Livet är fullt av olika små nyanser....

Till slut så kom dagen.

En dag och ett ögonblick jag så länge gått och längtat efter och samtidigt  haft som min högsta dröm att en dag få möta, uppleva och känna den ljuvliga smaken utav.

Ända sedan den där disiga och småkalla februaridagen nere på sjukhuset i Lund, då jag med en söndertrasad kindtand träffade en käkkirurg som presenterade riktlinjer för hur man via en operation under narkos och med tryckkammarbehandling före och efter en operation skulle kunna dra ut denna trasiga kindtand, så har jag oändliga gånger önskat att en gång få vakna och möta en morgon med den sanna vetskapen att hela den där proceduren käkkirurgen beskrev för mig äntligen en dag var över, att allting hade gått bra så att jag stod redo att möta livet igen.

Den här morgonen kläddes sig detta osannolika mirakel i en obeskrivligt skön och sann verklighet för mig.

Äntligen så hade mina drömmar beväpnats med de unika vingar som slet mig loss ur mardrömmens fasansfulla grepp och släppte ner mig i det liv som jag älskar så oändligt mycket och ännu  känner mig långt ifrån redo för att lämna för gott.

Bortom en oändlighet av väntan, bortom månader och veckor av en lång resa som gått genom tunnlar av mörker, oceaner av ångest, kullar av taggtråd och längs tårfyllda återvändsgränder,  så har det ändå under den här resans gång hela tiden brunnit en låga och strimma av hopp inom mig.

En låga som aldrig slocknat och i skenet av denna lågas ljus så har jag hela tiden letat efter den öppning jag visste fanns någonstans i  den långa tunneln av ändlöst  mörker.

Fredagen 31 oktober 2014 nådde jag ljuset.

Äntligen så var jag framme vid mina drömmars slutmål.

Om regnbågen har sju färger så hade lyckan i mig den här dagen tusentals av glada färger.

Vad jag den här morgonen inte visste var ett telefonsamtal några veckor senare skulle förändra allt och väcka mardrömmen till liv igen...

####

Fredagen den 31 oktober.

Fastän klockradion som vanligt den här morgonen drog igång klockan 04.34 och fastän jag som vanligt hade två lurviga dvärgschnauzers intill mina fötter när jag yrvaken och frusen lämnade Camilla och den varma sängen för att vingla mig in på muggen för att slå en sjua och tvätta näbben och  armhålorna och sedan pensla dem med lite manlig doft av Boss, så är känslan att det ändå inte är en helt vanlig morgon som jag vaknat upp till den här morgonen.  

Promenaden med vovvarna bar också på en annorlunda känsla, tonen av Löfbergs lila kaffet var ännu mera lila, fullkornsvällingen ännu mera fyllig, dollarfranskan med leverpastej på var som en välutrustad räkmacka, Sölvesborgstidningen tunnare än någonsin men ändå lika fullt liberal på ledarsidan där några ynglingar doppade i överklass försöker ge sig på att leda samhället och världen i den enda enkelriktade riktning de själva mött, medan sportsidorna den här gryningen letar efter de spår av mirakel som skall kunna rädda undan Mjällby AIF från stupet ned mot superettans gråa och intetsägande mörker, i allsvenskans sista omgång som spelas under en den morgondag som öppnar upp månaden november.

Känslan när jag pussar adjö till den Camilla som varit en del av mitt liv i snart tjugo år och som ännu kan få mig att rodna och väcka känslor alfabetet inte räcker till för att sätta ord på, den känslan är också den här morgonen fylld av tacksamhet och kärlek. Våra ännu kvarboende barn, Ida och Rasmus är ännu inte uppe när jag låser ytterdörren och fyra undrande hundögon bakom mig, och med ryggsäcken packad med kaffetermosen, smörgåsarna, filmjölken och boken lunkar iväg i mörkret bort mot busshållsplatsen. Under promenaden kopplar jag liksom alla de andra morgnarna den här hösten på hörlurarna till min Iphone och programmet Äntligen morgon med Gry och Anders med vänner som håller mig sällskap genom mörkret mot buss 432 som skall avgå klockan 6.26 från Österbo i Mjällby.

Klockan är nästan 6.50 när jag rullar in med bussen vid tågstationen i Sölvesborg och hoppar av. Bara några kilometer bort vilar min barndoms lyckliga hemmakvarter i Falkvik. Där det mäktiga havet och den frodiga bokskogen och det fridfulla lugnet är någonting som för alltid lever kvar inuti mig som oförglömliga minnen av något vackert och kärleksfullt. Och som lever vidare via min mor och far som fortfarande lever kvar i barndomens högkvarter i det röda tegelhuset på vävaregatan.

Ännu en morgon så står jag i mörkret på perrongen som en stelfrusen pingvin och väntar på det Öresundståg som skall anlända 6.57 Minns när den här höstens alla resor ner till Helsingborg började i den andra veckan av september. Då hade solen och ljuset redan vaknat när jag steg ombord på bussen där hemma i Mjällby, och då kunde jag varenda morgon här på perrongen njuta av den gudomliga utsikten ut över Sölvesborgsviken med dess vykortsvackra omnejd. Den stiliga cykelbron som över vattnet binder ihop staden med Listerlandet, den natursköna golfbanan och så där mitt i havsviken den romantiska Kaninholmen, dit jag och Camilla älskar att ta en cykeltur och intill det så levande och  glittriga saltvattnet tillsammans kan koppla av och förgylla dessa natursköna och livskvalité fyllda stunder med lite kaffe, medhavd fika och kanske nån Jägermeister.

