av några chokladbitar. Klockan 23.30 drack jag ett stort glas vatten, borstade tänderna och smörjde in mitt vänsteröga med den dagliga dosen ögonsalva.

Nu var det färdigdrucket och slut på ätandet. Stängde av teven och lade mig i sängen med huvudet på kudden. Läste några sidor i boken innan jag lade ifrån mig den och släckte lampan.

Klockan hade passerat midnatt. Måndagen den 6 oktober var anländ. Det var tyst i rummet och tyst i natten utanför. Fullmånen lyste upp rummet. Jag låg och tänkte på min Camilla och mina barn. På mina föräldrar, min syster och hennes familj. På Camillas alla syskon med familjer och på hennes mamma. På mina släktingar och kusiner, vänner, bekanta, arbetskompisarna, grannarna. Jag låg och tänkte på min mormor och morfar och min farmor och farfar som inte längre finns någon annanstans än som oförglömligt varma och kärleksfulla minnen och i fotoböckerna. Tänkte på alla härliga människor som alldeles för unga och alldeles för tidigt fått lämna livet för den jävla cancern. Människor som jag mött och sett livs levande andas under samma himmel som jag, men som nu var saknade och borta för alltid. Jag tänkte på mina hjältar i Åtvidabergs FF som kanske var hemma i Östergötland igen efter den långa bussfärden till och ifrån Halmstad. Hemma med sina nära och kära igen, som sanna hjältar.

  

Jag var så förberedd jag kunde vara efter fyra veckors behandling i tryckkammaren. 20 vardagar i rad sedan den 8:e september hade jag med buss och tåg pendlat fram och tillbaka mellan Mjällby och det vackra och charmiga Helsingborg.  Munnen hade blivit bättre, andningen hade blivit bättre och jag kände mig allmänt ganska pigg.

Jag var i händerna på  ett av Sveriges förnämsta sjukhus. Läkare och sköterskor med specialist kompetens av allra högsta klass och experter på att dagligen operera och söva sjuka människor.

Det var med vetskapen att jag var i goda händer som jag slutligen somnade in i det månbelysta rummet på patienthotellet i Lund några timmar efter midnatt.

Blott några timmar återstod tills det var dags. 

#####

Min medhavda klockradio väckte mig på utsatt tid klockan 6.20 Jag hade sovit gott under natten. Bara varit uppe och pinkat vid 03 och då också tittat ut över ett sovande och stillsamt sjukhusområde, men sedan somnat om igen och sovit gott ända tills klockradion väckte mig.

Lite över halv sju steg jag upp och duschade än en gång min kropp och håret med det bakteriedödande medlet Descutan. Borstade tänderna och det var givetvis med en speciell känsla som jag sista gången någonsin i mitt liv borstade de fem kindtänder som idag alltså skulle avlägsnas.

Jag tog på mig rena underkläder och några minuter innan klockan sju lämnade jag patienthotellet.

Det var en blåsig och mulen morgon som mötte mig. Trafiken av bilar och cyklister var redan livlig medan jag promenerade den korta biten bort mot huvudbyggnadens skyskrapa. Innan jag steg in drog jag några djupa andetag, tittade upp mot en gråmulen himmel och mumlade orden "gode gud"  

Väl inne i universitetssjukhusets huvudbyggnag tog jag till höger längs det massiva stengolvet genom det entréplan jag som en 11-årig liten pojke vandrade över för första gången i mitt liv och sen har fortsatt att besöka med jämna mellanrum i över tre decennier.

Den här tidiga morgonen är det tyst och nedsläckt i restaurang och café avdelningen medan det däremot på den motsatta sidan redan är full kommers på finanserna och köplusten i pressbyrån kiosken.

Är strax därefter framme i den stora hisshallen som är tom på folk. Trycker på uppåtknappen och bara några sekunder senare piper det till där en hiss anlänt och öppnar upp dörrarna. Stiger in och trycker på våning sex.   

Känner genast igen mig när jag stiger ur hissen, sedan mötet med narkosläkaren som ägde rum på just den här våningen. Den narkosläkare som gav det klartecken som blev det avgörande startskottet på den här resan.

