Egentligen hade jag förtjänat en stor stark, men kände mig alldeles för ordentlig för det.

De första dagarna uppför den branta uppförsbacken till sjukhuset fick verkligen fart på andhämtningen. Flåsande fick jag stanna ett par gånger för att hämta en andning som för alldeles för länge sedan passerat sitt bäst före datum.

Men redan under andra veckan hände något.

Plötsligt så gick den dagliga morgonpromenaden betydligt lättare. Flåsandet nådde tveklöst en annan nivå. Och efter några dagar till så märkte jag att det inte bara var en simpel hägring. Det gick betydligt lättare varje dag uppför backen. Andhämtningen betydligt nättare och jag kunde inte låta bli att le och verkligen njuta av detta underverk.

Men det fanns det som gladde mig ännu mer.

Och det var det faktum att min munhälsa också hade förbättrats. Redan under andra veckan skedde detta magiska underverk och jag trodde knappt det var sant. Men jag har sedan dess inte haft det minsta ont i min mun. Jag har kunnat träna med gapet utan att ha fått sår eller ont. Min rörlighet i munnen har blivit en helt annan och känslan när jag äter är nu på en helt annan nivå och breddgrad.

För den skull så har gapförmågan inte ökat mer än kanske 2-3 mm, men herre gud vilken skillnad.

När man efter en behandling i tryckkammaren fullmatad med syre i kroppen, kommer ut i den friska luften så är det nästan som om man svävar ovanpå marken. Det är som uppåttjack, det är höghus rakt igenom, det är en svindlande känsla i bröstet och i andhämtningen.

Men det som glädjer mig mest och ger mitt hopp lite bredare vingar inför operationen som äger rum på måndag morgon nere i Lund, är att munnen känns så mycket bättre.

Det verkar som om tryckkammarbehandlingen inverkat positivt också på mig.

Vilket ju min käkkirurg spådde och hade som målsättning med den här behandlingen för mig.

Lund är fantastiska.

####

Det är snart 33 år sedan jag kom ner till Lund för första gången i mitt liv.

Som vuxen har mina föräldrar berättat sanningen som mötte dem där nere i Lund efter några dagar, när mina första röntgenbilder och provsvar kom läkarna tillhanda.

Läkarna fick det tunga uppdraget att förklara för min mamma och pappa att min sjukdom växt alldeles för länge och tagit alldeles för stor plats i min 11-åriga, kropp för att de skulle kunna bota min sjukdom och hjälpa mig att överleva.

Läkarna beklagade sig djupt och var ärligt ledsna att behöva komma med en sådan mardröms prognos . Man lovade mamma och pappa att sätta in alla behjälpliga resurser som fanns att tillgå i stöd och hjälphantering vid sådana här fall av krishanteringar, för min mamma, pappa och lillasyster Jessica.

Samtidigt så lovade läkarna att göra allt man hade i sin makt för att försöka rädda och bota mig.

Men sjukdomen hade gått för långt för att läkarna ens vågade sig på att ge mina föräldrar något hopp.

Jag visste ingenting av det här.

Detta berättade mina föräldrar för mig i vuxen ålder.

Och min tacksamhet att genom ett mirakel ha överlevt min svåra sjukdom, växte ytterligare i storlek och kraft.

I morgon kväll tar jag tåget ner till Lund igen. Ska boka in på patienthotellet och sova där över natten.

Fastande på tom mage ska jag på måndag morgon infinna mig på "skyskrapans" sjätte våning klockan 7.15 och förberedas inför narkos och borttagandet av fem kindtänder.

Om allt går som det ska, så ska jag på tisdag sätta mig i tryckkammaren igen, för att under minst två veckor genomgå en behandling som ska skynda på och underlätta läkningen efter dessa fem borttagna tänder.

Och jag har lovat mig själv en sak.

För om allt det här går vägen, om jag överlever och någon gång kommer att nå min stora dröm att få uppleva ögonblicket att få lämna tryckkammaren med vetskapen att alla sår är läkta och att jag inte behöver mer tryckkammarbehandling.

Då lovar jag att jag ska låta mina steg styras rakt in i centrumkärnan i Helsingborg och då ska jag inte hålla igen en enda känsla inom mig. Jag ska släppa loss alla känslorna på en och samma gång och bjuda mig själv på en stor stark och messa alla mina vänner med ett stort hjärta som hälsning.

Sen vill jag sätta mig på det tåg, där den här lilla berättelsen har kommit till under alla resor, och låta spåren leda mig ända hem igen.

För att möta en kärlek jag varit trogen ända sedan jag föddes.

Kärleken till livet....

    

///  Jocke

 

Det var en fullmogen, ljummen och len sensommardag.

Året var 1982, månaden augusti och jag var 12 år gammal.

Jag cyklade med min nya blåa treväxlade Crescent bredvid pappa. Vi var på väg till Svarta Leds idrottsplats för att den här lördagen se Sölvesborgs GIF spela fotboll i division tre.

Jag var tillbaka i min barndoms älskade falkvik. Mina trampor virvlade lätt, hela jag sprudlade av en gränslös lycka när jag och pappa kryssade fram mellan  välkända hemmakvarter och snart rullade in längs Valjeskogens knastrande grusväg där den majestätiskt mäktiga och sagolikt vackra bokskogen  vakade som en evighetslång tunnel överallt omkring oss.

Hela mitt ansikte log, jag drog in alla underbara dofter och njöt av dem, jag sög åt mig av alla välkända vyer som dukades fram, luftmotståndet som mötte mig var som en smekande och öm hand. Lyckan och tacksamheten inuti mig var så ändlöst gränslös att omfattningen måste upplevas för att riktigt förstå vidden av en så himlastormande känsla.

Nyligen hade jag nere i Lund fått min "sista" cellgiftsbehandling. Ordet sista inom citationstecken för jag kände till den sanning som vittnade om att ungefär varannan cancerpatient riskerade att drabbas av återfall under det första året. Detta mardrömsscenario visste jag existerade, det var någonting jag både hade hört och läst. Men denna visdom försökte jag  tränga bort varje gång den med stråk av rädsla och kårar av ångest gjorde sig påmind. Nu ville jag leva i det ljuvliga nuet som gjort entré och där allting gungade, svävade och virvlade av nyfödda känslor.

För jag var frisk igen. Min huvudvärk var borta. Den stora cancerfyllda knölen på halsen var väck och den förlamande och domnande tröttheten som höll mig inlåst, fångad och höll på att kväva mig under evighets långa månader var också äntligen borta.  En stentuff dos med strålbehandling, en operation som skar bort halva min hals som var obotligt ockuperad av cancerceller och månader av cellgiftsbehandling hade  dödat och tagit bort min cancer.

 Visst var jag mager och klen. Halva min hals var bortopererad, jag var flintskallig och mina tunna armar var märkta av gropar efter otaliga nålstick, men den ända  betydelse som betydde någonting den här dagen var att jag var frisk, att jag var tillbaka i mitt falkvik där havet, bokskogen och himlen alltid var ständigt nära och levande. Att få vakna upp varje morgon i sin egen säng och med pigga steg och en härligt nyvaken aptit på livet  stiga upp för att möta en ny dag ,ägde allt och suddade genast bort sådana petitesser som några synliga ärr och andra kroppsliga blessyrer som förändrat mitt utseende under tio tuffa månader i Lund.

Att ha blivit frisk igen var värt allt.

  Den ondska med namnet cancer som mitt i min soliga och blommande barndom smög sig in i min spralliga och alltid leende kropp och som tilläts växa och växa på grund av diagnoser som skoltrötthet och spänningshuvudvärk, denna cancer som bara var dagar från att döda mig, denna cancer var nu besegrad och förintad av ett underverk jag för alltid står i oändlig tacksamhetsskuld inför.