Tar den här fredagsmorgonen plats på det som vanligt överfyllda tåget, där rälsen genom det kompakta mörkret så småningom når stationen i Kristianstad där det är dags för mig att hoppa av för att byta tåg. Vandrar längs perrongen i Kristianstad bort mot Pressbyrån för att se om jag den här magiska morgonen kan morsa på dess ägare och min polare Jonas "Ollis" Persson, innan Pågatåget mot Helsingborg avgår 7.38

 Den långa kön som sträcker sig genom nästan hela butiken omöjliggör ens en snabb morsning med en polare, vars blick är klädd i dollartecken och vars fingrar dirigerar kassaapparaten mästerligt när det rikliga flödet av morgonpigga och hurtiga kunder spenderar hejvilt och sätter fart på finanserna och butikens omsättning.

Jag unnar den gode Jonas all framgång. Liksom jag unnar han och hans Jeanettes unga stjärna och lovande son Anton Lindskogs alla framgångar i handbollslaget IFK Kristianstad, som varje gång det är match fyller arenan och staden Kristianstad i en alldeles fantastisk orange feststämning.

Får slå Jonas en signal en annan dag.

Stiger ombord på det lilafärgade Pågatåget.  Fräscht och rymligt med gott om plats att bekvämt och ledigt dricka termoskaffe, skriva några rader på laptopen eller i lugn och ro läsa en bok.

Exakt klockan 7.38 rullar det än så länge glest besatta  tåget iväg. Rälsen ska leda oss hela vägen till slutstationen som är Helsingborgs central, där jag ännu en gång ska stiga av tåget, lämna neonljusen och med invanda steg leta mig uppför den långa och branta backen mot lasarettet och tryckkammaren, för att där denna speciella dag genomföra min sista behandling och därmed också nå den slutstation som ska sätta punkt på en resa, som i begynnelsen mörker kändes som en vilsen evighet.

Det är nämligen så högtidligt att dagens 33:e behandling  ska vara den allra sista nere i Helsingborg.

Häller upp en mugg termoskaffe, lutar mig bakåt i tågsätet och följer det vidsträckta och platta landskapet som svischar förbi utanför tågets fönster.

 Ett landskap som tidigare under den här hösten stundtals flimrade förbi mig som en svartvit stumfilm, som regisserades fram av den nedsänkta och begravda sinnestämning som berodde på all den oro och ovisshet som låg som en skugga över mig inför den operation som väntade.

 Den här fredagsmorgonen när operationen är över och den där svartvita stumfilmen slutat rulla, så förmår jag möta landskapet och bilderna utanför tågets fönster med ögon som andas, lever och ler. De vidsträckta ängarna och åkrarna, de betande djuren, skogspartierna, insjöarna, de  ringlande åarna och människorna som stiger av och på vid alla olika stationer, studerar och möter jag med kärlek, glädje och livsgnista den här morgonen.  

 Idag är jag mottaglig och förmår se och känna och ta emot allt det vackra, allt det levande och allt det fantastiska som händer, sker och utspelar sig i landskapet och världen utanför det här tåget.

Medan jag smuttar på mitt kaffe och känner smaken av en chokladbit sakta smälta i min mun, lättar jag försiktigt på minnenas snara och släpper fram små avsnitt av det jag varit med om den här hösten.

 En snara som genast dras åt när jag tänker på dagarna och timmarna innan det oroliga och ovissa första besöket i tryckkammaren. Återkommer till känslan när jag  för första gången satt där ombord i den trånga, gula farkosten med syrgasmasken med den tjocka plastslangen fastsatt framför ansiktet och jag kan ännu känna de iskalla kårarna dra igenom mig, när dörren stängdes och låste den sista möjligheten att fly undan något oundvikligt och alldeles främmande inslag i mitt liv..

Det jag visste när det började spraka och farkosten fylldes med varm ånga och öronen var fjärde sekund slog lock, var att jag måste tryckutjämna bort locket i öronen så att inte trumhinnorna riskerade sprängas, och jag visste också att den här tryckkammarbehandlingen hade jag erbjudits helt och hållet för min egen skull. För att mitt strålskadade jag kom så väl förberedd som bara kan tänkas inför den kommande operationen nere i Lund.

Fyra veckors måndag till fredag och sammanlagt totalt trettio timmar inlåst i tryckkammaren var vad jag hade framför mig. Och för varje minut, för varje timme och för varje behandlingsdag som jag lyckades övervinna och kunde räkna ned i tryckkammaren, så  närmade jag mig samtidigt för varje dag  och för varje timme som gick ,den där operationsdagen nere i Lund...

Men jag har inte på väldigt många år varit så befriad från smärta och så bra och rörlig i min mun som efter några veckors behandling med skarpladdat  dundersyre inne i tryckkammaren.  

Känner rysningar vid minnet av söndagskvällen, då jag kvällen innan operationsdagen  ensam anlände till patienthotellet i Lund. Bara ensamma och ångestklädda timmar återstod tills det var dags för den här långa resans huvudnummer. Och när dessa timmar blivit till kvart över sju på måndagsmorgonen, så stod jag där livs levande på operationsavdelningen inuti sjukhusets skyskrapa och anmälde min ankomst, bytte om och klädde upp mig för dagens ändamål.

Minns med värme den gudomliga sjuksköterskan Gunvor, som med obeskrivlig medkänsla tog hand om och skötte mig ända fram tills klockan nästan slog tolv, då nästa ängel förklädd till narkossköterska , rullade in mig på Lunds Central operation, där jag lade mig på den operations brits där jag skulle sövas och där fem av mina svårt strålskadade kindtänder skulle dras ut.

Minnenas snara dras åt ännu hårdare när jag tänker på ögonblicket på operationsbordet då den plastslang som gick via min näsa och ner i svalget och som skulle förse mig med konstgjort syre under narkosen, nådde luftstrupen och jag plötsligt förlorade all form av andningskapacitet och inte kunde  få fram ett enda ljud och inte förmådde att varken andas ut eller in.

Det var totalstopp.

Jag var som levande död. Inpackad i ett vakuum av hjälplös panik. Ett djävulskt tillstånd. Tills narkosen till slut befriade mig och jag somnade och försvann bort i en annan värld, medan två käkkirurger tillsammans som genom ett mirakel ur mitt obefintliga gap, fick ut sex av mina kindtänder.