Tittar mig omkring, vet inte riktigt var jag ska gå in och anmäla min ankomst någonstans. Rakt fram ligger Intensivvårds avdelningen och jag ryser till när jag till vänster om mig ser de breda portarna som leder till LUNDS CENTRALOPERATION, som det med stora, allvarliga och svarta bokstäver står bokstaverat på väggen ovanför de vita portarna. Jag går bort mot intensiven och tar till vänster, där två grönklädda kvinnliga sköterskor står och samtalar. Jag går försiktigt fram och ursäktar mig och frågar om de kan hjälpa mig hitta rätt. Genast svarar en vänlig röst från en av kvinnorna att jag har kommit rätt och följer mig vidare längs korridoren innan dörrarna automatiskt öppnas upp och jag stiger in på avdelningen som benämns som post. op och pre.op

Jag är på plats i en värld och i ett landskap som andas, doftar och är sjukhus på riktigt allvar.

Egentligen vill jag bara fly, men vet samtidigt att den här världen finns här idag för min skull.

 Jag tackar för hjälpen och ser hur en kvinnlig korthårig glasögonprydd brunett i 45 års åldern kommer fram till mig. Den grönklädda sjuksköterskan frågar med sammetslen röst om jag är Joakim och skakar sedan hand med mig och presenterar sig som Gunvor.

Gunvor visar mig ett klädskåp där jag hänger in mina kläder och ställer in mina skor och därefter sätter jag på mig ett par mjuka bommullsbyxor och en tunn bomullströja med knappar och Region Skånes design. Jag får av sköterskan också ett par långa vita strumpor. Sen visar hon in mig i ett rum och berättar för mig att det här rummet ska jag få ha tillgång till idag.

Lägger mig i sjukhussängen som finns mitt i rummet. Gunvor lägger varligt ett mjukt täcke över mig och innan hon försvinner ut ur rummet så talar hon om för mig att hon snart ska komma tillbaka till mig igen.

Så var jag då på plats. Trots att mitt huvud snurrade kring frågor vad som skulle hända härnäst, så kände jag förvånansvärt lugn och samlad. Till vänster om sängen där jag låg fanns ett tvättställ med handfat och spegel och på väggen hängde en stor whiteboard tavla. På andra sidan av rummet stod en del medicinsk utrustning bland rullvagnar, skåp och hyllor. Rummet jag låg i var försett med en skjutdörr och ovanför skjutdörren hängde en klocka som visade att tiden var halv åtta.

Efter några minuter kom Gunvor och satte på mig ett identitets armband i plast runt min handled. Hon berättade att hon skulle sätta en nål i armen och att hon därefter skulle koppla på ett dropp till mig.

Lika lugn och varsam som sjuksköterskan Gunvor var i sin röst och sitt bemötande, lika lugnt och varsamt säkert satte hon nålen på plats i min blodådra. Efter att hon tejpat nålen på plats och sköljt igenom den med koksalt, så kopplade hon på droppet som skulle ge mig både vätska och lite energi.

Sen stack hon mig i fingret för att kolla upp mitt blodvärde som visade sig ligga på det finfina värdet 148.

En kvart senare kom det två käcka, spralliga och vänliga tjejer in till mig för att ta ett EKG på mig. Sladdar kopplades fast nere vid mina anklar, uppe på mina handleder och en massa andra kopplades fast på bröstkorgen runt hjärtat. Undersökningen tog bara några minuter och det sved ordentligt när de fasttejpade sladdarna drogs bort tillsammans med håren på bröstkorgen.

Klockan blev åtta och varje gång de automatiska dörrarna ute i korridoren slogs upp och öppnades, så trodde jag att det var personal från operationsavdelningen som kom för att hämta mig.

Men det var det inte och när Gunvor kom in och tittade till mig så frågade jag om hon visste när det var dags för mig, så svarade hon "inte än på ett tag, narkosläkaren kommer om en stund för att träffa dig och få prata lite med dig", svarade hon mig.          

 Vid ungefär halv nio kom en narkosläkare vid namn Kerstin in till mig. Hon kunde kanske vara i 55-års åldern och jag fick genast ett intryck att den här kvinnan kunde sin sak, var rutinerad och har varit med om en hel del i sina dagar som narkosläkare.