Nu åt jag frukost hemma i köket på vävaregatan igen. Med mamma, pappa och lillasyster Jessica. Alltid med radion på och doften av nybryggt kaffe i bakgrunden. Och jag kunde gå ut i hallen till telefonen och ringa till kompisarna för att bestämma om vi skulle spela fotboll eller landhockey. Eller bygga en koja i skogen, leka krig eller cykla ner till fiskabacken och ta ett dopp i havets saltvatten. Istället för att passa tider för behandlingar, undersökningar, provtagningar och finnas tillgänglig i sjukhussängen när läkarronden varje morgon kom på besök, så var den enda tid man nu skulle passa när mammas gudomligt välsmakande middag serverades och hela familjen satt samlad runt bordet där hemma. Och snart skulle jag börja träna fotboll igen med  p-70 laget. Och det var jättehärligt att på kvällen med familjen sitta samlad i soffan framför teven och äta glass eller mumsa på mammas hembakade bullar eller kakor. Borsta tänderna i lugn och ro barfota på det rena och varma golvet innan jag fick krypa ner i min egna säng i mitt egna rum på en madrass som var mjuk och inte var inplastad och hård. Kudden och täcket var så mjuka och doftade så gott från mammas tvätt och sköljmedel och jag släckte inte sänglampan förrän jag inte orkade läsa fler sidor ur den spännande boken och jag fått en godnatt kram av lilasyster och mamma och pappa.

Och innan jag somnade så längtade jag redan till nästa dag skulle gry och bjuda på nya härliga utmaningar och fler spännande upptåg.

När jag nu ringde till mormor och morfar i Åtvidaberg så slapp jag nu göra det i en grön mynttelefon med en iskall svart stenhård telefonlur från en ekande och färglöst skrämmande korridor nere i Lund. Här hemma i hemmets trygga och lugna vrå behövde jag inte stoppa i en ändlös mängd enkronor för att få prata en stund med en mormor och morfar som jag älskade. Och den här sommaren hade jag med min familj äntligen fått åka upp till Åtvidaberg och dess omnejd där också farmor och Nore, farfar och massor av andra släktingar bodde.  Med samma sprudlande iver som alltid hade jag springande kunnat lämna mormor och morfars hus på sockenvägen och efter att ha korsat de evighetslånga gräsmattorna vid Edbergafältet, så slog mitt hjärta dubbla slag när jag fick se mitt älskade Kopparvallen igen och mina blåvita idoler träna nere på b-planen intill. Jag bubblade av kärlek och lycka och förstod ännu mer tydligt hur mycket jag saknat det här livet under min sjukdom.                                                    


   

 Och när jag denna gudomliga augusti lördag kom cyklande med Bokelundsskolan till höger om mig och från Svarta Led hörde tonerna av musik från idrottsplatsens högtalare närma sig, uppfattade "tjoffet" när  dubbaskorna mötte bollen på uppvärmningen kände jag mig ännu mera hemma. Ju närmare ingången vi kom desto mer så steg dofterna av nykokt korv och aromen av kaffe , då kände jag mig fullständigt överlycklig över att få vara tillbaka i det verkliga livet och insåg vilken enorm rikedom det här livet bär på.

För efter att ha varit fångad i en ändlös mardröm av en mörk ondska med namnet cancer i över ett år, en ondska som var på vippen att släcka mitt hjärta och slita mig bort från min enda stund här på jorden, så fick jag uppleva ett mirakel nere i Lund när läkarna mot alla odds och i sista minuten lyckades rädda mig.

Jag såg livet med andra ögon nu. Klarare ögon. Hade fått lära mig att livet inte bara rullade på längs en räls som var evig, att livet inte alltid skimrade i färgfilm, att det fanns en grym ondska som var sjuhelvetes värre än den ondska jag i min barndom lärde känna som Tengil i Bröderna Lejonhjärta och riddar Cato i Mio min Mio.

Jag hade med egna ögon och på nära håll fått se, uppleva och känna vad sjukdomen cancer gör med barn.

Nere på avdelning 91 i Lund så mötte jag en liten flicka som hette Malin.

En himlastormande söt flicka.

Malin var bara 4 år gammal. Hon hade en sjukdom med namnet leukemi och hennes cellgiftsbehandling hade gjort så att hon tappat allt sitt hår. Malin var flintskallig, hon hade inget hår som hennes mamma kunde binda flätor i eller sätta en rosett i, som så många andra mammor äger den naturliga möjligheten att kunna göra på sina fyraåriga flickor. Eller kanske klagar och gnäller över att behöva göra mitt i den panikartade stressen för att kunna hinna till dagis eller till kalaset i tid.

Malin var rasande söt. Hon bar på ett leende och en charmighet som inte undgick någon i hennes närhet. Hennes skånska dialekt var klockren och orden som flög ur hennes söta lilla mun sprudlade alltid av en positiv, glad och smittande glädje.

Malin var jättesjuk. Men mellan sina omänskligt tuffa behandlingar och efter att hon kräkts färdigt och hämtat nog med krafter, så kryssade hon med sitt charmiga leende omkring på det slitna sjukhusgolvet i de gråa sjukhuskorridorerna med barnvagnen i den ena handen och droppställningen i den andra. Hon pratade och skötte om sin docka i vagnen full av en äkta omsorgsfull värme och med en gränslös kärlek.

Hon var den tappraste kämpe jag någonsin mött i mitt liv.

Den 10 december 1981 på Malins namnsdag var jag i sjukhuskiosken och köpte en påse med kola snören. Cecilia på barnterapin hjälpte mig att slå in påsen med presentpapper och binda fina snören runt omkring. Sen gav jag  Malin den i namnsdagspresent. Hon blev själaglad och log sitt vackraste och charmigaste leende mot mig och kvittrade överlycklig fram ett tack och jag och Malin kramades hårt och länge kind mot kind.

Vi var två bleka och flintskalliga barn som omfamnade och tröstade varandra i ett försök att fly för ett kort ögonblick bort från all den ofattbara tragik som drabbat oss och alla andra oskyldiga barn och föräldrar som bodde överallt runt omkring oss på avdelning 91 den här vintern.

I det ögonblicket var det bara jag och Malin.

Malins mamma hette Agnetha och var både jättesnäll och söt. Hennes pappa hette Jerry och var jättehäftig och tuff. Han hade pipskägg och cowboy boots och var suverän på att spela pingis. Några gånger spelade jag pingis med honom i ett utrymme som låg utanför avdelning 92. Pappa stod alltid bredvid redo med en kräkskål som jag  emellanåt tvingades kräkas i, vilket var en daglig biverkan efter den dagliga behandlingen med strålbehandling.

Det var medan jag en dag fick göra ett avbrott i pingisspelandet för att kräkas och stod böjd över kräkskålen som jag hörde Malins pappa Jerry säga till min pappa orden som jag nog aldrig glömmer. Han sa: vad har våra barn gjort för ont för att behöva genomlida detta helvete, så sa han.

En dag låg en docka ensam och orörlig i en hög av andra leksaker på barnterapin. I ena hörnet stod en barnvagn stilla och övergiven. I korridoren låg dammet i hörnorna stilla, det glåmiga och slitna golvet låg kalt, öde och moloket.

Någonting fattades. Det var tyst, tomt och nedstämt. Och världen skulle aldrig mer bli sig lik.

Malin var död. Hennes glada röst och sprudlande skratt hade för alltid tystnat.

 Hennes kamp var över.

