Över ett år sedan sist jag skrev här.

Då inför det svåra kirurgiska ingreppet att få ut en massa infekterade kindtänder ur min mun som saknar gapförmåga. Infekterade tänder som fick hela min hälsa att vackla och min strålskadade vänstra ansiktshalva att smärta och under främst vänsterögat att också svullna till och ifrån.

Mirakulöst nog lyckades käkkirurgerna i Lund dra ut de sjuka tänderna och jag återvände dagen efter operationen hem till hjärter Camilla och hela min älskade familj då almanackan nådde den 7 mars 2018.

Men bekymren återkom snart. Med påtvingade resor med inläggning i Lund på grund av jättesvullnad med elak smärta i vänstra ansiktshalvan och trötthet. Efter några dagars behandling med intravenöst penicillin och Cortison kryade jag på mig och anlände hem.
Tills Cortison kuren hemma var avslutad och samma sjukdomliga repetition återkom och det blev Lund igen. Sista veckan i mars, påskveckan i bister kyla och snöstorm, veckan då jag blev morfar, yngsta dottern firade aprils ankomst med födelsedag, medan jag och läkarna kom överens om att de inte skulle släppa hem mig förrän orsaken till mitt svårt svullna och plågade del av ansiktet var löst.

Tre veckor tog det tills man till slut genom olika röntgen, prover och undersökningar fann orsaken och började behandla denna med ny form av penicillin och genom att med ett skalpell snitt skapa ett mindre dränage. Via detta dränage tryckte örinläkarna kraftfullt med sammanfogade fingrar mot den enorma ansiktssvullnaden för att få ut varbildningen. Behandlingen upprepades dagligen och smärtorna vid och närmast efteråt var bland det grymmaste eko jag upplevt.
Men den 18 april i 20 gradig ljuvlig försommar värme släppte sjukbilen av mig i hemmakvarteret och jag mottogs av hjärter Camilla och dottern Ida, vovvarna och glatt fågelkvitter på husets baksidas uteplats. Jag var befriad, men en enig läkarkår förklarade för mig att jag var tvungen att gå på penicillin under flera förmodade månader innan den svåra infektionen definitivt skulle ge med sig.

Maj månad och framåt bjöd på underbart högtrycksbetonat sommarväder under klarblå himmel. Jag var fortsatt sjukskriven . Infektionen gjorde sig påmind genom en permanent viss svullnad kring vänsterögat och även om min ork och mina krafter bitvis stärktes så lyckades de högst nå kring 65 % av totalnivån. Dränage snittet skötte Camilla om dagligen genom att pressa ut små mängder var som påminde exakt om salladsdressing och lägga om med en nätt liten sår omläggning.
Juni bjöd bland annat på älskade barnbarn nummer 2 ankomst och älskade nummer 1 dop till namnet Mio och sista midsommarfirandet någonsin i mor och fars sommarstuga mellan Överum och Åtvidaberg. Hela sommaren kunde man njuta av frukost utomhus, närmast varenda solnedgång mötte vi på baksidans uteplats. Ofta kom barnen och barnbarnen med respektive hem och umgicks. Jag och Camilla njöt bland annat av besök i Kristianstad, Häljarp och Kalmar där vi av hjärtevännen Jane blev bjudna på sommarteater och fick träffa hennes Pelle, en kväll och natt lärde vi känna nya vänner i deras mysiga boende vid Monsunen Norje.
I inledningen av augusti ramlade idyllen fullständigt ihop. Igen. Ansiktssvullnaden hade börjat växa lite igen vilket krävde resor till öron i Kristianstad. När en manlig öronläkare i begynnelsen av augusti hjälpte mig, pillade, krafsade och sög han intensivt och länge under ögat innan han lade om det med bandage och jag återvände hem. När Camilla dagen efter skulle lägga om det och byta förband, hojtade hon till och lutade sig mot väggen med ena handen framför munnen. När jag mötte bilden av vad hon sett under omläggningen från Kristianstad i spegeln, rasade delar av mitt liv samman. Läkaren hade rensat fram ett djupt och brett öppet stort hål i min strålskadade kind. Ett hål som aldrig skulle kunna få att läka där. För en stund anfölls jag av ångest och panik. En del av mitt liv hade nått en ståndpunkt som för evigt skulle plåga mig. Jag skulle för alltid tvingas bära ett djupt hål i ansiktet.