Minnenas snara lättas dock helt när jag tänker tillbaka på all den värme och omtänksamhet blandad med en enorm skicklighet som bodde i all den sjukvårdspersonal som tog hand om kring operationen. Inte minst sjuksköterskan Gunvor som under hela förmiddagen vakade som en godhjärtad ängel över mig på pre- operationsavdelningen och som sedan tog sig tid och engagemang att söka upp mig på den post-operativa avdelningen, för att se hur jag mådde och önska mig lycka till innan hon gick hem för dagen.

För mig är denna Gunvor en av alla de oförglömliga hjältar inom sjukvärden som för alltid tagit en varm plats längst in inuti mitt hjärta.

Det har med åren blivit välfyllt med sanna hjältar från sjukvården som tagit en plats i djupet av mitt hjärta.

När jag ombord på den varma och bekväma tågkupén återvänder från minnenas boulevarder tillbaka till nuet, så har tåget hunnit både stanna till och passera stationer och orter som Perstorp, Klippan, Åstorp, Bjuv, Mörarp och Påarp. Bara stationen i Ramlösa återstår innan vi rullar in i det neonljus klädda mörkret under Helsingborgs central.

 Medan jag packar ner kaffetermosen och mina saker i ryggsäcken så  tänker jag att det en så här underbar dag som den här idag, egentligen inte borde finnas plats för någon krälande och väsande huggormsångest, som ju nu gudskelov tillhör gårdagens smutsiga och dimmiga återvändsgränder. Men jag vet i nästa andetag att alla former av trauman som mörklägger ens tillvaro, behöver bearbetas innan de fryser till is och förflyttar sig ned i den undermedvetna delen av hjärnan.

 För en vacker dag så kan dessa trauman tina upp igen, kanske när man minst anar det och är helt oförberedd på att sådana hemska händelser ska komma och våldta verkligheten igen...  

Tåget är mer än fullbelagt när det några minuter över nio rullar in i underjorden vid resans slutstation Helsingborg. Hoppar av tåget bland det vanliga rikliga myllret av olika människor. Tar mig uppför den branta trappans alla steg och lämnar underjordens neonljus och hamnar rakt i hjärtat av Helsingborgs brusande, pulserande och ståtliga stadskärna.

 Än en gång så står jag och väntar på grön gubbe vid övergångstället på järnvägsgatan. Överallt omkring mig okända människor som också på väg någonstans den här fredagsmorgonen.

Påbörjar sedan vandringen uppför den långa och dryga uppförsbacken längs Trädgårdsgatan. Till vänster om mig har jag fyravåningshuset och där bakom hela Helsingborgs stadskärnas nav , puls och hjärta, till höger om mig den stora gröna parken och stadsbiblioteket. Och mitt emellan den livligt trafikerade gatan som aldrig vilar och aldrig står still och där det monotona trafikbullret inte verkar ha något slut.

Fredagen 31 oktober blev alltså dagen då jag äntligen skulle nå den här långa resans sista hållplats.

 Det är höst rakt igenom som genomsyrar denna sista oktober fredag. Vinden rispar mina bleka, små kinder isande kalla och regnet är inte långt borta när jag rusar igenom en omgivning som förändrats och bytt identitet många gånger om sedan jag en sensommarljummen måndag i andra veckan av månaden september, fylld av ovisshet och klämda nerver i en enkel pikétröja vandrade förbi här på väg mot mitt livs första behandling i tryckkammaren.

Då mötte jag varenda morgon de leende ansiktena av Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund, men hur mycket de än log mot mig så log jag, precis som mitt sjukskrivna lönekonto, aldrig tillbaka mot dessa båda herrar som bakom sina påklistrade leenden jag visste såg ner på sådana sjukskrivna ynkryggar som jag.

Men en morgon var de borta, inte bara från reklamskyltarna jag varje dag passerade, utan också från maktens korridorer på Rosenbad. Om jag som en hederlig skattebetalare, som tyvärr ibland också råkar bli sjuk, får det bättre med den nya regeringen tvivlar jag tyvärr starkt kring.

Det ges med ena handen och tas tillbaka lite mer med den andra, medan den Svenska välfärden bit för bit monteras ner och sakta håller på att smulas sönder.

Dock inte i makthavarnas korridorer där bonusar, fallskärmar löneökningar, arvoden och förmåner aldrig känner av nån lågkonjektur, neddragningar, besparingar eller av några hot utifrån.

De första veckorna när jag jäktade förbi här, så var den gröna och blommande parken full av besökare av alla slag. Livsnjutare som i bonusens sköna skimmer av den rekordlånga sensommaren,  i den lugna stillheten, bara några steg bortifrån asfalt och betonglandskapets eviga mullrande, njöt av lite kaffe, av en bok, av solens smekningar eller av den förtrollade förälskelsen till en partner, där de blinda kyssarnas magi gjorde dem döva för omvärlden och där smekningarna i jakten på fukt, värme och naken hud saknade all form av censur.

 Jag såg klungor av dagisbarn yvigt och glatt leva ut sina sprittande känslor, pensionärer varligt ta sig fram och jag såg hussar och mattar rasta sina hundar i den sprakande idyllen, där doften och verkligheten av grannlandet Danmark befinner sig bara några simtag bort över det närliggande sundet.

Men texten på en skylt vid en av ingångarna till parken där det står, "Kamera övervakning", mörklägger och sticker genast hål på idyllen och bilden av allt det på utsidan vackra och gemytliga som utspelar sig över denna utmärkande gröna oas.

 Och jag tänkte mer än en gång under alla de gånger jag med andan i halsen rusade förbi denna park,

vad är det som hänt med min barndoms säkra, trygga, omtänksamma och kärleksfulla bild av vårt älskade lilla Sverige.