 Malins tappra kamp mot en ofattbart grym och onödig ondska slutade i en sorg som aldrig någonsin kommer att blekna eller sina.

Jag fick aldrig ta farväl av älskade lilla Malin. Fick aldrig ta farväl av hennes mamma Agnetha eller pappa Jerry , när de tre tommare än någonsin lämnade avdelning 91 i Lund mitt i en kall och mörk vinter.

I en vinter som blev ännu mörkare och kallare.

Jag kommer aldrig att glömma älskade lilla Malin.

Malin blev fyra år.

Och det var minnet av Malin, Thomas, Claes och Jonas som dog den där vintern på barnsjukhuset nere i Lund tillsammans med min vetskap att det var på samma sjukhus och i samma gråa korridorer som jag själv blev en del av, som min skolkamrat, bästa kompis och min dagmammas pojke Krister med sin familj hade färdats och plågats tills Kristers tappra livslåga slutligen brann ut, som gjorde att min "gamla" barndom aldrig skulle komma tillbaka igen.

Trots att jag genom ett mirakel fått äran att tillfriskna igen och den här sommaren 1982 var berusande lycklig, så blev mitt liv helt annorlunda den där dagen då jag för första gången i mitt liv steg in på barnsjukhuset i Lund den 5:e november 1981.

En taggtråd av upplevelser  som totalt förändrade mitt liv.

Även om jag lyckades fly därifrån med livet i behåll, så flyr du aldrig nånsin ifrån bilderna, ljuden och dofterna.

De sitter kvar som livslånga ärr.

 

 

Den här augustilördagen satt jag på Svarta Leds avlånga stenläktare och njöt i solskenet när Sölvesborgs GIF spelade division 3 fotboll tillsammans med pappa och många andra välkända ansikten. I halvtid hade jag gått upp till kiosken som stod bakom det ena målet och köpt en påse smågodis och några klubbor av den gudasnälla och alltid lika givmilda farbrodern som stod där i kiosken med en svart toppluva på sned. På vintern kunde man köpa godis av honom i kiosken vid hockeyrinken.

Efter matchen satte pappa och jag oss på cyklarna och styrde färden hemåt till mamma och lillasyster. Lördag kväll innebar att mamma alltid lagade någonting alldeles speciellt som vi åt samlade och tillsammans i köket vid det runda bordet.

Jag och pappa småpratade under färden hemåt genom den tidiga sensommarkvällen. Vi skojade och skrattade om att snart skulle mitt hår börja växa ut igen och då skulle jag behöva använda schampo igen och behöva kamma mig igen och gå till hårfrisören och klippa mig. Vi pratade om att vi inte på hela tre månader skulle behöva åka ner till sjukhuset. Jag skulle börja i skolan igen, sjätteklass och pappa och mamma var tillbaka på sina arbeten och bland sina arbetskamrater.

Jag log och skrattade och var lycklig.

Och det var  precis just då i det ögonblicket då gruset knastrade under cykeldäcken och en ljummen vind strök min kala hjässa som jag sa de där orden till pappa.

" Jag kan ändå vara lite glad att jag blev sjuk", sa jag.

  Naturligtvis var det dummaste jag någonsin yttrat och det dummaste som någonsin kommit ur min mun, men egentligen var det en början på en kärleksförklaring, till något helt annan än sjukdomen.

 För orden som kom hade egentligen en fortsättning där jag ville förklara att det mitt i allt kaos, all ångest och smärta under min sjukdomstid, i alla fall funnits det som var himmelskt tröstande och fantastiskt bra. Medan jag var attackerad av cancerns ondska fick jag stöd av en massa människors goda hjärtan och kärleksfulla välvilja.

Mitt 12-åriga jag formulerade det jag egentligen ville säga på fel sätt.

För det som jag menade var att jag under min tid som cancersjuk fick möta, träffa och lära känna en hel himmel full av livs levande änglar som jobbade  nere på sjukhuset i Lund. Alla redan snälla och älskade släktingar, kompisar, vänner och bekanta blev ännu snällare och ännu mer omtänksamma under tiden då jag var hjälplöst sjuk.

Mina idoler i Åtvidabergs FF och Ebba Grön fick sällskap av tre sanna och oförglömliga hjältar nere i Lund. Läkarna Albert Bekassy, Stanislav Garwich och Thomas Wiebe som stod i frontlinjen för det arbetslag som  räddade livet på mig.

Jag tänkte på alla underbara sköterskor som skött om mig och min familj. Med en sån värme, sån förståelse och en sådan mjukhet man i söndagsskolan fick lära sig bara bodde hos Jesus.

 Den fantastiska Cecilia i terapin. Snacka om rätt kvinna på rätt plats. Cecilia på terapin var som en glädjesprutande vulkan mitt i den värld som gud hade glömt. Cecilia var som sänd från himlen och sprudlade av förståelse, av glädje, humor, energi och en fantasi som smittade av sig på alla.

Den snälla ständiga sekreteraren, den snälla kuratorn, de snälla städerskorna. Den underbara personalen nere på strålningen, alla vänliga människor på röntgenavdelningarna, alla ömma och förstående människor som var med på ronderna, behandlingarna och olika undersökningar för att lära sig och få en inblick i en främmande värld  .

Öronläkaren Åke Ellner som opererade mig och alla underbart varma människor runt omkring på kirurgen och öronavdelningen där jag låg ett tag efter min operation.

 Sen tänkte jag på det fantastiska stödet jag fått från fröken Inga Wallnäs och klasskamraterna, som skickade brev och teckningar varje vecka. Medan jag var sjuk så stöttade fotbollslaget och tränarna där mig helhjärtat. Likaså hockeygrabbarna och vår tränare som kom hem till mig med varma hälsningar och en slant.

Min mormor och farmor som åkte ner till huset och bodde hos lillasyster Jessica, medan mamma, pappa och jag var nere på sjukhuset. Mina andra släktingar som skickade presenter och krya på dig hälsningar via vykort eller telefonsamtal och erbjöd sig att ställa upp om det behövdes.

Alla grannar var tillmötesgående och snälla kom med presenter och hälsade på,  vänner och bekanta hörde av sig och brydde sig. 

Sen inte minst min familj med min tappra och starka lillasyster.

De där orden som flög ur min mun till pappa den där förtrollade sensommardagen om att jag kunde vara lite glad för att fått cancer, stämde inte i en enda bokstav. Cancern som drabbade mig var det mest skrämmande och ondsinta och grymmaste jag någonsin stött på.

Men jag var så oändligt tacksam för hur hela världen stöttat och hjälpt mig under min sjukdomstid.

Tänk så fel det kan bli.  

Efter ett tag så svarade pappa mig.

Nej Joakim, du kan och kommer aldrig att kunna vara glad att du fick den sjukdomen.

Jag svarade aldrig.

Och jag har aldrig upprepat orden som kom ur min mun den där sensommardagen år 1982....

####

 

Nutid.

År 2014.

Det här hände för inte så länge sedan. Det skedde på en måndag, i förra månaden, närmare bestämt måndagen den åttonde september.

Klockan hade ganska precis passerat nio på morgonen när tåget jag åkte med rullade in på stationen. Via en trappa lämnade jag den svagt neonupplysta underjorden för att strax därefter kliva rakt ut i ett livs levande och gnistrande soligt Helsingborg.

Älskar den staden. Så vacker, så charmig och så full av härliga minnen som plötsligt får vingar och som landar framför mig under ett kort ögonblick.

