allasbroder

Alla inlägg den 5 mars 2018

Av Joakim Eriksson - 5 mars 2018 09:39


 

Om bara en dryg månad är det meningen att jag ska få den höga äran att fylla 48 år.

 

I rastlösa april. Tiden då oceaner av vitsippor bedriver trolldomsmagi för trötta vinterögon och björkar och bokskogar väntar på att explodera i oslagbart mästerliga porträtt signerade moder natur.

 

Därefter bjussar almanackan oss på smekmånaderna maj, juni, juli och augusti och det är då man så innerligt hoppas att högtrycken väljer att kila stadigt och inte bara vänstra då och då med årstidernas skönhet nummer ett, sommaren.

 

Min 48:e sommar. Som jag kan minnas dem har allihop varit lika underbara.

 

Somrarna som liten. Alla sommarloven. Semestrarna i vuxenlivet. Sommaren som pappaledig.

 

Och till sommaren 2018 ska vår älskade familj berikas med två barnbarn. Camilla ska bli mormor, jag morfar Jocke, Ida moster och Rasmus morbror till Linda och Joakims och Sandra och Antons förstfödda barn.

 

Men före min 48:e födelsedag. Innan krokusen tittar fram, vitsipporna breder ut sig och långt innan näktergalen spelar för barnbarnens allra första möte med sommarens soliga meny, måste jag få den laddade pistolen som står riktad mot min stund på jorden, att vila ett tag till.

 

Det är i år 37 år sedan den laddades och gjorde sig redo att avfyras för att släcka mitt liv.

 

Domen cancern dömde mig till blev livstid.

 

####

 

Tisdag 6 mars 2018 på sjätte våningen i Lunds Universitetssjukhus skyskrapa, kommer världen och alla människor jag älskar att försvinna bort från mig.

 

Under narkosens medvetslöshet kommer jag än en gång att färdas mot det okända.

 

Ett läkarteam ska under narkos med en käkkirurg i fronten försöka ge sig på att operera bort några svårt infekterade kindtänder från min vänstra underkäke.

 

Jag har en gapförmåga som är noll och inte ens släpper in en tunn bit Noblesse längre. En kind och mun lika stram och böjbar som porslin. En svårt strålskadad ansiktshalva som belägrats av var, smärta, rodnad och svullnad på grund av den gradvis växande tandinfektion som tog fart under luciaveckan innan jul. Dessutom är mitt käkben lika bräckligt som ett delikatess knäckebröd.

 

Hur ska en käkkirurg lyckas operera bort mina infekterade kindtänder under såna omständigheter.

 

Alternativet har ju tidigare varit att skära upp kinden utifrån för att komma åt att plocka bort tänderna.

 

Risken är då att varken min ut- eller insida av kinden någonsin skulle läka.

 

Det man på tisdag ska prova på när man sövt mig är att plocka bort framtänderna på vänstra överkäken. Och via utrymmet som blir från dessa borttagna tänder försöka komma åt de infekterade kindtänderna nere i vänstra underkäken.

 

Hur tandlös jag än må bli och hur vanställd jag än kommer att bli, så är min högsta önskan att de kommer att lyckas med det här konceptet. Att jag kommer att vakna utan några bestående handikapp, att mitt käkben inte brister och går av och att läkningen efter de utdragna tänderna kommer att gå bra utan svåra infektioner och andra jobbiga bekymmer.

 

Penicillin och tryckkammarbehandling kommer att krävas. Möjligen också en lång sjukhusvistelse.

 

Allt det där kan jag köpa. Smärtor likaså.

 

Huvudsaken är att jag får bort de sjuka tänderna, infektionen, den sjuka tröttheten och få slippa sjukdomars svarta flagg för ett tag.

 

Och att pistolen mot min existens sänker garden och ger mig några år och somrar till.

 

Innan den laddar om på nytt.

 

####

 

Har full förståelse för om ni som orkar läsa det här tycker jag är världens gnällpelle som bara tycker synd om mig själv.

 

Jag är ingen pratglad figur. Tycker absolut inte om att prata sjukdomar och bekymmer med folk jag möter i kvarteret, i affären, på krogen eller på jobbet.

 

Därför skriver jag istället ner mina känslor, upplevelser, minnen och farhågor jag bär på inombords.

 

För jag minns fortfarande hur det var att växa upp i en lycklig och bekymmersfri barndom. Frisk som en nötkärna med en kropp som var fri från ärr och så full av energi och äventyrslust att den aldrig ville vara still.