Efter lite inledande artighetsfraser så kom hon med orden mitt samlade och tillfälligt lugna jag inte behövde. " Vi är lite bekymrade kring att söva dig Joakim", inledde hon allvarligt. " Du hade ju en tia attack i våras och med tanke på att blodtrycket sjunker när man utsätts för narkos, så innebär detta en förhöjd risk för dig Joakim", fortsatte hon med samma allvarliga underton. "Det vi kommit överrens om att göra för att genomföra sövningen så säker som möjligt för dig, är att vi sätter en nål direkt in i en artär på undersidan av din handled och därigenom kan kontrollera så att ditt blodtryck inte sjunker under operationen".

Jag visste inte vad jag skulle säga eller svara.

Jag blev stum samtidigt som frågetecknen inuti mig löpte amok.

 " Vi har sövt många andra patienter med riskbilder likt din och har då använt oss av denna metod", fortsatte narkosläkaren. " Och vi måste ju söva dig för att käkkirurgerna ska kunna göra det som är nödvändigt för dig", var några av de ord jag minns att denna Kerstin sade till mig denna morgon innan hon försvann ut från rummet och jag fortsatte att ligga och vänta.

Ju mer klockan blivit, ju mer hade trafiken i korridoren ökat med personal och rullande sängar. Skjutdörren var inte helt stängd och det var skönt att ta del av det som rörde sig därute genom att både se och höra lite lagom av flödet.

Emellanåt slumrade jag till. Ibland undrade jag om det var något lugnande blandat i dropp påsen vars innehåll slussades in i mig via nålen på vänsterhanden, för jag kände mig så oerhört lugn.

Strax efter halv tio kom Gunvor och en annan sköterska in på rummet och frågade om det var okej om jag förflyttades ut i salen istället, för det var en annan patient som var i större behov av rummet.

Självklart svarade jag och rullades in i ett öppet vårdlandskap där det var fullt av andra människor som också låg i sina sängar och väntade på att personal från operationsavdelningen skulle komma och hämta dem.

Runt omkring mig sattes det upp rullande skärmskydd. Borta var klockan och därmed också kollen på tiden för mig.

Sköterskan Gunvor kom med jämna mellanrum och frågade mig med varma ögon och vänlig röst hur jag mådde och om jag behövde något. Egentligen ville jag på skoj säga att en Jägermeister hade smakat utmärkt, men frågade istället om hon hade en aning om när det var dags för mig att rulla iväg. Och när hon svarade, "inte före elva i alla fall", så tänkte jag på Camilla och alla de andra där hemma som kanske trodde att jag snart var färdigopererad, så jag frågade om det fanns någon telefon att låna. Jag fick genast låna hennes telefon och så ringde jag hem till Camilla hemma på Ingemansvägen i vårt hus bland våra möbler, våra rum, våra hundar och där kaffedoften nästan sitter i väggarna.

När Camilla svarade och hörde att det var jag som ringde så sa hon med upprymd stämma, "Är du färdig". Då var det färdigt igen, då brast det för mig. Gråten kom som en blixt och bröt sönder lugnet jag vaggats in i. Det var knappt jag kunde tala om för henne att det kommer att dröja innan jag kommer in för att genomföra operationen och att de skulle inte vara oroliga om det dröjde innan jag kunde ringa och tala om att det var över.

Tårarna rann, jag grät som ett barn även efter att jag avslutat samtalet. Då kom det två främmande och helt grönklädda herrar fram till mig. Jag torkade bort tårarna, skärpte mig och sökte ögonkontakt  med de nyanlända. De presenterade sig för mig. Den ena var en ungdomlig figur med glimten i ögat och han presenterade sig som Peder. Förutom att han hade ett tydligt danskt påbrå så var hans titel narkosläkare. Den andra herren var en glasögonprydd herre i kanske 50-års åldern. Hans namn var Magnus Linde och han var öronläkaren som skulle leda slangen via min näsa ner genom svalget till luftstrupen. Den slang som skulle förse mig med luft till luftstrupen medan jag var sövd.