Till vänster om mig hotellet Marina Plaza där jag tillsammans med Camilla bott så många gånger och upplevt tvättäkta livsglädje, frihet och gränslös lycka. En bit längre bort The Tivoli där jag och Camilla som nygifta år 1999 såg en elektrisk Thåström leverera Staten o kapitalet igen med en glöd och energi som saknar motstycke i svensk musikhistoria . Ett himmelskt ögonblick i en himmelsk tid. Fotbollsarenan Olympia. Där jag på nittonhundratalet njöt av Jesper Blomqvist oförglömliga fotbollskonster när han skojade med Sven Andersson och HIF  inför storpublik. Nu på tjugohundratalet har jag med sorg två gånger bevittnat när mitt älskade Åtvidabergs FF fått kapitulera med 3-0 gånger två. Men en förtrollad försommardag för bara några månader sedan drog jag ensam ner till detta Helsingborg, njöt av god mat med sällskap av några pilsner . Det var en afton i maj månad som doftade, smakade och verkligen var som en sommarkväll och det blev en kväll då jag  äntligen fick bevittna när Åtvidabergs FF lyckades ta en poäng på Olympia. Det var en magisk kväll när sommaren och semestern låg inom räckhåll och mitt Åtvidabergs FF vände upp och ner på historien på Olympia.

Och nu några andetag senare är sommaren förbi och hösten här.

Fjärran från alla glada minnen ifrån denna stad så påbörjar jag denna september månad en vandring mot någonting främmande och ett helt nytt avsnitt i mitt liv. Det pirrar i magen, kan inte påstå att jag mår speciellt bra. Jag förbannar tyst för mig själv den sjukdom som jag för över tre decennier sedan lyckades besegra och överleva, men som ändå aldrig släppt taget eller slutar förfölja mig.

Den här dagen när jag lämnar Knutpunkten bakom mig så tar mina steg inte sats mot den pulserande centrumkärnan eller vackra Kärnan. Idag väntar ingen spännande shopping i alla lockande butiker med det alltid så välkomna pausandet på en pub eller matställe då man för ett kort, men ljuvligt ögonblick är kung i baren eller väljer att njuta av en smarrig bakelse med en kopp kaffe på det klassiska och trendiga Fahlmans café, innan shoppandet i det breda utbudet går vidare.

Det är tre timmar sedan jag kramade om och kände kroppsvärmen från Camilla, barnen och hundarna, innan jag lämnade det tysta huset och vandrade genom ett gäspande Mjällby bort mot busshållsplatsen och hoppade på bussen klockan 6.26

Jag saknar dem mer än nånsin när jag styr mina steg till höger om Knutpunkten längs Järnvägsgatan och fortsätter rakt fram tills jag kommer till det övergångsställe jag ska gå över för att komma in på den väg som heter Trädgårdsgatan.

Som leder till det sjukhus jag ska till.

 Passerar en stor park där solens magiska solstrålar den här morgonen trollar fram  ett fyrverkeri  av gnistrande stjärnor i morgondaggen, som lagt sig över gräs och buskage. Bakom parken och några resliga träd ser jag delar av Stadsbiblioteket.

 Det är uppförsbacke. Trafiken tät. Cyklisterna är många, bussarna ännu fler och jag är inte ensam på trottoaren där jag flämtande tar mig framåt. Trampar på enstaka vissnade löv som redan gett upp och släppt taget.

 Möter Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund som ler igenkännande mot mig.

 Jag ler inte tillbaka. Mot reklamskyltarna de stoltserar på.

 Efter ännu ett övergångsställe fortsätter jag rakt fram. Till höger om mig skymtar jag en stor fontän bakom ett enormt kastanjeträd. Fontänens sprutande vattendroppar blir i solskenet som ett stämningsfullt och jättelikt, gnistrande tomtebloss. Uppförsbacken blir nu betydligt brantare, jag passerar ett konstgjort vattenfall och får i mitten av den riktigt branta uppförsbacken stanna till och vila ryggsäcken på en tom yta befriad från fågelskit. Jag flämtar för fullt, delvis av dålig kondis och delvis av den nervositet som gnisslar inuti mig. Tittar på klockan. 9.15 Halv tio ska jag vara ombytt och klar för att stiga ombord.

Fortsätter efter nån minut uppför backen som bara blir brantare. När jag är ända uppe så tar jag till höger och är inne på sjukhusområdet. Andfådd stannar jag till, försöker hämta andan och tittar mig omkring. När jag tittar åt det håll jag kom ifrån så skymtar jag längre bort Öresunds blåa vatten. Det är vackert, men allt det vackra runt omkring mig når inte ända fram den här morgonen.

Jag fortsätter att gå en liten bit. Går förbi en ingång till sjukhuset där det på en skylt står att missbrukare kan komma och byta ut sina sprutor och kanyler.

Strax därefter är jag framme vid den gula dörr där jag ska gå in.

Det är dags.

Finns ingen genväg förbi detta.

Den fege dör tusentals gånger. Den modiga bara en gång.

Då så.

Jag biter ihop och går in genom den gula dörren.

In till Tryckkammarenheten i Helsingborg.

####

Men den här resan till tryckkammarenheten i Helsingborg börjar egentligen inte den här september måndagen. Den här resan har sitt egentliga ursprung i en fuktig, disig och gråkall vinterdag i februari  tidigare under det här året som nån döpt till 2014...

####

Almanackan talade om att vi den här dagen nått fram till slutet av februari månad. När jag steg av Öresundståget hade vi nått fram till Lunds station. Det var ett tungt och gråmulet Lund som tog emot mig och höll mig sällskap under hela promenaden upp till sjukhusets öronmottagning.

I parkerna och över gräsklädda partier bredde den gulblommande vintergäcken ut sig, utan att för den skull väcka några djupare vårkänslor till liv inuti mig den här dagen.

I flera år har jag egentligen väntat på att den här dagen förr eller senare skulle dyka upp och möta mig.

 Vetskapen om den har legat djupt begraven nere i mitt undermedvetna under många år, för jag vet att röntgenbilder aldrig ljuger och att man aldrig kan fly sanningen . Men jag har njutit och försökt ta vara på livets alla underbara möjligheter så länge det bara gått.

Men nu är stunden kommen. Väntetiden över.

Den stenhårda dosen strålbehandling jag fick för snart 33 år sedan har gått hårt åt min mun, käke och mina tänder. För några år sedan fick folktandvården lämna över till sjukhustandvården i Karlshamn och nu har sjukhustandvården fått vända sig vidare till Lund för att försöka hjälpa mig.

 En tand i vänster käke har bitvis börjat gå sönder och behöver plockas bort och då behöver Lund komma in i bilden och ta över föreställningen.

Jag har i många år behandlats på sjukhustandvården på sjukhuset i Karlshamn. Den genomtrevliga tandläkaren Pontus Larsson besitter precis alla sådana egenskaper som gör mig lugn och trygg, samtidigt som han besitter den absolut högsta kompetensen. Hans två sköterskor, Camilla och Carina äger också en unik förmåga att bringa lugn och ro och trygghet med ett alltid lika ömt, varmt och kunnigt bemötande.

Min salivproduktion är nedlagd och begraven. Vilket lett till att mina slemhinnor och mitt tandkött är kroniskt inflammerade och lämnar ifrån sig en bitvis djävulskt plågsam värk i munnen. Det har inte gått många dagar under de senaste åren som jag inte har haft ont eller besvär från min mun.

Sen har jag en gapförmåga som nära nog är obefintlig. Har varit dålig och successivt långsamt försämrats i många år, men mitt gap har under de sista åren rasat ihop fullständigt med den uteblivna salivproduktionen och smärtorna.

Idag kan jag knappt gapa någonting alls.