 

Och jag minns förändringen som kom under det där sommarlovet. Huvudvärken som kom smygande, den lustiga knölen på halsen och hur orken och energin plötsligt bara försvann ut ur mig. Kommer ihåg hoppet som kom varenda gång jag och mamma besökte vårdcentralen och barnläkaren. Hopp och förtröstan om att han skulle hitta felet som låg bakom huvudvärken och all trötthet. Så att han kunde hitta rätt medicin och göra allting bra igen.

 

Glömmer aldrig den hösten 1981. Hur ofattbart sjuk jag var och hur sjukare jag blev. Hur otröstligt ledsen jag var när jag fick bo ensam på sjukhuset i Karlskrona. Hur tårarna rann när jag väntade på att mamma skulle komma och hälsa på en liten stund och vilken fruktansvärd saknad det blev när hon var tvungen att lämna mig och köra hem igen till pappa och lillasyster där hemma.

 

Jag grubblade. Funderade, önskade, bad till gud och slutade aldrig att hoppas att bli frisk. Minns första ögonblicket då jag skulle sövas i narkos och vad skalpellens snitt avslöjade. Resan ner till Lund och mötet med en värld i utanförskapets kaos. Dagen då jag kände andetagen från döden med över 42 graders feber och hur sköterskorna öppnade rummets fönster på vid gavel med -10 grader utanför.

 

Första cellgiftsbehandlingen, håret jag tappade några dagar därefter. Strålbehandlingens stora apparater, brummandet, doften av bränd metall, illamåendet efteråt. Operationen som skar bort halva min hals Hur lilla Malin, Thomas, Jonas, Klas och de andra barnen bara var borta en dag. Och aldrig kom tillbaka. Tillfrisknandet, allt som gick på rätt håll, sista cellgiftsbehandlingen. Hemkomsten, nystarten i skolan, livet med kompisarna som tog fart igen, återkomsten till fotbollen. Hur kärleken till livet växt sig ännu större. Tacksamheten. Glädjen att få möta varje ny dag som frisk och pigg.

 

Men också vilken oro som flyttat in i mig. Oron för återfall. Rädslan för nya knölar, skräcken för huvudvärk. Ville aldrig mer ha cancer. Inga fler jobbiga cellgiftsbehandlingar, ingen mer strålning.

 

Minns också hur fort efter tillfrisknandet biverkningarna kom. Torrheten i munnen. Hur förmågan att svälja snabbt försämrades. Grå starr och blind i vänsterögat när jag var 13 år. Infektionerna i ansiktet och munnen. Rosfeber och stel tunga. Sjukhusbesök och penicillin. Öroninflammationerna i vänster örat. Gapförmågan som så smått försämrades.  

 

Och ju fler år jag överlevt sedan cancerdebuten, så har biverkningarna blivit fler. Värre. Allvarligare.  Där cancern en gång satt och som strålningen dödade, dör idag successivt dessa kroppsdelar. Ansiktet, munnen, tänderna, svalget, näsan, bihålorna.

 

Men ändå har jag haft ett fantastiskt liv. Med kompisar, vänner, i yrkeslivet. Träffade 24 år gammal kärleken. Fick barn, blev pappa, flyttade in i hus, gifte mig, ännu fler vänner, resor, upplevelser, fester, konserter, fotbollsmatcher m.m.m.m 

 

Jag tycker att jag har någonting att berätta. Som jag öppet delar med mig utav via min blogg och Facebook. En bild av mig, mitt liv, min stund på jorden.

 

Vill absolut inte bli ihågkommen som en sjuklig gnällfis.

 

Rädslan att förlora livets alla härligheter är tyvärr ibland alltför stor.

 

För jag vet ju.

 

Att också miraklens livlinor har sin begränsning.

 

####

 

Under hösten 2017 reste jag via buss och tåg till Helsingborg och tryckkammaren mellan måndag och fredag i åtta veckor.

 

På remiss från käkkirurgen i Lund för att stärka syretillförseln och blodgenomströmningen till mina skadade tänder och bräckliga kindben. För att förebygga problem och samtidigt bygga upp försvaret kring min munhåla.

 

Givetvis lade sig Försäkringskassan i ärendet och ifrågasatte, undrade och tvivlade. Tvingade redan duktigt överbelastade läkare att förklara, utveckla och skriva nya ännu utförligare läkarintyg.

 

 Bara att vänja sig, men tycker synd om läkarna som ju redan kämpar i tidsmässig uppförsbacke med evighetslånga vårdköer, att de ska behöva överbevisa Försäkringskassan i solklara ärenden.

 

Åttonde och sista behandlingsveckan som var Luciaveckan insjuknade jag med en ilsket röd och smärtsam svullnad över vänstra ansiktshalvan. Hade dessutom förbannat ont i vänsterörat, huvudet och var öm i skallbenet.