De frågade mig om diverse ting och förklarade också lite kring de uppgifter de hade i samband med min operation.  

Narkosläkaren Peder studerade och kände på mina handleders insida och berättade det den andra narkosläkaren Kerstin redan informerat mig om. Nämligen att man skulle sätta en nål i min artär och på så vis hålla koll på mitt blodtryck. Peder berättade att han innan skulle sätta in nålen skulle lokalbedöva området. Denna pigga och leende dansk avslutade varje mening med ett varmt leende i både kroppsspråk och med ansiktet.

Öronläkaren Magnus Linde berättade att han nu skulle börja med att bedöva min näsa och mitt svalg genom att spraya ner bedövningsmedel genom min näsa. Och sen skulle han stoppa in en sudd indränkt i bedövningsmedel i min vänstra näsborre, för det var genom den näsborren slangarna till luftstrupen skulle ledas. Han förklarade att man genom detta dels bedövade näsgångarna, men också vidgade dem något. Vilket ju var gynnsamt i mitt fall.

 Så denne öronläkare började med att spraya ganska rejält med bedövningsmedel i näsborren och en stund senare kom han med något som liknade en stor trasa som var fuktig och indränkt i bedövningsmedel. Han virade ihop trasan så den blev spetsig innan han förde in den i näsborren. Och han fortsatte och fortsatte trycka in den fuktiga trasan längre och längre in i näsan. Herregud tänkte jag, hur i all sin dar får allt det där plats i mina svårt strålskadade och trånga näsgångar.

Men Magnus Linde fortsatte med hjälp av en pinne att trycka och pressa in trasan, tills han slutligen stannade upp och då kände jag tydligt när jag svalde att trasan närmat sig mitt svalg. Det lilla som var kvar av trasan klippte han bort och förklarade att jag skulle ha den i näsan fram tills det var dags att operera.

Magnus Linde var en ytterst kompetent öronläkare som visste vad han gjorde, men det var inget Nalle Puh över hans personlighet.

Som alltid när man blir bedövad i näsan och halsen så är det som om dessa kroppsdelar förflyttats till Sahara. Varje gång jag ballongvidgar halsen så bedövar man ju likadant och en stund innan öronläkaren Peter Wahlberg påbörjar detta ingrepp, så brukar han stoppa in en bomullstuss indränkt med bedövningsmedel i näsborrarna. Och så ligger man där känslan att munnen är begravd i en öken.

Skillnaden var att det nu inte var frågan om några bomullstussar i näsan, nu var det en hel trasa uppstoppad och jag kom att tänka på trollkarlen Carl-Einars trick där han kör in trasor i sin näsa.

 Jag letade förgäves med min torra tunga i munnen efter minsta lilla fuktighet, men fick efter en stund ge upp och tvinga mig att försöka utstå detta tillstånd.

Kände inombords att det började dra ihop sig. Sanningens minut närmade sig.

####

Strax innan klockan 12 kom det en kvittrande positiv och underbart gladlynt narkossjuksköterska från operationsavdelningen för att hämta mig. Hon var en blond kvinna på kanske några år över femtio och hon hjälpte mig upp ur sängen, satte plasttossor på mina fötter och tog dropp påsen i sin ena hand. Hon ledde mig till en toalett där jag skulle få pinka och vägen dit var som en djungel full av sjuka människor som låg i sängar och hade fullt av slangar sammankopplade med sina kroppar som gick till blinkande och sifferstyrda apparater.

Med tömd blåsa så gick jag med sköterskan vid min sida tillbaka till min sängplats, där en annan jättego och tillmötesgående sköterska hade en rullstol redo för mig. Jag satte mig tillrätta och fick genast ett varmt täcke omsorgsfullt omlagt runt mig.

Sen bar det iväg.

Och så kom ögonblicket som jag i flera år vetat en dag skulle komma ifatt mig.

Den så goa narkossköterskan tryckte på ringklockan på väggen och berättade att det var mig hon hade med sig. Portarna öppnade sig och sen rullade jag in i en värld upplyst av neonljus och en värld klädd i grönt och blått.

På ytan en kall och hård värld där det känns som om varje andetag fryser till is.