Cecilia Björklund tog emot mig som läkare på öron nästa gång jag anlände. Och deklarerade att jag numera var ett Lunda ärende. Hon kontaktade dem och i början av september kallades jag dit. Träffade mina favoriter inom öron och käkkirurgi. Som förklarade att en operation av dem och plastikkirurger skulle avlägsna min infekterade ansiktshalva och ersätta med vävnad, blodkärl och hud från andra delar av min kropp. Operationen kunde förväntas pågå från tidig morgon till sen kväll eller in på natten. Ångestfyllda frågor rev som en taggtråd omkring inuti mig. Men vad hade jag för val . De skulle innan operationen göra visa undersökningar av mig och jag skulle behöva minst fyra veckors tryckkammar behandling också inför den här långa besvärliga och bekymmerrika resan.
Kring mitten av september började resorna ner till Helsingborg och tryckkammaren. Måndag- fredag. Hämtades hemma 9.45 och tillbaka hemma 16.30 En dag i veckan reste jag tidigare för besök och omläggning av ansiktssåret av Cecilia Björklund i Kristianstad. Sen fortsatte resan efter det besöket till Helsingborg. De röntgenundersökningar och prover Lund beställt fixades också , så under åtta veckor gjordes detta ihop med syrgasmasken och slangarna instängd i tryckkammaren.
Sen kallade Lund igen. En måndag i början av november. Camilla följde med mig. Giganten och öronkirurgen nummer ett, egentliga pensionären Peter Wahlberg hämtade oss i väntrummet och ledde oss till ett rum där runt tio olika läkare fanns samlade för min skull. Wahlberg inledde med att informera vad detta team kommit fram till tillsammans och vad mina undersökningar visat. Att operera mig innebar stora risker för betydande hjärnskador under narkosen. Mina halskärl är svårt skadade och riskerar mycket, hela operationen är komplicerad och vansklig. Mitt huvud jobbade, Camillas likaså. Tankarna snurrade, mardrömmen bestod lik förbannat. Trevliga plastikkirurger kände på mig och förklarade vissa detaljer. Jag fick inför allihop svara vad jag tyckte och till slut kom vi överens om ännu en undersökning av halskärlen innan vi träffades igen för den operation som jag godkände , någon annan utväg fanns inte för den här svåra infektionen som dessutom växte, trots penicillin och behandlingar. Läkarna tyckte att tryckkammar behandlingen jag fått som blivit sammanlagt trettio stycken, 45 timmar, räckte. Jag höll efter mötet hårt i Camillas händer, vi var båda överens om att beskeden vi fått om riskerna var grymt tuffa, men enda utvägen var ändå att försöka ge sig på en operation. Och de läkare vi träffat var ju kunniga proffs, som de flesta är som tillhör Lunds sjukhus. Skönt skulle det i alla fall bli att slippa fara till Helsingborg fem dagar i veckan. Kristianstad en gång i veckan räckte till, och öronläkaren där Cecilia Björklund och jag har känt varandra i över 20 år och hon är en både formidabel läkare som genomvarm människa. De gånger inte Cecilia närvarade skötte doktor Anders såret med sugning, tryckning och omläggning av ansiktssåret.
November och december gick. Allt tröttare blev jag och båda mina näsborrar var nu helt igentäppta, vilket var grymt obehagligt . Framförallt när jag skulle äta och dricka. Inte lätt med helt stopp för näsan. Kilona rasade och allt mer tid tillbringade jag i viloläge. Januari följde samma mönster och och i början av februari kallades jag på nytt till Lund. Camilla var med mig och vi hämtades av samma Dr Wahlberg och lika många väntade i samma rum som sist. Denna gången lät deras tongångar positivare, vilket smittade av sig på både mig och hjärtat Camilla. Operation bestämdes genomföras så fort de kunde. I bistert mörker och bitande vindar stegade vi hand i hand bort mot sjukhusets skyskrapa där vi skulle fika litegrann innan bilen skulle hämta oss. Och där i skyskrapan omkring kafeterian stod Camillas bror Mikael plötsligt. Han kände till vårt besök och tiden sjukbilen skulle anlända, så på hemvägen från jobbet i Malmö körde han inom Lund för att få träffa oss. Gissa hur bra det kändes, så vi njöt extra mycket av fikastunden.
Några dagar senare kom operationstiden. Vecka 8, tisdag 19 februari. Inläggning dagen innan på vår älskade son Rasmus 18- års dag. Sex dagar innan ringde Dr Wahlberg mig att operationen tyvärr var tvungen att ställas in och flyttas fram. Personal saknades. Beskedet mötte jag med blandade känslor. Två veckor senare kom en ny tid. Inläggning måndag 11 mars, verkställande operation 12 mars. Och sedan mitten av januari hade jag blivit än risigare och tröttare. Vilade allt mer. Skötte hundpromenaderna, delar av dammsugningen och en del andra smågrejer, resten av tiden vistades jag i sängen bakom datorns tv utbud, böcker och allmänt grubblande. Camilla bar sedan länge det tyngsta lasset där hemma. För min skull med hjälp av kärlek och ett gott hjärta.
Helgen innan avfärden tog jag farväl och inbringade lyckoönskningar av min syster Jessica, alla barnen och barnbarnen. Tårar med krampande gråt och ångest i massor följde med varenda avsked, liksom ögonblicket då jag och Camilla lämnade kissarna, huset och Mjällby på måndagsmorgonen och med vovvarna i bilen styrde mot mor och far i falkvik. Där nya skakande tårdrypande farväl tog vid när vi lämnade dem för färden mot Skåne.
Hållplatsen var Häljarp, där Camillas bror Micke och fru Annie bor. Där skulle Camilla bo under den här veckan så där ställde vi bilen och promenerade sedan mot tågstationen och tog Pågatåget till Lund och stegade mot sjukhuset och öronavdelning 56, där vi strax innan klockan 13 tog plats i enkelrum 14. Sen mös vi, hälsade på personalen och senare kom delar av operationsteamet och snackade inför morgondagen. Tätt hopslingrade satt jag och Camilla. Då och då grät jag, då grät och fällde även Camilla tårar. Timmarna gick, mörkret sänkte sig och vid klockan19 stegade vi ner mot skyskrapans entré, dit brodern med fru skulle hämta henne. Vilket skedde och min gråt saknade gränser, liksom Camillas och när sista ögonkontakten avbröts och de försvann in i deras bil höll jag på att dö av sorg, panik och ledsamhet och saknad. Ensam stegade jag tillbaka mot rummet och lät tankarna förena sig med alla ändlösa minnen från våra 25 år tillsammans med barnen, övriga släkten och alla vänner och händelser genom livet.