Att knappt kunna gapa är ett riktigt helvete ibland. När man ska äta, fika, käka glass på sommaren, borsta tänderna och inte minst när man ska till den stackars tandläkaren som ska försöka komma in i munnen och göra det han måste.

 Det är också ett stort socialt handikapp när man fikar på jobbet, äter ute på en restaurang eller i goda vänners sällskap. Ännu värre blir det förstås om man är på exempelvis bröllop, dop, fackföreningsutbildningar eller liknade arrangemang. Och inte nog att min gapförmåga är obefintlig, sen är jag trång i svalget och har svårt att svälja också.

Jobbiga handikapp som många gånger tyvärr lockar fram en ruskigt pinsam känsla hos mig. Kan känna mig besvärlig och otillräcklig, men vägrar samtidigt att kapitulera eller stänga in mig i nån slags utanförskap genom att sluta leva, sluta umgås med folk, vänner och bekanta.

 Man får aldrig sänka garden och ge upp, aldrig låta handikappet ta över eller tillåta att det hånflinar dig rakt in i ansiktet.

Aldrig. Någonsin.

####

Den här disiga och småkalla februari torsdagen är det min trevliga "ballongvidgande" öronläkare Peter Wahlberg som hämtar mig i väntrummet och leder mig till rummet där en käkkirurg väntar.

 Ett handslag, ögonkontakt, nån sekunds läsande av kroppsspråk och en blixtsnabb avläsning av tonläget i hans röst, denna blixtsnabba analys räckte för mig att direkt och omedelbart känna förtroende och en sorts trygghet till denna käkkirurg  med namnet Martin Bengtsson.

Efter en snabb undersökning av mig och diverse rådfrågningar och upplysningar sinsemellan de båda läkarna, så berättade käkkirurgen för mig att det inte skulle bli lätt att dra ut min tand, men inte heller helt omöjligt.

 Därefter berättade han vilket tillvägagångssätt han tänkte sig.

Innan tanden skulle avlägsnas skulle jag under fyra veckors tid, dagligen från måndag till fredag  genomgå tryckkammarbehandling i en tryckkammare nere i Helsingborg. Han förklarade att denna behandling gjorde så att det kom in syre också in i de svårt strålskadade partierna i käken och därmed så skulle blodgenomströmningen öka och förbättra utgångsläget inför borttagandet av tandroten.  Dessutom så skulle jag redan dagen efter operationen återigen ner till Helsingborg för minst två veckors ytterligare tryckkammarbehandling, som ett led i att underlätta läkningsprocessen.

Jag lyssnade och försökte förstå.

Medan tanden skulle tas bort skulle jag vara nedsövd i narkos.

Då steg ångesten in i mig. Utan att knacka på.

 Jag har inte blivit sövd på trettio år och har flera gånger under de senaste åren fått höra av olika läkare i olika situationer fått höra" hur skall man kunna söva dig".

Jag ställer denna fråga till käkkirurgen som svarar att den frågan kommer vi givetvis att överlämna till en narkosläkare, men det kommer säkert att gå på något vis.

När man sövs måste det finnas fria luftvägar att tillgå och det sker ju normalt genom att man intuberas med en slang genom munnen och ner i luftstrupen.

Detta går inte att genomföra på mig på grund av mitt minimala gap och trånga svalg. Med fasa tänker jag denna gråa och trista februaridag på det tillvägagångssätt som väntar mig. Nämligen "trakeotomi", som betyder att man gör ett en öppning genom halsen in i luftstrupen, strax under struphuvudet. Ångesten tar stryptag på mig.

Käkkirurgen lovar att ta kontakt med min sjukhustandläkare i Karlshamn och därefter kommer jag så småningom att kallas ner till Lund igen för att påbörja den procedur som väntar med att ta bort min tand.

Jag tackar för mig, säger till öronläkare Wahlberg vi ses på måndag, då det är dags för ballongvidgning igen.

På vägen ner till tåget släpper jag taget, slutar bita ihop och slutar låtsas vara modig.

Jag släpper fram tårarna och gråter tyst. Bryr mig inte dugg om någon ser mig. För jag känner mig både ledsen och rädd och är precis så ensam som jag är där jag olycklig strosar med nedböjt huvud genom ett disigt Lund mot tågstationen.

Jag har blivit känsligare med åren. Vet väl någonstans inom mig att slutet närmar sig.

Och det är väl just därför jag blir så ledsen och så rädd.

Jag ska inte bara opereras i ett svårt strålskadat område, jag ska också sövas. Med alla de risker som följer med.

I barndomen när jag blev frisk från min cancer, så var jag nere i Lund på återbesök var tredje månad i flera år. Vid alla dessa återbesök så sövde man mig varje gång för att gå ner i halsen och bakom näsan och kolla så att inget återfall påbörjats.

Då bekom det mig inte det minsta.

Då var jag modig och tapper.

Innan jag stiger ombord på tåget hem mot Sölvesborg så har mina tårar torkat. Det jag har fått berättat och informerat för mig av en käkkirurg för en stund sedan, åker i takt med att tåget lämnar Lund, ner i mitt undermedvetna. Jag försöker släppa och sluta tänka på detta ofrånkomliga scenario som gömmer sig någonstans i en dimmig och osynlig morgondag.

Det kommer en dag då jag inte kan fly undan längre. Men fram till dess vill jag leva livet. Så jag smuttar på det halvljumma kaffet och öppnar  upp boken jag har med mig och svävar bort i en helt annan verklighet än den jag nyss fick en första inblick i på det sjukhus som blivit en del av mitt liv.

Ett sjukhus som räddade livet på mig.

Och som hjälpt mig att överleva. 

Vidare i det liv som jag älskar.

#####

Den milda vintern fortsatte och redan i mars månad dukades en del underbart härliga vårtecken fram. Veckorna gick och jag hörde ingenting från käkkirurgen i Lund, samtidigt som jag fokuserade på nuet och längtade efter att kunna börja snygga upp i trädgården, visste att den första muggen kaffe ute i solskenet kom närmare för varje dag och jag längtade efter en fotbollssäsong som jag drömde skulle bli mitt älskade Åtvidabergs FF främsta sedan 1970-talet, då de tillhörde den absoluta toppen i Svensk fotboll.

I slutet av mars månad hände någonting som i begynnelsen kändes som ett befriande mirakel och om det skulle lyckas att genomföra skulle få ett helt stenrös att lossna från mitt bröst.

Vid ett av mina programenliga och återkommande besök hos min sjukhustandläkare Pontus Larsson i Karlshamn, så var vid det tillfället min mun och mitt gap så pass bra att Pontus sprudlande optimistisk och lika förväntansfullt glad, sa till mig att han faktiskt skulle kunna prova att rotfylla min skadade tand. Pontus berättade också vidare att han i ett samtal med käkkirurgen Martin Bengtsson nere i Lund, hade blivit uppmanad att i första hand försöka rotfylla min tand om det var möjligt, eftersom att operera bort tanden inte skulle bli det lättaste att genomföra.

Jag blev sprudlande glad över detta positiva besked. För mitt förtroende till den rakt igenom genomtrevliga, ytterst kompetenta och behagligt lugna Pontus Larsson och hans lika rakt igenom  underbart trevliga sköterskor Camilla och Carina, kunde inte bli större än vad det var.

Tänk om jag kunde slippa sövas i narkos och slippa behöva dra ut tanden nere i Lund.

Torsdagen den 3 april satte jag mig i bilen och styrde mot Karlshamn. Jag bedövades med flera sprutor i munnen. Pontus skar väck det tandkött som växt upp där delarna av tanden ramlat bort. Sen borrade han hål i tanden och påbörjade arbetet med att hitta ner till roten.

