Från glipan i vårt öppna sovrumsfönster guppar emellanåt små andetag av frisk kvällsbris in i sovrummet.

Svagt hörs koltrastens magiskt vackra sång vaggande ta farväl av ännu en dag ute i skiftningen mellan kvällens sista brus och nattens anländande skimmer.

Intill och bredvid mig ligger mitt livs stora kärlek hjärter Camilla och andas ömt och försiktigt. Under 25 år har vår kärlek varit oändligt sprudlande stark och via henne öppnades vägen genom livet för våra fyra älskade barn Linda, Sandra, Ida och Rasmus.

Efter närmast fyra månader inlagd på sjukhuset i Lund och Kristianstad är jag utskriven och hemma igen. I min egen säng, sommaridyllen dukar dagligen fram möjligheten att inta frukosten utomhus i strålande solsken och sällskap av Camilla och vissa morgnar dyker någon av barnen upp med nybakade frallor.
Värmen skapar möjligheter att njuta av våra nyinköpta fällbara utemöbler med fotpallar långt in i kvällens dunkla mörker. Kylan får Camilla att ta fram varsin filt och tända några värmeljus. Vi pratar och gråter lågmält sinsemellan om den långa, svåra tid som passerat och den ovissa, stumma framtid som väntas anlända.

Fågelkvitter, smattrandet från gräsklippare och häcksaxar, brummandet från postbilen kring lunchtid och hundarnas ständiga kontaktsökande trofasta ögon, gentemot de senaste månadernas vistelse och knappnålsliknande jakt efter underverk och ljuspunkter under den grymt tuffa kampen att någon gång lyckas få mitt ihop plockade och svårt söndertrasade ansikte att läka. Ångesten, smärtan och ovissheten som gnager djupa sår i själen i Camillas, familjens och mitt hjärta. Camillas oerhört tunga börda att trösta mig, barnen och sig själv, samtidigt som huset, trädgården, hundarna, räkningarna, handlandet, matlagningen och jobbet ska skötas medan hon också ska leva, andas och hämta krafter. Hemmaboende sonen Rasmus har stöttat, kämpat och försökt finnas till hands i den omfattning han förmår och klarar av.

Men jag känner i min kropp medan jag vattnar blommorna, går en liten runda eller surtit uppe några timmar, att kroppen är slutkörd, krafterna finns inte där och jag.måste lägga mig för att hämta lite ny energi. Men hela jag går på reserven, får tvinga mig själv att försök drömma fram och uppfinna ljuspunkter som jag någonstans vet om, inte finns i verkligheten längre.
Men jag är nog född med en envis hoppfullhet som får mig kämpa så länge de sista små sandkornen av hopp ändå håller sig kvar som en osynlig hägring framför mig.

Knappt två veckor hemma gick det, sen följde Camilla, Anton och Edvin med mig till Kristianstad igen. Efter tre långa timmar på akuten var jag tillbaka på öronavdelningen och låg hjälplös och håglös mellan stumma väggar och tomma fönster som vette ut mot en värld som jag sakta distanserades allt längre bort ifrån. Tårar och förtvivlan skilde oss åt när mitt sällskap lämnade mig och jag erkände att mina krafter och kämpaanda snart inte räckte till längre. Orken var på väg att helt sina.

Som så ofta på senare tid började jag acceptera att få somna in och lämna smärtorna, den förlamande tröttheten och knivarna av ångest. Jag och Camilla hade under min tid hemma många känslomässigt urjobbiga samtal, men samtidigt som vi grät var det också nödvändigt att prata om det oundvikliga som vi båda någonstans kände kröp närmare. Värst för mig var det att ens nudda tanken att behöva skiljas åt från vår 25- år fantastiska kärlekssaga, våra älskade barn med respektive, våra älskade barnbarn, min älskade syster Jessica med familj, mina älskade föräldrar, Camillas älskade mor och syskon med barn, släktingar, kusiner, vänner, kompisar, grannar, hjärtevänner, arbetskamrater med flera.
En mardröm utan slut.