Strax efter 8 på måndagen rullade jag in på Central-op på sjätte våningen. I en grön/ blå värld preparerades jag genast med EKG knappar längs kroppen, syre och bkodtrycksmätare, i en av handledens artärer bedövades jag innan en nål sattes dit som kanal att supersnabbt spruta in adrenalin vid behov. Full kommers och då kom Peter Wahlberg för att prova dra en slang via näsan ner till luftstrupen, vilket stoppades av våldsamt näsblod och infektionens täppta svullnad. I stället stack han mig upprepade gånger kring luftstrupen med bedövning. Sen skar han upp huden och tryckte dit en track till luftstrupen, vilket kändes obehagligt. Kommersen fortsatte mellan personal med olika ansvarsområden tills man gav mig lugnande och jag andades allt mer svagt och ansträngt och somnade in i narkosens stängda värld.
Klockan 01.40 var operationen klar, då ringde Wahlberg Camilla och redogjorde för vad som gjorts. Man hade rensat bort hela infektionen, ruttna benrester, rutten vävnad och fördärvade områden i gommen. Genom bland annat höger benet uppifrån och ner hade man hämtat muskler , hud och blodkärl som ersättning för det man plockat. Kampen var igång för att få den här ansikts lambolen att överleva och fästa hos mig, som hamnade på intensiven där jag nånstans vaknade till liv under onsdagen och framåt sen eftermiddag kom tillbaka till öron avd.
Camilla dök upp, likaså Micke och Annie. Efter ett tag startade man igel behandling ovanpå den här nyopererade såkallade ansikts lambolen för att igeln ska suga ut blod och samtidigt avger den något positivt ämne från sig som är bra.
Första veckan helt sängliggande. Mat fick jag via en sond som satts in från näsan ner till magen, kisseriet sköttes av en insatt kateter. Andra veckan drogs den bort och på tisdagen gick jag med gåbord och levande stöd några steg och satt uppe några timmar när Camilla och mor och far kom på besök.
Högerbenet gick knappt att röra sig framåt och inte att lyfta en mm.
Behandlingen med iglar upphörde några dagar, men behövde sen sporadiskt sätta igång på nytt. Ena stunden levde mitt hopp, nästa suddades det närmast bort. Läkarna som inför mig är öppna och ärliga fastslog att resan efter operationen gick på rätt håll, men vände åt fel istället några dagar efter första veckan med ansiktslambolen, som i värsta fall riskerade att slockna och dö.

I tisdags under morgonen kom dr Wahlberg plötsligt och meddelade att under eftermiddagen skulle jag opereras. Vissa justeringar och detaljer skulle genomföras och återigen stod mitt liv på spel bakom narkosens ridå.
Risken att för evigt behöva skiljas från alla närmast kära och nära fick tårar att rulla och panik att närma sig. Men jag överlevde ännu en resa in i operationens värld. Man klippte bort kanter på min ansiktslambos och gjorde en del justeringar som med Guds hjälp och fortsätta kämpatag önskar ska lyckas.
Min svårt strålskadade undersida och närområde gör den här läkningsprocessen utmanande svår. Läkarna kan inte lova mig någonting, bara liksom jag, hoppas. Lång tid kommer behövas. Långt hemifrån livet där hemma som jag saknar. Och vill tillbaka till igen....
Ska via denna min blogg försöka skriva ner dagliga rapporter härifrån sjukhusets andra våning.
/// Jocke