Han kämpade länge Pontus, men till slut fick han ge upp och kapitulera. Han beklagade sig med en äkta ledsamhet att det han verkligen trodde skulle gå att genomföra, ändå tyvärr inte gick.

På vägen hem från Karlshamn så grät jag för mig själv i bilen. Jag som hade hoppats så mycket på det här med att rotfylla och slippa tänka mer på narkos, operation och tryckkammarbehandling. Jag hade hoppats på att få en lugn och skön vår och sommar, men den drömmen slogs i spillror den här soliga torsdagen en vecka innan jag skulle fylla 44 år.

Men det skulle bli värre.

####

Dagen efter det misslyckade försöket att rotfylla min tand, så vaknade jag strax efter halv åtta på morgonen av att sonen Rasmus kom in för att säga hej då innan han skulle cykla till skolan. Jag reste huvudet från kudden för att sömnig säga hej då till honom denna fredagsmorgon. Allt jag fick fram var ett lustigt sluddrande. Rasmus märkte dock ingenting och cyklade så småningom iväg.

Livrädd och mer hjärtslagen dunkande i öronen tog jag mig in på toaletten. Ingen svullnad eller några synliga skador syntes kring munnen eller kinden efter gårdagens behandling hos tandläkaren. Tungan var inte heller svullen eller ovanligt öm. Genomsvett och skakig lade jag mig i sängen bredvid Camilla och väckte henne. Hon märkte meddetsamma att det var något konstigt med mitt tal. Jag fick inte fram några hela meningar, de första orden gick bra, sen sluddrade orden fram.

Både jag själv och Camilla trodde att det var gårdagens misslyckade rotfyllning som var boven i dramat, att jag helt enkelt var knäckt i psyket och gått in i väggen. Camilla ringde till tandläkare Pontus Larsson och förklarade att jag skakade som ett asplöv av nervositet och frågade honom om han kunde skriva ut ett milt lugnande preparat vid namn Atarax till mig. Pontus svarade Camilla att han länge varit förvånad över att jag överhuvudtaget orkade stå på benen och skrev ut tabletterna.

Jag var lite sned i munnen den dagen också. Till det drog jag i min egen analys att det kanske var en nerv som kommit i kläm vid gårdagens försök att rotfylla.

Redan nästa dag var munnen som vanligt igen, medan talet fortfarande var lika sluddrigt och jag mådde skit. Några dagar senare blev pratat det lite bättre när jag konverserade med Camilla, men det gick inte att snacka med någon annan och jag gjorde allt för att slippa komma i konversation med andra människor. Gick  undvikande rundor med hundarna, gick omvägar om jag mötte någon och svarade inte i telefon.

Tyckte det var så pinsamt.

Jag var sjukskriven tre veckor från jobbet och det tog lång tid innan jag återfick mina krafter och pratet blev någorlunda bättre.

Av en ren slump råkade jag nämna detta som jag råkat ut för när jag mejlade i ett annat ärende med min fullständigt underbart varma  och betydelsefulla kurator Christina Rebsdorf nere i Lund.

Bara någon dag senare så kontaktade min läkare nere på onkologen i Lund, Thomas Relander mig och berättade att han sprungit på min kurator Christina i korridoren  (de har sina kontor i samma byggnad) och berättat för honom om mina besvär.

Då berättade denna doktor Thomas Relander för mig att det som drabbat mig när jag tappade talet, förmodligen var en så kallad Tia attack(en liten propp i hjärnan) och han frågade mig varför jag inte uppsökt läkarvård när detta hände.

Doktor Relander skulle kontakta sjukhuset i Karlshamn och be dem så fort som möjligt att göra en ultraljudsundersökning av mina halskärl.

Den 29 april genomförde jag en sådan undersökning i Karlshamn.  Han som genomförde den hette Mikael, en väldigt lång och ganska trevlig snubbe. När han med undersökningsmanicken kört fram och tillbaka över min högra halssida en bra stund, så avbröt han och sa att han var tvungen att hämta lite experthjälp.

"Jag har aldrig under alla mina år varit med om något liknande", sa han innan han kutade iväg.

Och kvar på britsen i det svagt upplysta rummet låg jag och tänkte, "jaha, tack för upplysningen."

Efter ett tag kom överläkare Sten Jensen in och tog över föreställningen. Deras prat sinsemellan över mitt huvud satte väl inte fart på vårkänslorna hos mig direkt. När de var färdiga berättade de vänligt för mig att för att undersöka mina halskärl behövde jag göra en kontraströntgen av dessa. Anledningen till det låg i att jag var så svårt strålskadad, upplyste de mig om innan vi drog åt varsitt håll.

####

Måndagen den 2 juni var jag på nytt i Karlshamn och den här gången för att genomföra en kontraströntgen av mina halskärl. En bildad, lugn och supertrevlig sköterska satte en nål på mig. Denna användes under röntgen undersökningen till att spruta in kontrastvätska några gånger. Jag blev alldeles varm i kroppen när det kom in i min blodbana.

Och en stund senare kunde jag och Camilla lämna sjukhuset. Svaret skulle skickas hem till mig.

Samma vecka blev det en härlig cykeltur i strålande försommarväder till Sweden rock. Jag och Camilla stannade till hos syrrans familj i Lörby och njöt av sällskap och en välsmakande färdknäpp. Det blev ett stopp till innan vi var framme. I en härligt solig dunge slog vi oss ner på det bara gräset och njöt av varsin pilsner medan en jämn ström av förväntansfulla cyklister for förbi ute på vägen. Idyllen fick pricken över i:et när vi sänkte en varsin Jägermeister innan vi drog vidare. På hemvägen hamnade vi på en efterfest och cyklade inte hemåt förrän sensommarnatten vakade över oss.

Midsommar kom, semestern checkade in med underbart härliga och fria dagar. Jag njöt av fotbolls VM i Brasilien, tre kvällar i följd drog vi in till Killebom. Härligt roliga förfester med glada skratt, musik och hög stämning. Det blev några dagar på stranden, några hemmavid poolen på gräsmattan och dottern Ida nådde en historisk tidpunkt i livet då hon tog körkort.

Inget svar kom från kontraströntgen.

I mitten av juli stämplade kneget in igen. Försökte några gånger ringa till Karlshamn och få röntgensvaret, men fastnade varje gång i en kö som aldrig tog slut eller gav mig några svar.

Den 24 juli ringde min mobiltelefon. Det var en kvinnlig läkare från Karlshamn som ringde för att ge mig mitt röntgensvar. Hörde hur hon bläddrade bland papper  innan hon läste upp svaret för mig.

Det var högsommar, solen sken, livet lekte.

Den kvinnliga läkaren läste innantill medan jag lyssnade. "Flödet i din vänstra halspulsåder är 0%", läste hon för mig. Jag andades och lyssnade. Efter ett tag fortsatte den kvinnliga läkaren. "Flödet i din högra halspulsåder är 50 %". Sen fortsatte hon. " Jag har pratat med kardiologen och vi bestämde att sätta in Trombyl 70 mg, en gång dagligen till dig. Jag har skickat in ett recept till apoteket till dig Joakim", avslutade hon samtalet medan solen fortfarande sken utanför och jag fortsatte att andas.

Jag  blev inte rädd, blev inte ledsen. Bara full med en massa frågetecken.

Samma eftermiddag mejlade jag min läkare Thomas Relander på onkologen i Lund och formulerade svaret jag fått från Karlshamn och ställde samtidigt en massa frågor till honom.