På den tiden jag växte upp så var det musikbandet och mina stora idoler, punkbandet Ebba Grön som i början av åttiotalet sågs som en stor och samhällsfarlig fiende. Deras musik ansågs som samhällsfientlig och direkt olämplig och farlig för barn och ungdomar att växa upp med ,enligt de slipsklädda och förtroendevalda myndighetspersoner som på den här tiden styrde och ställde.

Hade dessa slipsklädda och förtroendevalda snubbarna från den tiden sett en bråkdel av det våld och det hat och de faror som florerar och rör sig i vårt Svenska samhälle idag, hade man nog fått lätta på slipsknutarna för att överhuvudtaget få luft i sig och fått erkänna att Ebba Gröns explosionsartade och samhällskritiska uppror, var som en vaggvisa mot det som gör att man idag tvingas kamera övervaka sådana här natursköna samlingsplatser i våra större städer.

Kamerorna är väl symbolen för den sanning som varenda polis känner till, en sanning som håller advokater, tingsrätter och socialarbetare fullt sysselsatta och våra fängelser och behandlingshem fullbelagda. En sanning som får skattepengar att aldrig räcka till och det bittraste av alltihop är väl att den sanning dessa kameror fångar upp, bara växer och växer medan alltför många ansvariga fortsätter att blunda, tiga och leva vidare i sina egna skyddade verkstäder och sopar denna sanning under mattan och lämnar över ansvaret på någon annan att viga sanningen i ord och handling.

Var och när och varför föds ett behov av hat och våld hos oss människor.

 Varför vårdar vi inte vår enda korta lilla stund på jorden med tacksamhet, njutning och kärlek...

 Bortanför parken och ännu ett övergångsställe med dirigerande trafikljus, möter jag det enorma kastanjeträdet som lutar sig över trottoaren jag vandrar längs med. För några veckor sedan haglade det glänsande ,vackra kastanjer ned från detta ståtliga träd och flera av dessa naturliga skönheter hamnade i min jackficka och fick sedan följa med ända hem till mitt hus i Mjällby, där de smyckade mina egna små höstarrangemang längs med ingången till huset.

Bakom kastanjeträdet så har den magnifika fontänens ögonfängslande vattenspel, stängts ner för vintern. Det branta vattenfallet som brusade och skummade livligt intill buketter med rododendron buskar och som ligger beläget bara några meter från trottoaren och precis vid "mördarbackens" intensiva stigningsfas, vilar också sedan några veckor tillbaka tyst, avstängt och tömt på vatten.

Den långa uppförsbackens sista bit är den allra brantaste delen av backen. Flåsande, men ändå dopad av upprymdhet så viker jag i toppen av detta branta parti av till höger in på sjukhusområdet.

Tar mig förbi nakna buskage och de första kropparna av sjukhus. Vandrar förbi den ingång där sprutmissbrukare kan byta ut använda kanyler mot nya och rena och där jag flera gånger den här hösten i hukande ställning snabbat på mina steg ,när jag sett vad jag misstänkt vara missbrukare stå och vänta där utanför ingången och jag genast sett mig själv som ett lättfångat byte för denna kategori av "snabba cash" beroende människor.

Även denna morgon slår jag en snabb sjua och tvättar av mig inne på dagkirurgens fräscha toalett, sliter sedan av mig mina kläder och klär mig i operationsgrönt inne i omklädningsrummet. Passerar väntrummet där människor som skall sövas och på något sätt opereras, sitter och räknar ner nåt ofrånkomligt, går sedan in genom den dörr som leder in i den långa operationskorridoren där jag hälsar vänligt och hjärtligt på alla jag möter. Och som alltid bemöts med samma hjärtliga vänlighet tillbaka.

Mina tankar joddlar runt i ett skönt rus. Hjärtslagen hoppar fram i små piruetter inuti bröstet och det är med en avslappnad och skön kontroll jag den här morgonen stiger in i tryckkammarrummet och hälsar på mina medpassagerare som redan är på plats i farkosten, innan jag lika avspänt hälsar på sjuksköterskan och läkaren och samtidigt överlämnar en ask "After Eight" till dem som ett tack för den här tiden.

Nån minut över 9.30 stängs dörren och min sista resa här inne brusar dånande igång. Dagens behandling är den 33:e i ordningen och den sammanlagda tiden jag tillbringat här inne kommer att stanna vid 49.5 timmar när klockan idag orkat bli 11.00 och det är dags för mig att stämpla ut.

Tre av gubbarna i tryckkammaren har varit med mig under  alla veckorna ombord här inne. Och de har tyvärr flera besök att klara av innan de också kan "mönstra av". Jag har också mött många andra människor under dessa behandlingar och det som finns gemensamt hos oss allihop, är att vi alla upplever en viss grad av obehag att vara instängd i den här tryckkammaren i en och en halv timmes tid.

Det värsta obehaget kände jag under den första veckan, sen har jag gradvis lärt mig att slappna av och hitta utvägar när paniken plötsligt knackar på. Bakom slutna ögon har jag försökt lyssna på radion och bitvis har jag svävat iväg någon annanstans med hjälp av drömmar och tankar kring alla de människor som står mig närma och som jag vet bryr sig. Och de gånger jag slagit upp ögonen så har det varit för att titta på klockan på väggen utanför farkostens runda fönster.

Samma klocka som jag den här förmiddagen, flera gånger än någonsin öppnar upp ögonen för att möta och se om den rör på sig. Det blommar en ivrighet och en desperat längtan inom mig att klockan äntligen ska bli elva, så jag kan lämna den här tryckkammaren och sjukhuset i Helsingborg bakom mig som en lycklig och fri man.

Och plötsligt så bryter det sköna meddelandet från läkaren sig in i radioprogrammet någon minut innan elva och förtäljer" nu backar vi", varvid det återigen börjar spraka och ånga medan tryckkammaren fylls med isande kall luft och vi går upp mot ytan igen.