På onsdagen efter att jag var tillbaka i Kristianstad valde man att röntga mig från lungorna och uppåt med kontraströntgen. Dagen efter kom svaret. Den ursprungliga infektionen hade kommit tillbaka och blossat och spridit sig rejält över ansiktet och upp i huvudet. Kontakt hade genast tagits med Lund och det gemensamma svaret som levererades till mig på torsdags eftermiddagen var att det fanns inte längre något att göra för mig. Kampen var slutligen över och förbi. Mitt liv med mirakel var till ändå. Jag skulle tvingas lämna mitt livs kärlek, mina barn, min älskade familj och allt annat jag lärt mig älska med livet. Jag var inte färdig, långt ifrån mätt, jag och hjärter Camilla som hade såna planer för barnbarnen och våra liv.
I februari erhöll jag gåvan för att ha varit anställd i kommunen i 25 år. Borgmästaren, omsorgschefen och löneassistensen Monica Lindau var hemma och överlämnade gåvan. 22 maj i år firade jag och Camilla 20- årig bröllopsdag. För några friska år sedan bestämde vi att vid den dagen gifta om oss och föreviga varandra med ännu en varsin livslång kärlekstatuering, den här sjukdomen satte stopp för det firandet.

Den 10 mars hemma på Ingemansvägen i Mjällby anordnade Camilla och jag en middag med familjen inför min stora, svåra och ovissa operation. Ändlösa tårar rann nedför våra hjälplösa kinder när vi tog farväl. För vi visste att det kunde vara sista gången vi sågs. Måndagen 11 mars nere i Lund höll jag på att bli galen av vanmakt och dränkt av tårar när Camilla och jag skiljdes åt mot kvällningen på sjukhuset när det bara återstod timmar tills jag skulle sväva iväg in i operationens ovissa mörker.

Nu snart fyra månader senare ska detta grymma, definitiva och obeskrivligt jobbiga slutliga farväl snart äga rum i en grym sanning av verlighet. Jag väntar på att få komma hem och avsluta livet där hemma nära familjen. Jag har en önskan om att få vara nära dem när sista andetaget lämnar mig och jag slutligen tar farväl av min stund på jorden. Camilla har lovat mig en fin gravplats där hon också lovat vila när hennes resa är över. Känns så varmt och fint att ta med sig, även om jag tror och hoppas hon finner en ny kärlek efter min aska.
Tankarna kring barnens framtid slutar heller aldrig att rulla, liksom mina önskningar om att min och Camillas familj lyckligt ska snurra vidare in i framtiden.

Många sorgliga och svåra avsked väntar, men så betydelsefulla och viktiga.

Fyra operationer har det blivit under den här resan. Sammanlagt en bra bit över ett dygn på operationsbordet. Hoppet och tron har funnits närvarande ändå tills den allra sista tiden då det gradvis slocknat. Fantastiska läkare och sjukvårdspersonal har jag mött i överflöd som bemött och behandlat mig som en ängel. Mina närmast anhöriga har gjort allt för mig, jag haft oändligt många betydelsefulla besök, fått massor av gåvor, vackra blommor, brev, vykort, hälsningar och telefonsamtal. När jag efter 11 veckor nere i Lund förflyttades till Kristianstad, överöstes jag av kramar, tårar och massor av beundransvärt beröm från all personal där nere vid avskedet som fick mig att gråta av både glädje och tacksamhet.
Glädjetårar rann nedför mina kinder också när jag för drygt tre veckor sedan skrevs ut från Kristianstad och äntligen skulle få komma hem igen.
Den glädjen förblev ej långvarig och nu väntar jag återigen på att få komma hem.
För att avsluta och ta avsked från ett liv och en älskad familj alldeles för tidigt.

Hoppas ni ska ha några goda sidor av mig att minnas...

Tack för mig.

Njut och ta vara på eran stund i livet.

All kärlek till er. /// Jocke