Svaret kom ganska snart från honom. Han var ärlig och svarade att det inte var något roligt svar jag fått. Läget var allvarligt, men att sätta in Trombyl var nog tyvärr det enda man kunde göra. I vissa fall opererade man sådana här tillstånd, men riskerna för bestående hjärnskador var tämligen höga. Det man skulle göra var att hålla koll på blodtrycket, blodfetterna och leva som vanligt.

Det var alltså ebb i min vänstra halspulsåder och bara 50% flöde i den högra halspulsådern.

Men jag drabbades inte av någon rädsla eller ångest över detta besked.

Jag tror inte jag förstod vidden av det hela. Eller kanske bara inte ville förstå.

Livet måste ju gå vidare.

#### 

Den 18 augusti var jag tillbaka på den plats där den här resan har sitt ursprung och sin början.

Då var det februari och vinter. Nu var det augusti och smällhet sensommar.

Sjukhuset i Lund. På käkkirurgen och hos överläkaren och käkkirurgen Martin Bengtsson. Han kommer till det stora behandlingsrummet iklädd operationskläder. Och han inleder vårt samtal med att tala om att det finns två olika alternativ att välja mellan och att det denna eftermiddag ska avgöras vilken inriktning som gäller framöver. 

 Alternativ 1: Jag ska denna dag träffa en narkosläkare som ska avgöra om det är möjligt att söva mig i narkos. Om narkosläkaren bedömer att detta inte är möjligt, så ska jag försöka dra ut hela tanden under vanlig lokalbedövning, talar Martin Bengtsson om för mig.

Varvid jag säger att det vore väl det bästa och enklaste för mig, att slippa narkosen och känner samtidigt en glimma av hopp tändas någonstans inuti mig.

Då svarar käkkirurgen att det bästa för honom är att söva mig i narkos, eftersom han då under "milt" våld kan vidga upp mitt trånga gap en liten bit. Dessutom tillägger han, att är det så att man kan söva mig i narkos så vill min sjukhustandläkare Pontus Larsson att vi drar ut fem kindtänder, när vi ändå har dig sövd.

Jag är tvungen att titta på Martin Bengtsson. Tänker att nu har han blandat ihop havet av patienter och att det måste vara en annan patient han är ute och fiskar efter.

Fem kindtänder.

Men icke. Paradoxalt nog så skrattar jag till och utbrister till Martin framför mig: "Det har Pontus inte nämnt någonting om till mig, att han vill att du ska dra ut fem kindtänder."

Bara om narkosläkaren ger klartecken att kunna söva dig, svarar käkkirurgen lugnt och sakligt.

Därefter ringer han en narkosläkare och ordnar fram ett möte mellan denne narkosläkare och mig. Och berättar vidare att så fort han fått grönt ljus för sövning, så kontaktar han Tryckkammarenheten i Helsingborg och ber dem att kontakta mig och planera för behandlingen där.

Jag och Martin Bengtsson tar adjö av varann och jag får av honom en vägbeskrivning till vart jag ska träffa narkosläkaren. Skyskrapan, eller blockets huvudbyggnad. Hisshall A, våning sex.

Tar hissen upp till sjätte våningen och sätter mig på den röda bänk jag blivit tillsagd att göra. Framför mig ligger Lunds intensivvårdsavdelning. Framkallar olust inom mig. Min puls ökar, likaså andningen.  Hela tiden folk i rörelse. Tät trafik. Sjukhuspersonal i vita rockar eller bussaronger kommer rusande antingen från trappan eller hissarna. Sjukhussängar kommer rullande med sjuka, hjälplösa människor liggande i dem. En städare kommer glidande med en städvagn. Stannar till vid en papperskorg, byter påsen. Drar sedan upp mobiltelefonen ur fickan och ägnar sig några minuter åt den istället för det jobb han verkar vantrivas med.

Eller vad vet jag.

Sen kommer narkosläkaren och skakar hand och presenterar sig. Leder mig till ett litet kyffe som han låser upp och vi går in. Han ber om mitt personnummer och loggar in sig på datorn. Ställer sen en massa frågor till mig. Sen berättar han att det man kan göra för att ordna fram fria luftvägar till mig under sövning är att dra slangar genom näsan och via svalget ner till luftstrupen och på det viset förse mig med syre.

Jag upplyser honom om mina ballongvidgningar som genomförs av Peter Wahlberg på öron, varvid han letar upp hans direktnummer på datorn och ringer upp honom.

Peter Wahlberg ger honom klartecken att det går att använda en viss storlek på slangen till mig och därmed så är tärningen kastad. Spelet igång. Nu finns ingen återvändo.

Snaran dras åt.

    

####

Måndagen 8 september 2014.

En solig morgon utanför tryckkammaren i Helsingborg.

Går in genom dörren där det ovanför med stora bokstäver står DAGKIRURGI. Passerar anmälnings receptionen som är tom och där en handskriven skylt visar att de är på frukost.

Går rakt fram genom korridoren som andas, luktar och är sjukhus. Vet vart jag ska gå. Var här för första gången i mitt liv för tre dagar sedan och skrevs in och blev då visad vart jag skulle ta vägen.

 Innan ett väntrum där fastande människor som ska opereras sitter, går jag in genom dörren till ett omklädningsrum som är avsett för patienter till tryckkammaren. Hänger av mina kläder i ett skåp. Lägger klockan och mina smycken på en hylla, trycker in min ryggsäck med kaffetermosen och min laptop i det smala skåpet. Går bort till en hylla och plockar till mig en grön bussarong och ett par matchande gröna byxor och ett par ljusgröna gummitofflor. Låser klädskåpet, stoppar nyckeln i bussarong fickan och trär på mig en steril hätta på huvudet och lämnar rummet med en bok under armen.

Går några meter rakt fram till en dörr som jag öppnar och hamnar därefter i en steril och grönklädd operationskorridor. Alla jag möter är grönklädda från topp till tå, med munskydd och hättor på huvudet. Passerar en del medicinska maskiner, några lustigt och skrämmande utrustade sjukhusbårar med en massa specialgrejor och finesser.. Efter en kurva är jag framme vid en skjutdörr i betong där det står TRYCKKAMMARE.

Stiger in.

Hälsar på den ansvariga läkaren och en sköterska. Jag har fått en skrivbordslåda där min utprovade syrgasmask med två långa och tjocka plastslangar ligger. Tar upp min utrustning och lägger min hätta i lådan.  

Mitt i det stora rummet står den gulfärgade tryckkammaren. Påminner i form och utseende delvis om en ubåt. Längs ena långsidan av tryckkammaren syns tv apparater och en stor instrumentbräda dä r ansvarig personal sköter hela proceduren och följer olika värden från tryckkammaren och kollar så att patienterna mår bra under "dykningen".  

Går upp på en ramp och stiger sen in i tryckkammaren genom en  öppning in till den smått ubåtsliknande farkosten i miniatyr. Hälsar och presenterar mig för de fyra resenärer som redan tagit plats i det lilla utrymmet. Fyller en liten plastmugg med vatten. Märker att jag skakar. Tar plats längst in i hörnan. Sittplatsen påminner om ett tågsäte. Har samma form och samma raka utseende. Det ligger ett grönt operationsskynke över  varje stol. Finns två  små  runda fönster i farkosten. Likadana som på en ubåt, med typiska bultar runt om.  

Man får inte ha några smycken eller nån klocka ombord, Ingen bläckpenna, ingen parfym eller feta hudkrämer på sig. Tack och lov finns en klocka rakt framför mig utanför det runda fönstret.

