Tiden.

Främst i ledet leder den obehindrat vår moder jord och oss alla vidare genom sekel, världshistorier och våra årstider.

Nu kämpar jag för att få lite mer av just denna tid. På jorden. I livet. Med egna andetag. Bland alla er andra och med dem jag älskar.

Hur mycket jag har kvar att leva, se, höra och känna, vet ingen säkert.

Men jag känner hur något främmande, otäckt och ovälkommet närmar sig mig.

Och det skrämmer mig. Och gör mig ibland obotligt ledsen.


Jag är hemma igen.

Så många tankar, frågor och funderingar som snurrar runt sig själva och ständigt någonstans under sin resväg hamnar vilse.

Av rädsla. Av ovisshet. Av ovilja.

För det sista svaret.

Allra, allra sista svaret kring min stund på jorden.

Hur det kommer att lyda.


Camilla och barnen har möblerat om stora rummet och anpassat det på bästa sätt inför resan mot slutstationen som någonstans står redo att möta mig när mitt nummer kommer upp.

I en bekväm sjukhussäng har jag nära till dörren mot vårt älskade soldäck och vackra baksida med trädgården och gräsmattan. Framför mig har jag Tv:n och våra generöst stora fönster som släpper min blick fri ut mot trädgården, gräsmattan, ängens resliga träd och himlens alla miner, budskap och humörsvängningar.

Kan inte få det bättre än så här i den situation som uppstått och hela mitt hjärta ler av tacksamhet och värme över närheten av Camillas varma blickar och känslorna som bedövar värsta smärtan och ångesten när vi håller om varann och tillsammans bläddrar i vår kärlekssagas alla minnen.

Ännu mer värme fylls på när våra älskade barn med respektive och våra älskade barnbarn Mio och Edvin kommer hem. Liksom när min älskade syster Jessica med familj kommer, mina älskade föräldrar och alla kära vänner och bekanta som varit och besökt mig. Möten som tankar mig full av sinnesfrid och fulloktanig kärlek.


Skönheten, mystiken och mångfalden som omgärdar livet har alltid fångat mig av omättbar förtjusning. Som alla vi människor får man kämpa och anta utmaningar ibland, som när de väl besegrats och övervunnits får ens liv att upplevas och kännas ännu mer fantastiskt njutbart och fullständigt fulltecknat av spänning och meningsfullhet.

Så här det alltid varit för mig.

Ändå tills för snart ett och ett halvt år sedan, då den här svåra biverkningen efter barndomens stränga strålbehandling, likt en vulkan började signalera att någonting var fel i vänstra ansiktshalvan.

Kampen med operationer och oändliga behandlingar har varit tuff och lång, men tyvärr också till slut förgäves.

Skelettet har ruttnat.

Därför ställs jag och familjen nu mot en ny ångestfylld och tuff utmaning i ett nytt kapitel av våra liv.

Mötet med döden.

Den svarta, stumma, ensamma färden längs en evig evighets lång vila.

Eller.

Möter man något annat.

Svåra och jobbiga tankar.

För att det är någonstans dit jag absolut inte vill färdas och tvingas stå redo oc?h givakt inför alla redan i mitt liv. Jag som hade så många önskemål, frestningar, målsättningar och drömmar kvar att vilja utforska, utmana, smaka och njuta av tillsammans med min stora livskamrat Camilla.

Planerna som var oändliga guppade skissade och klara uppe bland molnen vi färdades leende och lyckliga med.

Men någonting illavarslande, kusligt morrande gömde sig bakom drömmarnas molntussar och nu gäller det att ta till vara på de guldkorn jag kan nå och ta till mig.

Härliga sköna stunder i solen. Sällskapet av familj och vänner. Väntar både långväga och närboende vänner och släktingar på besök under de närmaste dagarna.

Klarar mig själv helt och hållet ännu. Sköter mitt matintag via den inopererade pegen på magen . Medicinerar mig på egen hand. Mycket smärtstillande och mer och mer lugnande när behovet att försöka styra bort funderingarna kring det ofrånkomliga som klämmer, biter och plågas , behöver övernaturlig hjälpinsatser.

Livet är fortfarande oändligt vackert . Som när gryningsljuset försiktigt smygande och gäspande anländer och suddar ut nattens vakande och återstående rester. Himlens oändligt olika nyanser förvandlas under några timmar i skiftande fyrverkerier av ljus och toner i nån sorts strävan att avslöja eller förvilla vilket humör vädret kommer att bjuda på när dagen väl är fullvaken.

Mitt friska jag älskade i detta magiska skådespel att njuta av en kopp kaffe i den sträva morgontimmen, numera försöker jag njuta en stund i utsikten från min sjukhussäng, innan jag söker några timmars fler sömn.

Häromkvällen gick jag och Camilla en promenad längs slottsparken. Väckte så många minnen. Som när vi de första åren bodde på S:t Ibbsgatan och närmast dagligen gick och matade ankorna med våra överförtjusta barn som då var så små att de åkte barnvagn. Alla trädgårdens dag och julmarknader vi besökt friska, lyckliga och totalt främmande för det tragiska avsked som väntar vår mångåriga kärlek och vår familj och vänner och bekanta.

Solen har klättrat ner för idag. Koltrastens vemodiga sång gör mitt hjärtas sorgsna slag sällskap. Smärtan i mitt söndertrasade ansikte ska jag försöka mota bort med morfin och Alvedon och sen hoppas jag få några välbehövliga timmars sömn.

I morgon är en annan dag. Som leds av en tid som aldrig står still.

För mig stannar snart tiden.

Jag hann aldrig få lägga mitt livs pussel klart med den jag älskat mest.

En av mina sista stora önskningar i livet är att ni kommer så många som möjligt på min begravning så vi kan säga farväl till varandra.

Skulle göra mig lycklig och tacksam.

Tror jag kommer att sova gott då....

All kärlek till er.

Kramar Jocke.