Jag rullade in på Lund universitetssjukhus centraloperation.

Det är verkligen som att kliva in i en annan värld. Som science fiction. Allting är så stort, varje gång jag kommer hit blir jag så medveten om vilket enormt och nästan obegripligt stort ansvar som ligger på sjukhuspersonalen som jobbar här. Det är i denna världen som kirurgens snitt med skalpellen måste vara precis exakt och där hela läkarlaget och varje narkossköterska måste vara delaktiga och kunna agera invant och även blixtsnabbt om något plötsligt går fel.

Varje dag och vid varje arbetspass vilar människoliv i deras händer.

Det är här i denna världen som de riktigt äkta och sanna hjältarna håller till och räddar människoliv.

Efter en bits färd i en av alla korridorer, så tar vi till höger och kommer in operationsrummet. Jag reser mig upp ur rullstolen och kliver upp på operationsbritsen. Överallt omkring mig syns sjukvårdsutrustning i alla former. Den glada unga dansken, narkosläkaren Peder( jag vet inte varför men redan första gången jag såg honom så tänkte jag att han hade nog passat perfekt att leva med min genomtrevliga arbetskamrat och vän Ingela) kom genast fram till mig och frågade hur jag mådde. Sen började han känna mig på min vänstra handled igen och frågade sen om det var okej om han bedövade mig.

Varsågod svarade jag. Och samtidigt som narkosläkaren höll på med min vänstra handled så frågade den gulliga narkossköterskan om det var okej om hon satte en nål också på min högra hand. Det var alltid bra att ha en reserv som hon sa. Så där låg jag på operationsbritsen med en narkosläkare som hade det ytterst våghalsiga ansvaret att sätta en nål på plats i en artär och på andra sidan satte en kvinnlig narkossköterska en nål på min högra ovansida av handen, lika naturligt och enkelt som det är för mig att fylla på ett glas öl en lördagskväll.

Båda lyckades. Ännu en genomtrevlig sköterska kom in och presenterade sig med en inneboende värme som höjde min kroppstemperatur. Det kryllar av änglar i sjukvården. Denna sköterska satte fast några sugproppar med sladdar på min bröstkorg. Hon satte även på en blodtrycksmätare på min högerarm.

Sen dök öronläkaren upp. Han hade en kamera i form av en lång sladd med belysning i handen, som han skulle föra in genom näsan på mig och ner i halsen mot luftstrupen på mig. Först så avlägsnades den ändlösa  trasan som gjort min näsa sällskap ett bra tag. Sen började öronläkaren sin upptäcktsfärd.

I början gick det trögt. Han frågade efter en tunnare slang och fick som han ville. Sen gick det bättre. Även om man är aldrig så mycket bedövad, så känns det ändå alltid lite obehagligt när den där slangen är på upptäcktsfärd genom vissa områden.

I den här vevan så talade narkosläkaren om för mig att man börjat medicinera mig med lite lugnande medicin. Så jag kunde känna mig lite yr och vimmelkantig, förklarade han.

Öronläkaren höll på ett tag med olika slangar och sladdar tills han var färdig och redo för att köra det genomskinliga "gummirör" som skulle hela vägen ner till min luftstrupe och som sedan under tiden då jag var sövd skulle kopplas till en respirator som skulle förse min kropp och hjärna med syre.

Jag tyckte den genomskinliga slangen såg tjock ut. En mörkhårig och solbränd sköterska med vänligt leende tog mig i handen och smekte den ömt.

Sedan började färden. Och visst kändes det meddetsamma att den här slangen var tjockare. Det gjorde ont när öronläkaren pressade den genom min trånga näsa och ännu lite ondare när den kom ner i svalget. Men den här öronläkaren var hård, målinriktad och bestämd och visste vad han gjorde.

Nu kände jag också av den lugnande medicinen som jag fått. Jag blev både vimmelkantig och kände mig lite yr i bollen.

Sen kom ögonblicket som kommer att stanna kvar i mitt minne så länge jag lever.

Öronläkaren sa till mig, " Nu kommer jag att passera dina stämband och då kommer du inte att kunna prata Joakim", sade Magnus Linde till mig.