 

Det blev Lund och undersökningar, prover och kontraströntgen av ansiktet. Man upptäckte en kraftig infektion i huden och även i bihålorna. Klockan var sent på kvällen på akuten i Lund och problemet öronläkaren brottades med var att det inte fanns en enda ledig plats någonstans på sjukhuset. Inte ens i någon korridor, på något kontor eller i någon städskrubb. Han försäkrade mig samtidigt att den totala platsbristen var ett bekymmer som funnits med under många år och var ett dagligt återkommande bekymmer.

 

Vilket jag vet. Jag har både i Karlshamn och i Lund övernattat i både korridorer och på kontor och då får vi gå tillbaka till slutet av åttiotalet och även till nittiotalet då detta ägde rum.

 

Så den platsbrist på sjukhusen det idag diskuteras hejvilt kring, den har funnits ända sedan Carl Bildt blev byxmyndig.

 

Ändå.

 

 Till sist fann doktorn ett ledigt rum på patienthotellet, dit jag anlände innan midnatt efter en första kur intravenöst penicillin på akuten.

På fredagen lades jag in på öronavdelningen med ett bombardemang av penicillin rakt in i blodet.

 

Jag undrade för mig själv vad det var för sorts infektion eller bakterier de funnit, men när läkarna på ronden inte sade något annat än att jag fick stanna för behandling över helgen, så frågade jag inte heller.

 

Eget rum med tv och fönster ut över landskapet med sjukhuskroppar. Massvis med kaffe som blandades med allt penicillin som rann in i mina kalla armars vener. Värst var ensamheten och saknaden efter familjen och dem där hemma. Tillsammans med ångesten kring vad jag drabbats utav.

 

Oro. Hjälplöshet. Sjukhus. Ännu ett kapitel i min sjukdomshistoria skrevs in.

 

På söndagen skulle Camilla, mina föräldrar och några av barnen komma. Och på söndagsmorgonen hade äntligen svullnaden i fejset börjat lägga sig. Värken i örat och huvudet försvann under lördagen.

De skulle köra tidigt hemifrån. Jag längtade. När droppet var färdigt duschade jag. Berättade innan jag försvann ner till centralblockets entrévåning för personalen vart jag skulle. Snart skulle jag få träffa dem och krama och prata med mina familjemedlemmar. Redan innan jag kom ut i hisshallens trappor kom gråten och tårarna. Hela vägen ner grät jag. Trots alla människorna nere i entrén och utanför Pressbyrå kiosken så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.

 

Satte mig vid ett av den stängda restaurangens bord och stolar och tittade ut över den soliga söndagen vid Lunds sjukhus. En vy jag för första gången såg när jag var en liten pojke på 11 år. Och som sedan följt med mig genom livets flydda decennier. Ett sjukhus jag är beroende av för att överleva, som hållit mig vid liv och som räddat mig många gånger.

 

Så också denna gång kanske.

 

Då kom de plötsligt runt hörnan och dök upp framför skyskrapan jag satt i. Genast satte gråten okontrollerat igång igen. Av kärlek, tacksamhet och tillhörighet. Rädslan och ångesten som jag tvingats bearbeta själv i min ensamhet vällde ur mig medan jag reste mig upp för att välkomna dem när de kom in i det väldiga sjukhuskomplexets imperium.

 

Försökte behärska mig. Ville stoppa gråten och säga halt till tårarna.

 

Men när de väl kom mot mig och jag hörde deras röster och kände kärleken och tacksamheten välla fram mot dessa familjemedlemmar, var det omöjligt att hålla tillbaka vare sig gråten eller tårarna. Och de grät de också när jag i mina sjukhusbyxor och sjukhusskjorta kom emot dem med tårfyllt ansikte.

 

Vi fikade. Pratade. Jag berättade, fick ur mig och dela med mig av alla instängda känslor och tankar.

Solen sken. Tiden gick. Alldeles för fort. Kaffet och fikat dukades ner i korgen igen. De klädde på sig. Gick mot utgången. Mot friheten därhemma. Vi kramades, tog farväl och de försvann ut i decemberkylan. En sista vinkning, sen gick de runt hörnan och var borta igen. Rösterna, värmen, tillhörigheten, kärleken.

 

Kvar stod jag. Ensam och övergiven. Med nål i armen och en okänd diagnos kring vilken typ av infektion som drabbat mig. Hur jag än tittade runt hörnan där de nyss stått och vinkat livs levande, så kom de inte tillbaka.

 

Jag traskade tillbaka upp för trapporna till öronavdelningen och ensamheten i rummet.