Glädjen och lättnaden inom mig har inga gränser. Hade jag haft vingar så hade dessa inte kunnat undvika att flaxa hej vilt därinne. Jag försöker verkligen ta till vara och suga i mig av dessa sista minuter här inne, ända tills vi är uppe vid ytan igen och kalluften och brusande upphör och jag för sista gången kopplar ur slangen till uttaget ovanför mig och släpper på spännena till syrgasmasken som åker av.

Dörren öppnas och bubblande av glädje kan jag lämna den gula tryckkammaren. Överlämnar min syrgasmask till läkaren som också är ansvarig kapten för resorna i syrgaskammaren, skakar hand med honom och vandrar sedan genom operationskorridoren tillbaka till omklädningsrummet. Byter kvickt om till civila kläder, tar farväl och önskar alla mina medpassagerare lycka till, innan jag försvinner bort till muggen där jag återigen slår en sjua och sedan tvättar näbben och gurglar munnen ren.

Och plötsligt så står jag ute i den friska luften utanför ingången till dagkirurgin, under samma himmel och på samma slitna asfalt som när jag första gången jag stod här måndagen den 8 september.

Känner en tung börda lämna mitt bröst, vänder mig om mot sjukhuskroppen jag nyss lämnat och låter tårarna rinna och gråten komma som en befrielse av glädje och lättnad och av kärlek till livet.

Innan jag påbörjar min sista vandring nerför backen, så tittar jag en sista gång bort mot ingången till tryckkammaren, mumlar tyst för mig själv, "nästa vecka ses vi inte", innan jag tar farväl och vänder mig om och lämnar sjukhusområdet bakom mig.

Det är dags för mig att vända blad och gå vidare i livet.

Det är med en obeskrivlig inre lycka jag svävar fram längs Trädgårdsgatans branta nedförsbacke och för varje steg lämnar sjukhusvärlden allt längre bakom mig.

Och det är som om jag svävar fram längs en evighetslång, elegant utrullad röd matta på vägen in mot Helsingborgs stadskärna. En röd matta som rullats ut som ett exklusivt välkomnande tillbaka till livet och det sjunger inuti mig av tusentals vackra ballader som inte vill tystna och saknar slut.

Jag njuter till fullo medan jag traskar fram mellan nedfallna och uppgivna löv i den gråa höstluften längs de charmiga och smala kvarteren jag passerar. Då och då sprider sig dofter från restaurangköken ut i gränderna, jag kan läsa spralliga förväntningar som lyser av fredagskänsla hos  människor jag möter och jag kan känna myset, dofterna och höra teskedarna möta kaffekopparnas porslin inne på de välfyllda kaféerna ,där människor träffas, umgås och skrattar ibland värmeljus och handgjorda bakverk.

Försöker njuta av varje andetag som den här stunden för med sig. Strosar runt en stund i de mest pulserande handelskvarteren, tänker var alla vackra kvinnor kommer ifrån, innan jag tar mig ner mot vattnet, färjorna, Marina Plaza och utsikten ut mot vårt rödvita grannland. Fortsätter in på Knutpunkten och tar rulltrappan upp till andra våningen och tar plats på en mysig pub.

 Det lila pågatåg som jag vanligtvis brukar vara ombord på när det lämnar stationen nedanför mig klockan 11.33, det tåget har lämnat stationen när jag beställer in en sprakande och guldfärgad öl.

Ögonblicket som i flera månader varit som en oåtkomlig hägring, har plötsligt blivit livs levande.

Den dagen då jag för första gången anlände till Helsingborg och hade alla behandlingar i tryckkammaren och operationen framför mig, då lovade jag mig själv att när, och om jag hade klarat mig igenom allt det där,  den dagen skulle jag inte bara lämna detta vackra Helsingborg utan att först bjuda mig själv på en öl, skåla tyst och skicka kärlekshälsningar till hela världen.

Allra helst skulle jag vilja ha min familj vid min sida i detta ögonblick. Och mina finaste hjärtevänner, mina kompisar, mina arbetskamrater , mina släktingar och hade jag kunnat så skulle jag i just det här ögonblicket också velat skåla ihop med alla de godhjärtade och fantastiska människor inom sjukvården som tagit hand om och hjälpt mig genom alla år.

Ölen smakar fantastiskt ihop med alla känslor som gör vågen och gungar fram.

När jag kommer hem hoppas jag få vara hemma någon vecka och låta läkningsprocessen i munnen fortskrida i lugn och ro och samtidigt få återhämta mig och ladda upp batterierna igen.

Ta hand om och umgås med min familj, som jag vet lidit oerhört av oro och ovisshet under den här tiden. Inte minst mina barn som ofta i det tysta haft det jättejobbigt i den ovisshet som omringat oss.    

Jag har inför mina barn alltid varit öppen och förklarat när det är någonting som jag ska gå igenom.

Försökt förklara lite kring hur den gigantiskt stora mängd strålbehandling jag fick i barndomen som dödssjuk, räddade livet på mig, men att den strålbehandling som dödade cancern också med tiden sakta dödar kroppsdelarna där cancern strålades bort.

Jag fick av en kvinnlig cancerprofessor, Lisa Kjellén, nere i Lund för 6-7 år sedan veta att cellernas och kroppens förmåga att reparera och byta celler i ett strålskadat område, det klarar kroppen av i ungefär 25 år. Sedan går det utför.

När jag frågade om det inte fanns någon medicin eller någon annan räddning att tillgå, så svarade Lisa mig med äkta medlidsamhet i blicken, "tyvärr inte Joakim".

För mig är det i november 2014, 33 år sedan den strålbehandling som hjälpte mig att överleva påbörjades.

Svenska politiker och makthavare delar bakom låsta och stängda dörrar ut bonusar till varandra.

För mig är det, liksom för en massa andra människor, en gudomlig bonus att varje dag få leva vidare.

En bonus som jag helt ärligt och vidöppen kan stå för.

Klockan är 12.33 när jag fredagen 31 oktober 2014 ombord på ett  Pågatåg lämnar puben, tryckkammaren och Helsingborg bakom mig. Spåren skall leda mig hem till min familj och jag önskar att dessa spår också skall leda till en framtid klädd i lugn och ro och lycka och frihet.......