Gisela, sköterskan hjälper mig på med syrgasmasken. Först tar hon på mig en hätta försedd med fyra spännband på mitt huvud. När jag sedan sätter masken framför munnen och näsan så använder hon hättans fyra gummiband och spänner  fast masken i fyra hakar. När det är gjort får jag dra ner masken mot hakan eftersom vi ännu inte startat färden. De långa plastslangarna som är sammankopplade med syrgasmasken fäster sköterskan i två uttag som sitter i taket bakom mig.

Sen frågar den trevliga läkaren och ansvariga "kaptenen" om någon vill se på tv. Alla avböjer. Han berättar  sedan att det finns två radiokanaler att välja mellan. P1 eller P4. Alla utom jag väljer P1.

Jag tar ner ett par hörlurar som hänger i taket.

Sköterskan frågar om vi är redo för avfärd. Jag ljuger genom att samstämmigt nicka med. Därefter  drar hon igen den runda och tunga dörren och vrider runt handtaget.

Vi är inlåsta. Framför mig sitter en kvinna och en man. Till höger och mig sitter två män.

Får kämpa mot paniken som kedjar sig fast i varenda andetag. Jag är skraj och vet inte vad som väntar.

Sen drar det igång. Högljutt börjar det pysa och väsnas medan en riktigt varm luft drar in i trångbodda kabinen. Genast slår det lock i öronen och var femte sekund får jag tryckutjämna bort locket genom att hålla för näsan och blåsa ut samtidigt.

Oväsendet och locket i öronen påminner starkt om när ett flygplan lyfter från marken.

I ungefär fem minuter pågår detta scenario med oväsen, varmluft och lock för öronen. Sen upphör oväsendet och varmluften.  Vi är "nere" på vad som motsvarar femton meters djup.

 Det är dags att dra på sig syrgasmasken.

Luften som kommer känns först syrlig och nästan lite stickande frän. Ett högljutt väsande och sprakande tar fart i utrymmet när alla börjar andas i syrgasmaskerna. Jag andas in djupt och blåser ut luften . Det enda som existerar i min värld är mina höga andningsljud som tagit över allt. Paniken knackar på. När ett andetag hamnar fel börjar jag genast nästan hyperventilera och nu stiger paniken också in i mig.

Ändrar kroppsläge, flyttar fötterna fram och tillbaka, det känns som om jag inte får luft. Radion mumlar på utan att nå mig, klockan står still, det här fixar jag aldrig tänker jag och kan se framför mig hur de får avbryta alltihop på grund av en jävla lipsill som mig.

Tittar på kvinnan och mannen framför mig. Kvinnan sitter med armarna i kors och blundar. Det verkar som hon drömt sig bort till en Västindien ö och sitter vid strandkanten och väntar på en drink. Hon ser så lugn och beskedlig ut där hon sitter i gröna kläder och bara blundar.

Mannen sitter och läser Helsingborgs Dagblad med brillor på sig. Bredvid honom ligger den självbiografi Zlatan skrivit.

Skärp dig, tänker jag medan min blick flackar omkring i farkosten. Jag vet om att det finns en kamera ombord som bevakar oss. Jag vet om att jag prata med doktorn och sköterskan som under hela färden följer oss och kollar så att allting funkar som det ska gå. Precis till vänster om mig finns en mindre rund dörr försedd med ett vridbart handtag. Bredvid den står en avlång rund grej som ser ut som en oljepanna eller vattentank. Annars är det mest en massa avancerade mekanismer lite överallt ombord, mekanismer som ska göra den här färden möjlig.

Mellan varven lugnar jag ner mig och lyckas bakom mina stängda ögonlock med tankarna hitta ut utanför den här tryckkammaren. Ut till solen, ut till verkligheten. Jag vet ju att den här behandlingen markant  ökar syret i kroppen och till och med kan väcka liv i blodflödet i mina svårt strålskadade områden i munnen. Och att det är därför jag fått denna unika möjlighet att kunna komma så bra förberedd som möjligt till dagen då mina fem kindtänder har tuggat och lidit färdigt och ska ut.    

Periodvis griper paniken tag i mig när det känns som om luften tagit slut, men luften tar inte slut och trots att visaren på klockan verkar bära på en tegelsten, så närmar den sig 11. Och plötsligt så bryter sig kaptenens röst in och förtäljer att "nu backar vi".

Ett intensivt oväsen tar vid samtidigt som en iskall luft drar in över oss. Det bildas ånga som dansar  genom farkosten. I öronen sprakar det oavbrutet medan den varma färden nu verkligen är över när kylan ryter fram. Vill man så kan man ovanför ingången följa hur trycket sjunker och hur vi snart är  uppe på "ytan" igen.

När allt oväsen slutligen drar sin sista suck och den kalla luften stryps, så gör jag som de andra resenärerna och hänger av mig hörlurarna och börjar lossa på syrgasmasken och drar själv väck plastslangen ur munstycket i taket.

Det är över. Min livs första en och en halv timmes behandling i tryckkammaren.

Läkaren öppnar dörren och hälsar oss välkomna ut. Det känns ljuvligt att resa på sig. Men lite vingliga är de första stegen ut ur farkosten.  Rengör syrgasmasken innan jag stoppar ner den i lådan igen, drar på mig min hätta, tar min bok under armen och tackar för mig.

Återvänder genom operationskorridoren bort till omklädningsrummet och öppnar upp mitt skåp. Slänger hättan i en soppåse, stoppar ner bussarong och byxor i en tvättsäck och ställer tillbaka gummitofflorna i skohyllan. Klär snabbt på mig kläderna, morsar hejdå till mina medresenärer och skyndar bort till en toalett i korridoren. Urinerar, sköljer munnen och tvättar av näbben lite snabbt.

Några minuter senare är jag på väg ner för backen som för två timmar sedan var en grym uppförsbacke. Solen är underbar, trafiken lika tät som innan, Helsingborg lika högklackat som vackert som stadens alla damer som stoltserar omkring och jag känner mig förälskad i livet. Jag ler och känner mig lättad att premiärturen är avklarad och över.

Snart är jag nere i underjorden igen. Pågatåget jag ska ta går 11.33 Får byta tåg i Lund och ska vara hemma med bussen i Mjällby lite efter 14.30

Det är så här mina tjugo närmsta måndag till fredag ska profilera sig under fyra veckor.

Helsingborg tur och retur.

Det är inte alla förunnat att ha det så.

#####

 Idag har dessa fyra veckor gått. Almanackan har vänt några blad, idag är vi framme vid fredagen den 3 oktober.

Några minuter över elva i förmiddags drog jag av mig syrgasmasken för sista gången innan operationen.

 Det tog några dagar att vänja sig och lära sig slappna av där inne i tryckkammaren. Paniken vände och försvann under fredagen den första veckan. Sen har jag lärt mig att komma rätt in i andningen redan från början och sen har jag under den en och en halv timmes långa restiden, blundat och rest iväg med fantasin till adresser, hjärtevänner och platser där jag trivs och vill leva resten av mitt liv.

Jag har våldgästat och hastigt rusat genom Helsingborg från tåget som tog mig dit och sedan till tåget som tog mig därifrån.  Jag har träffat och lärt känna människor jag aldrig mött innan.

 Två underbart soliga fredagar har jag istället för att rusa iväg från den avslutade tryckkammarbehandlingen direkt till tåget, istället beväpnad med solbrillorna promenerat in i stadens underbart vackra nav och hjärta och bjudit mig själv på en kopp välsmakande kaffe på Fahlmans café.

 Suttit där mitt i stadens mest gångtrafikerade stråk mitt i centrumkärnan, mellan trappan upp till Kärnan och med en sagolik utsikt ut över Öresund och vårt rödvita grannl