Den mörkhåriga sköterskan tog mig hårt i handen och sade "det kommer att gå bra Joakim" och den kvittrande blonda sköterskan uppmanade mig att ta det lugnt.

Och plötsligt så upphörde världen nästan att existera. Jag fick ingen luft. Det var totalstopp i alla ingångar. Jag kunde inte andas, jag kunde inte forma en stavelse mer än i hjärnans tanke.

Det var det värsta jag någonsin i hela mitt liv upplevt. Jag flaxade med armarna men var samtidigt helt avstängd och borta från världen eftersom andningen helt slutat att fungera. Men synen och hörseln fanns kvar och jag hörde narkosläkarens och sköterskornas lugnande röster och kände värmen från deras tröstande leenden.

Och nånstans mitt i all den panik som kvaddade mig under några sekunder, så visste jag att jag snart skulle somna av narkosen och då skulle min andning komma igång igen på konstgjord väg med hjälp av  en respirator.

Och snart försvann paniken med mig när jag till slut somnade bort på operationsbordet i Lund den här oktober måndagen.

Om jag inte skulle vaknat mer igen så hade mitt 44-åriga liv fått uppleva ett fasansfullt slut.     

 Ett slut som mitt lyckliga liv inte förtjänade...

####

Jag vaknade i en säng någonstans inne på central op. Det första min dimmiga blick mötte var någon av de snälla sköterskorna och det första jag hörde var rösten från den käcka narkosläkaren Peder som sa till mig att allt gått jättebra.

Även om jag inte kunna uttrycka någonting, så kändes dessa ord helt underbara och jag var glad att få möta livet igen med Jag kördes i min säng ut från central op. och färdades till den postoperativa avdelningen. Jag tackade narkosläkaren och narkossköterskorna så hjärtligt och mottogs av ännu en fantastiskt varm och trevlig blond kvinna som skulle övervaka och ta hand om några timmar efter operationen.

 Jag hade fortfarande dropp och alla nålar kvar. På mitt bröst satt sugpropparna kvar.

Jag såg suddigt, var fortfarande sömnig men hur jag än försökte somna så gick det inte. Jag undrade hur mycket klockan var, undrade hur jag såg ut i fejset, kände mig grymt bedövad från munnen upp till näsan. När den blonda och piffiga sköterskan kom förbi och frågade hur jag mådde samtidigt som hon studerade alla mina värden på skärmarna, så frågade jag om hon kunde ringa min fru och tala om att jag var vaken. " Javisst svarade hon käckt och letade upp telefonnumret i sina papper. När jag hörde henne börja prata med Camilla, så grät jag av glädje och jag lyckades mumla fram ett "hälsa" till sköterskan, som framförde min hälsning.

Operationen var över, jag hade överlevt narkosen och narkosläkaren hade sagt att det gått jättebra. Och nu visste Camilla att jag vaknat och jag kunde se henne framför mig ringa till barnen och mamma och pappa och berätta att jag vaknat upp igen.

För varje timme som gick så blev synen allt klarare. Sköterskan kom och gick. Det låg många patienter som behövde omsorg och tillsyn. Sen kom käkkirurgen också förbi och pratade lite. Den käkkirurg som jag haft kontakten med från allra första början, Martin Bengtsson, blev inte den som opererade mig. De som opererade mig var dels kvinnan Anne-Lie och sen hade också klinikchefen som också var käkkirurg deltagit under operationen. Käkkirurgen Anne-Lie sade kort att det gått bra och att vi skulle pratas vid mer under morgondagens möte hos henne.

Sen kom plötsligt Gunvor fram till mig. Gunvor som var den lugna och fina sköterskan som tagit emot mig när jag kom på morgonen och fanns bredvid mig ända tills jag åkte iväg till op. Hon kom för att säga hejdå till mig, hennes arbetsdag var till ända och hon skulle gå hem. Hon tog mig i handen och önskade mig lycka till och jag tackade henne så mycket. Hade jag kunnat så hade jag gett henne en bamsekram och ett fång rosor.