####

På måndagen passerade min klockradio klockslaget 4.34 utan att störa eller be om uppmärksamhet.

Allt medan jag lugnt och fridfullt sov vidare. Bussen lämnade Österbo 6.26 utan mig den här morgonen, tågen fortsatte att rulla, nere i Helsingborg stängdes dörren till tryckkammaren för en ny avfärd klockan 9.30, medan jag satt hemma i soffan och drack morgonkaffe och läste Sölvesborgs Tidningen inramad av ett lugn som var himmelskt fridfullt.     

Förutom ett besök på sjukhustandvården i Karlshamn på måndagen och ett återbesök på Onkologen nere i Lund på tisdagen, så var det ljuvligt skönt att bara få vara hemma i lugn och ro med familjen igen. Sova lite längre på morgonen, gå lite längre rundor med hundarna, låta muggarna med Löfbergs kaffet bli några fler, låta Thåström, Winnerbäck och Kent genom högtalarna göra mig mer levande. Att få laga middag och avnjuta den avslappnad tillsammans med familjen kändes underbart, liksom kvällarna hemma i soffan framför teven. Jag läste böcker, städade, hälsade på arbetskamraterna, promenerade och sög i mig av livets goda medan jag hämtade nya krafter och förberedde mig för att återgå till jobbet som undersköterska på äldreboendet Svalan hemma i Mjällby.

I den andra och sista sjukskrivningsveckan,  tisdagen 11 november tog jag mig till Böckmans konditori i Bromölla, där jag stämt träff med de profilstarka lirarna och polarna Björn Lindholm och Henrik Thorén. Innan vi slog oss ner på kaféet tog vi en liten promenad tillsammans genom ett Bromölla som bjöd på bara några ynka plusgrader den här morgonen. Och det var förbannat trevligt, roligt och småmysigt att träffas över en frukost, det blir inte så ofta man ses längre nu när man har familj, skiftarbete, nya rutiner och vänskapsband att ta hänsyn till här i livet.

Den fria tiden från ungdomens dagar har bytt identitet och karaktär.

Givetvis så kom gamla ungdomsminnen från oförglömliga fester, resor, innebandymatcher, golfrundor, fotbollsmatcher och andra fadäser upp till ytan igen. Minnen som verkligen får en att tappa andan och nästan pissa ner sig av skratt. Sen är det alltid härligt med lite uppdateringar kring vad som händer i familjelivet, hur det går på kneget och få höra lite om hur det går för alla de andra lirarna som hörde till den stora och varma gemenskap som omfamnade våra härliga och oförglömliga ungdomsår.

Kaffet fylldes på, snacket gick av sig själv när plötsligt min mobiltelefon ringde.

Dolt nummer på displayen.

Jag ursäktade mig, reste på mig och svarade en bit längre in i konditoriet.

 Det var käkkirurgen Martin Bengtsson från Lund som ringde. Jag hann tänka många tankar om varför han nu ringde mig igen, kanske ville han bara höra hur jag hade det, men sånt brukar inte läkarna ha tid till i den värld vi lever i. En viss form av oro hann klösa mig i samma ögonblick som jag hörde hans välkända röst.

Efter de sedvanliga artighetsfraserna så började Martin Bengtsson prata om mitt senaste besök hos honom nere i Lund. Ett återbesök som gjordes på onsdagen i den andra veckan efter operationen,

 som en rutinåtgärd för att kolla upp hur läkningsprocessen efter de sex utdraga kindtänderna gick.

"Du minns väl då Joakim att vi samband med den undersökningen också tog några röntgenbilder på dig, som jag sa till dig att jag skulle skicka vidare till röntgenläkarna, så att de också skulle titta på dem", kom det från Martin Bengtsson.

En ilning av obehag drog som en ishavsvind fram inuti mig. Samtidigt som mina väl beprövade försvarsmekanismer gick i gång på högtryck för att lugna mig med att käkkirurgen bara skulle tala om att bilderna var okej.

Då kom domen.

" Röntgenläkarna hittade en skugga på din högra sida av käken som man ville undersöka vidare och därför kommer jag att skicka en remiss till Kristianstad så att de där kan nya bilder så vi kan utreda vidare kring vad det är för skugga", kom det från käkkirurgens mun.

En skugga på en röntgenbild.

Min värld rasade samman. Bara några meter bort satt Björn och Henke och det var gott om andra cafégäster i lokalen och under en hundradels sekund så funderade jag på att bara springa ut ur konditoriet och lämna hela den här svartklädda världen bakom mig för all evig framtid.

Jag orkade inte mer.

Mitt redan repiga psyke hörde kyrkklockor dingla igång. Gonggongen gick igång och den slutliga nedräkningen ekade tomt inuti mig.

 Ångesten tog stryptag på mig, en oförklarlig smärta spred sig genom mig och jag ville egentligen bara skrika och gråta. Ända sedan jag som en 11-årig liten pojke drabbades av den cancer som läkarna nere i Lund räddade mig ifrån, ända sedan dess så har min absolut största farhåga och rädsla genom livet varit att drabbas av cancer igen. Sedan jag fick bli pappa så har det bara funnits en rädsla som varit ännu större och hemskare, rädslan att någonting hemskt ska drabba mina barn och ta dem ifrån mig.

Jag har sedan året då sonen Rasmus föddes år 2001, genomgått nånstans mellan 10-15 olika hudcancer operationer. Dessa nödvändiga operationer har snittat bort godartade tumörer från mitt ockuperade ansikte, men de har aldrig hotat mitt liv. Bara klätt min redan trasiga utsida med ännu flera ärr, som i sin tur fått ännu flera okända människor jag mött på gatan att stirra, peka, hånskratta och undra.  

Men budskapet i deras blickar, i deras hånskatt eller pekande har aldrig träffat eller nått ända fram till mig.