 

####

 

På måndagsförmiddagen 18 december skrevs jag ut. Överlycklig att få komma hem igen. Samma öronläkare som skrev in mig, skrev också ut mig. Men han sa ingenting om vilken typ av infektion som drabbat mig. Men att den var allvarlig förstod jag när jag inför hemresan beväpnades med en sex veckors monsterbehandling av penicillin med mig hem.

 

Den 1 januari började jag jobba igen. Trots penicillinkuren jag gick på var jag fortfarande svullen och röd under vänsterögat. Och jag var långtifrån till hundra återställd. Tröttheten plågade mig.

 

Fredagen 5 januari fick jag svaren på alla obesvarade frågor. Nere på käkkirurgen i Lund. Orsaken till svullnaden och smärtan i ansiktet berodde på en infektion som kom från några tänder i vänster underkäke.

 

Min värsta misstanke besannades. Operation. Ångest. Rädsla. Att blunda och tiga som många politiker är så skickliga på när det gäller att förvränga verklighetsbilder mitt framför dem, hjälpte inte mig.

 

Faktum kvarstod.

 

Och nedräkningen började.

 

Tick, tick, tick.

 

####

 

5 januari fick jag beskedet av käkkirurg Martin Bengtsson att jag hade en infektion i mina tänder.

 

Nu imorgon tisdag 6 mars är det meningen att operationen ska äga rum.

 

Det råder inte bara platsbrist på våra sjukhus. Vårdköer är en annan jäsande problematik.

 

Sedan 18 december intar jag penicillin. Tre gånger dagligen. Fortfarande. Fram till förra veckan har jag kunnat jobba. Sen gick det inte längre. Svullnaden i ansiktet från infektionen blev då för påtaglig. Känselbortfallet kring ögonen har spridit sig ner längs överläppen och näsan. Inget farligt, ett naturligt symptom eftersom infektionen breder ut sig, hittar nya vägar och täpper till vissa känselcentrum, enligt Martin Bengtsson.

 

Jag är långt ifrån ensam om att få kämpa i vårdköernas taggtrådsklädda grottsystem. Alldeles för många ännu sjukare patienter än mig lider betydligt värre.

 

Problemen kring vårdplatser och vårdköer är ingen nyhet. Bristen på sjukhuspersonal är heller inga purfärska nyheter.

 

Men i och med att det är valår detta 2018 så behöver vi inte bekymra oss för sådant i framtiden.

 

Med satsningar hit och dit så löser sig framtiden.

 

Vilket vore bra. Satsningar inom vård och omsorg behövs.

 

Men så var det ju det här med segregationen. Gängkriminaliteten. Fler poliser. Skolan. Miljön. Militärens utökade behov och kostnader.

 

Handen på hjärtat. Att då komma och mumla om skattesänkningar hit och dit. Med så stora utmaningar för Sverige och bevarandet av en välfärd vi ALLA drar nytta av och ibland behöver ännu mer utav.

 

Men satsningarna behöver vara långsiktigt hållbara och ses med perspektiv. Och inte utnyttjas felaktigt, vilket sedan flera år sker systematiskt vid sidan av brottslig verksamhet. Då blir utgifterna mångdubbelt större för vårt snälla och godtrogna Moder Svea.

 

Och uppvaknanden och satsningar kan inte bara lovas fram vart fjärde år.

 

För det är inte hållbart.

 

####

 

Om några timmar bär det av till Lund. Med hjärter Camilla med mig. Är i rätt knepigt skick. Infektionen från de sjuka tänderna trycker över hela min vänstra ansiktshalva. Med rejäl smärta, svullnad och rodnad och var som läcker från en inbuktning i kinden som det gått hål på. Trots att jag fortfarande käkar så mycket penicillin.

 

Har varit i kontakt med käkkirurg Martin Bengtsson kring detta. Enda sättet att få stopp på alltihop är att dra ut de sjuka tänderna, innan dess kommer varbildningen att fortsätta löpa amok.

 

Och snart är det ju dags.

 

Jag vet att jag på tisdag kommer att få vistas bland änglar. Änglalika hjältar som utför stordåd och underverk med gränslös omtanke och värme. Himmelska läkare och sjukhuspersonal som står maktlösa mot Landstingens ständiga åtdragningar.

 

Innan jag på morgonen stiger in i Centralblockets allvarliga skyskrapa, vet jag att jag kommer att dra ett djupt andetag av den friska luften och titta upp i himlen.

 

Och tillönska en bön om att jag hoppas vi ses snart igen.

 

Så fort som möjligt. Glatt leende mot varandra. Med eller utan en enda tand i munnen.

 

För det finns stunder då privilegiet att få leva, vida överstiger allt annat här på jorden.

 

Oavsett.

 

Kärlek till Er allihop.

 

Bamsekramar /// Jocke

 

 

 

Skapa flashcards