Lite senare kom den blonda sköterskan och undrade om vi inte kunde koppla bort sladdarna som var fästa på bröstkorgen och ta bort nålarna." Du vill väl snart återvända till patienthotellet", kvittrade hon självsäkert och med glimten i ögat.

Och allting drogs väck med fart och finess. Det enda hon var extra varlig med var nålen som satt i artären. " Vi vill ju inte vara med om en artärblödning" skojade hon med ett leende. Efter att den nålen också åkt ut så satt hon på sängkanten i flera minuter och tryckte hårt med en sudd ovanför artär sticket.

När klockan var 17 så kom det som jag förmodar var en läkare fram och kollade alla mina värden samtidigt som min sköterska förklarade läget för honom. Då hörde jag henne säga till läkaren om mig: " Den här gossen har fått bland annat fått noradrenalin". Så gulligt och sött av henne att kalla mig för gosse och samtidigt fick jag ju höra att de alltså gett mig noradrenalin via artären för att hålla uppe mitt blodtryck under tiden jag var sövd.

En stund senare följde hon med mig till toaletten så jag fick pinka. Det var vingligt och ostadigt. Sen hämtade hon mina kläder och jag bytte om bredvid sängen. När jag fick en mugg med vatten så hamnade det mesta utanför munnen, jag var fortfarande så bedövad och orörlig i mina läppar.

Vid 17.30 kom en ung grabb och hämtade mig i en rullstol. Jag tackade sköterskan så hjärtligt och fick sen åka rullstol tillbaka till mitt rum på patienthotellet. Det kändes ljuvligt att andas frisk luft igen.

Jag hade överlevt operationen.

####

Dagen efter på förmiddagen träffade jag käkkirurgen Anne-Lie igen. Hon berättade att de två tänder med rötter i höger överkäke som skulle tas bort, hade blivit tre. De hade växt samman i käkbenet. På vänster överkäke hade tanden och roten dragits ut som planerat. Däremot nere i vänster underkäke så hade de bara lyckats dra ut de två kindtänderna, men inte kommit åt att dra ut rötterna. Det hade varit för trångt. Men förhoppningsvis skulle jag klara mig utan bekymmer och var det så att man skulle tvingas dra bort dessa rötter i framtiden, så kunde man öppna upp kinden utifrån och dra ut dessa rötter.

Jag tackade henne så mycket och återvände till hotellet.

12.35 lämnade jag patienthotellet och Lund i en taxi som körde mig till Helsingborg och tryckkammaren.

Samma dag vid klockan 18 på kvällen så steg jag in genom ytterdörren och möttes av två jublande hundar, min älskade hjärter dam och av de av mina barn som var hemma.

Jag var hemma igen. Och det var sanslöst underbart skönt och jag kände mig överlycklig och så tacksam att det var över.

Och innan jag somnade på kvällen hemma i min säng, så sände jag en tanke av oändlig tacksamhet till alla de underbara människor som tagit hand om och vårdat mig under dessa dagar i Lund. Med en sådan ömhet, värme och omtänksamhet att man blir alldeles salig och tårögd som patient och människa.

Det finns inga ord som kan göra dessa människors godhet nog rättvisa.

De kommer för alltid att leva kvar inom mig som ett vackert minne...

####

Idag är det söndag. En vecka har gått sedan jag for iväg hemifrån mot Lund.

Jag har haft ont, men värken har med tiden lindrats. Jag har varit ruskigt svullen i stora delar av ansiktet, men svullnaden har successivt gått ner. Jag är fortfarande rejält svullen under läpparna och i mungiporna, men det sakta på rätt håll.

Tröttheten var enorm de första dagarna, men den har jag vilat och sovit bort.

I morgon bitti ska jag via buss och tåg på nytt ta mig till tryckkammaren i Helsingborg. Minst sju dagars behandling till väntar, sen avgör min undersökning hos käkkirurgen om jag behöver fler behandlingar.

Jag har tagit mig förbi det värsta hindret på resan. Det återstår ännu mycket. Men ni vet vad jag lovat mig själv att bjuda mig själv på när den sista behandlingen på tryckkammaren når verkligheten.

Jag har kommit en liten bit närmare det önskemålet....

Varmaste kramarna. //  Jocke