Samtalet tog slut, jag tog mig samman och återvände till Björn och Henke och låtsades som om ingenting hänt. Fyllde på det välsmakande kaffet och fortsatte hänga med i surret som besökte såväl dåtid, nutid och framtiden. Skrattade återigen hjärtligt när censuren kring en del minnesbilder slopades och det bröt ut hejdlösa skratt hos oss alla tre.

Men bakom varje skratt och bakom allt härligt surrande med två goda vänner, så dolde det sig nu också en elak, mörk skugga av oviss rädsla bakom varje andetag jag tog.

Samma ovissa rädsla som förföljt mig under hösten och som jag skålade bort och lämnade bakom mig nere i Helsingborg för bara elva dagar sedan, återkom alltså igen med full slagkraft innan jag ens hunnit utom synhåll från den galge som nyss stod riggad. 

Av förklarliga själ sa jag ingenting till Björn och Henke om samtalet jag fått, vi tog farväl och bestämde att träffas igen senare i vinter.

Livet gick vidare.

Måndagen 17 november var jag efter tio veckors frånvaro från jobbet tillbaka igen. Lika glad som jag var, lika glada var många av mina arbetskompisar och pensionärer att jag var tillbaka.

Men bakom mina leenden och mitt glada yttre, så plågades jag ständigt kring tanken vad det var för skugga som fastnat på röntgenbilden på höger sidan av min överkäke. Jag hade inte ont, kände eller såg ingen misstänkt svullnad kring det aktuella området.

Oändliga diagnoser flimrade förbi mig. En skugga på en röntgenbild kunde innebära cancer. Vad skulle man då kunna göra! Strålning, cellgift eller en operation.

Skulle dåtidens alla minnen som barn, bli livs levande i mig igen. Skulle jag tvingas se min egen ångest återspeglas i mina barns förtvivlade blickar, medan mitt liv sakta falnade bort bakom smärtsamma och ovissa behandlingar.  

Eller var det en infektion i någon av mina visdomständer. Då visste jag att det väntade en ny operation i min mun nere i Lund. Och i så fall ytterligare en massa veckor med dagligt pendlande till Helsingborg och tryckkammaren, såväl innan som efter en  operation.

Och då väntade ytterligare en operationsdag under narkos och ännu en ofrånkomlig upplevelse när respirator slangen under sin färd först skulle pressa sig igenom mitt enormt trånga passage i näsan, för att sedan fortsätta med att göra halsen ett besök ingen bedövning i hela världen helt kan trolla eller bedöva bort,  innan jag på nytt skulle få uppleva känslan som uppstår när man i vaket tillstånd får vara med om när en respiratorslang passerar stämbanden och söker kontakt med luftrören och vid det mötet får uppleva hur det känns att vara levande död, eftersom all andningskapacitet totalt upphör och det enda man känner är en hjälplös panik som bara kan räddas av antingen narkosens konstgjorda mörker eller av ett mörker som för evigt släcker ner allting.

Och jag visste att om man skulle dra ut fler tänder ur mitt näst intill obefintliga gap, så skulle man tvingas att med skalpellen skära upp min kind på utsidan och därifrån försöka dra ut de tänder som måste dras ut. Sen skulle det bara vara att sy ihop kinden igen och vänta på att den läker ihop med hjälp av ytterligare några fler stygn som sytt ihop min kropp.

 Ibland kändes det som om jag var fångad i en ändlös mardröm av ångest och uppförsbacke.

Men jag visste samtidigt att vilket svar som än gömde sig bakom röntgenbildens skugga, så beredde jag mig för ännu en strid för att överleva och komma vidare i den enda och enkelriktade resa det här livet har att erbjuda.

Tidigt på morgonen den 26 november var jag och röntgade mina tänder och käkar på CSK i Kristianstad. Förutom en vanlig översiktsröntgen så gjordes det också en datortomografi av mitt ansikte, vilket fick mig att inse allvaret och beslutsamheten bakom undersökningen.

När jag tillsammans med Camilla lämnade röntgenavdelningen så tänkte jag att nu har jag över lämnat sanningen och fortsättningen kring den här röntgenskuggan i händerna på röntgenläkarna i Lund.

Nu fanns ingen återvändo och ingenstans att fly. Bara att vänta på det svar som tids nog skulle komma och landa i verkligheten.

Förutom Camilla så var det ytterst få som kände till historien kring den här röntgenskuggan. Jag orkade och förmådde inte förknippa och stämpla mig själv med mer sjukdomstillstånd det här året. Ville inte belasta vänner och bekanta med fler diagnoser och tråkigheter knutna till min personlighet.

Första advent anlände. Kneget flöt på. Planeringen kring julklappsköp, inhandling av julmat och  julpyntandet där hemma fortsatte i samma takt som julen närmade sig.

Varje dag hade jag mobilen inom räckhåll och varje dag fruktade jag vad som väntade i brevlådan. Bitvis lyckades jag hyggligt med att försöka hålla röntgensvaret så långt borta från livet som snurrade  vidare. Sen kom det stunder då grubblandet tog över och höll på att göra mig galen av ovisshet och oro.

Jag visste inte vad jag hade att hoppas på. En skugga på en röntgenbild.....

 Fredagen 12 december, drygt två veckor efter att röntgenbilderna togs, så ringde min mobiltelefon under förmiddagen på jobbet när jag stod och pratade med löneassistent Monica på hennes kontor.

Dolt nummer.

Hjärtat hamrade igång, pulsen började dunka i öronen medan jag fumlade med telefonen och letade mig ut från kontoret och Svalan och svarade när jag stod ute i den friska luften.

Käkkirurgen Martin Bengtsson var på tråden. Som alltid med samma lugna och långsamma tonläge i rösten, omöjligt att höra om han ska komma med glädjebesked eller klä verkligheten i en mardröm.

Jag kan inte stå still, rör mig oroligt fram och tillbaka på det knastrande gruset ovanpå asfalten. I alla fönster omkring lyser adventsljusstakar och stjärnor, en bit bort lyser det från en julgran som har svårt att passa in i det blöta och plusgradiga decembervädret.

" Ja Joakim, vi har fått bilderna och jag tillsammans med röntgenläkarna har tittat på dem och vi kunde inte hitta något onormalt på dessa nya bilder. Sen har vi tittat på gamla bilder som tagits innan den bild vi tog nere hos mig i Lund där vi såg en skugga, och jämfört dessa gamla bilder med de nya och då kom vi fram till att den skugga som syntes på bilden här nere i Lund, helt enkelt berodde på , att bilden som togs blev suddig och av dålig kvalité", kom det ur käkkirurgens mun.

Ångestens stryptag släppte med en gång. Det var som om mina känslor steg ombord på en limousin som tog mig till himlen, jag kunde knappt vänta tills jag fick berätta för dem som kände till "skuggan", att denna skugga bara var som en betydelselös fågelskit som hamnat fel.

" Fy fan vad skönt Martin utbrast jag. Förlåt att jag svär, men detta har plågat mig oerhört, jag visste inte om jag skulle klarat av en motgång till detta året", svarade jag Martin Bengtsson.

Han beklagade sig att denna felaktiga bild hade ställt till det för mig och förklarade att tyvärr så blir det så här fel ibland. Och när vi såg denna skuggan på din bild så ville vi vara noggranna med att utreda varifrån den kom, förklarade käkkirurgen för mig innan han önskade mig en god jul och en god fortsättning på livet.

När jag tryckte bort samtalet så hade livet framför mig plötsligt intagit en helt annan nyans igen.

 Kan inte förklara med ord hur obeskrivligt skönt det kändes när all den allvarliga och svartklädda oron, ovissheten och ångesten lämnade min kropp och försvann bort i en annan värld.

####

Idag är det söndag 25 januari. Imorgon fyller min syster Jessica 42 år. Några veckor senare fyller min son Rasmus under sportlovsveckan 14 år, innan dess släpper Thåström en ny efterlängtad platta.

Tiden står aldrig still.

Nu skiner solen, det är plusgrader och igår hörde jag för första gången i år talgoxens ljuvliga kvittrande, dagarna blir sakta längre, nånstans nere under jorden förbereder krokusen sin resa uppåt.

 Fast att jag vet att det är långt till våren och flyttfåglarnas ankomst, så bor det idag en längtan efter tussilagon, de eviga oceanerna med vitsippor, att få sätta igång vattenspelen i trädgården och i en solig glänta få njuta av en mugg kaffe medan solens strålar försiktigt penslar och smeker med  en skön och välkommen värme.

Nyanser som får mig att älska livet, nyanser som läker trasiga nerver och läker sår och som får  morgondagen och framtiden att gry i ett härligt skimmer.

Jag har mycket jag längtar efter. Mycket jag ser fram emot.

Men jag är samtidigt försiktig och ödmjuk i all den längtan som spritter och glöder inuti mig.

För det här livet är fullt av så många olika nyanser.....

En kram till Er alla.

/// Jocke Eriksson

 

Yvonne Pålsson

25 januari 2015 20:12

Jocke......har läst din blogg. Känner bara att jag måste säga att dina ord och din berättelse rör mig in i hjärtat.

Joakim Eriksson

25 januari 2015 22:12

Roligt när det man skriver lyckas beröra läsaren. Tack för att du delar med dig av din upplevelse till mig. Ha det bra.

 

Margareta Milton

1 april 2015 22:46

Jocke! Du ÄR fantastisk!!!!!! Varma hälsningar. Margareta

Joakim Eriksson

2 april 2015 10:57

Margareta! Tack så hjärtligt. Och du är själv en fantastiskt varm medmänniska med hjärtat på det rätta stället. Var rädd om dig. Påskkramar från Jocke och Camilla.

 

Jonas Ericsson

24 april 2015 20:25

Hej Joakim,
du är en kämpe!!! Ditt skrivande väckte många minnen till liv om dina och familjens tunga år i början på 80-talet.
Hälsningar från din kusin Jonas i Göteborg

Joakim Eriksson

25 april 2015 22:55

Hej Jonas.
Tack för din komplimang. Jag tycker jag mår bra just nu och har gjort så en tid. Visst har jag dagliga smärtor och visst har strålbehandlingen satt ner min kapacitet i vissa utsatta delar, men det är inget jag går och tänker på när jag inte behöver det.
Min livsglädje är fortfarande på topp.
Kul att höra av dig. Hoppas du och familjen har det bra tillsammans i vackra Göteborg.
Hälsningar från Jocke i Mjällby

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Almanackans inskrivna rader går aldrig att rubba eller sudda ut denna dag. Som en evig flaskpost har den tagit sin plats av historiens unika vingslag. 5 november 1981. Dagen då jag för första gången i livet mötte Lund och sjukhuset där....

De två milen längs väg 35 och farmor och Nores Möckelhult till Östergötland, Åtvidaberg och adressen Sockenvägen 6 kunde jag närmast utantill. Kilometer genom dygnets alla skiftningar längs varierande landskap av skog, ängar, söta och glittrand...

        Under två av alla mina älskade somrar som passerat gick mitt liv på grund…    Sommaren 1981 kom för alltid att förändra min framtid.   Det var då cancern invaderade mitt 11-åriga jag.   38 år senare kom sommaren 201...

I mitt senaste inlägg släppte jag fram det passionerade ångloket bakom en gryning, genom att låta den hålla ett eget litet tal. Denna framrusande vackra, men tyvärr ack så ofta blygsamma akt och tonart av dygnets alla beståndsdelar. För när en...

Gryningen nalkas. Ömt och försiktig tassar den fram. Lugnet. Stillheten. Förväntan. Hemlighetsmakeriet. Gryningen vakar över det ännu obesökta, okända. Det blanka tomma, repfria pappret. För lördagen. 31 augusti. 2019. Nattens svar...